Detta. Att vara splittrad. Det var ett helvete.

Jag vill så gärna att du ska förstå. Vad det är jag pratar om. Jag brukar inte skriva denna sortens inlägg, självutlämnande på detta sättet. Men jag vill säga något mer om hur det var att vara splittrad. Det var ett helvete.

Till en början gick det ok. När det handlade om att överleva, då var det ett sätt att fungera. Men sen. När det öppnades, när vi blev medvetna om varandra, när minnena forsade över gränserna. Då. Det var omöjligt.

Det var att ligga på golvet och hyperventilera, det var att klamra mig fast vid bordets ben, för att det kändes som att jag föll bort från verkligheten och måste klamra mig fast vid något alls. Det var att slängas tillbaka till dåtid, att återuppleva övergrepp. Att ha olika delar som reagerade i panik, men på olika sätt. En som desperat ville komma bort, tog stryptag på mig, ville dö. En annan som spottade och fräste och hatade alla försök till medling, för vi lurade bara henne, hon visste ju. Att det bara går att hata och tycka illa om henne, och vi var kanske värst av alla eftersom vi försökte få henne att tro på att man kunde vara snäll mot henne, för det kunde man ju inte, hon hatade oss för att vi ljög så. Gjorde allt för att förstöra försöken till hjälp. Och barnet som bara skrek av skräck, som inte gick att nå. En sån röra, en sån smärta. Det är bortom orden, jag kan inte säga det, kan inte berätta så du ser hur det var. Ändå. Jag kan inte låta bli att försöka.

Verkligheten delade sig ibland. Den som du kallar riktig och den där allt var undergång fanns parallellt. Också de slogs om utrymmet i mig. De olika verkligheterna. Och de olika delarna av mig kämpade alltid, som ett krig mot mig själv, i mig själv. Kaoset tog liksom inte slut. Vet du hur det är att hyperventilera så länge att det inte finns någon kraft kvar i kroppen? Att ligga på golvet och vilja resa sig när man väl lugnat sig, men inte kunna, för att armarna inte bär? Vet du hur hopplöst det är att hitta vila nog då, för att kunna resa sig igen?

Ibland tänker jag att det finns en gräns, att man kan ha ångest och må dåligt, men att det finns en gräns när allting blir galenskap. Det finns inga ord för det, det är som ett skrik av fasa som skär genom varje cell, det är som att vilja krypa ur sin hud men inte hitta ett sätt att klara det, det är outhärdligt. Där var jag med jämna mellanrum. I galenskapen, i smärtan som tog över allt, tog mig ifrån mig själv.

Att vara splittrad. Det var att vara jagad av minnen som igen och igen slog mig till golvet. Det var att slitas sönder av de olika viljorna. Det var inte komplicerat, jag ljög inte i det förra inlägget. Det var logiskt, på sitt sätt rimligt, och alla hade sina roller. Det var begripligt. Och det var ett helvete.

Det var att mitt liv föll som ett korthus när ingen del av mig orkade upprätthålla en yta som fungerade. Det var att allt föll. Allt.

Det var telefoner till dem som hjälpte, som stängde klockan 16.15, och kvällar och nätter när allt stormade och ingen fanns där. Att inte kunna ringa till nationella hjälplinjen, för de som var räddast i mig trodde att nya människor var fara, var något vi måste skydda oss mot, inte utsätta oss för. Att vara livrädd för slutenvården, för att de gjort mig illa tidigare, för att risken var så stor att de bara skulle skada, och för att allt jag ville var att få vara mindre rädd, och just där var jag som räddast. Att inte ha några mediciner som hjälpte på något sätt alls, bara gjorde allt värre. Det var att ha ett system som var inställt på undergång, som hoppade till och beredde mig på att bli dödad vid varje oväntat ljud, vid varje tecken på fara, vid allt som påminde om det som varit.

Det var att aldrig kunna sova tryggt. Att bli jagad av kaoset i drömmarna, om jag alls somnade. Det var att aldrig få vila.

Och det var att bli utan hjälp när kroppen inte orkade, när jag inte längre kunde ta mig till mottagningen. När jag slagits till golvet och inte längre orkade resa mig.

Det var så ensamt, och samtidigt ett sånt kaos av att vara för många.

Varför skriver jag då detta, varför vill jag berätta? För att du ska tycka synd om mig? Nej. Jag är inte längre kvar där. Jag vill bara att du ska veta. Att ha DID. Det kan vara såhär. Jag var ändå ett enkelt fall. I jämförelse. Vi var inte särskilt många delar. Jag hade ett stort ljus inom mig. Och jag har alltid haft nära till mina självläkande krafter. Jag har haft en del resurser. Den vuxna jag kunde se allt de andra delarna gjorde, vi var medvetna om varandra. (Då, när jag var vuxen, när faran var över. Innan dess var det annorlunda).

