En liten lovsång till KBT. (Om en terapi som hjälpt).

Jag blir så trött på att allting alltid förenklas så mycket. På att allt bygger på polarisering, förenklingar tills allt är svart och vitt och ingenting nånting däremellan. Jag blir så trött på hur terapi framställs i debatter. Hur psykodynamisk terapi och KBT ställs mot varandra. Som att det var antingen eller. Och också hur inriktningarna förenklas, förminskas, hur bilderna är utan nyanser. Det finns effektiv korttidsterapi inom den psykodynamiska inriktningen. Det finns långa behandlingar inom KBT. Båda är breda riktningar, som innehåller ett spektrum av teorier, metoder, behandlingsformer. Och inom båda inriktningarna finns det olika människor som jobbar. Som är olika bra på att vara inlyssnande, kompetenta, empatiska, engagerade. Jag är inte motståndare till psykodynamisk terapi. Jag tycker att den formen behövs, har sin plats, spelar roll. Det är inte därför jag skriver detta, för att svartmåla något. Jag vill inte ha världen i svart och vitt. Jag vill ha färg. Så detta är en liten lovsång som ligger bredvid de där andra bilderna, dem vi matats med. Det handlar om kognitiv beteendeterapi. Med mer betoning på kognitiv psykologi, än på beteende. För det är ju så. Det finns olika.

"Kognitiv beteendeterapi i mer begränsad betydelse är inte någon enhetlig företeelse utan har tre huvudspår: 

• metoder och tekniker hämtade från klassisk beteendeterapi (Watson, Wolpe och Skinner m fl) men med tillägg för kognitiva metoder som kan ge hjälp att hantera problem i det dagliga livet, på engelska kallade coping skills strategies
• metoder och tekniker hämtade från kognitiv psykoterapi (Ellis och Beck m fl) men med tillägg för inriktning på beteendeträning, på engelska problem-solving strategies 
• metoder och tekniker hämtade från buddhistisk psykologi och filosofi med fokus på avspänt, icke-dömande observation av egna tankar, känslor och reaktioner, s k restructuring strategies."

från Psykologiguidens psykologilexikon.

Det finns saker med KBT som har hjälpt mig så mycket. Inställningen att terapeuten och patienten är två jämlikar, som tillsammans letar efter svar. Där terapeuten har kunskap om terapin, teorierna, sånt, och där patienten är den som har kunskap om vem hen är, vad hen varit med om. Det var så viktigt för mig, att det var uttalat. Att vi var lika mycket värda, och att det var jag som satt inne med sanningen om mig, om mitt liv, mina tankar, känslor, upplevelser. Det handlade inte om en som visste mer, en som visste mindre. Någon som kunde se igenom mig och veta bättre än mig, och jag som var en trasig stackare. Jag menar inte att andra sorters terapi är så (jag hoppas att det är sällsynt), men andra former av psykiatri är garanterat så, och jag hade varit med om det för många gånger. Att bli ett objekt, någon som skulle överlämna mig till dem som visste något. Som att jag var defekt. Och absolut ingen man kunde lyssna på eller ta på allvar. Kanske just därför var det så viktigt för mig, att det var uttalat. Jag var den som visste mest om mig, hon var den som kunde teorierna. Tillsammans skulle vi hjälpas åt.

Jag behövde strukturen också. Jag hade testat såna där samtal där terapeuten är tyst och väntar på att jag ska börja prata. Det gick inte så bra. Jag har aldrig varit så bra på tystnad. Och jag var inte så bra på att ta plats då. När jag inte klarade att ta steget att börja prata, när jag inte visste hur man gjorde, vad man sa, vad som fick ta plats. När jag inte klarade att tro på att tystnaden var plats för mig, det blev så fel då. För tystnaden växte och blev till tyngd. Som anklagelser om att jag inte klarade något. Inte ens det, att prata. Hur skulle jag då kunna få hjälp? Det var inte terapeuten som förmedlade det, det var mitt inre. Men det blockerade mig, gjorde det ännu svårare att prata. Och jag visste ju inte hur man gjorde. Jag hade aldrig varit med om att någon lyssnade och tog mig på allvar, ville hjälpa och orkade höra. Hur skulle jag fatta att tystnaden betydde det, bara genom tystnad? Det gick inte. Det blev aldrig så bra.

Jag behövde strukturen. Att vid början av varje samtal säga att det här och det här vill jag prata om, det gav ett lugn. För det var inte svårt att säga det, hitta på rubriker på det jag ville ta upp. Det kunde jag göra helt utan att närma mig det jobbiga. Och sen visste hon. Sen kunde hon hjälpa mig dit, in i det, och vidare i det. Jag blev så mycket mindre ensam så, och det spelade så stor roll.

