Det kommer bli bra. (Eller? Kommer det nånsin att bli bra?)

Ibland blir jag så trött. Jag vill börja allting så idag. För det är något som är tömt, trött, tomt. Här, i mig. Och ibland är det så. Som att allting blir till trötthet. Nu: Jag är så trött på mig. På de roller jag fått eller tagit, på de ord jag upprepat så många gånger att de nu bara är tomhet.

Jag brukar säga att det kommer bli bra. Det brukar vara min roll, att tro på förändringen till det bättre, att säga något om ljuset som bryter igenom mörkret, att kampen är värd all kraft den tar, att det finns hopp. Jag tror att jag trodde på det, förut. Men tror jag på det nu? Jag vet inte längre.

Jag kan bara tänka att jag inget vet. Vem är jag att tro att jag vet något alls, om någon annans kamp, smärta, outhärdlighet? Vem är jag att säga att det finns hopp, att det kommer bli bättre? Det kanske inte alls är sant.

Eller så är det sant, det kanske bara handlar om att jag är tömd nu, att mörkret skymmer hoppet för mig, att tröttheten genomsyrar allt, att tvivel är det som formar mina dagar. Just det kommer bli bättre. Det vet jag, för det handlar om mig, och mig vet jag något om.

Jag menade aldrig det som klyschor, menade aldrig att vifta bort något, förminska. Och jag tror inte att det var så jag brukade bli hörd. Det jag ville säga var att jag vet något om hur det är när outhärdligheten är allt som finns, när det inte går att springa ifrån sin smärta, när mörker är allt. Och jag vet. Att det kan bli annorlunda.

Jag vet att det kan det, för det är annorlunda för mig nu. Kanske vet jag inget om någon annan, men när det handlar om mig vet jag. Det är bättre. Men bra? Är det bra? Nej. Kommer det bli bra? Jag har ingen aning. Just nu vet jag inte ens vad det betyder.

Jag kan säga något som jag vet: det är inte säkert att det är så hopplöst som du tror. Det finns behandlingar som är gjorda för att hjälpa dem som är svårt traumatiserade, det finns behandlare som är bra. Psykiatrin är fylld av maktspel och härskartekniker, det är ett system som ofta gör illa. Men det är inte hela sanningen. Det må vara att det är som att vinna på lotteri att få bra hjälp, men också bra hjälp finns, sån som är anpassad efter just dina problem.

Jag vill säga: jag har levt med flashbacks, och tagit mig ur det, jag har varit splittrad och är det inte längre, jag har haft döden hängande över mig och tänkt på självmord många gånger varje dag, och det är inte så längre. Jag har trott att jag inte hade något värde, att min kropp bara gick att hata, att närhet var farligt, och tillit visste jag inte ens vad det var. Det är annorlunda nu. Allt är annorlunda nu.

Jag vet inte hur det är för dig, om du är lik mig, om du har en chans att få hjälp, få läka, om du har kraften att ta dig igenom ditt inre kaos för att hitta ut på andra sidan. Men jag tänker att om jag kunde, då kan det inte vara omöjligt. Jag är också bara en människa. Jag var också bara en trasig spillra, ett ingenting. (Jag var också utan det jag behövde).

Det är bara en sak som kan göra att det inte finns en chans att ditt liv blir bättre, och det är om du ger upp det, eller om någon annan tar det ifrån dig. Så länge du har ett liv kan det förändras. Jag vet inte om det kommer bli bra. (Jag vet inte ens vad bra betyder idag). Men jag vet: allting är i rörelse och inget står så stilla som man kan tro. Och det finns öppningar i det. Öppningar som kan leda till något bättre, mer meningsfullt, till något helare.

Du behöver förmodligen hjälp. Och kanske är det där det mest hopplösa och uppgivna i mig finns. Trötthetens kärna. Jag vill säga: det är klart att du kommer få den hjälp du behöver. Men det är allt annat än klart. Det är förmodligen mer sannolikt att du inte vinner på lotteriet, i alla fall inte meddetsamma. Behöver du mycket hjälp är det troligt att du får kämpa, och kanske får du ändå inte vad du behöver.

