6 maj 2012

Att behöva börja om igen och igen och igen.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar det som att läkaren betraktas som en icke-person, i betydelsen att läkaren skulle vara en neutral yta som kan bedöma vad som sker i samtalet. Jag har också skrivit om synen på tillit, som för det mesta betyder att jag förväntas lämna ut vad som helst till vem som helst, utan tid att bygga upp förtroende, (och om jag inte gör det sjukdomsförklaras jag i min tillitsbrist). Detta inlägget är både en fortsättning på de inläggen och något annat.

Läkare betraktas för det mesta som funktioner snarare än personer inför mig som patient. Det kan vara hopplöst att få någon inom psykiatrin att förstå skillnaden på att vilja träffa "min läkare" eller att träffa "en läkare", där "min" betyder att det är någon som jag kan förväntas få träffa igen, och någon som har lite koll på min situation. Som patient ska jag förstå att alla läkare har samma kompetens, kan göra samma sorts bedömningar och även i övrigt fylla samma funktioner i mitt liv, och därför ska vilken person det är inte spela någon roll.

Trots den inställningen verkar de flesta läkare inte ha den synen på sig själva och sin roll. Kanske är det med rätta, inställningen att alla läkare är likvärdiga funktioner (och inte personer som uppfattar saker olika) har inte så mycket med verkligheten att göra. Olika läkare bedömer samma saker på olika sätt. Och det krockar med inställningen att läkare är en funktion där vilken person som uppfyller rollen inte är viktig. Krocken förvärras av att de flesta läkare varken bryr sig om eller lägger någon vikt vid andra läkares bedömningar.

I förra inlägget skrev jag om det när det handlade om diagnoser, men det är inte bara i förhållande till diagnoserna det är ett problem. Det är som att allting börjar från noll med varje ny läkare.

Jag ska försöka göra det tydligt.

För att jag ska kunna få hjälp med mina problem behöver min situation kartläggas. Jag får svara på var jag är uppväxt, om mina föräldrar bodde ihop, hur många syskon jag har. Hur jag klarade skolan, vad jag har för utbildning. Jag får svara på om jag har jobbat, och i så fall med vad, och när. Jag får berätta var jag bott innan jag hamnade här, och hur mitt liv ser ut nu, med socialt nätverk, aktiviteter, dygnsrytm och annat.

Vad gäller min sjukdomshistoria får jag svara på om det finns någon med problem i släkten eller familjen. Om jag utsatts för svåra händelser. När jag började må dåligt, och med vilka symptom. När jag sökte vård, och vilken vård jag tidigare fått. Jag får svara på vilka mediciner jag haft och hur de hjälpt mig. Jag får berätta hur mitt mående ändrats med tiden och ingående berätta om mitt mående i nuet.

Det är som det ska. För att kunna hjälpa mig måste man ha en bild av mig, och att bara rabbla symptom i nuet är ofta inte tillräckligt. Det är bra att man tar in andra saker i bilden.

Problemet uppstår när man kopplar ihop dessa samtalen med verkligheten, där man inte får ha samma läkare särskilt lång tid, och verkligheten med läkare som inte tror på någon annan läkares bedömning. För det är något som blir så väldigt hopplöst med att igen och igen och igen sitta och berätta hur många syskon jag har, var jag bott, vilken utbildning jag har. Vilken vård jag tidigare fått, hur den fungerade.

Det blir inte en gång, inte två gånger. Och för all del, det är inte bara med läkare man får redogöra för sin situation. Det är med andra behandlare också. Jag har pratat med ett par hundra. När jag hade som mest behov av vård pratade jag med 80 personer på 1,5 år. Det är en ny person i veckan i genomsnitt. Vissa veckor var det betydligt fler än en ny person att förklara mitt liv för, och andra lugnare. Men ändå. Ungefär en i veckan.

Och för det allra mesta är det som att inget tidigare har sagts. Det finns en paradox i detta, att ha ett system där behandlare ska vara utbytbara, där människor inte ska spela roll i form av att det ska skapas relationer, att alla ska funka lika bra. Och att samtidigt inte överföra informationen på ett ok sätt. Att behöva börja på nytt varje gång.