Jag tyckte aldrig om sammanfattningarna i slutet av samtalen. Jag kände alltid det som om det var nånslags test, som att jag skulle visa om jag fattat vad som var det viktiga i samtalet. Som att jag blev värderad i det. Jag vet att det inte var så det var tänkt, men sammanfattningarna var bara jobbiga. Jag smet ibland. Efter ett tag slutade vi med dem. De hjälpte mig inte, men annars hjälpte strukturen mig. Att göra tydliga överenskommelser. Att med jämna mellanrum utvärdera och tänka på de senaste månadernas terapi. Fokuserade vi på rätt saker? Jobbade vi på rätt sätt? Var det något som inte funkade, och vad var det som hjälpte mig? Jag gillade det, allt som handlade om samarbete. Att bestämma tillsammans. Och jag behövde få höra vad hon sett, höra vad hon tänkte om det som varit. Vad som hänt. Jag är bättre på att ge mig själv det nu, göra så jag ser mig själv, ser vägen, vad som händer på den. Jag kunde inte det då, jag behövde den hjälpen.

Och det var så bra att stanna upp och prata om terapin så, för då fanns det utrymme att säga om det var något jag inte tyckte funkade. Något jag reagerade på. Det är svårt att våga det. Ta platsen för att säga att jag tycker inte detta funkar, jag tyckte du gjorde fel, du gjorde mig illa när du gjorde såhär. Det är svårt att säga det, även om platsen finns, och med strukturen fanns platsen, jag behövde inte ta den. Den fanns där. Och med tiden kunde jag hitta orden. Säga det som inte fungerade. Med tiden vågade jag göra det andra dagar också, när vi inte avsatt tid för att prata om terapin. Jag vågade vara bråkig och arg, sårad och ledsen. Jag behövde det, lära mig det. Att jag fick finnas med alla känslorna. Att relationer inte blir livsfarliga eller tar slut om jag blir arg.

Det spelade stor roll att få säga det som funkade bra med. Det är svårare än man tror, att ärligt säga till någon att jag tycker du är så himla bra. Också för det behövde jag att platsen fanns. Det var stort nog att hitta orden, modet. Och det känns stort att jag klarar det nu. Säga till någon varför jag tycker om hen. Vad det är hen är bra på. Jag vågar låtsas om att min kärlek och värme och omtanke finns. Och jag vågar vara tacksam. Jag kunde lära mig att det där att säga saker som betyder "jag behöver dig, jag behöver det du ger mig" inte betyder att personen puttar bort mig, håller mig på behörigt avstånd, överger. Jag lärde mig att jag fick behöva. Fick få. Och fick låtsas om att jag mådde bättre av det. Att få. Att slippa vara ensam. Och jag lärde mig att inte heller värmen är farlig. Värmen i att våga säga det. Säga: du betyder så mycket för mig.

Jag tycker om den kognitiva psykologins tankar med hur man har olika lager liksom. Att man har scheman eller grundantaganden som ligger under, innerst. Som bygger på det man upplevt och lärt sig om sig själv, världen, andra människor, relationer. Och som man fått bekräftade om och om igen. (Ibland för att man bara tror på eller tar till sig det som bekräftar att ens scheman stämmer). Schemana, de svartvita. Som säger "Det går aldrig..." eller "Det är alltid...". Reglerna som är som huggna i sten, känns omöjliga att rubba på.

Och nästa lager. Personliga livsregler, som man utformar utifrån sina scheman. Som säger nåt om hur man navigerar i världen, relationer. Sånt man måste, borde, ska. För så är det bara.

Och de automatiska tankarna. Som bygger på livsreglerna, men som är anpassade efter situationen man just då befinner sig i. Som påverkar hur man känner, väljer, vilka beteenden man använder i olika situationer.

Nu blev det ju en förenklad beskrivning, och jag fick prestationsångest och tänker att det kanske inte blev riktigt rätt. Men ni får leva med det. Jag är ju faktiskt patient och inte terapeut, ni får väl fråga någon som har terapeutisk utbildning eller läsa en bok om ni vill kolla upp hur de korrekta beskrivningarna är. I vilket fall. Det har hjälpt mig så mycket, att tänka på de olika lagren. Att förstå mig så. Så ofta har allt fokus varit på det översta. Oavsett om man tolkat det och sett på det genom KBT-perspektiv eller inte. Det som är närmast ytan, nuet, vardagen. Det som visar sig. Det är där allt fokus varit. Men jag behövde komma djupare. Se vad som låg under. Fråga mig varför mina automatiska tankar var som de var. Varför jag hatade mig så. Varför ingenting fungerade och allting i mig gick vilse hela tiden. Jag behövde få lov att förstå mig. Och jag gillar denna modellen. Att förstå mig genom den.