Jag var inte svår. Det finns de som har det så mycket värre. Det är ett helvete. Du måste förstå det.

För ni måste förstå: ni måste hjälpa. Det är outhärdligt, det går inte att orka ensam, det går inte att klara år efter år. Folk gör desperata saker, bara för att komma undan denna sortens kaos. Och det finns de som ger upp, just för att det känns hopplöst att få hjälp, för att de hoppats, träffat någon som inte trott på att det kan vara så här. Rest sig, skrapat ihop lite mer hopp, och igen blivit mötta som om de inte finns. Till slut går det inte längre, att hoppas.

Människor dör. Förstå det. Snälla. Och förstå: det går att ge oss hjälp.

Också vi är värda liv som går att leva. Också vi är människor. Jag vill så gärna att du ska förstå det. Ni måste sluta att låtsas att vi inte finns nu. Ni måste låta oss komma ut ur tystnaden, osynligheten, era kamper om prestige som handlar om konflikten i om man ska tro på att vi finns eller inte. Vi finns. Ni måste hjälpa.

Det är ett helvete, men det är trots allt inte ett hopplöst helvete. Det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Det handlar om trygghet. Tid. Att få hjälp till inre samarbete, inre lyssnande. Det handlar om att man måste få lov att bli hållen av någon annan, få andra upplevelser än de som slet oss i bitar. När ni säger att vi inte finns. När ni ser delar som något som ska medicineras bort. När ni utövar makt och tror att vi sysslar med någon slags rollspel bara för att provocera er. Då är det som att ni upprepar, bekräftar, förstärker, retraumatiserar. Det går att göra på ett annat sätt. Möta oss.

Jag önskar att det var lättare att få terapi med någon som verkligen vet vad det handlar om. Att det vände igen, gick att få behandlingar som var så långa som behövs. Och jag önskar att det fanns mottagningar inom öppenvården där alla hade grundläggande kunskaper om dissociation och trauma. Ställen där man aldrig behövde vara rädd för att inte bli trodd, sedd. Där man slapp bli förvandlad till ingenting. Och avdelningar inom slutenvården där personalen hade koll på hur man kan handskas med dissociation, och hur man undviker att retraumatisera. Jag önskar att det fanns en slutenvård där man kunde vara trygg när minnena stormade som värst, där det gick att söka skydd, komma ut ur ensamheten.

Jag vet. Vägen dit är lång. Men vi kanske kan börja gå i den riktningen nu? Vi kanske kan börja med att ni slutar diskutera om vi finns eller inte, ta oss förbi det steget. Vi finns. Och jag önskar att ni ska förstå, vi måste gå vidare nu. Mot något som är bättre än det här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Detta. Att vara splittrad, och att sen inte längre vara det.

Jag vill så gärna berätta för dig, så att du kan förstå. Detta. Som handlar om att vara splittrad, och att sen inte längre vara det. Jag vet, det kanske är omöjligt. Men jag vill så gärna.

Det handlar bara om mig. Denna texten. Hur det var för mig. Vi börjar där. Kanske måste du släppa alla fördomar, alla mallar, alla tankar om hur det ska vara, hur du tror det är. Kanske är det först så du kan förstå en viss person som är splittrad. Det finns likheter, det finns orsaker till att vi passar in i samma diagnos, men kanske måste du ändå släppa det. Våga tänka att en person är ett system, och hur ett system är uppbyggt beror på så många olika saker. Ni som är en enda, som aldrig varit splittrade, ni är inte precis likadana allihop, eller hur? Nej. Så vi börjar där. Släpp allt. Försök att möta min text så.

Jag tänker mig det som sprickor nu. Sprickor som delat upp det jag var, den jag var. Det var hemska saker som hände, som gjorde att jag drevs bort från mig själv, det var så jag kunde överleva. Sen. Det gick inte riktigt att komma tillbaka. Den vardagliga jag kunde inte ta emot den som varit med om det outhärdliga, och fortfarande klara av mitt liv. Så sprickan fick stanna. Det hemska fick vara på avstånd. Så kunde jag leva.

Sen. Det otänkbara, att det hemska hände igen. Och igen. Det som var på andra sidan av sprickan, det utvecklades, blev som en egen person. Hon fungerade lika bra som den andra, hon som fanns i vardagslivet. Hon kunde tänka, känna, ha åsikter om saker. Ändå. Skillnaden. På ett sätt var hon alltid kvar där. Som att det hemska aldrig tog slut, som att världen inte ändrades, som att jag inte tog steg vidare. Hennes reaktioner var grundade i det.

