Mer suicidprevention. Du kan göra skillnad.

Fastnar på NASPs hemsida. NASP är alltså "Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa". Och anledningen till att jag fastnar är mest två saker. Deras vetenskapliga bibliotek där det finns artiklar samlade, och där man kan anmäla sig för ett nyhetsbrev som sammanfattar vad som händer på suicidpreventionsfronten (och man kan också läsa gamla nyhetsbrev). Och deras sida med information för allmänheten, som sammanfattar vad man kan göra om någon vill ta livet av sig.

Jag önskar så mycket att alla visste det som står där. Att man kan hjälpa, att det man gör spelar roll. Att man kan bryta ensamheten, sträcka ut en hand.

"Att tala om självmord kommer inte väcka den björn som sover, det uppmuntrar istället till att tala om känslorna och känns ofta som en lättnad. Det är endast genom att samtala med personen om vad det är som pågår som denne kan fås att söka den hjälp som behövs."

Framförallt önskar jag att alla inom psykiatrin hade basic kunskaper om suicidprevention. Man kan ju tycka att det skulle vara självklart, men som jag tidigare tagit upp är det alltför vanligt att samtalen om självmordstankar och -planer blir fyllda av konstiga omskrivningar och vaghet. Att de blir något annat än att verkligen prata om det.

Det finns tyvärr också fördomar om självmordsplaner inom psykiatrin. Att den som pratar om det aldrig gör det. Att det är ett destruktivt sätt att få uppmärksamhet (en uppfattning som ofta följs av att tanken att man inte ska ge patienten någon uppmärksamhet alls kring detta, och därmed bryta den sortens försök till uppmärksamhet). Att det inte spelar någon roll vad man gör, för de som har bestämt sig för att ta livet av sig kommer göra det oavsett.

Det är inte sant. Visst, en del kommer ta livet av sig, oavsett hur bra vård man har och oavsett vad man gör, nollvision är en fin dröm, på samma sätt som det är en fin dröm inom trafiken. Men som helhet är det inte sant att det är kört, att det inte finns något att göra. Det du gör spelar roll. Du kan rädda liv. Det spelar så stor roll bara att prata om det, att hjälpa någon ur ensamheten kring det. Att finnas där och lyssna. Om någon söker hjälp: försök att hjälpa.

Du kan det, hjälpa. Att välja att tro på att du inget kan göra är ett sätt att göra dig maktlös inför något där du faktiskt inte är maktlös, och det är också ett sätt att skjuta ifrån dig ett ansvar som du faktiskt har. Att välja att tro på fördomar och att välja bort att göra något, påverkar dem som behöver att du finns där. Att välja att aktivt inte ge uppmärksamhet till någon som pratar om att vilja dö är att förmedla att den personens liv inte har ett värde. Det du inte gör kan göra så stor skada.

Men hoppet finns i detta: det du kan göra spelar roll. Du kan rädda liv.


NASPs information om vad du kan göra finns som pdf-fil, ladda ner den här. Läs den. Sprid den.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Suicidprevention. Tre tips.

1. Nationella hjälplinjen. På deras hemsida går det bra att leta efter olika sätt att få hjälp, och det går också att ringa deras jourtelefon, eller maila till dem.

2. Unsuicide på twitter. Bra information, och följer du dem kan du med jämna mellanrum få nya tips, infallsvinklar eller argument till varför det är en bättre idé att inte ta livet av sig.

3. Boken Hej grymma värld av Kate Bornstein. Den innehåller 101 alternativ till självmord, både saker man väntar sig på en sån lista, och saker man inte alls väntar sig. Dessutom en snygg och rolig bok. Önskar att den fanns på alla högstadieskolor, i alla väntrum på psyk, och överhuvudtaget överallt.

"Jag har skrivit den här boken för att hjälpa dig att fortsätta leva eftersom jag tycker att världen behöver fler snälla människor, vilka de än är. Världen blir friskare tack vare sina utbölingar, utstötta, knäppskallar, queera och syndare. Jag passar själv in i alla dessa kate­gorier, så det spelar ingen roll för mig om du gör det eller inte. Kanske är det här en hemsk tid för dig, och i så fall så hoppas jag att jag kan hjälpa dig att fatta nytt mod." Kate Bornstein

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Kan man prata om självmord?

Att personal inom slutenvården måste klara att prata om självmord är en sak, men hur är det med att prata om självmord sådär i största allmänhet? Är det farligt och risk att det smittar och triggar människor att ta sina liv? Eller kan det vara bra och hjälpa människor att våga söka hjälp? Spelar sättet man pratar roll?

Jag tror inte det finns några solklara svar på några av de frågorna. I största allmänhet tror jag på öppenhet och att prata om saker, men vad gäller självmord och självskadebeteende finns det anledning att vara lite försiktig, och att vara medveten om hur man väljer att säga saker. Vad man väljer att berätta.

För några år sen hörde jag ett radioprogram som fastnade i mig. Jag letade upp det nu för att lyssna igen. Det är ett gammalt avsnitt av Kropp och själ, du kan läsa mer om programmet här. Och poddfilen kan du hitta om du scrollar ner, eller så hittar du den här (ignorera att det står att man bara kan lyssna i 30 dagar, och klicka på länken från 24 mars 2010).

Medverkar i programmet gör Danuta Wasserman, som är professor i allmänpsykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet. Hon säger många kloka saker, hon är anledningen till att jag länkar till detta program.

Medverkar gör också Bernard Willems (specialist i allmänpsykiatri). Han verkar ha synen att slutenvårdens uppgift är att rent konkret hindra de människor som verkligen tagit livet av sig om de inte övervakats, och problematiserar kring det här att psykiatrin faktiskt inte kan förutspå vilka individer som verkligen skulle ha tagit sitt liv om de inte blev inlagda. Han har några vettiga tankar om att man behöver hjälpa människor att ta hand om det som egentligen är problemet, inte bara förhindra dem att dö. Han har också några teorier som det enligt Wasserman inte finns någon forskning som stärker. Men mest är det detta: den väldigt konstiga uppfattningen att slutenvården handlar om att enbart hindra de individer som annars tagit livet av sig, och att det är så svårt att förutspå vilka det är. Att det finns problem i att ta ifrån människor makten över sitt liv, att vissa inte klarar att återta den igen.

Är det så att slutenvården ser enbart det som sin uppgift, tycker jag det är väldigt konstigt. Slutenvården borde kunna bedrivas på ett sätt så att man inte tar ifrån människor all känsla av att de har makt över sina liv. Man kan hjälpa människor att se att det är ett aktivt val att söka hjälp och extra mycket stöd, när man krisar ihop som värst. Man kan samarbeta även med självmordsbenägna. Och framförallt borde väl uppgiften vara att hjälpa de människor som plågas så svårt att de inte klarar sig själv, att den sortens vård bara skulle vara för de som verkligen skulle ha dött annars, tycker jag är att sätta ribban lite väl högt. Eller kanske är problemet inte att den är satt för högt, kanske är problemet att det används ett helt annat system och en helt annan måttstock, än jag önskar man använde. Även om man sänkte ribban skulle det inte förändra synen i grunden. Vi kanske borde slänga ut den istället, och försöka möta patienter i kris, och se vad vi kan göra för att de ska känna att deras liv går att hantera igen. I slutenvård när det behövs, och i öppenvård när det är möjligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Orden vi använder. (Suicidprevention).

När det pratas om suicidprevention är alla så väldigt överens om att det måste bli bättre, och att det ska vara möjligt, och helst också lätt, att få hjälp om man är suicidal. Att ha tankar på självmord, och planer kring hur man ska ta livet av sig, är inget som man ska tvingas vara ensam i. Det ska gå att få hjälp.

Psykiatrin borde vara experter på detta område, men också här kan bemötande och förutfattade bilder om hur man "ska" vara spela alltför stor roll. Också hos personal inom psykiatrin finns fördomar som styr bedömningarna. Och vad gäller suicidprevention tycker jag att tendenserna att tolka alltför mycket från alltför många som manipulationer blir riktigt allvarliga. Det handlar ju om människors liv.

Under de första åren jag hade kontakt med psykiatrin fick jag höra om och om igen att jag måste berätta vad det var jag tänkte och planerade, för att kunna få hjälp i det. Jag måste vända mig till min kontaktperson eller någon annan som jobbade, när jag hade såna tankar, när jag gick in i planerandet. Annars kunde jag inte få hjälp. Sen när vi satt där och skulle prata om det, var det plötsligt inte alls självklart att prata om det. De flesta jag mött använder kluriga omskrivningar för att slippa säga "självmord" eller fråga "hur tänker du ta livet av dig?", eller nämna ordet "dö". I början blev jag helt yr, det var svårt att förstå vad de egentligen pratade om, sen förstod jag att allt som lät kryptiskt och började med s, sannolikt handlade om självmord. Suicid är inte ett bra ord att använda när man möter människor som är nya inom psykiatrin, för det kan hända att de inte vet vad det är. Det är kliniskt på ett sätt som inte är vardagsnära för särskilt många. Men det vanligaste att prata om var "s-tankar", "svarta tankar" eller "mörka funderingar".

Jag tror inte att de jag pratade med själv märkte hur paradoxalt de betedde sig. Att de i ena stunden sa att det var viktigt att prata om det, och sen på alla andra sätt visade hur man ska värja sig mot att prata det, och om man alls ska sätta ord på det måste det ske med omskrivningar eller vaga antydningar, så att ingen av oss var riktigt säkra på vad den andra menade. Att bara rakt ut prata om det, som att det gick att prata om det, var det få som gjorde. Och det var svårt för mig som patient att tro på att de faktiskt ville eller orkade prata om det, när de inte gav sken av att det var så. Kanske trodde de att de hjälpte mig med sin försiktighet, eller så skyddade de bara sig själva från att behöva möta mörkret utan omskrivning, jag vet inte.

Ett par år senare hade jag blivit bättre på att prata och blev självmordsbenägen igen. Jag tänkte på alla gånger de sagt att jag måste berätta om det, annars kan jag inte få någon hjälp. Och jag bestämde mig för att göra det. Söka hjälp i tid. Försöka ta mig genom det utan att dö, och försöka prata om det, säga hur det var.

Problemet då var bara att jag möttes av uppfattningen att "den som pratar om det kommer inte göra det", vilket jag inte tror är sant. Vad gällde mig var det inte alls klart att jag skulle låta bli. Det finns människor som pratar om det, och som gör det. Det finns människor som inte pratar om det, som gör det. Och det finns människor som pratar om det, som inte gör det. Det kan vara så olika. Jag tror att det enda man kan säga med säkerhet om en människa som pratar om sina självmordstankar, är att inte 100% av den personen vill dö. Det finns en möjlighet att släppa in hjälp, och kanske en möjlighet att rädda denna personens liv. Att det finns en bit av en kvar som inte vill dö, är inte alls synonymt med att man på egen hand klarar av att överleva.

Under denna perioden blev "självmordshot" något som återkom i journalanteckningarna om mig. Jag har väldigt svårt för det ordet, för det sättet att uttrycka det. För om jag hotar, då är det ju för att kunna få något, som en del av nånslags utpressning. Och det enda jag ville få var hjälp att inte ta livet av mig. Men om jag sa det, blev det tolkat som ett självmordshot.

Den perioden blev jag konsekvent tolkad som manipulativ, och det var uppenbart att läkaren bestämde att man inte skulle ta mina självmordshot på allvar. Allt skulle göras tvärtemot vad jag önskade. Om jag sa att jag mådde för dåligt för att gå ut från avdelningen för att jag var rädd för att göra mig illa, var jag tvungen att gå på permission, eller så blev jag hotad med utskrivning. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag inte fick vara skyddad på avdelningen, men om jag låtsades om det blev det inte taget på allvar. Jag hade ett allvarligt självmordsförsök bakom mig, och jag visste att om jag tillät mig att göra ett försök till, skulle jag förmodligen inte göra misstaget att överleva. Det var inte allt i mig som ville dö, bara väldigt mycket. Jag var i så stort behov av hjälp, hjälp att våga välja livet. Men jag kunde inte låtsas om det, för då blev jag istället fråntagen stöd. Tvingad till saker jag inte tyckte var hanterbara, som gav mig så mycket ångest att allt förvärrades.