Det finns hjälp som kan få antalet flashbacks att minska avsevärt, och kanske försvinna helt. Det finns människor som vet vad splittring går ut på, och kan hjälpa delarna att samarbeta, som kan hjälpa dig att bli hel. Det finns människor som jobbar med vårdande yrken som har mänskligheten i centrum, och där du får vara dig själv med allt du är. Med allt det stora och unika och fina som just du bär på, och med alla minnen, all smärta, all outhärdlighet.

Det är inte säkert att du får träffa någon av dem, det är inte säkert att du får chansen. Jag vill inte säga det, men jag säger det, för det är så det ser ut. Systemet nu är inte till för såna som oss. Och även om kunskapen om traumatisering ökar, så dras saker allt hårdare åt. Det finns en risk att de försöker straffa, pressa och tvinga dig att må bättre, istället för att hjälpa dig. Kanske går du sönder av det. Kanske orkar du aldrig mer resa dig.

Jag vet inte. Jag vet inte hur ditt liv kommer se ut, din resa, din väg. Jag önskar jag kunde säga: gör såhär så får du hjälp. Men jag vet inte hur. Om du inte har pengar nog att köpa dig vad du behöver. Jag önskar jag kunde säga: det kommer bli bra. Men jag vet inte längre om jag tror på de orden. Det kan bli bättre, så länge du lever finns den möjligheten. Det finns människor som vet hur man gör för att hjälpa. Det är sant. Jag vet det, det handlar inte bara om tro. Men det är också sant att systemet hårdnar. Att såna som vi offras, räknas bort, blir utan betydelse. Att såna som vi dör, och att systemet inte tycker att det har någon betydelse.

Jag vet inte. Om det kommer bli bra. Jag önskar att det kommer bli bättre. Men ibland blir jag bara så trött. Ibland orkar jag inte tro. Jag vet faktiskt inte. Hur mycket hopp det finns anledning att känna.

Men kan du klara av det, på nåt sätt alls, så låt bli att dö. Det finns en chans då. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ja, jag finns. Jag är här.(Och till dig som är som jag, dig som ingen ser: du är inte ensam. Låt dem aldrig få dig att tro på det).

Ibland är jag bara så innerligt trött. På att det ens ska vara nåt särskilt att berätta, något som skrämmer lite. Det där. Att ha varit inlagd, att ha mått så dåligt att man velat dö. Igen och igen. Att det liv man fick inte kändes uthärdligt, att man har skadat sig själv, ätit hur mycket mediciner som helst, elchockats, låsts in. Det kanske låter brutalt i sin svårhet. Det kanske också är det. Men vi är så många. Det är inte bara jag. Vad är det som gör att det fortfarande är så stort och läskigt att höra någon berätta om, att orka med att ens låtsas om att det existerar? (Vad är det som gör att du kan ta dig rätten att inte låtsas om det, att vi existerar, att livet kan vara såhär?)

Jag vet inte. Jag är bara så trött. Och jag vill säga: ja. Jag finns. Ja. Vi finns. Vi är människor, även om vi nu är trasiga. Det går att möta oss, lyssna på oss, se oss, låtsas om vår existens. Det går också att låtsas om att vi är människor. Även i det trasigaste. Även när vi måste tvångsvårdas, bältas, få lugnande sprutor, elchockas, även när makten över våra liv måste tas ifrån oss för att vi inte själva klarar att välja livet. Också då är vi männniskor. Också då är det möjligt att behandla oss som det.

Jag återkommer till detta. Jag vet. Kanske är ni trötta på mig nu, att jag tjatar om samma saker, igen och igen. Men försöken att sudda ut vår mänsklighet, eller vetskapen om att vi ens existerar, de återkommer. Och därför också mina ord. Igen vill jag säga: jag finns. Igen vill jag säga: jag är en människa. Och kanske fungerar det. Kanske blir jag lite säkrare på det för varje gång, kanske sysslar jag mest med att överrösta minnena av dem som en gång sa mig något annat. I ord eller bemötande. Kanske handlar det mest om att säga: ni hade fel. Jag var en människa hela tiden.