Det blev fler sprickor med tiden. Fler delar. Och även vardagslivet blev för tungt att handskas med. Det blev ett system uppbyggt utifrån att när en del av mig inte längre förmådde att klara mitt liv utvecklades en ny, som efterhand tog över. Och parallellt. Det fanns delar som bara fick bära på det hemska. De var inte lika tredimensionella, inte lika levande. Det var som att allt de var, var skrik av fasa. Allt de bar på var undergång. Allt de ville var att komma därifrån levande, och allt de visste var att det inte fanns någon utväg.

Så. Bättre än så kan jag kanske inte säga det. Inte nu, inte här. Jag splittrades, för det var så jag kunde överleva. Och sen. Sen fanns splittringen kvar. För att den inte upphävs lika automatiskt som den skapas. Och för att det inte var möjligt att bära på minnena och fortfarande klara av mitt liv, inte ens senare, när allt det outhärdliga var över, när allt var tryggt igen.

Att leva som splittrad. Du måste förstå, det är inte så konstigt som det verkar. Det är ett inarbetat system. En del är gjord för att klara vissa saker, när de sakerna händer tar hon över. En annan del har funktionen att ta hand om vardagslivet, hon gör det. Och de delarna som är oändliga skrik av fasa, de försöker hela tiden invadera de andra, försöker bli räddade, komma bort. De är desperata. Och de som försöker leva ett vardagligt liv gör vad de kan för att ignorera deras existens.

Det är inte bara metaforer. Det är inte bara fantasi. Kanske är det den aspekten som är svårast att nå fram med. Det är inte ett sätt att måla upp min smärta med bilder, det är ord som handlar om hur det var. På riktigt. Vi var flera. Jag var flera. Språket är inte uppbyggt för detta, inget annat är uppbyggt för det heller, ingen förväntar sig att det ska finnas. Ingen förväntar sig att de ska möta någon som är delad. Att de en dag träffar en av delarna, nästa dag en annan. Alla tecken på att det är så tolkas om. Man ser det man förväntar sig att se. Och jag ville inte att någon skulle märka det. Det var farligt. Splittringen var ett skydd, om någon såg igenom det var jag hotad på ett väldigt allvarligt sätt. Så. Vi kamouflerade det.

Det var som att vara en familj. Vi la så mycket tid på att bråka, hata varandra, ha olika åsikter och viljor.  Försöka dra mig åt olika håll. Då var vi ingen bra familj. Senare. Vi lärde oss att samarbeta, lyssna på varandra, kompromissa, bry oss om varandra. Det tog mycket energi, men det blev mycket bättre så.

Vi gick i terapi. Det tog så mycket tid, att var och en av oss skulle hitta tillit. Tappa den, hitta den igen. Att sätta ord på undergångsminnena, möta de delar som bara bar på fasa, integrera dem i oss. Men det gick. Jag blev lite helare. Och så. Lite mer.

Sen. Jag integrerades. Jag menar nu: det skedde en stor fusion. Alla delar som fanns kvar, alla vi som turats om att bära på vardagslivet, alla vi som tillsammans var jag, vi smälte ihop till en.

Kanske är detta det svåraste att berätta. För jag har haft så få ord till hjälp. Det var så ensamt. Detta: att bara vara en. Att inte längre vara flera, som tillsammans kunde hjälpas åt, kompromissa, bestämma. Det var så ensamt, att ingen visste hur det var, att jag letade och letade och inte ens hittade böcker om det. Jag stod mitt i ett kaos av mig själv, och jag hade i stort sett ingen hjälp. Den enda som förstod var jag, men jag förstod ingenting. Jag hade ingen aning om vem jag var, hur man gjorde, om man nu bara var en. Helt plötsligt.

Det jag hittade var i bästa fall ett par sidor i slutet av en bok. Det jag hittade var ord som gjorde att det lät som att integration var punkten där the happily ever after började. Och jag. Jag stod i ett ensamt kaos.

Att inte längre vara splittrad är att tvingas hitta nya sätt att handskas med världen. Det är som att ha kämpat i år, och när jag äntligen kände det som att jag kunde handskas med det mesta av smärtan, minnena, kaoset, så fick jag börja om. På ett nytt sätt. Som att springa ett maraton, och när man kommer till det som man trodde var mållinjen inser att det istället är startpunkten. Det är att inte ha ett val, att behöva börja om från detta nya läge. Hitta mig på nytt.

Och ensamheten. När de som är splittrade inte förstår. för att de aldrig varit en enda. När de som är en enda inte förstår att det är komplicerat, eftersom de aldrig varit splittrade. När det inte går att nå fram, bli förstådd, komma ut ur ensamheten.