Att jag behöver förklara min situation i nuet, mina symptom och mitt sociala nätverk, min situation i övrigt, det har jag inget emot. När det blir för många människor på för kort tid är också det slitigt, men jag förstår att det behövs för en bedömning. Det är mest allt det här andra. Informationen om mig som inte förändras. Jag har så många syskon jag har, jag växte upp där jag växte upp, jag har tagit de mediciner jag har tagit. Är det inte sånt man borde ha journaler till, att vidarebefordra information till andra behandlare? Varför ska också detta behöva upprepas gång på gång?

Det finns en bristande respekt i detta, tycker jag. Jag är en människa. Ibland har jag lust att göra ett videoklipp med en sammanfattning av mitt liv och ta med mig. För att slippa berätta om och om igen. Det sliter så på mig. Varför? Jag har svårt att sätta ord på det. Det är som att mitt liv är en allmän egendom, där alla ska få gå runt och titta. Det är som att det inte ens räcker med att människor varit där och tittar förut, på saker som inte förändras, inte kan förändras, eftersom de inte är av den karaktären. Varje ny person ska ha rätt att gå runt och inspektera varje hörn av det som är jag, det som varit mitt liv. Det finns en gränslöshet och en respektlöshet i det. Det finns en bristande insikt i att gränser är något mänskligt, att integritet är något friskt (att patienter också är människor).

Jag förstår inte riktigt hur journaler är organiserade. Men de jag läst säger mig att det inte precis handlar om en optimal organisation. Jag tänker på sånt här som att ingen nånsin vet vilka läkemedel jag tidigare haft. När jag var som mest medicinerad hade de inte infört datorjournalerna än, det betyder att ingen nu vet något om den tiden. För att läkare ska få en bild av min tidigare medicinering har jag gjort en lista. Jag printar den och tar med till varje ny läkare. Det är för många namn för att jag ska kunna hålla dem i huvudet. Borde det inte finnas en sån lista i journalen?

Och det står i stort sett aldrig orsaker till att mediciner ändrats. Aldrig något om biverkningar, utebliven effekt, varför valen gjordes som de gjordes. Är det funktionellt? Hur ska en senare läkare veta om en medicin ändrades för att den faktiskt fick mig att må dåligt, eller om det bara var pga att jag bytte mellan två läkare där åsikterna om vad som var bra medicinering gick isär? Jag tycker det borde finnas en lista som översikt, och att det i de vanliga journalanteckningarna skulle stå mer om orsaker till byten, så man som behandlare kan gå in och kolla närmare om man tycker att det är oklart. Kanske säger systemet redan att det är så det ska vara. Jag vet inte. Jag vet bara det jag har läst och det jag möter. I mitt fall är det inte så.

Och borde det inte finnas en motsvarande lista med vilka behandlingar man fått? Jag vet att alla man behandlas av skriver i journalen, men tar det bort behovet av en översikt? Det är inte bara jag som behandlats i många år, som knuffats hit och dit av systemet. Det är ingen som läser igenom min journal från början till slut. Den sträcker sig över 12 år, många sidor, en del är arkiverad pappersjournal, det finns inte tid för det. Varför finns det inte en lista, en enkel översikt?

Jag vet att det görs sammanfattningar av mitt liv med jämna mellanrum i journalen. Jag har läst en del av dem. Senast jag läste var det när terapeuten slutade och hon skrivit en remiss till den nya mottagningen jag nu tillhör. Jag tror hon hade skrivit enligt mallen, hur man brukar skriva, vad man brukar ta med. Det räckte inte. Det stod inget om övergreppen där. Vem jag varit utsatt av och under vilka perioder i mitt liv. Jag frågade, hon sa att man inte skriver sånt. Det som stod om perioder av sjukskrivningar och studier var inte nog detaljerat för att funka som tillräcklig information för en ny behandlare. Min sjukdomshistoria var också så sammanfattad att jag förstår att de på nya stället frågar ut mig. Det enda remissen räckte till var för att lyfta fram mitt behov av fortsatt vård. Gjordes det någon mer sammanfattning än så? Jag vet inte, jag har inte läst journalerna från den här tiden, men de sammanfattningar som gjorts tidigare har varit bristfälliga.