Jag skulle önska att psykiatrin skrev en liten bruksanvisning för självmordsbenägna, för hur man ska göra för att bli tagen på allvar om man söker hjälp. Det är för svårt att lyckas göra rätt när det är fel både att inte prata om det, och att prata om det.

Året jag var självmordsbenägen och tolkades som manipulativ i allt jag gjorde, förklarade läkaren för mig att om jag verkligen ville dö, så skulle jag ta livet av mig oavsett vad de gjorde. Så det spelade ju ingen roll vad de gjorde, för beslutet låg hos mig. Vissa väljer att ta livet av sig, det är inget de kan göra något åt.

Det finns anledningar till att jag överlevde även den gången. Men det var andra saker än psykiatrin som hjälpte mig. Hade det hängt på psykiatrin så hade jag dött den våren. Jag fick ingen hjälp, bara bemötande och mediciner som förvärrade mitt tillstånd.

Jag önskar att det fanns något annat. Att det gick att säga hur man mår, och bli tagen på allvar. Att man var mer rädd om människors liv. Att vi som medmänniskor, och att ni som jobbar inom psykiatrin, vågade prata om det. Sätta ord på det, utan att värja oss på alla tänkbara sätt. Att vi vågade tro på att det går att göra skillnad. Att det går att hjälpa den som ber om hjälp. Och att det dessutom går att få fler att be om hjälp. Men jag tror vi måste börja med att skapa en vård där det finns akut hjälp att få när man tampas med självmordstankar och -planer. Det finns ingen mening med att jobba för att fler söker hjälp, om det nästan är omöjligt att bli tagen på allvar.

Senare har jag kunnat få hjälp, både när jag varit akut självmordsbenägen, och med att förstå vad det handlade om, varför jag sysslade så mycket med att planera självmord. Jag har slutat helt att göra det, planera hur jag ska dö. Jag vill verkligen leva, även när det är svårt. Och dit har jag nått tack vare hjälp jag fått inom psykiatrin. Men hjälpen fanns i en kontakt som redan var etablerad och där vi redan hade förtroende för varandra när det självmordsbenägna blev allvarligt. Det måste vara möjligt att även som ny patient, och med nya kontakter, bli hörd och tagen på allvar. Vi kan inte låta människor dö för att systemet byggt upp förutfattade meningar som går ut på att man gör fel och inte borde få hjälp, oavsett vad man gör.


Om självmordsprevention: www.spes.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Det kan vara så att jag mår som jag säger.

Det finns en annan sak som jag tänker har påverkat varför jag har haft så svårt att få hjälp (förutom fixeringen vid diagnoser som rört till det eftersom jag skadat mig men inte haft borderline, som jag skrev lite kort om här). Det handlar om förmågan att hålla ihop en kontrollerad yta, nästan oavsett hur mycket kaos jag har inombords.

I en situation där en läkare ska bedöma hur jag egentligen mår (och vad jag behöver få för vård) handlar det om att bedöma utifrån olika kriterier. Jag vet att man inte bara ska lyssna på vad någon säger, utan också läsa av andra tecken, tex om svaren dröjer, kroppsspråk, om man svarar på något annat än vad det frågas om. Och det har sin poäng. Samtidigt blir det lätt fel, om man inte tar med i beräkningen att läkaren är en människa, och att det dessutom kan vara så att patienter är rädda för läkare (eller för hela vårdsituationen), och att människor skyddar sig när de är rädda. Det finns sällan plats för att bygga upp ett förtroende, bedömningen görs ofta snabbt, och utifrån förväntningar och klichéartade bilder av hur man kan må. De gånger jag varit inlagd har läkarsamtalen varit max en kvart. Inom öppenvården har det snarare handlat om en halvtimme, men inte ens en halvtimme är särskilt mycket tid om det gäller att bedöma en persons mående. Speciellt inte om man lägger större vikt vid egna iakttagelser, än vid vad patienten själv berättar om sin situation.

Jag tror att dissociativa patienter är svårast att läsa av. Detta eftersom dissociation bygger på splittring. Jag skapade en autopilot-del som fick klara av bedömningssamtal och liknande situationer som jag upplevde som hotfulla. Anledningen till att jag inte verkade vara känslomässigt förankrad i det som sas, var att den delen av mig som pratade helt enkelt inte hade några känslor kring det som berättades. Känslorna fanns skyddade på andra ställen i mig. Jag hade redan vetat i många år att det värsta man kan göra i en hotfull situation är att ha känslorna synliga vid ytan, för då ger man den andra ytterligare makt. Man blir väldigt sårbar, och sårbarhet kan betyda att någon kan göra en så illa att man inte klarar sig.

Det handlar inte bara om vilja, det där att visa känslouttryck. Jag kunde inte göra det i såna situationer. Men efter en tids kontakt med psykiatrin förstod jag att jag måste hitta sätt att släppa in de behandlare som skulle hjälpa mig, och också de som bedömde mitt behov av hjälp. Så jag lärde mig att prata, på ett sätt så jag faktiskt kunde referera vad som hände i mig, vad jag kände, tänkte, hur min inre värld och min vardag såg ut. Problemet var att jag inte blev lyssnad på i så stor utsträckning som behövts. För när mina ord och mina andra uttryck inte stämde överens, trodde läkarna oftast på sig själv, på sin förmåga att läsa av situationen och måendet, och tolkade mina ord utifrån det. Det jag sa lyssnades det på som om det betydde något annat. Kanske betydde det att jag hade behov av uppmärksamhet, att jag därför målade upp en bild av mitt mående som var mycket värre än de kunde tänka sig utifrån min yta. Eller så trodde jag verkligen att jag mådde så dåligt som jag sa, men utan att det var verklighet annat än genom att jag misstolkade mig själv, tolkade mina normala känslosvängningar som totalt ohanterbart kaos. Sätten att möta mina ord skiftade. Men ofta blev det ändå så, att det läkaren såg vägde mycket tyngre än det jag sa.

Jag tror som sagt att det är svårast att läsa av dissociativa patienter. Speciellt om man inte är van vid det, och om man inte har kunskap om dissociation och hur saker kan gömmas bakom tjocka lager av försvar.  Förhoppningsvis ökar kompetensen om dissociation, och också förmågan att bemöta dissociativa personer.

Men jag tror inte att det är något som handlar bara om dissociativa patienter. Jag vet tex en av mina vänner som hade svårt att få hjälp, för när hon väl lyckats kämpa sig hela vägen till att få träffa en läkare blev hon så lättad av känslan av att hon skulle få hjälp, att ångesten försvann helt i stunden, och hon blev ljusare än hon varit på veckor. Ångesten kom tillbaka, och ökade, sen när hon blivit hemskickad med lite medicin, men då var det ju inte längre någon läkare som såg henne.

Jag tänker att det också måste finnas andra som har svårt att visa sin känslomässiga trasighet inför en alldeles ny person, som dessutom har makt över ens situation. Att den sortens öppenhet som egentligen behövs för bedömningar där fokus ligger på läkarens egna iakttagelser, kräver ett förtroende. Och tid för att bygga upp trygghet finns inte. Jag skulle önska att det gjorde det, men jag vet att det är sällsynt.

Jag önskar att allting var väldigt annorlunda, att strukturerna byttes ut, att det var ett helt annat klimat i den sortens samtal. Att det fanns tid för att bygga upp förtroende, och tid när bedömningarna gjordes. Men innan en helt ny ordning skapats (om den alls kommer göra det) skulle jag vilja föreslå en enkel sak. Om iakttagelserna av en patient och det patienten berättar inte stämmer överens, överväg åtminstone möjligheten att personen mår som den säger. Det kan vara så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

DSM V - Non-Suicidal Self Injury

Det håller på att arbetas fram en ny version av diagnosmanualen DSM. Den femte i ordningen. Jag är inte alls tillräckligt insatt i diagnossättande utifrån olika symptombilder, för att kunna avgöra vad som behövs för att en sån manual ska vara bra. (Det jag mest vet är att jag upplever det som att det här med diagnoser missbrukas på ett sätt, genom att det tyvärr ofta blir diagnoser som ska behandlas, inte människor).

En sak som är bra i det nya förslaget är i alla fall att det föreslås en ny diagnos, "Non-Suicidal Self Injury", vilket alltså betyder att man av psykiatrin skulle kunna klassas som självskadande, utan att för den delen klassas som att ha en personlighetsstörning av borderline-typ. Det tror jag är bra. Eftersom det redan nu finns självskadande människor som inte har borderline, och eftersom de diagnoser man fått styr mycket av bemötande och chanser till vård.

De föreslagna kriterierna för den nya diagnosen kan du läsa här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Att skada sig och inte ha borderline.

Läser hos Tankestormar om att självskadebeteende och borderline inte är samma sak. Och tänker att en del av min oförmåga att göra mig hörd inom psykiatrin, och bli begriplig i deras ögon, varit det. Missförståndet att självskadebeteende alltid är något som hänger ihop med borderline. Och att jag därför tillskrivits egenskaper som impulsiv, manipulativ, och att jag spelar ut saker på ett dramatiskt sätt, och gör det för att få uppmärksamhet. Problemet är bara att det inte är egenskaper jag har. Och det är inte så svårt att märka det om man försöker se mig, istället för att bara leta tecken på att jag har borderline, eftersom jag ju måste ha det eftersom jag skadar mig.

Mitt självskadebeteende har aldrig varit impulsivt, det har varit extremt kontrollerat och planerat, och jag har alltid sett till att skada mig på ställen där ingen ska se det, och känt det som att jag ska dö av skam om någon råkar se såren ändå. Ibland har det varit i självstraffande syfte, för det mesta har det varit en förvrängd spegelbild av övergrepp jag tidigt utsattes för. Jag kan se logiken i det nu, att inte förrän jag blivit skadad så kan jag slappna av. Inte förrän det har hänt kan jag känna mig trygg. Men när jag skadade mig som mest såg jag inte sammanhangen. Det var bara något jag måste göra. Jag skulle snarare bedöma det som att det var något som tvångsmässigt fanns i mina tankar, det här att jag måste skadas. Och för det mesta var det bara så, en tankemässig dragkamp i mig, även om jag ibland var för svag för att vinna dragkampen, för svag för att kontrollera det tillräckligt för att inte skada mig.

Jag skriver inte detta för att presentera något förslag på vad självskadebeteende "egentligen" handlar om. För jag tror inte man kan göra såna schabloner. Jag tror det finns något vettigt med att sätta diagnoser på människor. Att man kan få ledtrådar om vilka behandlingar som kan vara bra att testa, och inte minst att det är något som behövs för att definiera att patienten behöver få vård, och kanske också sjukskrivas eller få annan hjälp.

Men att dra det längre än så, att göra tydliga fack för varje diagnos, och sen se till att trycka in patienter i något fack oavsett hur bra de passar in där. Att strunta i att se personen bakom diagnosen, och behandla just den personen, att välja att behandla en diagnos, utifrån de sätt som "ska" hjälpa en person med en viss diagnos, det blir så lätt helt galet. Omänskligt, mekaniskt. Och inte minst så finns det risk att det inte blir en effektiv vård. Även människor som passar in i en och samma diagnos är olika, och kan behöva olika saker. Vi behöver välja att möta personen som har problem, inte en förutfattad mening om vem personen är, eftersom den har en viss diagnos.