Och jag gillade att få tiden och platsen att nå mina scheman, att kunna se ungefär vad de gick ut på. Och att det fanns någon där som hjälpte mig att ifrågasätta dem, hjälpte mig att bygga på nya, ge mig andra erfarenheter. Byta ut dem. Jag känner det som att jag har två parallella uppsättningar nu. I början när de nya schemana var just nya, så kändes det som att de bara var på låtsas. Som att vi bara hittade på, det där att jag är värd nåt och att man kan bete sig ok mot mig. Men lite i taget vågade jag gå över till dem, testa att stå på dem. Och lite i taget formades allt om. Alla lagren. Mina personliga livsregler och mina automatiska tankar utgår från de nya nu. Och ibland triggas jag av något, ibland händer något, och så faller jag in i mina gamla scheman. Tror att det är de som är sanna. Men jag hittar tillbaka igen, för mitt liv vilar på det nya nu. Och om jag blir triggad och byter ut grunden mot det gamla i en period, så skaver det och passar inte. Lagren måste gå ihop. Funka tillsammans. Och funka tillsammans med det liv jag lever nu.

Är det så man ser på det teoretiskt? Jag vet inte. Men det är så det hjälpt mig, och så jag tänker på det. Det är så det spelat roll för mig. Och det har spelat så stor roll. Jag tänker att det aldrig hjälpte så mycket att bara vara i det översta lagret för mig, för schemana var så dysfunktionella. Om jag skapade ett bättre liv, så fanns det en konflikt mellan det ytligare och schemana. Och just därför kunde det aldrig hålla i längden. Man vill gå ihop. Det finns nån sån kraft i en. Tror man på djupet att man inte har ett värde, så blir det slitsamt och ansträngande att leva som om man hade det. Det är lättare att släppa taget då, återgå till det som stämmer överens. 

Det spelade så stor roll för mig att få chansen att skapa nya scheman, att ifrågasätta och byta ut det gamla. För det funkade inte med de gamla. Mitt liv gick inte att leva så, jag var hela tiden på väg till döden då, när jag vilade på dem. Och inte sådär som alla människors liv alltid är på väg mot döden, eftersom det är en existentiell förutsättning för liv. Nej. En död som låg mycket närmare än så. För att jag var så övertygad om att livet inte gick att leva.

Och visst. Vi jobbade med beteenden med. Vi letade efter alternativa tankar och fyllde i scheman. Och det spelade roll. Det hjälpte i att hantera vardagen på vägen mot en större förändring, och det var också ett sätt att i praktiken välja beteenden som stärkte det nya, sa emot det gamla. Det var viktigt. Jag behövde också det.

Och det där med verktyg, som det pratas så mycket om. Jag behövde det. Behövde få nya verktyg, nya sätt att handskas med saker. Jag behövde lära mig. Det handlade så mycket om det, den terapin. Att lära mig att handskas med saker. Att lära mig att se mig själv på ett annat sätt. Att lära mig att relationer kan vara annorlunda. Att skapa nya scheman att vila på, och att lära mig att vänja mig vid det. Ett annat sorts liv. Ett liv där jag har ett värde.

Jag har de där verktygen nu. Jag använder mycket från den terapin på egen hand, jag kan se och analysera och förstå mig själv. Jag kan hitta tillbaka när jag kraschar. Jag gillar det också, inställningen att terapin ska göra så att man blir sin egen terapeut, kan ge möjlighet att klara svårigheter själv. 

Jag har en annan terapeut nu. Hon är inte kognitiv. Det är bra på andra sätt. Och det är inget misslyckande att jag har hjälp, det beror inte på att jag inte kan handskas med verktygen på egen hand. Jag kan det. Och något av det viktigaste jag lärde mig under den terapi jag skrivit om nu, det var att jag får behöva. Att man inte måste klara sig ensam, när det faktiskt är för svårt. Att det är ok att komma fram till att man behöver hjälp, och att försöka ge sig det man behöver.

Ja. Det var det jag ville säga. Något om KBT, något om att det kan vara något annat än 15 gånger med fokus på beteende. Något om hur det hjälpt mig. Och det var en slump att jag fick den terapin, så som det ofta är slump om man råkar få bra vård inom psykiatrin. Jag är tacksam att det blev som det blev. Att jag hamnade där, hos henne. I denna terapiformen. Att jag fick den hjälpen. Det har spelat så roll för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vi måste bära det i tystnad.

Häromdagen fick jag en kopia på min journal från endokrinologen, som jag bett om. Det var mest siffrorna från provresultaten jag var ute efter, om de skulle behövas någon gång. Men jag skummade igenom texten också. Där hade min historia av övergrepp förvandlats till "sexuella trakasserier". Dels är jag van nu, och dels spelade det inte så stor roll i detta sammanhanget, så jag reagerade inte så starkt. Inte som de första gångerna jag läste hur övergreppen definierats i vårdens sammanfattningar av mitt liv.

Det verkar vara en känslig historia, det här att skriva om övergrepp i journaler, remisser, dokument. Det verkar som att praxis är att inte skriva något om vad som hänt. Helst bara "traumatiserad" (eller "gravt traumatiserad"). I vissa sammanhang kan det vara korrekt. Bra att skydda patienten, inte lämna ut massor av information till någon som inte behöver den. Men i andra sammanhang tycker jag det bara blir märkligt. Som att man tystar ner, förminskar, inte låtsas om vad det var som hände, hur allvarligt det var. Reducerar mina skador till en samling symptom där man inte definerar orsaken. Eller förminskar det som hände till något annat än det faktiskt var. Sexuella trakasserier? Jag tycker inte det låter som en barndom präglad av återkommande övergrepp.