Slösar vi inte med tid, energi och förtroende när vi har det såhär? Om vi ska ha ett system där patienter möter många behandlare, där funktion är viktigare än relation, är det inte då grundläggande att ha ett system för att vidarebefordra information? För tydlighet?

Jag är så trött på detta. Snart måste jag träffa en ny läkare igen. Den tredje i år. Det hade varit så skönt om hen redan visste hur många syskon jag har, var jag är uppväxt, vilka mediciner jag tagit. Om jag sluppit berätta hur mycket jag varit sjukskriven och vilka behandlingar jag haft. Om det fanns sätt att enkelt få den informationen så vi faktiskt kunde mötas och prata om det som är nu. Det är stort nog att orka det. Jag är så trött på att behöva berätta samma saker, och på att behöva berätta allt för alla. Det sliter så. Faktiskt hade det varit skönt om hen vetat om övergreppen utan att jag behövde säga något om dem. Om jag kunde lita på att traumatisering var något som togs på allvar, och något som behandlare redan visste om redan när jag kom. Jag har inget behov av att prata om mina trauman med en läkare, men om min situation ska bli begriplig måste det finnas en vetskap om dem, de finns med i bilden, ligger under allt, bakom allt. Och jag önskar att den bilden var något behandlare var informerade om innan vi träffades. Så kunde vi ta det från här, från nu. På riktigt.

(Och såklart är problemet med att bli utsliten av att behöva öppna upp om allt inför alla och igen och igen lämna samma information inte något som man har förståelse för. Hur mycket eller lite jag pratar används som underlag för att bedöma min sjuklighet. Hur känslomässigt adekvat jag är i förhållande till det också. Varför jag ibland inte orkar rabbla allt, varför jag stänger av känslor och bara informerar, det tas inte med i bedömningen. Situationen förväntas vara helt neutral, och därför finns det inga orsaker att tro att situationen i sig påverkar den information som lämnas, eller hur. Allt läggs hos mig. Allt som är tecken på sånt som är sjukt i systemet läggs på mig, bedöms som tecken på min sjukdom).




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar:

  1. Känner igen. Du är inte ensam om att ha det såhär, men det vet du nog redan...

    Jag får ofta höra - de gånger jag frågat vad behandlaren redan vet om mig - att de inte läser journalerna för att vara så opåverkade som möjligt inför ett möte. Att journalerna bara är ett stöd, inte en fullständig beskrivning av en person. Det skulle göra det första mötet bättre, mer mänskligt. Jag förstår hur de tänker, de vill göra ett bra jobb och möta där jag är. Men det är så fruktansvärt jävla jobbigt att möta nya människor, som har tillgång till information men som inte tar till sig den innan vårt möte. Jag måste ta reda på vad läkaren/psykologen/sskn vet om mig, och anpassa mig till det. Om personen inte brytt sig om att läsa mina journaler, så får man berätta allt från början till slut. Tidsödslande och onödigt, enligt mig. För att inte tala om slitigt och jobbigt.

    Jag hade önskat att det första som stod i journalerna var en lista på de diagnoser som ställts, med datum då de ställdes och av vem. Sen en lista på mediciner, både aktuella och tidigare, och där med datum och en förklaring till av vilken anledning de togs bort. Och en lista med samlade korta beskrivningar om behandlingar, med en effektbeskrivning. Sen även en beskrivning av patientens liv, med de faktorer som inte förändras från månad till månad; familjeförhållanden, utbildning, sjukskrivningar osv..

    Hade jag arbetat inom psykiatrin, så hade jag upplevt det som en stor hjälp. Kan inte tänka mig att det är bekvämt att fråga en person frågor som man vet att den svarat hundratals gånger på förut, och fråga efter information som man borde kunna fått innan ett möte...

    Beundrar din förmåga att sätta ord på de här sakerna!

    SvaraRadera