Jag vill säga: det är inget lyckligt slut att integreras, det är ett nytt slags helvete, men också detta helvete kan man göra en resa genom.

Jag visste ingenting. Jag kunde öppna min garderob, titta på kläderna, och inte ha en aning om vad jag ville ha. Jag kunde titta på plagg efter plagg, tänka: detta hade den delen av mig velat ha. Detta hade den här andra. Men jag? Den som inte var någon av dem, den som var allt de förut var. Jag hade ingen aning. Ett steg i taget fick jag försöka hitta mig själv. Hitta sätt att handskas med den vardag jag har, den värld jag lever i. Det går.

Och det är inte bara ett helvete. Det är tungt, att ensam bära på all smärta, alla minnen, allt det som förut var så outhärdligt att jag inte kunde vara en enda. Och att vara ensam med att försöka förstå hur man gör, hur det ska gå till. Detta. Att bära mitt liv inom mig. Att handskas med världen som en enda. Men också. Det finns ett ljus. Jag blev så mycket när jag integrerades. Jag fick alla delarnas smärta, minnen, all tyngd. Men också. Jag fick all kärlek, allt ljus, hela min kropp. Jag fick all nyfikenheten, all kreativiteten, varenda leende. Det är en sån nåd. Att få ha hela detta liv, som mitt. Att allt finns kvar, och att allt djupnade när sprickorna läkte. Att inte behöva kompromissa, bråka, dela på utrymmet. Det är mitt. Livet. Jag är min.

Det är så annorlunda nu. Allt är annorlunda nu. Kanske är det lättare. Kanske är det svårare. Jag vet faktiskt inte. Det tog några år innan det kändes möjligt, detta att vara en. Kanske blir det ännu lättare längre fram. Det visar väl sig.

Varför jag vill skriva detta, varför jag vill berätta? Jag vill säga: vi finns. Det är på riktigt. Ni är så bra på att styras av fördomar, ni som har makt. Sunt förnuft brukar det heta. När ni bestämmer att vi inte har rätt till vård. Eftersom vi inte finns. Jag vill säga: vi finns. Vi var med om outhärdliga saker, och vi behöver hjälp för att kunna leva med dem. Jag har haft turen, fått tillräckligt mycket hjälp för att kunna läka, men ändå. Jag har inte fått alls så mycket hjälp som jag skulle behövt. Det är slöseri med liv. Med lidande, tid. Också våra liv har ett värde. Också vårt lidande spelar roll. För vi finns.

Och jag hör med jämna mellanrum att en gräns sätts vid ett år. Att det är så länge man ska få hjälp. Jag vill skrika då. Ett år. En sån här resa kan inte göras på ett år, att möta ett helvete, att hitta sätt att bära det inom sig, att läka sprickor som är så djupa att de skär genom allt. Ett år. Jag önskar att ni skämtade, men det är aldrig ett skämt när ni säger att vi inte finns. Att det är sunt förnuft, det enda vettiga. Jag vill säga: sunt förnuft är att tro att vi finns, eftersom vi finns. Det enda vettiga är att ge oss hjälp. Att inte ge oss den hjälp som behövs kostar samhället så mycket mer. I akutinsatser, sjukersättningar, i lidande.

Vi finns. Mest av allt vill jag säga det. Och jag önskar att jag kunde förklara så att du kan förstå. Det här. Hur det är att vara splittrad. Och hur det är att inte längre vara det.



Jag rekommenderar fortfarande denna intervjun med Ellert Nijenhuis där man får svar på de vanligaste frågorna kring strukturell dissociation.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ansvaret. (Liven som psykiatrin slarvar bort).

Det var en årsdag. Det var någon som tagit livet av sig. Då började jag tänka att jag skulle skriva detta inlägget. Det har gått så många dagar nu. Så många tankar har trasslat ihop sig, klarnat, trasslat ihop sig med nya. Vet jag ens vad jag tänkte skriva då? Vet jag vad jag vill skriva nu?

Såhär.

Jag tänker: psykiatrin slarvade bort hennes liv.

Jag tänker: var går gränsen, finns det ens en gräns, när man slutar att ha ansvar för sitt eget liv? Kan någon annan slarva bort ens liv?

Det finns inget tydligt svar. Handlar det om självmord kommer man alltid till en punkt där personen är ensam om att ta beslutet. Ingen annan kan genomföra det till en, då blir det något annat. Det är ett ensamt beslut, där. Att välja att ta steget, ge upp livet, gå in i döden. Där är man själv. Utelämnad till sig själv.