Det krävs mer att göra det. Och vad gäller självskadebeteende kan jag förstå att det som behandlare är svårt att orka. Att det kan vara triggande och tungt att handskas med människor som skadar sig eller vill dö. Jag kan förstå att det var lättare att sätta en borderline-etikett på mig och räkna allt självskadande som impulsivt. För det är svårt att ta in att någon gör sig illa, och kanske är det ännu svårare att ta in att människor kan skada sig själv helt planerat, genomtänkt och beslutsamt. Det är begripligt om det är så. Ändå. Det är inget försvar. Vi måste ha en psykiatri som kan möta och behandla personer med problem. Är systemet inte uppbyggt på ett sätt så att personalen får stöd nog att härbärgera de problem som behandlas måste det ändras.

Och självskadebeteende är en av de saker som ökar mycket, som sprider ut sig bland unga. Ner i åldrarna dessutom. Det måste prioriteras, och det gör det också, på vissa sätt. Vi får inte glömma att prioritera det här att vården handlar om personer som har problem, inte diagnoser som ska behandlas. Och vi får inte glömma att självskadande kan ha många olika orsaker, och se ut på många olika sätt. Att personerna som skadar sig själv kan behöva olika saker, både de som har borderline, och de som inte har det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Allt i dina händer, allt på mina axlar.

De konstruktiva sätten jag hade att handskas med och kontrollera mina problem slogs ut av de mediciner jag fick. En del var för all del redan utslagna pga depression, men med medicinerna försvann chansen att nå dem igen. Det som fanns kvar av mina vanliga metoder att kontrollera kaos var självmordsplanerande, självskadeplanerande (och ibland -handlande) och isolering. Och till det kaos jag producerade på egen hand kom medicinproducerat kaos, som förutom att det ökade den sammanlagda mängden av kaos gjorde att konturerna och begripligheten i det försvann. Utan medicinerna hade det gått att se orsakssamband på ett hyfsat ok sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra med vetskapen att tex sociala sammanhang kunde göra mig helt skräckslagen. Men det gick att se ett och annat mönster. Och med rätt hjälp hade jag kunnat se fler, och hitta sätt att handskas med det som var.

Med medicinerna försvann förutsägbarheten och begripligheten. Jag fick ångest, mardrömmar, skakningar, svårt att fokusera, svettningar, oro, krypningar, och andra symptom som inte kom från mig själv, utan från den kemiska påverkan som gjordes med medicinerna. En del symptom var samma som i min egentliga problematik, en del medicinbiverkningar var helt andra symptom. Sammanlagt blev det omöjligt för mig att hänga med. Att tolka, att veta vad som bara var kemi, vad som var tecken på mina problem.

Och jag fattar att grundsynen vad gäller att medicinera bort psykisk problematik handlar om att psykisk problematik har sin grund i obalans i hjärnan, som man på kemisk väg kan balansera. Och att det utifrån den synen inte finns någon skillnad, inte någon som spelar så stor roll i alla fall, på obalans som min hjärna själv producerar och obalans som mediciner orsakar. Problemet är obalansen, och lösningen är att hitta rätt medicinering för att balansera obalansen. Det där psykologiska, det är inte något reellt. Inte något av betydelse. Om man drar det till sin spets.

Förstås finns det många läkare som förstår att psykiska problem kan vara grundade i saker man varit med om, och samtidigt kan tycka att medicin är ett bra sätt att hjälpa människor att klara av att leva med sina problem. Och såklart finns det även andra yrkesgrupper, som är mer specialiserade på det psykologiska perspektivet, som kan se meningen med mediciner. Även jag kan se meningen med mediciner. Det blev inte så bra för mig, men jag tycker varken att det är konstigt eller fel att det sattes in medicin som ett försök att hjälpa mig. Det var andra saker som var de riktigt problematiska i sammanhanget, inte att använda medicin.

Utan förmåga eller hjälp att förstå mig själv blev jag väldigt utelämnad till läkarna och medicinerna. Jag fick inte heller hjälp att förstå hur medicinerna var tänka att fungera, när jag frågade fick jag förklaringar av typen "du tar medicinen, och så kan du må bättre för att du tar den". Mina chanser att få ett hum om hur de faktiskt fungerade (förutom att man måste svälja tabletter för att de ska kunna fungera, vilket jag redan innan visste) gick jag hem till en vän som läste till sjuksköterska på mina permissioner. Hon hade ett ex av läkar-fass (detta var innan allting fanns på nätet), där kunde jag slå upp de olika preparaten och med hennes hjälp förstå litegrann av hur de var tänka att fungera.

Hela tiden fick jag höra att det var i medicinerna lösningen låg, att mina problem var en sjukdom som vilken som helst, och att det bara handlade om att hitta rätt medicin. Mina tankar om att jag faktiskt hade problem som var grunden till att jag mådde dåligt förminskades och viftades bort gång på gång. Framförallt av läkarna, de med mest auktoritet. Problemet var inte sånt, jag behövde inte prata, dessutom var jag ju jättedålig på att prata (med läkare, som hade makten att avgöra vad jag kunde och inte), så det fanns väl ingen mening med att skicka mig till en terapeut, om jag ändå bara skulle sitta tyst? Det jag behövde var medicin. Punkt.

Det som hjälpte mig att klara mig var de ångestdämpande medicinerna, och sömnmediciner. Allt var fortfarande obegripligt och rörigt i mig, men de trubbade i alla fall av det värsta, gjorde att det blev någorlunda uthärdligt. Jag hade ingen erfarenhet av såna mediciner heller. Allt var nytt för mig, men de var något som hjälpte. Vilka som var beroendeframkallande eller inte hade jag ingen koll på. Det var läkarna som bestämde. Och det jag gjorde var att ta tabletterna. Så mycket blev jag tilldelad, att klara av att svälja. Fast det stod en sjuksköterska och tittade på mig så jag verkligen gjorde det också.

Jag hade ingen makt alls över medicineringen. Och det är som det ska, jag hade ju ingen koll. Men så hamnade allt ansvar på mig. Det hade gått mindre än ett år sen min första kontakt med psykiatrin, och medicineringarna hade inte varit särskilt lyckade. Läkarna hade bytts ut med jämna mellanrum. Och rätt vad det var, var vi i ett nytt läge. Jag ställdes till svars för vad den föregående läkaren bestämt. Jag frågades ut om vad tanken var med den medicineringen, varför vi trott att det kunde funka, och framförallt: varför hade jag så mycket lugnande mediciner? Det var ju inte bra. Jag var ju ung, och de var beroendeframkallande.

Det svar jag egentligen kunde ge var "jag skulle ta tabletterna så skulle jag må bättre", för det var den förklaringen jag fått, så långt blev jag insläppt i teorierna kring varför just den aktuella medicinkombinationen skulle vara bra för mig. Några gånger hade jag vågat protestera, när jag mått väldigt dåligt av någon särskild medicin, och nån gång hade den blivit utbytt efter min protest. Men vad den blivit bytt till, och varför? Jag hade ingen makt över det, ingen kunskap om det, och hade inte ens fått någon information om det. Men nu lades det på mina axlar. Jag skulle ställas till svars.

Och sen, när jag hade ställt till svars, och inte gett några bra svar, eftersom jag inte hade några, så skulle allt ändras. Och jag motarbetas. Jag försökte säga vilka mediciner av de den föregående läkaren gett mig som hjälpte mig, som jag ville ha kvar. Men ofta bemöttes det med misstänksamhet. Speciellt om det var några ångestdämpande. För det mesta slutade det med att alla mediciner togs bort och nya sattes in, inom loppet av en vecka. Vilket gjorde mitt kaos ännu värre. Och för det mesta slutade det med att jag fick ännu högre doser av ångestdämpande än de jag bett om att få ha kvar, för hur skulle jag annars överleva det ökade kaoset? Det förstod läkaren att det inte gick, bara makten över bedömningen var hos honom eller henne, det fick inte vara något jag på förhand kunde gissa mig till att det kunde hända.

Det var så mycket som handlade om makt i det där med medicineringen. Det var viktigt att jag inte skulle få bestämma något alls, jag skulle inte ens få avgöra vilka mediciner jag fick mycket biverkningar av, eller vilka jag kände mig hjälpt av. Ännu mindre skulle jag ha något att säga till om vilka jag skulle ha kvar. Sa jag att jag ville ha någon kvar togs det ofta som någon slags manipulation, och manipulationer bedöms som något man gör bäst i att gå rakt emot, så en surrealistisk tid började.

Det var olika hur illa det var. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle sluta säga att jag önskade höjd eller ändrad medicin. Om jag la mig i något som läkaren ville ha all makt över, blev jag motarbetad och fick inte alls den hjälp jag bad om. Jag försökte istället presentera de symptom jag hade, så att läkaren själv kunde dra sina slutsatser och ha kvar makten. Ibland redigerade jag bort några symptom, eller förminskade dem, för att jag inte orkade få höjd dos av någon antidepressiv jag mådde dåligt av, eller inte orkade prova någon ny. Vad jag kan minnas har jag inte en enda gång förstorat eller överdrivit mina symptom för att få vad jag ville ha. Jag försökte bara förmedla verkligheten på ett sätt så jag kunde bli hörd. Och ibland skydda mig mot att behöva utsättas för åtgärder jag skulle må ännu sämre av.

Hade jag otur blev även mina symptom tagna som manipulationer och spel. Något att motarbeta. Jag blir alltid vilsen när jag försöker förstå logiken i dessa sammanhangen. För jag förstår verkligen inte. Ok, det finns människor som missbrukar och därför manipulerar till sig lugnande mediciner. Men är det då rimligt att för säkerhets skull bedöma alla med ångestproblematik utifrån att de kanske är missbrukare och bara spelar upp symptom för att få tillgång till medicin?

Jag tror så mycket på samarbete mellan patient och behandlare. Oavsett om det handlar om medicinsk behandling inom psykiatrin, eller om det är samtalsbehandlingar, inläggningar eller något annat. Jag tror att så mycket samarbete som möjligt är bra. Och det här med att alla patienter som överhuvudtaget är något annat än totalt passiva och fogligt ligger i sina sängar eller sitter och tittar apatiskt på avdelningens tv, anses vara manipulativa, det förstår jag inte. För jag förstår inte hur ett möte och ett samarbete kan ske utifrån den inställningen. Och jag förstår inte hur man kan bedriva psykiatrisk vård och inte tro på samarbete och möte. Kanske har jag någonslags trångsynthet i det. För jag förstår inte hur det skulle kunna funka.

Även i studier som vill lyfta fram antidepressivas effekt finns det ju med att det kan vara så att mötet mellan läkare och patient har en behandlande effekt, att det kan påverka minst lika mycket som själva tabletterna. Så varför då sabotera mötet? Varför inte informera patienten om besluten, och varför man tar dem, hur det är tänkt att fungera? Varför inte lyssna på patienten och ta denne på allvar, oavsett vad man sen beslutar kring medicineringen? Varför välja maktspel, omyndigförklarande och att motarbeta den man säger sig hjälpa? Jag förstår det inte.

Och framförallt förstår jag inte det där att jag var den som skulle ställas till svars för vad tidigare läkare bestämt. Jag hade aldrig någon makt. Jag hade aldrig kunskap eller information. Det var orimligt att jag skulle bära på ansvaret, och att jag skulle skuldbeläggas för att jag trott att den läkare som tidigare behandlat mig vetat vad den gjorde. (Vilket för övrigt all vård var villkorad med, om jag inte gjorde det skulle jag bli utskriven, inte få någon mer vård, klassas som icke samarbetsvillig, och någon som ville ta emot hjälp skulle få min plats).