Ibland blir jag bara så uppgiven. På allt det här. Som handlar om vård av traumatiserade, dissocierade. Vi finns. Ja. Det är något man kan få för sig att diskutera, sätta sig i fina konferensrum och avhandla. Hur det egentligen är. Men det spelar ingen roll vad ni kommer fram till. Vi finns ändå. Det enda ni kan avgöra är: förmår ni bära på denna verklighet som är verklig? Orkar ni handskas med smärtan som är inbyggd i att veta hur svårt människor kan trasas sönder av andra människors handlingar? Orkar ni veta hur onda människor kan vara mot varandra?

Tyvärr kan ni också bestämma: ska det finnas vård för såna som oss? Eller ska ert behov av osynliggörande gå före våra behov av hjälp? Även om vi ofta är på väg att dö av de skador vi bär på? Även om vi faktiskt ofta dör? Ni kan bestämma att det för er inte har någon betydelse, och ibland är jag så trött på det. Att ni som inte ens kan bestämma er för om ni orkar låtsas om vår existens är ni som har makten att bestämma hur mycket våra liv är värda, hur mycket vår smärta ska tas på allvar.

Oavsett vad ni tycker, tänker, hur ni resonerar och teoretiserar, så finns vi. Jag finns. Jag är här. Och jag vet, om det är en stor sak att inför någon låtsas om en historia av slutenvård, självskadande och outsägligt mycket ångest, så är det ändå enkelt jämfört med detta: att låtsas om att man är splittrad. Delad. Personlighetskluven. DID. Det är den korrekta diagnosen för det nu. Dissociativ identitetsstörning.

Vi finns. Ja. Jag vet att vi finns, men det är bara min egen talan jag för, bara min existens jag kan dra fram i ljuset, stå för, propsa på att du ska låtsas om. Jag är här. Förmodligen matchar jag inte dina fördomar om hur männniskor med DID ska vara. Jag har inte heller det längre, jag integrerades. (Ja, det är möjligt, det är inte alls så omöjligt som du kan få för dig att tro, om du nu ens funderat över saken). Men det är inte det, att jag inte längre är splittrad som krockar med dina fördomar, eller hur? Det är det där andra. Jag är inget monster. Jag är inte som de freaks som ibland finns med i filmer. Jag är rätt vanlig, välformulerad, framstår som rätt normal, även om jag nu bär på onormalt mycket trasighet. Det var inte så du tänkte dig det, eller hur? Det var inte den bilden du bar på?

Men vi finns. Vi som är eller varit splittrade. Vi kan framstå som mycket mer normala än du tror. Vi splittrades för att någon utsatte oss för ohanterbart svåra saker. Vi blev aldrig utsatta för att vi var monster. Och vi förvandlades inte heller till monster när vi utsattes. Vi var människor, hela tiden. Vi är människor, också nu.

Och ibland är jag så trött. På det här att du tar dig rätten. Igen. Och igen. Att försöka sudda ut bilden av mig, av såna som mig. Att du tar dig rätten att bestämma att vård till såna som oss är för dyrt, att våra liv inte är värda att räddas. Att du tar dig rätten att bestämma att den officiella sanningen ska vara att vi inte finns.

Det spelar roll vad du bestämmer, om du är en av dem med makt. Men vad som är sant styr du inte. Det som är sant är: vi finns. Jag finns. Jag är en människa. Jag var det hela tiden, och jag kommer fortsätta vara det. Mitt liv är värt något, och jag borde vara värd all hjälp som finns att få. Du kan inte ändra på det. Den verkliga verkligheten är så, vilka dimmor och falska bilder du än vill lägga över den. Vi finns. Jag finns. Jag är här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vem är det som är svår?