Det finns en överenskommelse i det samhälle vi har, om att det finns en gräns. En människa kan inte vara hur sjuk som helst, på vilket sätt som helst, och fortfarande ses som ansvarig för sina handlingar, för sitt liv. Det finns lagar som reglerar det. Jag tänker inte främst på att man kan slippa fängelse om man som sjuk begått brott. Jag tänker på att det finns lagar för tvångsvård. De säger oss det. Att det finns en gräns. En människa som mår så psykiskt dåligt att hon är en risk för sitt eget eller någon annans liv, ska vårdas med tvång. Vi anser inte att man då har tillräckligt med koll på vad man gör. Vi ska befria individen från ansvar då, skydda henne från sig själv, kanske också skydda andra.

Men om det inte sker, om det brister? Vems ansvar är det då att en människa dör? Det är såklart en alldeles för komplex fråga att svara på. Och jag vill inte lägga över ansvaret för alla självmord på psykiatrin, säga att de alla är liv som psykiatrin slarvade bort. Nej. Inte så.

Det finns ett ansvar man har som sjuk. Att när det är möjligt att själv se att det håller på att gå åt skogen söka hjälp, sträcka ut en hand, inte lämna sig själv ensam i det.

Det finns ett ansvar man har som anhörig. Att när man ser att någon håller på att gå under försöka göra något för att hjälpa. Prata om det. Och kanske vara den som tar beslutet att hen inte vet sitt eget bästa just nu, att hen måste skyddas. Att hen kommer till en avdelning.

Det finns ett ansvar även hos andra. Hos öppenvårdskontakter, hos myndigheter som jobbar med människor som mår dåligt. Att se, att reagera, att hjälpa någon till vård om det finns en risk att hen inte klarar att hålla sig vid liv.

Det kan brista, alla dessa saker kan brista. Såklart är det svårast om någon är helt ensam. Eller bra på att hålla en yta som säger något annat än det som handlar om att vara på väg mot ett självmord. Någon som inte låter någon annan märka hur illa det är, eller som inte har någon annan som kan märka det. Eller när det är helt impulsivt. Det finns många saker som gör att människor som balanserar på gränsen till självmord inte blir omhändertagna. Jag förstår att människor kommer dö av självmord, att det inte går att hitta en enkel lösning, säga: såhär gör vi, så löser det allt.

Det är för svårt.

Men ändå. Om någon bett om hjälp, varit ärlig med hur illa det är. Eller om någon annan sett det, reagerat. Om personen kommit till psykakut, kanske till och med blivit inlagd på en avdelning. Är inte ansvaret flyttat till psykiatrin då? Om någon dör där, på en avdelning, handlar det inte om brister i vården?

För sanningen är ju att det inte alls är självklart att man får någon hjälp om man är självmordsbenägen. Det är så stor risk att man inte blir tagen på allvar, att det ses som manipulationer, spel. Ibland känns det tvärtom som att vården är uppbyggd för att aldrig nånsin ta någon som är självmordsbenägen på allvar. Säger man inget om det, går det inte att få vård eftersom man inget säger. Och om man säger hur illa det är, slår fördomstolkningarna in. Tex den som säger "en som pratar om att ta livet av sig gör det aldrig", och så ses det som en slags hot istället för en bön om hjälp. Som att man utsätter personalen för något, snarare än är ärlig med hur illa det är.

Det finns så stora brister i hur psykiatrin handskas med de akut självmordsbenägna. Såklart handlar en del av det om bristande resurser, om att det inte finns plats att ta hand om alla som behöver hjälp. Men också dessa spel. Hur vården försöker göra allt för att slippa ta det på allvar, för att slippa hamna med ansvar. Som att just det är fokus, att inte få ansvar för något sånt som en annan människas liv.

Vi har ansvar för oss själva, för varandra. Det ingår i att vara människa. Och i att vara vård ingår det att ha ett ansvar för att ta över när medmänskligheten inte är nog. Vi har en överenskommelse som säger att en människa som mår så dåligt att hon riskerar att ta livet av sig inte själv ska ha ansvaret över sitt liv, för hon förmår inte att se klart. Vi har ett avtal som säger att då ska vården finnas där, ta över.

Och när vården låser in någon på en avdelning, men ignorerar att ta självmordstendenserna på allvar. När någon är ärlig med hur illa det är, men inte får hjälp, inte ens genom att bli tillräckligt övervakad, skyddad från sig själv. När vi har ett avtal som säger att vården ska ta över ansvaret, men inget ansvar tas. Då. Då tycker jag det handlar om att slarva bort människors liv.