Det som hände var att under ett år inpräntade psykiatrin i mig att den enda möjliga lösningen på mina problem var medicinering. Och att jag måste lita på dem, att de visste vad de gjorde, att det kunde hjälpa mig. När jag efter mycket om och men valde att försöka tro på medicin som lösning, åtminstone för att dämpa symptom tillräckligt för att jag skulle klara av att leva, misstänkliggjordes jag. Dessutom ställdes jag ansvarig för de åsikter, tankar och teorier som legat bakom min tidigare medicinering. Åsikter, tankar och teorier som jag inte fått ta del av, bara fått reda på att jag måste lita på att de finns där, och att läkare bedömer saker på ett korrekt sätt. Hur blev det så, och hur är det möjligt att min roll var både att utan ifrågasättande överlämna mig till någon annans makt, och att också bära allt ansvar?

Låt den som har ansvar bära ansvaret. Den som har makt är den som har ansvar. Och om någon skuld ska läggas på någon, så ska det vara på den som har makt och ansvar.

(Förstår du inte logiken i detta har jag i detta inlägget försökt förklara lite närmare om sambanden mellan makt, ansvar och skuld).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Om du bara slutar att vara du, så kommer du kunna må riktigt bra.

Innan jag fick kontakt med psykiatrin hade jag mått dåligt i ganska många år. Det var inte bra att jag inte sökt hjälp, jag hade behövt det. Men jag hade ju överlevt, och jag hade mina strategier för att klara det. De räckte inte hela vägen, när jag blev inlagd första gången var det för att det verkligen inte höll. Mina strategier var funktionella, men dels var de otillräckliga, och dels var de ganska ofta destruktiva. Jag behövde hjälp.

Den hjälp jag blev erbjuden var i första hand medicinering, och att jag kunde vara inlagd tills mitt läge var stabilare (och det var mindre risk att jag skulle ta livet av mig). Det var skönt att tro på att medicin kunde vara en lösning, och att få hjälp med att somna eller att få ångesten dämpad av tabletter var en lättnad. Tyvärr funkade de antidepressiva inte bra på mig, jag fick bara jättemycket biverkningar, ingen positiv effekt, vilket man löste med att höja dosen eller ändra preparat. Vilket gjorde att jag fick ännu mer biverkningar.

Biverkningarna var plågsamma, men det värsta med medicinerna var att min inre värld blev annorlunda. Ganska många av de strategier jag haft för att hantera mitt kaos slogs ut, och jag fick svårt att förstå mig på mig själv. Allting kändes suddigt och annorlunda inne i mig, och vad jag skulle göra för att handskas med det visste jag inte. Hur jag skulle göra för att handskas med mina problem visste jag inte heller. Tanken var ju att de antidepressiva skulle hjälpa mig med dem, men de medicinerna gjorde bara allt värre. Så den största effekten av medicineringen var att jag blev fråntagen mina strategier för att bemästra mitt kaos. De som fanns kvar och gick att nå trots allt var isolering, självmordsplanerande och självskadetendenser. Vilket jag skulle definiera som de sämsta av de strategier jag tidigare haft. Och så fick jag en ny strategi: att trubba av allting med lugnande mediciner.

Jag hade så mycket behövt någon att prata med. Och jag försökte prata. Problemet var bara att jag inte fick den sortens samtal jag behövt. Jag fick stödsamtal och läkarsamtal, när jag behövt terapi. Och istället för att hitta sätt att bära på min sorg, min smärta, på hemska saker jag upplevt, och istället för att jobba med min dåliga självkänsla och förstå varför jag trodde att jag inte fick lov att finnas, fick jag något annat. Jag blev ofta avbruten när jag försökte prata om det som var hemskt, jag fick inte någon plats till den sortens samtal. Och det är ju korrekt att inte ha bearbetande terapi med någon, om man inte har adekvat utbildning eller tidsmässigt utrymme för det. Fast kanske hade det kunnat finnas något bättre sätt att förmedla det till mig än att säga att jag kunde prata med dem "om det var något", och sen avbryta mig eller bara möta mig med tystnad om jag kom in på något som tolkades som för svårt.

Jag fick ganska mycket käcka tips och konkreta lösningar på vad jag skulle göra med det som plågade mig. Om jag kände mig tjock och ful kunde jag ju alltid gå med i viktväktarna, om jag hade en oändlig sorg över att jag inte längre kunde spela piano pga värk i mina händer skulle jag tänka positivt och komma ihåg att jag var ung och hade framtiden framför mig, och att det fanns en massa andra saker jag kunde fylla mitt liv med. Mina relationsproblem handlade nog mest om att jag var avundsjuk på en idealbild som jag målat upp, och som väldigt få relationer kunde leva upp till. Jag ska för rättvisans skull säga att jag också fick en del hjälp med ångesthantering, och att vissa personer var bra på att bara lyssna och finnas med mig i det som var hemskt, vilket ofta var det jag behövde.

Men jag fick också en hel del åsikter om vem jag var och vem jag borde vara serverade. För det funkade inte att vara jag, det gick inte att leva då, så jag borde ändra på mig.

Ganska många år senare ramlade jag över ett personlighetstest på nätet, som har sin grund i Jungs teorier om psykologiska typer. Väldigt enkelt kan man säga att det bygger på fyra olika motsatspar, och för varje par har man den ena sidan starkare i sin personlighet.

Motsatsparen är dessa:

• Extraversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot människor och ting i den yttre världen)
  ställs mot
  Introversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot idéer och koncept i den inre världen).
  
  
• Sinnesförnimmelse (Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga)
  ställs mot
  Intuition (Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter).
  
  
• Tanke (Beslutsfattande grundas på logik och objektivitet)
  ställs mot
  Känsla (Beslutsfattande grundas på subjektivitet).
  
  
• Bedömning (Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning)
  ställs mot
  Perception (Hantering av den yttre världen sker helst genom perception).

(källa: wikipedia)

Om man ska tro på resultaten av detta test är jag snarare introvert än extrovert, går mer på intuition än sinnesförnimmelse, utgår mycket mer från känsla än från tanke, och mer på bedömning än perception. Det stämmer rätt bra med min egen bild av mig, så vi kan säga att det stämmer.

Jag kanske ska lägga till att det i testet inte ingår nånslags värdering av de olika sakerna. Det är varken sämre eller bättre att vara mer av det ena än av det andra. Teorierna bakom det utgår bara ifrån att av dessa fyra motsatspar har man den ena starkare i varje par, och hur sammansättningen är spelar in i hur man är som person, vad man tex har för svagheter och styrkor, vilka aktiviteter som passar en osv. Alltså ingen värdering, bara konstaterande av att människor är olika, och detta är ett sätt hur man kan dela upp det.

De där första åren inom psykiatrin fick jag som sagt en del utlåtande om vem jag var. Och jag tänker nu att jag så mycket behövt bekräftelse på att det är ok att vara jag. Att det till och med kan vara bra att vara precis som jag är. Att det finns styrkor inbyggda också i att vara den här sortens person, som jag är. Och att det finns sätt att balansera det. Även om man är introvert som person kan man behöva klara av situationer som passar bättre för extroverta, men det betyder inte att det är omöjligt att klara dem, bara att man behöver kämpa lite med det. Och liknande med det andra. Jag hade behövt hjälp att se mig, vem jag är, och hur jag skulle kunna hitta sätt att inte dras in helt i hanteringssätt som stärker mina drag på ett sätt att det blir destruktivt. Det är tex ok att gå på bedömning mer än perception, men när man är deprimerad kan man fastna i orimliga bedömningar pga sinnesstämningen, och då kan man lära sig att balansera det genom att aktivt försöka använda perception istället. Men jag hade också behövt hjälp att se att jag är ok.

Det jag fick hjälp med var att få förstärkning i uppfattningen att jag inte var ok. Och anledningen att jag tar upp detta testet är att det gjorde något tydligt för mig. För det jag fick höra kan sammanfattas som att lösningen på mina problem var att sluta vara så introvert, och sluta att gå på intuition, känsla och bedömning. Det var de andra personlighetsdragen som var de rätta. Det var så man skulle vara. Om jag fortsatte vara såhär, så skulle jag inte kunna ta mig ur mina problem. Om jag fortsatte att vara jag så var det kört, med andra ord. Men hur skulle jag kunna bli någon annan än jag är?

Jag önskar att man inom psykiatrin hade större tillit till att det kan hjälpa mer att bara finnas och lyssna och dela, än att gå in på områden man inte behärskar i samtalen. Också att gå in på drag i personligheten och bedömningar och värderingar av dem, är något som ligger utanför en skötares eller sjuksköterskas kompetens eller uppgifter. Och råd om hur problemen kan lösas är lätt att ta till om man vill hjälpa, men det är sällan den sortens råd funkar.

Dessutom är det en sak att bedöma någons personlighet eller servera lösningar på problem till sina medmänniskor sådär i allmänhet. Att som behandlare göra det till en patient betyder att någon i maktposition gör det till en som befinner sig i beroende. Om du i den ställningen säger något kan det ta så mycket värre, landa så mycket mer fel. Om du säger att det inte är ok att vara jag, kanske jag tror dig.



Vill du fördjupa dig i hur man kan samtala och hjälpa, utan att ge färdiga lösningar, kan jag rekommendera boken Att vara där du är av Bent Falk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Hur du än mår så mår du på fel sätt.

Och självfallet finns alltid paradoxen där. Klarar du inte att kontrollera dina symptom finns det risk att du därför inte får någon behandling. Klarar du att kontrollera dina symptom finns det risk att du inte får någon behandling, eftersom du inte uppvisar tillräckligt med tecken på att vara i behov av hjälp.

Systemet är så fyrkantigt. Hur du än mår så mår du på fel sätt. Det är nästan omöjligt att vara lagom sjuk, ha lagom mycket symptom av en lagom allvarlig sort. Vad du än gör kan du skuldbeläggas för det och det kan användas som argument för att inte ge dig hjälp.

Det är svårt att få vara en människa med problem i systemet som psykiatrin är. Systemet är uppbyggt kring något annat. Att vara en människa är som att vara en sten i maskineriet. Det hade funkat mycket bättre om vi lät bli, slutade ha den där jobbiga mänskligheten, slutade sabotera psykiatrins effektivitet.

Har vi inte tappat bort något viktigt på vägen? Vem ska ge människorna vård när de har psykiska problem, om psykiatrin mest handlar om att vara ett välsmort maskineri?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Om du bara anstränger dig så märker du att du inte alls har några problem.

En annan sak som jag tänkte på när jag läste Slutstation rättspsyk var synen att symptomen på en psykisk problematik är något man skulle kunna få bort lätt som en plätt, om man bara valde det. Alltså inte att man kan välja att söka hjälp, välja att försöka ta hand om sina problem, välja att kämpa emot. Utan bara så: man skulle kunna sluta. Som att det bara var nånslags barnsligt uttryck för att få uppmärksamhet, och inget mer. Inte djupare, svårare, inget man ska ta på allvar.

Det är alldeles för vanligt att vården inom psykiatrin fokuseras helt kring symptom och att få bort problem genom att få bort symptomen. Och ibland är det en vettig strategi, även om jag tycker att det finns för lite utrymme för behandlingar som handlar om att ta hand om det som ligger under, och inte bara kontrollera symptomen på det. Jag har inget emot KBT eller liknande behandlingsformer, men jag tror att det finns en risk i att reducera psykisk problematik till att vara enbart symptom. För om man tittar på symtomen som något som inte är en del av en helhet, utan det som är problemet, så är det lätt att tappa i förståelse.

Jag tror inte att det finns en enda orsak till att man skadar sig, eller svälter sig, eller för den delen hyperventilerar, hatar sig själv eller har tvångsbeteenden. Men det är något som är ett uttryck för något. Ibland inte något särskilt djupt, ibland något större. För att förstå vad det handlar om behöver man ta sig tid att på riktigt möta människan som bär på symptomen. Och det hinns sällan med. Men att ta bort tanken att symptomen är uttryck för något gör att de kan te sig helt obegripliga. Vad verkar egentligen begripligt om man tar det ur sitt sammanhang? Inte mycket faktiskt.