För vems skull gör man det? Varför viker man undan, smiter bort från att definiera det som var? Är det för patientens skull? Eller är det för att det fortfarande finns en diskussion om huruvida man ska tro på berättelser om övergrepp eller inte, är det för att inte dra upp konflikterna bland behandlare? Vill man ge utrymme till var och en att ha sin tolkning? Eller är det bara för att det är så himla jobbigt att behöva handskas med verkligheten, när det är en såndär trasig och hemsk verklighet, när det innebär att man måste orka med att veta om mycket av det onda som finns i världen?  Jag vet inte. Jag bara reagerar.

För det är något i det där att välja bort att säga vad som hände, att inte definiera min sjukdomsbild så att det tydligt framgår vad traumatiseringen beror på. Det är något med tystnaden. Det är som det var, då när det hände. Jag vet att det inte bara är jag, jag vet att vi är många som burit på upplevelser av och vetskap om övergrepp i tystnad. En massiv och tung tystnad som hotat att förgöra oss. Och när vi söker vård, när vi sätter ord på det, när vi vågar bryta oss ur tystnaden, då försvinner det ändå när våra problem ska definieras. Bland orden som ska definiera problemen så att någon kan ta beslut om vård, pengar, hur dåligt jag egentligen mår, så försvinner det så lätt. Det verkliga. Det som var. Det jag kämpat så mycket för att få fram i ljuset, få ur mig, dra ut ur tystnaden. Det bäddas in i tystnad igen.

Jag menar inte att alla ska ha gränslös tillgång till allting, det behöver ju göras bedömningar vad som spelar roll vid varje tillfälle. Men jag reagerar ofta på att det liksom fallit bort. Ramlat in i tystnad. Inte får finnas. Och det blir en upprepning av något som var. Som säger att man inte får låtsas om det, inte får veta om det som är sant. Och om man absolut måste låtsas om det, så ska man förminska, göra det mindre. Avslöja så lite som möjligt.

Kanske är det gjort med god vilja. Kanske är det för att skydda mig, låta min integritet vara viktig. Men man kan ju alltid fråga innan man skriver. Kan ju alltid kolla med mig vad jag tycker är ok att lämna ut, istället för att göra som man brukar (svepa in det i tystnad). Och att inte låta det finnas i papperna är inte alltid det lättaste för mig. Ibland hade det varit lättare om det stod där. Om inte jag blev tvungen att med varje ny person sätta ord på och förklara vad som hänt och hur dåligt jag mått av det. Om tolkningarna av mig inte behövde bygga på att jag gång på gång måste klara att lämna ut svåra saker till någon jag aldrig förut träffat, och absolut inte hunnit bygga upp något förtroende för. Om jag slapp den evigt återkommande kampen i att försöka bli hörd, trodd.

Det hade varit lättare om det bara stod där. Och det hade varit annorlunda. Annorlunda än det som var, då för längesen. Det jag kämpar för att ta mig ifrån.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).

För ett tag sen skrev jag en serie inlägg om härskartekniker i psykiatrin. Och jag tycker de viktigaste maktteknikerna finns med där. Härskarteknikerna beskrevs först utifrån feminism, det var ett sätt att tydliggöra metoder män använde för att bibehålla sin maktposition. Att det är samma saker som används inom psykiatrin är inte förvånande egentligen. Maktstrukturer liknar varandra. Och i förhållandet mellan patienter och behandlare finns en tydlig struktur vad gäller makten. Att den ena har, och den andra fråntas. Att det inte är balans, och faktiskt inte heller ska vara balans. Patienter och behandlare ska inte ha lika mycket makt, och inte på samma sätt. Däremot ska man inte missbruka makten, och när vi kommer till sånt jag försökte fånga med inläggen om härskartekniker, då är vi inne på att använda makten på ett dåligt sätt.

Jag har tänkt på det där sen, och kommit fram till att jag tycker att en sak saknas. En av de härskartekniker som är vanligast i psykiatrin. Till viss del kan det ingå i "påförande av skuld och skam" eller "osynliggörande", men ändå. Jag tyckte att det inte riktigt räckte, inte riktigt stämde. Att det var något som ändå missades i de där inläggen. För psykiatrin har ett maktövertag just för att det handlar om psyket. Det finns utrymme för att placera allt som är problem där. I huvudet på den som är patient. Framförallt om hen fått för sig att rikta kritik mot systemet eller någon behandlare.

När jag väl kommit fram till att det behövdes att ännu en härskarteknik definierades, så började jag leta efter rätt ord för det jag menar. Det var inte så lätt. Det slutade med konstruktivism. Det är inte ett enkelt ord, men det var så det blev. Och konstruktivism låter som något konstruktivt, men det är ett missförstånd. Det har inget med att vara konstruktiv att göra, det handlar om konstruktioner. Att allt är konstruktioner. Allt handlar om subjektiva uppfattningar. Allt. Den inställningen kan man använda som maktmedel. Inom psykiatrin handlar det om en psykologiserande variant av att allt är konstruktioner. Lättaste sättet att definiera när det händer är att kolla om det som sägs bemöts med frågan "varför tror du att du upplever det så?" eller något som betyder ungefär samma sak.