Vi borde dra i nödbromsen nu. Eller sluta med det falska spelet som säger att det finns någon som kan ta över. Jag vet inte vilket. Jag vill tro att samhället ska vara så, bära dem som inte klarar att bära sig själv. Är det alternativet som gäller måste vi reagera. Mycket. Snabbt. Det kan inte fortsätta såhär. Psykiatrin måste kunna handskas med självmordsbenägna.

Det andra alternativet är ett kallt och hårt samhälle, där ingen blir buren. Är det dit vi är på väg, är det där vi redan delvis är? I så fall kan vi väl säga det rakt ut. Säga: klarar du inte ens att vara frisk nog för att hålla dig vid liv, då förtjänar du inte ditt liv. Då har det inget värde. Då kan du lika gärna dö. Vi tänker inte lägga några pengar eller någon empati på att vara varsamma, bete oss som om också ditt liv har ett värde. Vi kommer inte bära dig genom en kris, för ingen har rätten att bli buren av samhället.

Jag hoppas på det första alternativet. Men just nu: jag vet inte. Vart vi är på väg. Jag vet inte ens var vi är nu.



Tidigare inlägg om suicidprevention.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Jag är en människa. Vad ger det mig för rätt?

Jag har så många tankar, så många inlägg som är halvskrivna i mitt huvud, som skulle bli färdiga om jag bara satte mig ner, bestämde mig för att skriva dem. En av de stunder när jag orkar hitta koncentrationsförmåga nog för det. Ändå. Det är något som bromsar mig, något som gör att jag inte skriver dem.

Jag tänker mycket på det här att finnas till nu. Att vara en människa. Vad betyder det egentligen. Ja, jag är en människa. Men vilken rätt ger det mig? Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet att jag på vissa sätt är bortskämd. Det finns ett trygghetssystem här som trots allt är mycket bättre än på många andra håll. Jag hade aldrig haft en chans annars, jag kan inte se hur jag skulle överlevt om det inte funnits vård, socialbidrag, sjukersättningar. Jag hade aldrig haft råd att betala själv, hade aldrig haft förmågan att klara mig utan det. Skyddsnätet.

Men är det min rätt, att bli fångad när jag faller? Att inte dö av den undergång som ryms under min hud? Det är att ha dragit en vinstlott, att födas just här. Jag är medveten om det. Jag känner tacksamhet.

Men varför nöjer jag mig inte så, med att vara tacksam för att jag inte tvingas att gå under för att jag inte kan bära mitt eget liv? Och varför tystnar jag, tvekar inför om det jag skriver har något berättigande? Kanske borde jag bara vara tyst, tacksam. Kanske borde vi alla vara det. Vi som trots allt bor i detta landet. Vi som trots allt kan få lite pengar, vård.

Även vi, som inte förtjänat det. Jag tror det handlar om det nu, i mig. Vad ska man förtjäna, och vad borde alla ha rätt till? Ibland tror jag att världen också är min, att det är självklart att också jag ska få finnas. Få bo nånstans, ha det jag behöver, få den hjälp som krävs för att mitt liv ska bli hanterbart. Och ibland. Ibland är det allt annat än självklart.

Ibland är det som att allt borde förtjänas, och som att detta att jag finns till, att jag har pengar, mat, kärlek, kläder, en kattunge, att jag faktiskt har det mesta jag behöver, är ett överskridande. För jag har inte gjort mig förtjänt av det. Visst, jag uppfyller kriterierna och villkoren för de bidrag och den vård jag får och har fått. Visst, jag har fyllt i blanketterna korrekt, slutat tro att jag har rätt till någon integritet, skickat alla papper i tid, skrivit rätt adress, satt på frimärken. Men på riktigt har jag ju inte förtjänat det. Jag är buren av systemet. Hade jag inte varit det hade jag inte haft en chans.

Det är så mycket nu som handlar om detta. En rörelse mot att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man har rätt till. Jag påverkas, släpper in det i mig fast jag inte egentligen vill. Börjar tro att det mesta ska förtjänas. Kanske allt. Att man inte har rätt till något för att man är en människa. Att det inte ens borde vara så, att vi inte ens borde ha ett ansvar för att ta hand om dem som inte klarar sig själv, att ingen borde bli buren. Alla ska förtjäna, ingen ska få. Inte heller jag.

Och hela tiden får jag. Av vänner, av samhället. Vänskapen kan jag nog tänka att jag förtjänar, men all hjälp de ger mig? Alla gånger de handlat, städat, gått ärenden? Nej. Jag har inte betalat tillbaka, jag kommer inte betala tillbaka. Det var inget lån. Det var en gåva.

Jag tar emot. För att jag behöver det, och för att jag inte har något annat val. Jag måste bli buren. Kanske lite mindre nu än för något år sen, men ändå. Jag är inte i närheten av att klara att ta hand om mig. Förtjäna något alls av det jag har.