Att se på symptom som det som är problemet kan göra att man halkar in i tolkningen att det skulle vara lätt att sluta. För om det inte finns en orsak till att man tex svälter sig eller skadar sig, varför skulle man göra det? Det finns ju ingen mening alls då? I det sammanhanget borde det vara rimligt att bemöta människor med olika symptom på ett sätt som mest handlar om att uppfostra patienter till att sluta med sitt dumma beteende.

Det är nog verkligen undantagsfall att det är så illa som fallen som tas upp i Slutstation Rättspsyk, men mönstret finns där även i vanligare former av psykiatri, hos alltför många behandlare. Och alltför ofta är det där att ta bort sina symptom något som vård villkoras med. Som att man måste visa att man anstränger sig genom att klara av att ta bort åtminstone en del tecken på att man har problem, innan man kan få hjälp med att ta hand om problemen. Annars anses man inte vara behandlingsbar, motiverad, eller värd att lägga tid och energi på. Eller så anses det vara för riskabelt att behandla en.

Vad gäller traumatiserade patienter finns det ofta många och ofta allvarliga symptom, och det är vanligt att åtminstone några av dem är väldigt destruktiva. Det finns en vettighet i att börja med att försöka stabilisera, försöka hjälpa människor att först handskas med sina symptom och begränsa de mest destruktiva uttrycken. Men att kräva att någon klarar att helt sluta vara destruktiv, innan man kan få en chans att gå vidare till att bearbeta de saker som orsakar destruktiviteten, det är så avigt. Och alltför vanligt.

Jag tycker att det är viktigt att ge patienter ansvar, att inte behandla dem som om de var helt maktlösa inför sina symptom, det tror jag bara skulle vara destruktivt. Men man kan villkora vård med rimliga saker. Tex tycker jag det är rimligt att bestämma att man ska ringa en behandlare när man har självmordstankar, men inte rimligt att villkora vård med att man ska se till att få färre självmordstankar. Rimligt att begära att man ska visa att man är motiverad genom att komma på avtalade tider, att man gör hemuppgifter om man har såna. Och gärna att behandlare och patient gör en vårdplan tillsammans som man följer. Men inte rimligt att man anses vara ett hopplöst eller misslyckat fall om man inte visar tecken på att bli bättre av den behandlingen man får. Inte rimligt att ta bort chansen till annan hjälp om man inte förbättrats av den man fått. Och absolut inte ok att neka vård för det som är orsaken till symptomen, pga att man har kvar symptom.

För att översätta det till ett annat område inom vården: Det är helt rimligt att villkora behandling för lungcancer med att personen slutar att röka. Men att dra in vård om personen inte klarar att låta bli att hosta, det är så befängt att vi aldrig skulle få för oss det. Alltså inte inom somatisk vård, bara inom psykiatrin.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Du får bara ha ett problem. Ett lagom stort, som passar våra behandlingsmetoder.

Sträckläste boken Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman för ett par dagar sen. Kan verkligen rekommendera den. Det finns så mycket att säga. Det är såklart vedervärdigt att människor som inte blivit dömda för brott vårdas inom rättspsykiatrin. Det är såklart helt oacceptabelt att man använder olagliga tvångsmetoder, och att man använder de lagliga tvångsmetoderna på ett olagligt sätt (dvs att använda dem som bestraffning eller som behandlingsmetod). Minst lika vedervärdigt och oacceptabelt är det att det är så svårt att bli hörd och tagen på allvar när man som patient utsätts för sånt, och att det verkar i stort sett omöjligt att lyckas stoppa den olagliga vården. Vilka andra olagliga handlingar skulle myndigheter acceptera att de fortsatte? Vilka andra människor skulle man acceptera utsattes?

Nåväl. Det finns väl andra grupper som vi också har en tendens att frånta mänskliga rättigheter. Papperslösa och asylsökande tex. Men nu handlar det som psykiatri här, så jag håller mig till det, och även om mänskligheten överlag tycker att det är en smidig lösning att med jämna mellanrum avpersonifiera vissa grupper av människor, så är det helt orimligt att myndigheter subventionerar att man utsätter människor för tortyrliknande åtgärder, som både strider mot mänskliga rättigheter och landets egna lagar. Och jag hamnar tillbaka på ruta ett. Hamnar i frågan kring varför patienter inom psykiatrin inte riktigt är lika mycket människor som andra, tex de som jobbar där.

Jag har inte haft koll på de här skräck-behandlingsmetoderna som använts inom rättspsykiatrin, även om jag vetat att det finns självskadepatienter som vårdas där. Efter att ha läst denna boken är jag omåttligt upprörd. Men samtidigt är jag inte förvånad.

Det finns strukturer inom psykiatrin som gör att det är logiskt att det kan bli såhär. Inte acceptabelt, inte försvarbart, men logiskt. En sak är det där att göra psykpatienter till något annat än människor. Att man delar upp människorna i "vi" och "dom" som jag tidigare skrivit om här. Den uppdelningen gör att det är lättare att utsätta någon av "dom" för en omänsklighet man aldrig skulle tycka att det var ok om man själv eller någon av ens närmaste behövde vara med om.

En annan sak är det här med psykiatrins syn på problem. Det är så viktigt att sätta rätt diagnos på människor. Och många behandlingar är uppbyggda utifrån att man ska ha en viss diagnos. Det är väldigt nischat på det sättet, och det kan finnas något bra i det. Om man har en missbruksproblematik är det vettigt att få hjälp av någon som har specialkunskaper i beroende, både vad gäller det fysiska och det psykiska. Är man ätstörd är det bra att ha hjälp som är specialinriktad på det, eftersom det är rätt speciellt, och detsamma kan gälla om man har PTSD, borderline, självskadebeteende eller någon annan problematik. Det är bra att det finns specialkunskaper kring olika områden, och att sätta rätt diagnos på någon kan vara en väg för att hjälpa någon att få rätt vård.

Däremot blir det problematiskt om man inte passar helt in i något fack, eller om man passar in i flera samtidigt. Eller om man har en problematik som är i en svårare variant, eller av nån annan anledning inte passar de behandlingsalternativ som finns. Tex kan det bli problem om man inte blir så förbättrad som "man ska" på den tiden en viss behandling är, eller om dämpandet av en problematik förvärrar en annan.

Jag vet människor som gått i behandling för ätstörning men blivit utslängda därifrån pga att de blev deprimerade när de väl åt. Villkoret för att komma tillbaka var att först sluta vara deprimerad, vilket i mina öron låter rätt orimligt att man ska klara om man inte äter tillräckligt, vilket de personerna inte klarade utan den behandling de blev utslängda ifrån. Jag vet också någon som blivit utslängd från ett behandlingshem pga självskadeproblem som hon inte klarade att kontrollera, vilket inte verkar lättare med bara en stödkontakt inom öppenvården. Och jag vet några som bedömts som att de haft fel problematik för befintliga behandlingshem (eller att det inte funnits pengar för behandlingshem), och att de varit för svåra fall för att det skulle vara rimligt att ge dem en fosterfamilj. Men eftersom de var i övre tonåren kunde man besluta om eget boende, och så fick de hjälp att skaffa en lägenhet i alla fall, där de fick bo utan särskilt mycket stöd alls.

Själv har jag fått höra när jag varit inlagd att jag ju egentligen behöver mer och en annan sorts vård än de kan ge mig, och i ett resonemang som bara kan låta rimligt om man är inom psykiatrin fick de det till att eftersom det inte finns några pengar för behandlingshem, så är det rimligaste att helt enkelt skriva ut mig.

Vid ett annat tillfälle hade jag blivit försämrad istället för att bli bättre av de tre månader man generellt har som absolut maxtid inom slutenvården här. Det var ju fel av mig. Och pengar till behandlingshem hade de inte, och någon exakt diagnos lyckades de inte sätta. Däremot hallucinerade jag en del. Det verkade inte som om jag hade en psykos, men att höra röster var skäl nog för att det skulle verka befogat att flytta över mig från allmänpsykiatrin till psykosvården, där det inte finns samma gränser eller samma press på att man ska bli frisk innan ett visst datum. Det visade sig vara ett uppköp för mig att hamna hos dem, men meningen med det var inte i första hand att jag skulle få en bättre vård. Meningen var i första hand att allmänpsykiatrins avdelning skulle kunna avsluta min inläggning innan de tre månaderna gått, och att de skulle hitta en lösning om vart de skulle göra av mig. För tiden var ju slut.

Alltför ofta är behandlingar inom psykiatrin begränsade och har tydliga tidsmässiga ramar. Det finns bestämmelser för hur många veckor eller månader man kan vara någonstans, och när den tiden är slut blir man flyttad eller lämnad utan hjälp, oavsett om det bästa varit om man fick vara kvar på samma ställe. Det finns väldigt tydliga ramar för hur ens problem får se ut också, och hur mycket förbättrad man ska bli. Om ens problem inte får plats inom någon ram, eller inte försvinner med den åtgärd psykiatrin bestämt borde hjälpa, är det som med störst sannolikhet händer att man blir skuldbelagd för det, och att man blir lämnad ensam. Som att det handlade om att man inte ansträngde sig nog, att det var viljebrist som gjorde en mer komplex eller att man behövde en annan sorts hjälp eller mer tid.

De allra flesta som inte matchar behandlingar som finns tror jag blir lämnade ensamma, för det mesta med en läkarkontakt och en stödkontakt inom öppenvården, vilket ofta inte är nog. (Men psykiatrin kan ju definiera det som om man "får behandling" oavsett hur otillräcklig behandlingen är). Med en del patienter skulle det inte vara möjligt att bara skriva ut dem och lämna dem. De tvångsvårdade patienter som hamnar på rättspsyk är såna.

Men jag tänker att det är olika uttryck för samma sak. Psykiatrin lider av en fyrkantighet både vad gäller vad man kan ha för problem, hur de kan behandlas, och hur lång tid det får ta. Till rätt stor del tror jag att det går att skylla på politikerna, som är de som bestämmer hur mycket pengar det får gå till olika saker, vad som är rimligt i deras ögon. I vilket fall är det ett enormt strukturellt problem inom psykiatrin som system. Det finns för få vårdalternativ, och de som finns är begränsade på ett sätt som lätt blir dåliga för patienter. Det finns en extrem brist på helhetstänkande vad gäller vården, och också vad gäller synen på människan som ska behandlas. Man ser hellre symptomen än skäl som finns bakom, och har man symptom som hör hemma inom flera olika specialistområden får man hjälp med ett i taget. Vilket sällan är en bra lösning. Har man en komplex eller allvarlig problematik riskerar man att flyttas runt. Oavsett om alla ställena är bra finns det risk att just det att hela tiden bli flyttad, och att hela tiden höra att man inte hör hemma på något ställe påverkar en. Alltför ofta känns det som att behandlare tycker det viktigaste är att slå fast att en patient inte hör hemma på deras bord, och som att det sällan är lika viktigt att slå fast på vilket bord en patient hör hemma, var personen faktiskt kan få hjälp. Det viktigaste är att bli av med problemet, patienten.

Det finns i stort sett aldrig utrymme för att få stanna någonstans tills man hunnit bli bättre, den sortens trygghet erbjuds inte. (Jag tror psykosvården är en helt annan historia än allmänpsykiatrin). Och blir man inte hjälpt av den vård man kan få, riskerar man att bli stämplad som ett (i stort sett) hopplöst fall och dumpad. Antingen i sin ensamhet och med väldigt lite hjälp, eller i värsta fall på rättspsyk. På slutstationer där det inte finns några tidsbegränsningar eller goda behandlingar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Om du bara slutar ha de problem du har, ska du se att vi kan hjälpa dig.