Jag förstår inte. Hur det kan räknas som manipulativt att säga: Jag har varit med om något traumatiskt. Det är därför jag mår dåligt. Jag önskar mig vård som är anpassad för det, att hjälpa mig med det. Jag önskar mig någon med adekvat utbildning.

Och jag förstår inte. Hur man kan stämpla en patient som svår, när hen vet varför hen mår dåligt, och har en tanke om vad som kunde hjälpa.

Jag tänker bara: det är läkarna som är svåra. Läkare som inte kan handskas med och härbärgera smärtan. Läkare som inte har kunskap nog för problem som är mer psykologiska än medicinska.

Jag hade en läkare som bestämt sig för att allt jag gjorde och sa var manipulationer. Några till, men mest han. Bad jag om hjälp fick jag ingen. Sa jag att det var allvar skrattade han åt mig. Sa jag vad som kunde hjälpa tog han sin makt och tvingade mig att göra tvärtom.

Och hela tiden, dessa stämplarna i pannan. Svår. Manipulativ. Omöjlig. Hopplös.

Jag tänker bara: det var han som var svår. Att bli hjälpt av honom var omöjligt. Han använde sin makt för att manipulera, tvinga, göra all positiv utveckling omöjlig. Det var hopplöst. Jag kunde aldrig bli hörd, sedd, hjälpt.

Men det var jag som blev stämplad. Det var jag som fick orden i journalen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Du måste veta detta grundläggande: för oss har du inget värde. (Har du tur kan vi förhandla om saken senare).

Jag orkar inte lyssna på dokumentärerna om Nora. Jag bara orkar inte. Men idag läser jag saker överläkaren sagt till henne, när han nekat henne en kvinnlig terapeut.

Och jag hör. Det jag så många gånger förut hört. Detta: att vi som trasats sönder av vad andra människor gjort mot oss måste veta att det vi känner och upplever saknar betydelse. Att vi inte alls med självklarhet har något värde, eller ens kommer räknas som människor. Har vi tur kan det vara så att det går att förhandla om värdet. Vi kanske kan ge något och i utbyte få något. Vi kan sköta oss och bli värda vård. Vi kan köpas, säljas, förhandlas om. Det kan vara möjligt att få vara objekt.

Men möjligheten att få vara en människa, med ett självklart människovärde? Någon vars smärta, upplevelser och sår spelar roll? Någon som ska mötas som den skadade varelse hon är, med försiktighet, lyhördhet, värme? Nej. Det är inte alltid så det ser ut, att man har en chans att få vara det. Jag vet inte ens om det ofta ser ut så. Jag har hört så många berättelser om vården, som borde vara till för att hjälpa någon att återupprätta sin mänsklighet, sitt värde, läka sina sår, borde hjälpa någon att återfå sin känsla av att vara ett subjekt och inte ett objekt. Berättelser som säger mig att den istället vilar på en stabil grund av att man inget värde har, att man möjligtvis kan få vara ett objekt, sällan något mer än så. Sällan en människa.

Jag förstår inte. Jag tänker bara: ni gör oss till något annat än er. Och när ni plockar av oss vår mänsklighet, urgröper ni samtidigt er egen. Och jag önskar att vi slutade med det här, jag önskar att vi kunde ha en vård där människor fick vara människor. Där skadade fick behandlas varsamt, och var värda vården just för att de var skadade, inte för att de lyckades förhandla fram ett pris som var möjligt att betala. Och nej, jag pratar inte om pengar nu. Jag pratar om ett annat sorts pris. Ett som handlar om att behöva ta av sin mänsklighet, för att försöka muta till sig människovärde. Det är dömt att misslyckas. Men vi som är i underläge sätter inte spelreglerna. Vi gör vad vi kan för att överleva, kämpar för att klara det trots allt. Trots omöjligheten och smärtan och outhärdligheten.