Låt mig då göra det lite tydligare med ett exempel. Ett övertydligt:
- Det regnar ute.
- Så du upplever det som att det regnar?
- Ja.
- Varför tror du att du upplever det så?

Den objektiva verkligheten har blivit oviktig, allt blir placerat i personens upplevelse.

Ett mer psykiatrinära exempel:
- När jag var inlagd fanns det behandlare som missbrukade sin makt.
- Du upplever det som att de missbrukade sin makt?
- Ja. 
- Varför tror du att du upplever det så?

Man väljer att göra vad som faktiskt hände oviktigt, genom att inte ens fråga om det. Väljer att placera problemet hos patienten, i upplevelsen av det som var, trots att man inte ens vet vad som hände. Vad det är man pratar om.

Det finns lägen när det är en bra idé att bemöta någon med den sortens frågor. Det finns terapiinriktningar där man gör det flitigt, och det kan ha sin poäng. Det kan vara ett sätt att hjälpa någon att se sig själv, sin tolkning, och hur stor roll just tolkningen av situationen har.

Men det finns lägen när det blir skuldbeläggande att bemöta någon så, när det blir att placera något hos individen istället för där det hör hemma.
- Det är många i kyrkan som är negativt inställda till homosexuella.
- Varför tror du att du känner att det är så?

Ibland är det enda rimliga svaret "för att det är så", och sättet att hjälpa någon måste då handla om att handskas med det som är, istället för att osynliggöra verkligheten och placera allt inom personen. Det finns strukturer i samhället, i familjer. Det finns verklighet. Och hur man tolkar den spelar stor roll, men hur bra man än är på att tolka så räcker det inte. Man kan må dåligt av diskriminering, misshandel, destruktivitet. Det är normala reaktioner. Och vissa saker kan man inte ändra på. En destruktiv relation kan man ta sig ur, om man förstår att problemet inte ligger hos en själv. Men om någon tyngs av och inte kan handskas med att samhället är orättvist och att diskriminering finns, måste hjälpen bestå i att hitta sätt att acceptera och leva med det som är.

Jag har upplevt det som att denna härskarteknik går på automatik hos de flesta som jobbar inom psykiatrin, om personen själv, systemet, eller någon annan som jobbar inom systemet blir kritiserad eller ifrågasatt. Att placera allt hos patienten är ett enkelt sätt att smita från ansvar. För behandlare har ju makt, bestämmer de att patientens upplevelse beror på att hen är sjuk, har orimliga förväntningar på vården, eller överreagerar pga de problem hen har, så blir det den officiella sanningen. Man skulle kunna välja att lyssna på patienter, fråga vad det var som hände, varför det inte blev bra, istället för att utgå från att problemet är subjektivt. Det finns så mycket problem i psykiatrin som organisation, och kanske verkar det som en dålig idé att erkänna det inför patienter. Att man vet det. Min upplevelse är tvärtom. De som varit medvetna om bristerna, och de som klarat att bli ifrågasatta, dem har jag kunnat lita på. Med dem har jag kunnat prata om hur det trots allt kan bli så bra som möjligt, fast inte allt i systemet är bra.

Att gång på gång ha blivit gjord illa av systemet, och att när jag försökt ta upp det inte blivit lyssnad på, bara fått höra "varför tror du att du upplever det så?" och liknande repliker, har urholkat mitt förtroende för systemet. Att inte bli hörd kan i längden göra en människa knäpp. Och att kombinera det med ett indirekt skuldbeläggande, med repliker som antyder att det är hos en själv problemet ligger, det kan göra en helt vilsen, blockera alla konstruktiva sätt att handskas med situationen, och i värsta fall stärka ett självhat som leder till destruktiva handlingar.

Det handlar om nånslags respekt. Patienter är människor, och de lever i en verklighet. Ibland finns problemet inne i personen, men ibland är det faktiskt verkligheten som är skit. Ibland är det psykiatrin som är problemet, det kan till och med vara just du som skapat det problem hen vill prata om. Att förvägra någon en verklighet, att göra allt till något subjektivt, det är att använda sin makt på fel sätt. Och när det sätts i system för att skydda varandra, för att inte låta historier om missförhållande bli hörda. Då är det att missbruka sin makt på ett sätt som konserverar bristerna istället för att göra något åt dem. Och man gör det på patienternas bekostnad.

- Jag tycker inte att denna personlighetsstörnings-diagnosen sattes på ett korrekt sätt.
- Varför tror du att du upplever du det så?
- För att du satte den efter att ha träffat mig en halvtimme, och för att den inte stämmer med hur jag tycker att jag är.
- Varför tror du att du tycker att det är ett problem?
- För att det är ett problem!
- Varför tror du att du blev upprörd nu? 