Den första tiden jag var inlagd var så mycket nytt och främmande. Att vara inlagd var konstigt och skrämmande. Och det var svårt att förstå hur allt fungerade, och ännu svårare att förstå varför.

Jag kunde inte be om hjälp. Det ingick i min problematik. Jag trodde inte att jag hade någon rätt att ta plats, behöva hjälp, trodde inte ens att jag hade någon rätt att finnas till. Ju sämre jag mådde, desto mer försvann jag in i det. Jag ville smälta in i väggarna. Inte synas, finnas, ta plats. På avdelningen var det dessutom så uppenbart att det fanns människor som verkligen behövde hjälp. Som hade problem på riktigt. (Till skillnad från mig, jag tyckte att jag bara var rakt igenom värdelös och borde försvinna). Det gjorde det ännu svårare, det där att ta plats. För det var redan omöjligt att ta plats i vanliga sammanhang. Att i detta sammanhanget tro på min rätt till hjälp, betydde att jag måste tro på att jag var värd hjälp minst lika mycket som de andra, de som verkade ha så mycket ångest och problem. Det var svårt. I stort sett omöjligt.

Allt på de där avdelningarna byggde på att ta plats och klara att be om hjälp. Även om det fanns undantag var regeln att ingen frågade hur jag mådde om jag inte först klarade att ta steget och be om att få prata med någon. Det spelade ingen roll om jag satt och grät i dagrummet, eller försvann in i ångest och låg i fosterställning i min säng en hel dag. Jag måste klara att ta steget ur det och be om hjälp, för att få hjälp att komma ur det. Vilket säger sig själv att det inte riktigt funkade, eftersom det är ett cirkelresonemang. Det fanns de som sträckte ut en hand, in i min bubbla av smärta och mörker, och hjälpte mig att komma ur den, eller åtminstone att slippa vara ensam i den. Men för det mesta fanns det ingen, och i min ångest blev jag bara mer och mer ensam, och både jag och personalen skuldbelade mig för det. För vi hade ju bestämt att jag skulle be om hjälp när jag mådde så dåligt. Att jag skulle prata med någon då. Att jag inte kunde be om hjälp när jag mådde så dåligt, det fanns liksom inte på kartan, att det kunde vara verklighet. Be om hjälp förväntades man kunna.

Jag kunde sitta i timmar i dagrummet och försöka ta mig ur bubblan, försöka resa mig upp, våga tro på att jag fick knacka på dörren till receptionen, ta tid, uppmärksamhet, fick be om min ångestdämpande medicin som var insatt "vid behov". Det betyder alltså att man kan få den när det är jobbigt, men såklart får man bara den om man ber om den. När jag efter timmar av kamp lyckades komma så långt som till att be om den hade ångesten haft tid på sig att bli helt överväldigande, och medicinen hade inte alls så mycket effekt som den kunde haft om jag tagit den när jag egentligen behövt den, och om jag inte gett ångesten näring i flera timmar genom min inre kamp där delar av mig tyckte att jag inte alls var värd hjälp, uppmärksamhet, medicin, och andra delar av mig tyckte det. Inre krig är rätt energikrävande, och ofta ångestskapande.

Efter ett tag lärde jag mig att hitta sätt så det blev lättare. Jag lärde mig vilka i personalen som aldrig blev irriterade om man bad om medicin, och lärde mig vem som var sjuksköterska (för om man råkade fråga en skötare blev svaret för det mesta att man skulle fråga en annan person, vilket betydde att jag var tvungen att orka ta steget för att be om hjälpen en gång till). Jag lärde mig också att bedöma hur jag mådde innan sjuksköterskan gick runt med medicinvagnen på de bestämda tiderna. Det var lättare att be om extra medicin då, när jag ändå hade uppmärksamheten hos mig. Lättare att känna det som om jag inte störde.

Det var inte bara stödsamtal och behovsmedicin som blev problem eftersom jag måste klara att be om dem. Ville jag duscha måste jag be om att få duschrummet upplåst, ville jag gå ut måste jag be om att någon öppnade dörren till mig. Behövde jag en ren handduk eller rena lakan, ville jag få ha min nagelklippare en stund eller använda tvättmaskinen, eller behövde jag hjälp att förstå något av hur saker på avdelningen funkade, måste jag också be om det. Att be om hjälp var något som jag måste klara igen och igen och igen. Ofta slutade det med att jag hoppade över det för att jag inte orkade. Att gå ut kändes viktigare än att duscha. Dessutom kunde jag göra det tillsammans med någon som besökte mig, och då var det lättare att klara att be om hjälp. Jag kunde ha samma handduk eller lakan i evigheter. Det var för svårt att orka be om allt. Så jag valde vilket som var viktigast. Jag hade mått bättre om jag duschade oftare, men om jag var tvungen att välja på att klara att be om en dusch eller ett stödsamtal kändes ändå stödsamtalen viktigare. Dessutom förväntade sig ingen att jag skulle orka bry mig om min hygien eftersom jag var klassad som deprimerad, så det var mindre risk att bli skuldbelagd om jag hoppade över det.

Det borde ha varit helt uppenbart hur svårt det var för mig att be om hjälp. Men jag kan inte minnas att jag någon gång blev tagen på allvar när jag försökte säga det. Budskapet jag fick var att det ju bara var att anstränga mig så klarade jag det. Som om det var bättre att pressa mig till att klara det utan hjälp, än att låta problemet med mina självutplånande drag faktiskt klassas som problem, och försöka hjälpa mig i det. Det är väldigt snävt vilka problem som tas på allvar inom psykiatrin. Jag önskar att det fanns en större öppenhet, och en större vilja att möta människor där de är, i det som är problem för dem.

Jag förstår att en del saker måste vara inlåsta på en sluten avdelning, och att behovsmedicin går ut på att man ber om den. Det är inte konstigt att slutenvården är uppbyggd på ett sätt så man måste be om hjälp för en massa saker. Men det kunde ändå ha varit så annorlunda.

Året efter min första inläggning började jag röka. Det fanns flera orsaker till det, och inga av dem är särskilt viktiga i detta sammanhanget. Det som spelade roll med rökningen var att rökrummet var en plats där personal och patienter faktiskt träffades och småpratade. Och när det väl fanns en kontakt, en sänkt tröskel, ett möte, så var det också lättare att be om hjälp. Det var bara att se till att cigaretten tog slut samtidigt som behandlarens, så kunde jag be om medicinen, en ren handduk, att bli utsläppt, eller vad det nu var jag behövde hjälp med, när vi gick ut ur rökrummet. Det var ingen stor sak då. Och kanske har det blivit mer restriktivt med personalens rökande de senaste åren, men det behövs ju egentligen inget rökrum för att mötas. Det som behövs är att man väljer att vara där patienterna är när man har en stund över. Att man suddar bort indelningen med olika rum, där patienterna har ett dagrum, och personalen sin reception. Det krävs att man gör det lättare att se varandra, lägga några minuter på att mötas i det vardagliga på avdelningen. Det skulle gå lika bra att göra det i ett dagrum som i ett rökrum. Finnas där, närmare patienterna.

Och jag önskar att fler sträckte ut en hand, frågade hur man mår, om man vill prata. Det är bra att man får hjälp om man ber om det. Men det skulle vara ännu bättre om man hade större chanser att få hjälp när man mår för dåligt för att klara att be om det också.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Stråken av bitterhet när ett system byggt av omänsklighet kan förstöra det goda som finns där.

Ibland när jag har en bitter dag tänker jag att psykiatrins huvudsakliga uppgift är att tillfredsställa politiker och verkställa deras beslut, inte alls att hjälpa människor med problem. Och så tänker jag att psykiatrin borde använda något annat än patienter för det syftet. Patienter är ju ömtåliga, det är så lätt att man gör dem illa när man förvandlar dem till mycket små objekt i ett mekaniserat och omänskligt system. Små objekt som politikerna lätt kan göra om till siffror, prioritera bland, ha upphandlingar kring, eller helt enkelt bestämma sig för att spara bort vården för. Det är inte bra att dra in patienter i ett sånt sammanhang. Kanske kunde psykiatrin ha något annat att laborera med, nåt som inte är så ömtåligt eller viktigt som människor. Kanske legofigurer? Eller varför inte kottar, det har jag hört att man brukade leka med förr, då när allt var bättre, det skulle kanske duga nu med?

Fast det bittra brukar inte sitta i så länge, trots allt. För jag vet ju. Det är inte hela sanningen. Systemet är uppbyggt kring andra saker än mänsklighet och empati. I politikernas värld är jag förvandlad till en siffra man kan förhandla om. Det är sant. Och lika sant är att det finns mycket som är bra inom systemet. Det finns många människor som bygger sin verksamhet utifrån mänsklighet och empati. Det finns många som gör mycket gott, det finns massor av hjälp att få. Från människor som orkar möta smärtan, och som har kompetens och styrka nog att klara att hjälpa människor att ta hand om den. Dessutom har jag fått nåden att leva i ett land där vården är subventionerad, där det finns en tanke om att alla ska kunna ha råd, att vård inte är något som bara är till för de som har nog med pengar. Det är gott. Jag är tacksam för att det är så.

Men ändå. Det finns så mycket problem i att ha ett system som inte bygger på mänsklighet. När jag varit inlagd på slutenvårdsavdelningar har det varit ganska lätt att märka att de som orkar engagera sig och verkligen bry sig om en är de som inte varit där alltför länge. Det är sommarvikarier, nyutbildade, de som är där för en kortare period. Det finns också empatiska och engagerade människor som jobbat där längre, men många av dem framstår som slitna. Som om de när som helst ska krascha av bördan. Det finns de som klarar det utan att slita ut sig, och jag vet inte hur de gör, men det är beundransvärt. De allra flesta som jobbar inom slutenvården många år verkar ha skapat en distans. Gjort patienterna till något annat än sig själva. De utför sitt jobb, men man kan inte räkna med empatiskt lyssnande, man kan inte räkna med att de orkar bry sig särskilt mycket.

Och jag klandrar dem inte. Jag kan förstå att det blir för många personer, för mycket smärta, att det blir omöjligt att klara av att upprätthålla sin empati. En och annan finns det alltid som verkar gilla sin makt, som får något ut av att missbruka den. Men inte de flesta. Jag tror att de flesta har en god vilja, att de flesta vill hjälpa. Och jag tror att systemet är uppbyggt på ett sätt som inte fungerar, inte heller för personalen. Att systemet i sig bär skulden för det mesta som upplevs som bristande empati eller maktmissbruk ur patienternas perspektiv.

Inom öppenvården är det inte lika tydligt, inte vad jag kan se från mitt perspektiv. Jag tror att slutenvården är den del av psykiatrin där allt ställs på sin spets. Där systemets strukturer blir tydligare, eftersom allt är i sin extremform där. Men jag tror att samma strukturer finns inom öppenvården, även om det är i en mildare form. Även inom öppenvården är det svårt att bli trodd eller hjälpt med sina problem, om man inte passar in i de fyrkantiga mallar som finns för hur man "kan" må. Alltför ofta blir det som ett lotteri, har man tur kan man hamna hos någon som verkligen lyssnar, möter en där man är, och försöker hjälpa en att få den vård man behöver. Men innan man hinner få en vinstlott kan man ha otur många gånger, och på vägen kan man skadas rätt rejält.

Jag tror inte att det handlar om människor som vill göra sina patienter illa. Jag tror det handlar om systemet. Under mina knappt tolv år som jag haft kontakt med psykiatrin har jag träffat ungefär 40 läkare. Någon av dem har uppenbarligen inte varit lämplig som läkare, och har på olika sätt spelat ut sina problem på mig som patient. Men det är inte vanligt. En och annan som verkligen är i fel roll finns det ju alltid, och man kan diskutera vad man ska göra för att hindra dem att fortsätta göra människor illa. Men det är inte där det stora problemet finns.