Du som är med och sätter spelreglerna, jag vill säga: minns att du tar också av din mänsklighet när du bestämmer dig för att förhandla om vår. Och minns att du är en människa, liksom jag är det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Bonus.Att aldrig få tala till punkt.

Jag har upplevt det som att läkare är de som allra mest använder härskartekniker. Det finns något rimligt i det, eftersom det är de som har mest makt är det också de som kan vara mest angelägna om att upprätthålla sin makt. Denna härskartekniken är vanligare bland andra. Bland dem som egentligen har väldigt lite makt. De som jobbar i receptionen till exempel. Inom socialtjänsten har jag upplevt den ännu oftare. Överhuvudtaget verkar den passa att använda i korta telefonsamtal, eller möjligen i korta samtal när man ändå möts. När något ska redogöras snabbt, för att den andra ska kunna förstå situationen snabbt och förstå vad som behöver göras.

Den handlar helt enkelt om att aldrig nånsin låta personen tala till punkt. Att avbryta mitt i det sista ordet i varje mening, och ibland lite tidigare än så.

Det låter inte så illa, men helt ärligt är det en av de härskartekniker som haft mest effektiv effekt på mig. Förut när jag var mer deprimerad och ångestfylld tog det ca två minuter med denna härskarteknik för att putta mig djupt ner i känslan av att jag inte har något värde, och att det inte går att orka lyssna på vad jag säger eller tillskriva det någon betydelse överhuvudtaget, känslan av att jag inte borde prata, helst inte finnas. På allvar, det brukade ta två minuter för att putta in mig i min självmordsbenägenhet. Det är ju effektivt, något annat kan jag inte påstå.

Jag förstår att just den här sortens samtal är många, och liknar varandra. Jag förstår att personerna som har dessa samtal i sitt jobb är stressade och alltid har för mycket att göra. Men de få sekunder som tjänats in på att avbryta mig i varenda mening jag sagt, har lätt förlorats i att jag tappar tråden och fumlar med orden i osäkerheten som uppstår. Som tidsbesparing är det en helt värdelös teknik. Som maktteknik fungerar den bra, om det nu är att få människor att känna sig underlägsna och värdelösa man är ute efter. Jag hoppas ju att det inte är ett medvetet drag, att varken psykiatrin eller socialtjänsten faktiskt är ute efter att trycka ner hjälpsökande människor. Jag hoppas att det är ett misstag som handlar om stress och brist på reflektion, att det ändå är en så vanlig härskarteknik.

Med all sin enkelhet och effektivitet kan den få förödande effekter. Att snabbt tömma någon som är hjälpsökande på känslan av att hen har rätt att söka hjälp, prata, finnas, kan faktiskt leda till att någon ger upp.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Alla dagar av längtan.

Jag startade en ny blogg. Jag vet. Jag gör det lite för ofta. Men jag behöver olika sorters platser. Platser för olika saker. Denna handlar om att bära på all längtan. Om det trött sjuka jag lever i. Jag vet inte om någon är intresserad, men jag ville säga det bara. Att den finns. Att jag finns, också där. Du kan läsa lite mer om vad den går ut på här. Det är som nånslags terapi med mig själv. Ljusterapi. Eller parterapi med mig och min längtan. Jag vet inte. Men jag vet att den finns här: Alla dagar av längtan.

När jag ändå gör reklam kan jag ju passa på att säga att jag gjort pk-pyssel till senaste numret av Federationens fanzine. Kanske gör jag det också till nästa. Det verkar så. Men man vet inte än, nåt om det som finns i framtiden. Det som är gjort vet jag. Och att du kan läsa det på nätet nu: Fanzin #4 2012.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men vi är ju bra. Vi hjälper patienterna. Se, här i boken står precis hur det är.

För ett tag sen läste jag Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten av Maj-Britt Larsson Holmkvist. Boken utgår från ett forskningsprojekt om just separationer när terapi avslutas. Boken drog upp rätt mycket tankar i mig, så blir nog flera inlägg utifrån den (om och när jag hittar tillräckligt med fokus för att skriva dem). Men jag börjar med ett. Börjar dra i en tanke.