Är det som det ska, eller är det tvärtom något som strider mot den ordning som borde styra? Vad är en människas rätt, för att hon finns? Om hon inte klarar något mer än just det, att finnas, vad borde hon då få?

Jag är tacksam för möjligheten att bli buren av systemet. Och jag tror att jag skriver allt som är kritiskt för att jag hatar det som är dubbelt. Jag vill inte att det ska finnas en illusion av att alla som är sjuka får den vård de behöver, att dem som trasats sönder av övergrepp som små antingen får det stöd de behöver, eller klarar sig fint ändå. Jag tycker så illa om ytor som döljer något, en bild av en välfärd i pastellfärgad lycka, medan det som finns bakom är något som håller på att vittra sönder, falla i bitar.

Ska alla behöva förtjäna allting, ingen bli buren av samhället, då ska det också synas på ytan. Ska man bli avplockad sin mänsklighet, förvandlad till något annat för att kunna få vård, då vill jag att ni ska veta det. Jag vill att det som är ska synas, att det som finns inte ska döljas. Och kanske vill de flesta ha det så, som det blir nu. Att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man får. Hur man än mår. Att detta att man är en människa egentligen inte betyder att man har rätt till något alls. Jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Jag tigger ibland. Jag söker pengar från alla fonder, stiftelser, välgörenhetsställen jag kan komma på. Jag gör mig ingen illusion om att jag har någon rätt att få någonting. Det är de som avgör vad jag förtjänar, det jag kan göra är att vädja till dem, genom att blotta mina behov, genom att ge dem ord om min smärta. Ibland får jag något, ganska ofta inget. Det handlar inte om att bli buren, handlar inte om en trygghet. Det är något helt annat.

Och vården är på väg åt det hållet, försäkringskassan, allt. Hela systemet. Mer och mer handlar om att tigga. Inte att man som människa har rätt att bli buren om man inte själv klarar sig. Ska det vara så, ska det handla om välgörenhetssystem där få får vad de behöver och många blir utan, ska det handla om att tigga, blotta sin smärta och ha turen att hamna hos någon som tycker att just jag förtjänar något, då ska vi inte samtidigt låtsas att vi har ett samhälle som bär dem som är svaga. Att det finns ett skyddsnät som fångar. Det börjar bli stora hål i det där nätet. Allt fler faller igenom. Ändå. Vi vill ha kvar illusionen, eller hur? Av att allt är som det ska, att det bara är undantag att människor blir utan allt?

För bara några dagar sen läste jag i Sydsvenskan att sjukförsäkringssystemet inte är så dåligt som det framställs som. Kanske måste man vara frisk för att se det, att det ändå fungerar rätt bra. Vi som blivit utförsäkrade, som ständigt jagas till den grad att vi inte hinner med att återhämta oss i sjukdomen, vi som är på väg mot en ny utförsäkring, och sen kanske ännu en. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag skulle inte säga att systemet är särskilt bra alls. Jag har ändå tur. Jag har aldrig blivit helt utan hjälp. Ändå. Ofta är jag upptagen av att försöka komma på nåt sätt att bära mig själv, att slippa ur detta. Att bli jagad, att aldrig få ha det lugnt. Att tigga, blotta mig, att hoppas på välgörenhet.

Vad är det jag vill säga med detta inlägget? Jag vill säga: jag tystar mig själv för jag vet inte om jag har någon rätt. Att jag är en människa. Betyder det något alls? Kanske borde jag bara skämmas, för att jag har mat, kläder, nånstans att bo. Jag har inte förtjänat det. Kanske borde jag böja mig i tacksamhet istället för att vara kritisk. Kanske borde jag vara tyst. Jag vet inte.

Jag vill tro på en värld där alla människor har rätt att ha det ok. Oavsett vad de klarar. Där vi bär varandra, där vi hjälper dem som behöver hjälp. Jag orkar inte tänka på en värld där allt handlar om att förtjäna. Men denna världen vi är i nu, detta samhället, vad bygger det på? Jag vet inte längre. Kanske handlar allt jag får om en nåd till någon som inget förtjänar. Kanske är det i sin ordning att behandla mig dåligt, inte lyssna, att jag blir utan vård för att jag är för sjuk eller för komplex. Allt det som handlar om att plocka ifrån mig min mänsklighet. Kanske är det i sin ordning. För jag har inget förtjänat. Jag är bara en människa. Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet inte. Just nu: jag vet verkligen inte alls.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vi kan väl inte bara låta allt återgå till det normala, om det normala är såhär?

Idag har jag med en text om psykiatri hos Dagens Seglora. 