Jag har också upplevt läkare som sysslat med tvåvägskommunikation. De har pratat med mig, lyssnat på mig, och tagit mina tankar och känslor på allvar. Med dem har det handlat om att tillsammans hitta lösningar, behandlingar, sätt att hjälpa mig att handskas med mitt liv. Det är så jag tycker att det borde vara, alltid. Av dem jag träffat har det varit tre stycken som mött mig på det sättet.

Med de andra drygt 30 läkarna jag träffat har det handlat om att jag som patient ska lämna ut mig, mina problem och mina symptom, så läkaren kan bedöma mitt läge och vad åtgärden ska vara. Det är så det är oftast. Och jag tror inte det handlar om att de flesta läkare vill avpersonifiera patienterna, och drar sig för att syssla med tvåvägskommunikation. Jag tror att det är fel på strukturerna. Att det är alldeles för många patienter på för kort tid för läkarna. (Och alldeles för många läkare på för kort tid för patienterna). Att det inte finns utrymme för mänskligheten, att mötas på allvar.

Jag vill verkligen inte kasta skit på enskilda människor med denna bloggen. Jag vill lyfta fram tecken på att det här inte funkar. Att något måste ändras. Med ett system som ser ut såhär kommer det inte att gå att bedriva en vård som är så bra som möjligt. Många gånger kommer människor bli skadade helt i onödan. Vi måste göra något för att ändra på det. Jag tror vi behöver fråga oss hur systemet i stort ser ut. Jag tror vi behöver se strukturerna, vad som gör att så mycket god vilja kan gå vilse, vad som gör att så många patienter är missnöjda. Vad är det som ligger bakom, och varför? Och vad kan vi göra för att förändra systemet så det blir bättre för dem som jobbar där, och för dem som vårdas inom det? Hur ska vi göra för att skapa en mänskligare psykiatri?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Jag ska lita på dig, men du tänker inte ens lyssna på mig.

Jag har tänkt på det här med tillit. Inom psykiatrin förväntas jag känna tillit, till systemet och till alla personer som jobbar i det och allt vad de gör. Ofta har jag hört "du måste lita på oss". Särskilt när jag mått riktigt dåligt av nån medicinering, när jag inte fått chans att förstå vad en behandling går ut på, när jag inte håller med, eller när någon betett sig illa. Det som händer då är inte ett skede av att psykiatrin behöver skaffa sig nytt förtroende hos mig. Nej. Det som händer är att jag förväntas lita på systemet, på behandlingarna, på människorna som utför dem. Det spelar ingen roll om det inte finns tidsmässigt utrymme för att bygga upp förtroende, det spelar ingen roll hur illa jag mått av vad som tidigare hänt. Tillit ska jag ha, det bygger psykiatrin på. Och känner jag inte tillit så blir det såklart sjukdomsförklarat.

Jag blir så provocerad när det att jag har helt normala mänskliga drag är något som blir sjukdomsförklarat. Jag tycker inte om att inte få vara en människa i systemets ögon, och jag förstår inte hur man ska kunna hjälpa någon att bli en fungerande människa, om man inte börjar med att definiera personen som just människa.

Tillit är för mig något som man kan känna för någon, ibland är det nåt som kommer helt spontant den första gången man ses. Ibland är det något som behöver ta tid. När det är någon som befinner sig i maktposition i ens liv är det i alla fall för mig svårare att känna tillit, att tro på att personen vet vad den gör, att det inte finns något riskfyllt i att denna människan har makt i mitt liv. När det är någon som skadat eller svikit mig är det också svårt att känna tillit. Det behöver ta tid, och för det mesta behövs det att man låtsas om sveket, skadan, behövs att det får finnas en period av att bygga upp tilliten igen.

Jag tänker också att tillit är något som behöver ske i en ömsesidighet. Jag har svårt att lita på någon som inte lyssnar på vad jag säger, eller inte tror att jag vet något om mig själv. Det är särskilt svårt att känna att det är ofarligt att låta någon som inte bryr sig om vad jag säger ha makt i mitt liv. Men psykiatrin bygger på det, att låta andra ha makt, människor som ofta inte bryr sig om vad jag säger, eller helt enkelt inte har tid nog för att stanna kvar tillräckligt länge för att förstå sig på mig.

Psykiatrin bygger i stort på att människor som gör sig schablonmässiga föreställningar om vem jag är, vilka mina problem är, och hur de kan lösas, måste få ha makt över mig. Och jag vet att det är så. Jag vet att vård från psykiatrin bygger på att man accepterar det. Jag önskar att det var annorlunda, men just nu är det som det är, och det är något man får lära sig att handskas med. Att ge makt till någon som man inte litar på.

För så är det ju. Hur många gånger jag än får höra att "du måste lita på oss" skapar inte den repliken tillit.  Den gör snarare att jag blir på min vakt. Det finns faktiskt en enkel ekvation för att förstå när jag känner tillit för behandlare. Den går ut på att de behandlare som litar på mig, dem litar jag på. När jag blir trodd i det jag säger, när jag blir hörd i vad jag tror kan göra mig illa. När vi kan mötas som om vi var två människor som möttes, då känner jag tillit. När jag träffar någon som förmedlar olyssnande auktoritet behöver jag mycket tid för att klara att tro på att personen inte tänker använda sin makt för att göra mig illa, att den aldrig var ute efter det. Oftast är det inte ens möjligt för mig att lita på en sån person. Att låta personen styra min behandling, det kan gå. Men att känna tillit, det är en helt annan sak.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Makt - ansvar - skuld.

Jag har träffat på rätt många som jobbar inom psykiatrin och som inte verkar reflektera kring sin roll, eller åtminstone som har missat en del grundläggande saker när de reflekterade. Den mest grundläggande, och den som verkar lättast att missa, är den att i relationen mellan en behandlare och en patient är behandlaren i en maktposition.

Det är inte alla som har makt som missbrukar den eller använder den på något negativt sätt. Men det tar inte bort att makten finns där. Du som behandlare är alltid i en maktposition. Oavsett vilken roll du har ingår det i dina arbetsuppgifter att bedöma patienten, och de bedömningarna kan påverka medicinering, sjukskrivning, patientens chanser till mer eller annan hjälp, och inom slutenvården handlar det också om permissioner, behovet av vak, om det alls är nödvändigt med slutenvård, och annat som har väldigt stor betydelse för patienten. Även om ni inte pratar om det, även om behandlingen handlar om något annat, så finns det där mellan er. Dessutom är det ju behandlaren som har makten att styra över gränserna för vad som kan ingå i behandlingen, hur ramarna ska se ut, hur man blir bemött.

De senaste åren har jag sagt till nya behandlare att jag är rädd för dem eftersom jag är rädd för människor som jobbar inom psykiatrin. Jag brukar säga något om att det nog lugnar sig efter ett tag med, för det kan göra det när behandlaren blivit en person för mig, och inte bara en representant för systemet. Det konstigaste är att jag sällan får svar av typen ”jag är ledsen för att du är rädd, men du har väl dina skäl”. Den vanligaste reaktionen är att förklara för mig att människor som jobbar inom psykiatrin väl inte är annorlunda än andra människor, eller att de varken är bättre eller sämre än andra.

Jag tror att det är sant. Jag tror att människor som jobbar inom psykiatrin är ungefär som andra människor, och att det finns rätt många olika typer, precis som i resten av världen. Jag tror inte heller att de som jobbar inom psykiatrin är onda. (Överhuvudtaget tror jag inte på onda människor, men det är ju en parentes). Däremot befinner sig människor som jag möter inom psykiatrin i en annan roll än människor jag möter lite var som helst. De befinner sig i en maktposition i förhållande till mig, och som om det inte gjorde det läskigt nog, så är de dessutom en del av ett system som tidigare gjort mig illa.

För det mesta har jag inte mött nån förståelse alls för att de ens har makt, ännu mindre för att det skulle vara ett problem. Men det är fakta. Är du behandlare och möter en patient så är du i maktposition. Och hur makten är fördelad påverkar relationen, och hur man handskas med makten påverkar också relationen. Jag önskar att det fanns en förståelse för detta, önskar att det blev uppmärksammat och något man försökte vara medveten om i mötet.

Det finns ett starkt samband mellan makt, ansvar och skuld. I situationer av maktmissbruk förvrängs ofta dessa samband, eller så vill man inte låtsas om att de alls existerar. Men det gör de.

Den som har makt över något, är också den som har ansvar för det. Att vara maktlös i en situation gör att man inte heller kan ha ett ansvar, eftersom man inte har möjlighet att styra (eller ens påverka) vad som ska hända.

På samma sätt är det den som har ansvar som kan lastas med en berättigad skuld om det går galet. Den som inte kan påverka kan inte ha ansvaret, och borde därför inte kunna ha någon skuld. Den som har makt däremot, är den som kan påverka, bestämma, styra. Och i det finns det ett ansvar, och vid vissa tillfällen en skuld.

Vi är nog många som går runt med skuldkänslor som är knutna till händelser som faktiskt var utanför vår makt, utanför vårt ansvar. Dessa skuldkänslorna kan vara stora och tunga att bära på, och jag tror att ett bra sätt att lära oss sluta släpa runt på skuld som inte hör hemma hos oss, är att göra tydligt för oss själva och för varandra hur sambanden mellan makt, ansvar och skuld ser ut. Att försöka lägga skulden där den hör hemma, låta de ansvariga vara de som bär ansvaret.

Att på egen hand plocka på sig skuldkänslor för saker där man egentligen inte har ett ansvar är sin sak. Vissa är väl bättre på att låta bli, andra har lättare för att låta sig tyngas. Det är som det är, och man får lära sig handskas med det på de sätt som passar en. Det är en helt annan sak att aktivt skuldbelägga människor, för att dölja sin oförmåga att hjälpa, eller för att smita från sitt ansvar, trots att man är den som har makten. Det är en metod för maktmissbruk, som jag tyvärr upplevt används flitigt inom psykiatrin.

Självfallet blir det förenklat när man skriver såhär. Det är väldigt sällan en patient är helt utan makt och en behandlare har all makt. Därför finns det gränsfall för vem som bär ansvaret för olika saker. Men överlag har behandlare väldigt mycket makt, och patienter inte alls mycket. Överlag vill inte behandlare vara medvetna om sin makt, eller hur den påverkar i olika situationer. Och det är ett problem när man inte ser de strukturer man själv deltar i, den makt man själv utövar. Att aktivt skuldbelägga någon borde inte vara lika svårt att märka när man gör. Framförallt borde det vara hyfsat lätt att inse hur dåligt det är, hur destruktiv effekt det kan få, att lasta en massa skuld på den som redan mår dåligt.

Lär dig att se vilket ansvar du har, och lär dig att ta det ansvaret. Stå för det du gör eller inte gör. Lär dig att handskas med den makt du har. Och för guds skull, sluta använda maktmissbruksmetoder, åtminstone medan du sysslar med något som du kallar för vård.

Som avslutning vill jag ge lite exempel på saker jag blivit skuldbelagd för av behandlare: att jag mår dåligt, att jag inte kan handskas med det, att jag behöver hjälp, att jag inte ber om hjälp, att jag vill dö, att jag inte tar livet av mig om jag nu ändå tänker göra det förr eller senare, att jag mår dåligt på ett sätt som inte passar in i systemet för att diagnostisera, att jag inte kan förstå vad mina problem grundar sig i, att jag inte blir bättre av medicin, att jag har biverkningar, att jag har känslor, att jag tar plats, att jag inte tar någon plats, att jag behöver slutenvård, att jag inte vill ha slutenvård, att jag inte kan få bort mina symptom även om jag anstränger mig, och en hel del saker till...