(Och ungefär här brukar orden om personlighetsstörning i min journal kompletteras med en anteckning om att jag har en aggressiv framtoning. Det där med diagnoser kan användas som en del av denna härskarteknik. Att göra allt till symptom, låta bli att se att en del reaktioner faktiskt är reaktioner på den verklighet som personen befinner sig i).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att se och möta individuella behov.

"För några år sedan arbetade vi på en akutpsykiatrisk avdelning med stora problem och stora utmaningar framför sig. Avdelningen hade ett dåligt rykte både som arbetsplats och vårdavdelning. Enskilda patienter kunde få en bra vård tack vare enskild personal, men i stort präglades vården av passivitet, ineffektivitet och inkonsekvens. Det var svårt att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Två tredjedelar av tjänsterna var obesatta samtidigt som sjuksköterskor gick arbetslösa. Studenter som gjorde sin praktik på avdelningen var missnöjda och visade litet intresse att söka jobb på avdelningen.  Tvångsåtgärder var vanliga och attityden gentemot patienterna var i stor utsträckning auktoritär och uppfostrande. Det saknades en helhetssyn på patienterna och istället dominerade ett ensidigt medicinskt fokus. Omvårdnaden bestod ofta i att ”avvakta medicinsk effekt”. Till detta kom konflikter inom och mellan personalgrupperna och en förestående utökning av antalet platser på avdelningen.

Två år senare var alla sjukskötersketjänster besatta. Personalen skattade trivsel på arbetsplatsen och med sina arbetsuppgifter högt. Studenterna gav positiva utvärderingar och det var lätt att rekrytera personal. Omvårdnadsåtgärderna hade ökat och tvångsåtgärderna minskat. Personalen upplevde att den positiva feedbacken från patienter och anhöriga ökat. Vad hade hänt?

Under de två åren hade avdelningen ägnat sig åt ett aktivt utvecklingsarbete med fokus på att lyfta fram, tydliggöra och värdera omvårdnadsarbetet.  Med andra ord skulle man kunna säga att personalen uppmuntrades att se, tänka och göra omvårdnad. Eftersom vanliga förklaringar till varför den psykiatriska vården ser ut som den gör brukar handla om brist på resurser i form av vårdplatser, kompetens och läkare borde denna positiva utveckling inte ha varit möjlig. Under tiden som utvecklingsarbetet genomfördes utökades antalet platser på avdelningen, men samtidigt som antalet patienter blev fler ökade alltså personalens trivsel och patienter och anhöriga blev mer nöjda med vården. Av utvecklingsarbetet lärde vi oss att ett omvårdnadsperspektiv är till nytta för både personal och patienter, och att det är möjligt att åstadkomma stora förändringar med små medel."


Jag blev så glad när jag hittade denna sidan. Att någon lagt ner kraft och tid för att sätta fingret på saker som är viktiga. Sånt som kan förändra, och som handlar om bemötande, synen på människor och deras problem, och på vad man som behandlare kan göra. Och som konkretiserat och gjort det tydligt. Det som kan förändra. Jag behöver detta. Hoppet om förändringen. Hoppet om att det finns människor som vill och försöker förändra. Hoppet om att det är möjligt.

Materialet har fokus på sjuksköterskors roll i psykiatrin, men väldigt mycket handlar om vård och omsorg på ett sätt som jag tror kan vara givande även för andra som jobbar inom psykiatrin.

De utgår från dessa grundantagandena:
* Det finns alltid något att göra för varje enskild patient.
* All personal vill göra ett bra jobb och känna tillfredställelse med sitt arbete.
* Alla verksamheter kan alltid bli bättre.

Läs. Tänk. Sprid. Adressen är individuellabehov.wordpress.com

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Är det bara KBT behövs väl ingen legitimation?

Det finns saker som jag återkommer till. Med en del saker beror det på att jag tycker att de är så viktiga, att jag vill tjata in dem i folks huvuden. Med andra saker handlar det om att jag faktiskt inte fattar. Och så tänker jag på det ett tag, släpper det, och så återkommer jag till det och tror jag ska komma vidare, äntligen förstå. Men. Det är inte alltid jag fattar hur många gånger jag än återkommer till det. Som det här.

Varför är det ok att ha olegitimerade terapeuter som bedriver terapi inom psykiatrin?

Läser på socialstyrelsens hemsida:

"Yrkestiteln psykoterapeut är skyddad i lag och får användas endast av legitimerad psykoterapeut. Vidare gäller att endast den som har legitimation som psykoterapeut är behörig att anställas som psykoterapeut inom en kommuns eller ett landstings hälso- och sjukvård." 

Och jag vet, man kan gå runt det, låta andra yrkesgrupper än psykoterapeuter vara samtalskontakter, och sen strunta i att kolla upp vilken sorts samtal de har, och därigenom blunda för att det bedrivs en hel del terapiliknande samtal av människor som inte har utbildning för det (även om de har utbildning där det ingår att ha kompetens för tex stödsamtal). Det är inte det jag reagerar mest på, det är oetiskt och fult och innebär en stor risk för samtal som skadar mer än de hjälper.