Författaren är psykodynamisk terapeut, och studien är uppbyggd utifrån att studera separationerna med tekniker så att även en del av det som är omedvetet hos patienterna kan komma fram och spela roll i forskningsresultaten. Det fokus som finns utgår från objektrelationsterorin och anknytningsteorin, och hon önskar studera olika sorgreaktioner, och om patienten lyckas göra terapeuten till ett inre gott objekt.

Om jag minns rätt har alla patienter som avslutar terapi på en viss klinik blivit erbjudna att delta i studien (men alla har inte valt att delta), det finns med både människor som gått i långtidsterapi, med väldigt olika längd, och de som gått i korttidsterapi, med tolv terapisamtal på tolv veckor. Där har du förutsättningarna i stora drag.

Denna första tanke jag vill dra i handlar om vad hon förväntade sig, Larsson Holmkvist. Det verkar som att hon helt uppriktigt var inställd på att patienter som avslutar terapi därmed har fått den hjälp de behövt, och också att de fått hjälp att handskas med avslutet och separationen, och att en del av sorgen bearbetats redan innan avslutet sker.

Jag förstår att det är så det ser ut i ideala fall. Att terapin inte avslutas förrän patienten är färdig för det, och att terapeuten kunnat ge hen vad hen behövde. Men jag blir ändå helt mållös. För mig framstår det som en oändligt naiv inställning. Att tro att verkligheten ser ut så, som i böckerna, i teorierna, som att verkligheten består av bara ideala fall. Och jag tror inte att hon är korkad, jag tror inte det är det det handlar om. Därför blir jag ännu mer mållös. Hon verkar vara en klok människa, och när teorierna och fyrkantigheten krockar med den verklighet som framkommer i samtalen med patienterna i studien väljer hon verkligheten. Jag gillar henne för det, för att hon inte stannar kvar i den fyrkantighet där det verkliga inte riktigt får plats, även om det nog medförde en hel del kamp för henne på olika sätt.

Nej. Jag tror inte att det handlar så mycket om henne som person, eller att det bara är hon som skulle vara dum nog att tro att terapi i verkligheten alltid är som den borde vara. Jag tror det handlar om något annat. Något om att bygga tryggheten i sin yrkesroll på teorierna. Något om att behöva tro på att det man gör är något bra, att den hjälp man ger faktiskt hjälper. Terapi kan vara fyllt av så mycket smärta och tungt jobb för patienterna, så jag antar att man inte kan bygga sin känsla av att det man gör är något bra på vad patienterna förmedlar. Det skulle vara en rätt bräcklig grund att stå på, med tanke på hur stormigt och omväxlande det kan vara.

Kanske handlar det inte bara om en själv. Att en terapeut behöver tro på sig själv, sin förmåga, sin yrkesidentitet och kunskap, att den håller och är något bra. Kanske behöver man också tro på psykoterapeutyrket i stort? Alltså jag vet inte om det är såhär, jag bara tänker. Och jag tänker att det skulle förklara en del för mig, om det är så. Om psykoterapeuter behöver lita på psykoterapeuter i stort för att kunna lita på sig själv och att det hen gör i sin yrkesroll är något bra. Och om läkare behöver lita på läkare i stort för att tro på sig själv och det hen gör i sin roll. Och andra yrkesgrupper på samma sätt.

Jag tror inte det finns nån självklarhet i att det överskrider de olika yrkesrollerna, att tex läkare inom psykiatrin behöver tro på att psykoterapeuter inom psykiatrin gör ett bra jobb utifrån ett klokt perspektiv, för att tro på sig själv i sin roll. Men kanske behöver man den inställningen inom yrkesgruppen. Den som säger "Vi är bra. Vi hjälper." Att vi:et kan vara något att luta sig mot om man tvivlar på sig själv. Och att teorierna kan vara något som ingår i vi:et. Något som definierar hur saker är, hur det funkar, hur det man gör hjälper. Varför det är bra.