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Lättaste sättet att få en patient manipulativ

måste vara att tolka alla äkta känslor och alla försök att rakt på tal berätta hur man mår och känner som manipulativa utspel. Är man i behov av hjälp finns det risk att man gör vad man kan för att få den. Och går det inte att bli hörd genom att vara ärlig och äkta, tror jag att det finns fler än jag som försöker räkna ut hur man kan göra för att bli hörd. Vilka saker det går att säga för att nå fram, hur man ska bete sig för att bli sedd i hur illa det faktiskt är, hur dåligt man mår, hur mycket man behöver hjälpen. Men jag skulle önska att det aldrig behövdes.

Själv är jag inte så bra på det här med manipulationer, så det har aldrig hållit särskilt länge. Jag lyckades aldrig med att kommunicera när behandlaren tolkade allt som var äkta som utspel, allt som var friskt som oacceptabla sjukdomsuttryck. Jag försökte hitta andra sätt att nå fram, men det höll aldrig, det slutade alltid med krasch och att det enda sättet att handskas med det var att fly från behandlaren (fly från hela psykiatrin om det var nödvändigt, oavsett hur stort behov av hjälp jag hade).

Jag kan inte se hur det skulle kunna leda till något positivt att ogiltigförklara allt någon säger, känner och visar. Det verkar som om risken är stor att man bara dras in i en enda härva av olyssnande, manipulationer, sätt att mer och mer desperat be om hjälp, avvisanden. Det verkar för mig som om det finns en risk att snärja in sig i ett läge där varken behandlare eller patient till slut vet vad som är äkta, vad problemet är, hur man kan kommunicera kring det. Och inte minst som om det finns en risk att behandlaren framkallar reaktioner som egentligen bara handlar om ett ohållbart sätt att möta patienten, men ser sig själv som neutral och klassificerar patientens reaktioner som sjuka, och diagnostiserar ett problem som aldrig skulle ha funnits om man valt ett ok bemötande.

Vissa saker kommer jag säga igen och igen på denna bloggen. Som denna: jag önskar att vi kunde ha en psykiatri som byggde på att människor möter människor. Där även patienter ses som människor på riktigt. Inte objekt som ska tolkas, klassificeras, behandlas. Utan människor som bär på problem, som behöver hjälp från andra människor för att klara dem. Jag önskar mig att behandlingar handlade om samarbeten mellan människor i behov av hjälp och människor med utbildning. Och jag kan inte se hur något samarbete alls kan påbörjas med att allt patienten säger, tänker och känner ogiltigförklaras. Däremot kan jag se framför mig hur kaos, svek och ökade problem för alla inblandade kan börja där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Är du en stackare eller en skurk?

Ingrid Sahlin har skrivit en artikel som heter "Den kluvna klienten" och som handlar om hur två stereotypa bilder av hjälpsökande finns, "stackaren" och "skurken". Artikeln handlar mest om socialtjänsten, men jag tycker att den har ett angeläget innehåll även om man tänker på psykiatrin. Vill du läsa den i sin helhet finns den i Socialvetenskaplig tidskrifts arkiv (du hittar den om du scrollar ner till 1994 alternativt använder ctrl F och skriver in titeln).

Ett par citat ur artikeln först, för att göra tydligt vad det handlar om:

"De egenskaper eller attityder som främst kännetecknar en »stackare« är verklig, oförskylld nöd, skam och anspråkslöshet. Skurkens huvuddrag är de motsatta: falskhet, egen skuld, skamlöshet och kravfullhet."

"Sammankopplingen av ärlighet och behov innebär att den som verkligen lider nöd inte förväntas tala om det, och omvänt, att den som framhäver sina behov antas ljuga om dem."

"»Stackaren« skäms för sin nöd och sitt hjälpbehov. /.../ Men »skurken« uppträder skamlöst och drar sig inte för att begära hjälp, och dessutom förnekar han sitt ansvar för den miserabla situation han (påstår sig ha) hamnat i."

"Trots att »stackaren« bör få hjälp, räknar han aldrig med det. Han blir därför djupt tacksam om han ändå får det och ser det som ett uttryck för givarens godhet (eller handläggarens skicklighet). »Skurken«, däremot, hävdar sin rätt till det han begär, blir aggressiv om det förvägras honom och visar ingen tacksamhet om han får det. /.../ Han är också bortskämd och kräsen och vill gärna själv specificera den hjälp han behöver."

"Dessa »skurkar« respektive »stackare« tjänar som argument för olika slags individuella åtgärder och generella socialpolitiska beslut men kan också ses som produkter av dem. /.../ De framstår vidare som nästan symbiotiskt sammanbundna, så att en hänvisning om den »onda« typen tvingar fram sin »goda« motsats, och vice versa. Som dialektiska motsatser är de beroende av och förutsätter varandra, trots att de samtidigt exkluderar varandra."

"Föreställningar om klienter kan i princip existera utan motsvarigheter i sinnevärlden; de skapas av beskrivningar och när ingripanden och rättigheter diskuteras, definieras och legitimeras. /.../ Den konstruerade klienten är alltså den föreställning om typiska klienter, som finns inbyggd i handlingsprogram, åtgärdsförslag och institutioner, i media, hos allmänheten och ofta även i den professionella och vetenskapliga diskursen."

"Samtidigt som man berörs av nöd och vill göra något åt den ifrågasätter man den: Är det verkliga eller simulerade behov? Är personen själv ansvarig för sin nödsituation? Är det meningsfullt att ge hjälp, eller uppstår behovet snart igen? Är det med andra ord en »stackare« som bör få hjälp, eller en »skurk« som skall avvisas, bestraffas eller möjligen uppfostras? Att betrakta någon som ett nödlidande offer och förvägra honom det han behöver, och vice versa, upplevs som motsägelsefullt."


Mina erfarenheter av psykiatrin är att dessa två schablonbilder av patienter är något som finns med och styr bedömningar i många situationer och med många behandlare, även om jag kanske snarare skulle definiera det som att motsvarande roller inom psykiatrin skulle vara "offer" och "manipulativ", fast fyllda med ungefär samma innehåll som "stackare" och "skurk", så vi kan för enkelhetens skull hålla oss till de begreppen.

Psykiatrin bygger alltför ofta på ett omyndigförklarande av patienten. Det är inte patienten själv som vet vad som känns, hur man mår, vad man skulle behöva. Det som är patientens uppgift är att redogöra situationen för behandlande läkare (eller annan personal), så kan denne göra bedömningen kring vad problemet är och vad lösningen kan tänkas vara.

Ska man ha goda chanser att få någon hjälp ska man inte visa tecken på att man vet att man har rätt till det, ännu mindre förvänta sig eller kräva det. Man ska vara en stackare, dra sig för att alls söka hjälp, och sen vara tacksam om man får någon, oavsett om det är hjälp som är anpassade efter ens behov eller inte.

Är man tydlig med vilka problem man har, vilken hjälp man tycker sig behöva, och dessutom tror sig ha rätt till den hjälpen, är det stor risk att man inte alls får den. Att man blir misstänkliggjord och betraktad som någon som försöker manipulera till sig något man inte har rätt till. Ännu värre blir det om man har mage att reagera på någon bedömning eller någon behandlig. De gånger jag vågade reagera och protestera under mina första år inom psykiatrin (när jag var ganska mycket inom slutenvården) ledde det till anteckningar i journalen kring eventuell personlighetsstörning (av borderlinetyp). Jag konverterades från stackare till skurk, blev stämplad som manipulativ. Och när jag väl hamnat i skurk-facket skulle jag snarare motarbetas, kontrolleras och få tydliga gränser, än få hjälp. Man ska ju inte "spela med i det".

När jag hamnat i skurk-facket är den tydligaste skillnaden i bemötandet att jag bedöms vara ute efter att manipulera mig till att få vara kvar inom slutenvården, att slippa bli utskriven, och att det är något jag inte har ett egentligt behov av. Jag har aldrig nånsin förstått hur någon kan tro att man frivilligt vill befinna sig i slutenvården om det inte finns ett behov av det. Det är inte en särskilt trevlig miljö att utsätta sig för, men det verkar som om "skurkarna" förväntas se slutenvården som nånslags lyxhotell där man kan leva ett slappt liv, vilket inte har så mycket med verkligheten att göra.

Jag tycker att det är ett helt uppenbart problem att det är så svårt att få lov att vara en vuxen människa som vet något om sin situation, men ändå vara i behov av hjälp. Den hjälp jag har fått inom psykiatrin har byggt på olika relationer där jag faktiskt fått lov att vara det. Där jag getts förtroendet att veta bättre än behandlaren vem jag är, hur jag mår, vad som skulle kunna hjälpa mig. Och när jag inte vetat har vi kunnat prata om det. Tex har vi kunnat prata om vilken medicin som skulle kunna hjälpa mig när jag mår som jag gör, och när jag reagerat som jag gjort på tidigare medicineringar. Eller vilka andra åtgärder jag kan tänka mig skulle kunna hjälpa. Vi har kunnat prata om vad jag behöver. Som att det var det vettigaste. Att jag (som är expert på att vara jag och veta hur jag mår och hur tidigare behandlingar påverkat mig och vad jag kan tänka mig att hitta motivation till att testa) och behandlaren (som är expert utifrån sin kompetens, och har olika tankar och idéer utifrån erfarenhet och teorier) kan samarbeta och komma fram till vad som faktiskt är rimligt, vettigt.

Det är så konstigt att det är en avvikande form för hur man beslutar om behandling. Som om ramarna egentligen är att patienter inte vet något, att man inte kan prata med dem, eller ge dem någon makt. Som att man automatiskt förvandlas från rollen som stackare till rollen som skurk om man ens försöker få delta i besluten eller ha åsikter om vad som kan bli bra.

Jag har ofta också varit med om att förväntas att tacksamt ta emot vilken hjälp som helst, för att därigenom bevisa att jag är en stackare och förtjänar nya chanser till hjälp. Och jag har tagit emot dem, och försökt visa att jag är samarbetsvillig, motiverad och gör framsteg, så att jag ska ha chans till annan hjälp senare. När den hjälp jag fått inte funkat så bra har jag ofta balanserat på gränsen till att ramla in i skurk-facket igen. Som om det var mitt fel att medicineringen inte fungerade, att jag bara fick biverkningar, mitt fel att stödsamtal med en skötare inte hade terapeutiskt läkande effekter, eller mitt ansvar att läkaren gjort en felaktig bedömning om vilka åtgärder som var lämpliga. Som om jag hade någonslags skuld, trots att jag inte hade makt över besluten, och såklart inte makt över hur jag reagerade på medicinerna. Enklaste sättet att få finnas kvar i stackars-rollen och få nya chanser till hjälp har för det mesta varit att böja lite på huvudet och vara ledsen för att det inte fungerade. Att titta ner i bordet och känna mig värdelös, för att jag är ett så hopplöst fall. Jag gjorde det automatiskt när jag var depressiv, men nu i efterhand kan jag provoceras av hur det förväntades av mig, hur det var vägen till annan hjälp, och hur annorlunda jag bemötts när jag istället varit tydlig med att det var en dålig behandling som bara lett till ökat lidande och att jag inte vill delta i något liknande igen, även om jag fortfarande önskar mig hjälp.

Till slut fick jag faktiskt hjälp som hjälpte mig, men det var en lång väg dit. Jag kan inte låta bli att fundera på om det trots allt inte varit bättre att prata med mig och samarbeta med mig från början. Om det inte var en dyr omväg att ta, det där att någon annan skulle veta bättre än mig, och att jag i ganska många år fick för lite eller fel sorts hjälp. Det var ett slöseri med mitt lidande, och med år av mitt liv. Men jag tror faktiskt att det var slöseri med samhällets pengar också. Dåligt anpassad hjälp kostar också pengar, för att inte tala om hur mycket det kostar med längre sjukskrivning och mer slutenvård som blev följden av att jag inte fick rätt behandling tidigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.