Best of.

Idag firar jag ett år på twitter, och imorgon har denna bloggen funnits i ett år. Oavsett vad jag tänkte att det skulle bli när jag började, är det inte förrän i efterhand jag kan se vad det blivit. Twittrandet har blivit mycket olika saker. Dem orkar jag inte formulera här. Och bloggen. Jag vet inte. Den har väl varit lite av varje, också den, beroende på var jag befunnit mig med mig själv. Och vad som hänt i världen. Både i stort, och närmare mig. I samtal, möten.

Jag är mest intresserad av strukturerna. Inte av att smutskasta någon särskild. Jag tror inte det är meningsfullt. Jag vill se det som ligger bakom. Önskar att jag ska kunna sätta ord på något av det jag sett från mitt perspektiv som patient, så att någon som inte har det perspektivet med sig också kan se det tydligare. Hur det kan vara. Hur det kan bli.

Mycket har handlat om makt. Tex detta inlägget: Makt - ansvar - skuld.

Eller i serien jag skrev om härskartekniker:

• Del 1. Osynliggörande. (Som om jag inte fanns).
• Del 2. Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).
• Del 3. Undanhållande av information. (Som att det går att vårda mig utan att blanda in mig).
• Del 4. Dubbelbestraffning. (Vad jag än gör så gör jag fel).
• Del 5. Påförande av skuld och skam. (Allting är mitt fel, mitt ansvar, även det som ligger utanför min makt).
• Del 6. Objektifiering. (Att inte vara en människa).
• Del 7. Våld eller hot om våld. (I de lugnande sprutornas land).
• Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Bonus. Att aldrig få tala till punkt.

Jag har också ofta återkommit till det här med att vara en människa, trots de problem man har, och hur man inte alltid bemöts som att det är så. Tex i detta inlägget: Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

Det allra första inlägget jag skrev var När det som är vardag för er är en konstig och främmande värld för mig. och långt senare fick det en fortsättning: När det som är vardag för er verkar vara en värld av manipulationer och halvlögner för mig.

De inläggen och en del andra handlar om att jag tror att det är lätt att bli hemmablind. Att man kan tro att saker är självklara fast de inte är det. Att man tolkar, tänker och förstår utifrån en färdig bild av hur det ska vara, eller hur man brukar göra. Och att man därigenom kan missa rätt mycket. En god tanke kan vara god, men den kan lika gärna gå vilse och bli till något dåligt, om man ser för lite av det sammanhang man ingår i (och vem man är i det sammanhanget). Några fler inlägg som handlar om sånt som antingen missas eller tas som självklart är dessa:

• Är du en stackare eller en skurk?
• Att inte läsa i journalen innan man träffar en ny patient. (Du kanske tror att det blir mänskligare, jag tror att du använder din makt på fel sätt då).
• Att ramla mellan stolar. Igen och igen. (Men du kan ju inte få vård. Du är ju sjuk.)
• Vågar du fråga vilket ljus som bar mig genom mörkret, och med vilken styrka jag fortsatte trots att det inte gick?

Det finns också något annat där. I mig. Parallellt med tankarna på maktspel, människosyn, saker som inte är ok. Sorgen. Tröttheten. Uppgivenheten. Längtan efter att det skulle vara annorlunda. Ibland försöker jag sätta ord på det. Tex här: Stråken av bitterhet när ett system byggt av omänsklighet kan förstöra det goda som finns där. Och här: Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

En sak till återkommer jag till. Det här med trauma och dissociation. Hur låg kunskapsnivån är, hur svårt det är att få vård som utgår från de problem man faktiskt har om man är traumatiserad, och hur mycket fördomar tillåts styra. Tex här: Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om! Eller här: Ni är så få, och förresten finns ni inte ens. Fördomar om dissociativ identitesstörning.

Jag antar att jag även i framtiden kommer återkomma till dessa sakerna. Makt, strukturer. Sånt jag ser och önskar att andra såg. Sånt jag tänker att det spelar roll om det reflekterades mer över. Fördomar. Trauma. Dissociation. 

Och ibland. Ibland skriver jag faktiskt om det som varit bra med. Tex i serien med inlägg om saker som har hjälpt mig. Här finns den: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Eller i En liten lovsång till KBT. (Om en terapi som hjälpt).

Det har hjälpt mig att skriva i denna bloggen. Att leta upp ord, samla dem, samla mig, få något sagt. Och att någon faktiskt läser. Jag hoppas att det kan spela roll för er som läser också. Det jag skriver. Antingen som en igenkänning som bekräftar att ni inte är ensamma. Eller som en inblick i hur det kan vara. Om man ser det från ett annat perspektiv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.