Men det jag tänker på mest just nu är det här med KBT. Hur i hela friden blev det ok att ha KBT-terapeuter som inte är utbildade psykoterapeuter? Jag fattar inte det hur mycket jag än tänker. Enligt socialstyrelsen är det bara legitimerade psykoterapeuter som får anställas som psykoterapeuter. (Och det finns på ett annat ställe beskrivet att man får lov att bedriva terapi under utbildningen och efter att första delen av utbildningen är avklarad, om man har handledning). KBT är en av de inriktningar man kan ha som legitimerad psykoterapeut, det vore väl rimligt då att tänka sig att bara legitimerade psykoterapeuterterapeuter med KBT-inriktning får anställas som KBT-terapeuter.

Det är inte så det är i praktiken. I praktiken är det inte bara godkänt utan också subventionerat med terapeuter som bedriver KBT utan att vara legitimerade psykoterapeuter.

Jag vet inte om det mest är KBT som nedvärderas, om den terapiformen inte anses lika svår eller kräva lika mycket kunskap att bedriva som tex psykodynamisk terapi. Det är en rätt oförskämd hållning till den psykologiska inriktningen i så fall.

Eller om det är så att det mest är patienterna det handlar om, att man inte tillskriver dem tillräckligt mycket värde för att tycka att de ska vårdas av behandlare med adekvat utbildning. Och att man nu hittat nånslags kryphål, att man bestämt sig för att inte se KBT som en terapiform som omfattas av kravet på legitimation, och därigenom kan smita från att ta patienter på allvar.

Eller kanske är det så att man inte tillskriver några samtalsbehandlingar lika stor vikt som tex medicinsk behandling. Att de som har makten och de som tar besluten är mer kunniga inom just medicin, och inte har tillräckligt med kunskap om terapeutiska behandlingar för att ta dem riktigt på allvar.

Något är det i alla fall, som gör att man inte tar kravet på legitimation på allvar. Och jag förstår att man sparar pengar på att göra det. Åtminstone på kort sikt. För utbildning kostar pengar för samhället. Problemet är bara att terapi är en rätt stark behandlingsform, är det någon som inte har kunskap nog för att förstå vilka riskerna är om man tex bryter ner någons försvar, så riskerar man att skada mer än man hjälper, även om hjälpförsöken är gjorda med god vilja.

Jag önskar att terapi var något som togs mer på allvar. Styrkorna och möjligheterna som finns i den sortens behandlingar, men kanske ännu mer riskerna. Det värsta med terapiliknande samtal av dem som inte har nog med utbildning är just att de inte förstår riskerna, och allvaret i behandlingen. Hur kraftfull den är, och att det inte bara är något som kan leda till positiva förändringar. Vet man inte vad man gör kan det lika gärna gå snett. Väldigt snett.

Jag önskar också att man brydde sig mer om samtal överlag. Även de samtalsformer som finns inom psykiatrin men som inte är terapi. Att det fanns handledning och uppmärksamhet kring vad som är ok att prata om, och hur man kan prata om det, tex om man är skötare och har stödsamtal med någon. Och såklart vad som är över gränsen, vad som är terapi, vad man inte ska gå in på. Och jag önskar att bara legitimerade psykoterapeuter bedrev terapi, oavsett vilken inriktning terapin hade. Jag önskar att vi tog både terapi och patienter tillräckligt mycket på allvar för att förstå att det är det enda försvarbara alternativet.


Ett exempel på hur det kan vara när det går snett finns i inlägget Saker som kan hända om man inte vet vad man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Patient. Psykfall.

Jag har tänkt skriva detta inlägget länge. Helt enkelt för att förklara varför jag valt att (för det mesta) använda ordet patient. Egentligen kallar jag helst mig själv för psykfall. Kanske för att ta udden av att använda det ordet för att nedvärdera mig, ställa mig utanför. Och nog för att peka på det absurda i hur det ordet används. För det mesta protesterar folk om jag kallar mig psykfall. För "jag är ju inte sån". Sån? Hurdan då? Jag menar, jag har haft som huvudsaklig sysselsättning de senaste 12 åren att ha psykiska problem, att kämpa med dem, att bli bättre. Att ha kontakt med psykiatrin. Jag har haft massor med olika symptom, mått dåligt på rätt många sätt. Kraschat. Nästan dött. Rest mig. Kraschat igen. Gett upp. Skrapat ihop lite hopp trots att det inte såg ut som att det fanns nåt. Rest mig. Fallit. Rest mig. Fallit. Blivit trött på alltihop. Sånt. Det är vad mitt liv handlat om. Såklart har det funnits annat där också, och i perioder har problemen inte ens varit det som tagit mest plats. Men jo, visst är jag ett psykfall? Det betyder väl i grunden ett fall för psykiatrin? Och det är jag ju, och har varit under lång tid.