Det är klart att man behöver lita på sig själv och sin roll, och jag tänker att det är klart att man behöver kollegor som är insatt i hur det är, som förstår ens jobb och på vilken grund av teorier det vilar. Men det som får mig att bli mållös (eller möjligtvis utropa ett "jösses") emellanåt, tex av det som jag upplevde som en extremt naiv uppfattning att utgå från i den här studien, handlar om att man kan glömma bort verkligheten. Och hur skruvat det blir då. Om man använder vi:et och teorierna som skydd, om man använder det för att skapa ett sammanhang där man kan få bekräftelse på den verklighet man vill ha bekräftelse på. Om det blir en mur mot den verkliga verkligheten, om det teorierna säger alltid går före.

Det var något med just detta, att tro att alla får vad de behöver innan avslut, som gjorde det så tydligt för mig. Hur man kan använda teorierna och överenskommelserna inom en grupp för att forma en bild av verkligheten och hur saker ser ut, på ett sätt som faktiskt inte speglar verkligheten. I verkligheten har terapeuter brister, och framförallt i ett system (som inom psykiatrin) där patienten inte får välja vilken terapeut hen ska gå hos, finns det en risk att det terapeuten kan ge inte matchar vad patienten behöver.

Ännu större blir risken att människor inte får vad de behöver när så mycket styrs av pengar. När korttidsterapi anses vara den rätta metoden, och förväntas kunna hjälpa de flesta, och där det inte spelar någon roll vad som kommer upp och hur patienten egentligen har det efter de tolv gångerna. För det är fyrkantigt, orubbligt, och när gångerna gått är det slut. Jag förstår det ekonomiskt, och jag kan tycka att det är försvarbart att ha korttidsterapier också, att ramarna kan vara något bra, och ge chanser till åtminstone en viss hjälp. Men det finns ett glapp där. Mellan att tro att man hinner få hjälp med något inom ramen av en korttidsterapi, och att tro att alla som går i en korttidsterapi bara har behov av korttidsterapi, och får allt de behöver och dessutom hinner med att få hjälp att bearbeta avslutet inom dessa gånger.

Varken terapeuterna eller förutsättningarna för terapi är så ideala i verkligheten som de kan vara i böckerna. Och patienterna är inte alltid lika typiska. Men vad händer om man skapar en sanning utifrån en tes om att det är så, om man skapar ett vi som vilar på teorierna, det typiska, det ideala, och sen glömmer vikten av att ifrågasätta ibland, och att släppa in verklighetens komplexitet i tolkningarna av det som händer? Jag tror det finns risk att man skadar patienter. Att den blindhet man skapar inom sin yrkesgrupp är en blindhet som gör att man hindrar en konstruktiv utveckling. Både i stort, och ibland med enskilda patienter. Om man bara ser det typiska i en människas problem istället för att försöka se människan på djupet, finns det risk att man missar vilka sätt som skulle vara de bästa att hjälpa på. Att man går omvägar eller går vilse tillsammans, trots att det kanske fanns en annan möjlig väg att gå.


"Framför allt har jag förvånats och vida förskräckts över min tidigare blindhet och brist på reflektion och ifrågasättande. Med andra ord tvingas jag se och erkänna, hur jag idealiserat och svalt teorisystemet som en absolut sanning och därefter lojalt inordnat mig inom dess ramar."

/.../

"Som blivande psykolog och psykoterapeut skolades jag in i ett psykoanalytiskt paradigm, som doktorand i det rådande forskningsparadigmet vid universitetet. Paradigmet är en slags modell som innebär att rutinmässigt tänka, känna och agera i vissa bestämda tankebanor, som sällan ifrågasätts. Med andra ord utgår man från att paradigmet står för den absoluta sannningen."

ur Den blomstertid nu kommer, patientens separation från terapeuten
av Maj-Britt Larsson Holmkvist

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.