Men ja, jag vet. Det är ett ord som används för att definiera någon utifrån en fördomsfull bild. Som kanske inte passar på mig. Jag använder det nog för att peta på det, få nån ibland att fråga sig vad de egentligen lägger i ordet, och varför. Tänja på begreppet lite. Jag gillar sånt. Är man språknörd så är man, och såna saker som ord kan spela roll då. Även om ingen annan ens märker det. Så. Jag definierar mig egentligen helst som psykfall. Och jag förstår att det är ett provocerande ord som signalerar polarisering och annat. Så jag har valt att inte (så ofta) använda det i denna bloggen.

Det finns något som jag skriver om igen och igen och igen. Som handlar om hur människor som vårdas inom psykiatrin reduceras till sina problem, plockas av sin komplexitet, lite av sin mänsklighet. Blir något annat. Hur viktigt jag upplevt att det varit, att skillnaden mellan vi och dom upprätthålls, försvaras, skyddas. Skillnaden mellan de som behandlar och de som behandlas. Mellan de som fullt ut är människor och de som bara nästan är människor. Skillnaden mellan människorna och psykfallen. För ja, jag gillar att använda ordet psykfall också därför, för att det definierar att det finns en skillnad, att jag blir avplockad något av systemet. För att jag blir en av "dom" då. Bara nästan en människa. Psykfall är ett ord som visar på det, kan jag tycka. Som säger "när jag befinner mig i denna identiteten lägger ni in värderingar om mig som person som reducerar mig utifrån att jag har problem".

Tyvärr kan också patient användas så. Det är en patientroll man går in i, det är som patient man behandlas. Det är rätt vanligt att patient använd synonymt med "bärare av problem" snarare än synonymt med "människa som har problem". Och det finns en skillnad där. Om man tappar bort mänskligheten på vägen eller inte. Jag tycker att psykfall är ett ord man inte kan använda som om vi var lika mycket värda. Däremot kan patient användas så, även om det inte alltid gör det. Klipper in definitionen från saob:

"fr. patient; av lat. patiens (gen. -entis), som fördrager l. uthärdar ngt, tålig, eg. p. pr. av pati, tåla, lida ./../ person som lider av sjukdom l. kroppsskada o. d.; sjukling; numera bl. om dylik person ss. föremål för vård"

Någon som lider, uthärdar, eller någon som är föremål för vård. Det ordet alltid borde vara fyllt med, borde betyda. Att man är någon som behöver hjälp, och som får hjälp av vården. Att någon är behandlare och någon annan är patient, och att den skillnaden det innebär är att den ena har utbildning, jobbar, har en professionell roll, och den andra är hjälpsökande, lidande, vårdas. Ingen värdering i övrigt. En som söker hjälp, en som hjälper.

Jag önskar att det aldrig betydde något annat att vara patient, och jag tror att det trots allt är ett ord som kan vara hyfsat neutralt. Att vi behöver reflektera över vad som händer med synen på någon när hen går in i rollen som patient, och varför det händer. Men att det trots allt är en definition av ett förhållande som är, som måste få vara. En ojämlikhet som inte handlar om att den ena är mer människa och den andra mindre. Som inte betyder att den ena är ett subjekt, den andra ett objekt. Bara så: två människor som i förhållande till varandra har olika roller. Behandlare och patient.

Jag väljer att använda det därför. För att det trots allt är det ord som bäst definierar det som är. Och det behöver definieras, på samma sätt som det kan behöva definieras att någon förhåller sig till mig utifrån sin roll som läkare. Det behöver inte betyda att personen förhåller sig till mig utifrån att maktmissbruka, nedvärdera eller objektifiera mig. Det det i grunden betyder är att personen har en viss utbildning och befinner sig i en viss roll i förhållande till mig. Det kan vara viktigt att definiera.

Sen räcker det inte med orden för att definiera förhållandena, för att förhållandena ska bli ok. Maktstrukturerna och uppfattningarna finns där, och vilket ord som helst kan laddas med vilket innehåll som helst. Och tänker man inte efter kan vilket ord som helst användas som ett redskap för att objektifiera någon, även om det inte är tänkt så. Sitter jag i samma rum som två behandlare, och den ena säger något till den andra om mig, spelar det inte så stor roll om jag definieras som "patienten" eller "hon" eller något annat. Att prata om någon som om hen inte var där, är alltid objektifierande. Och mycket i psykiatrin är kliniskt och har inslag av objektifiering, på ett sätt som är i sin ordning. Kan tänka mig att det är svårt att skriva journal eller intyg utan att framställa personen man skriver om som ett objekt. I de sammanhangen är hen ju det, någon som ska bedömas, definieras. Även där kan man tänka på det, hur man handskas med objektifieringen, vad man förmedlar mellan varandra som behandlare. Kan man använda personens namn ibland istället för att konsekvent skriva "pat"? Och spelar det någon roll? Jag tror det. Att vi ska vara måna om att låta patienter vara människor i så stor utsträckning som möjligt, även i de sammanhangen.


Alla inlägg i serien Orden ni använder om mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.