Trauman är ingenting. Del 3. (Hur vanlig vård kan göra traumatiserade illa.)

Om vi tar ett steg tillbaka då, från de akut arga reaktionerna på uppenbara övergrepp som sker i slutenvården.Var hamnar vi då? På vilka sett har trauman betydelse och vad finns det för skäl till att vården ofta beter sig som att de i stort sett inte spelar någon roll alls?

Jag läste en text i Läkartidningen häromdagen; Svårare bipolär sjukdom kopplad till misshandel under barndomen. Det är en sammanfattning av 30 olika studier, och det man kommer fram till är:

"Patienter som utsatts för misshandel – fysisk, psykisk eller sexuell – alternativt neglekt i barndomen (före 18 års ålder) och som senare i livet drabbas av bipolär sjukdom har ofta en mer allvarlig sjukdomsprogression än  bipolära patienter som inte utsatts för detta."

Det finns alltså svåra händelser som förvärrar måendet och skapar ett värre sjukdomstillstånd, när det gäller bipolaritet. Svåra händelser är i sig inte trauman, kanske är det här jag och den medicinska modellen går åt var sitt håll. För svåra händelser är bara svåra händelser, ett trauma är det sår man får av det som hände. Att något svårt påverkat hur man mår sen behöver inte tolkas som att man fått ett psykiskt sår som man mår dåligt av, man kan tolka det på andra sätt också. Som med andra sjukdomar. Somatiska. Där det ofta kan kännas mer logiskt att dela upp det. Det finns tex skäl att tro att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att utveckla allergier, ett orsakssamband mellan en händelse och en sjukdomsbild. Inte ett trauma. Och att födas med kejsarsnitt är i sig ingen skada eller sjukdom (om man inte drar det väldigt långt och klassar allt onormalt som sjukt), men det kan öka risken för en viss sjukdomsbild.

"Huruvida en patient med bipolär sjukdom utsatts för misshandel i barndomen tycks med andra ord vara en markör för en mer allvarlig sjukdomsprogression /../ I ett kliniskt perspektiv är förekomst av misshandel i barndomen viktig information att inhämta och något man bör fråga patienten om." 

Skillnaden mellan att förlösas med kejsarsnitt och att misshandlas som barn verkar vara att misshandlade barn kan få psykiska sår, alltså uppleva det som att de har psykiska sår som gör ont, inte bara att de varit med om något diffust, en markör som ökar sårbarheten i en viss sjukdomsbild. (Ok, jag erkänner att detta är en gissning, jag har ingen aning om ifall kejsarsnittsfödda kan uppleva det som ett psykiskt sår.) Man kan kämpa med en massa saker pga dessa upplevda trauman, självhat, skuld, skam, problem med att våga sätta ord på det som hänt, konsekvenser av att någon som gjort illa haft makten över en. Problem med att våga tro att man alls kan eller får finnas. Jag orkar inte leta artiklar nu, men jag har läst studier som visar att patienter i mycket högre grad än vården upplever det som att de svåra händelserna också är orsaken till att man alls mår dåligt.

Vad händer då om mötet med vården är ett möte med inställningen att det rör sig om en markör som man bör informera sig om, så man kan förutse sjukdomsprogression och genom det optimera behandlingen så gott det går? Alltså inte ett trauma, ett sår som blivit av det som hänt, och som är orsaken till att någon mår dåligt, utan en faktor som bidragit, som det där med kejsarsnitt och allergi.

Det är stor risk att man inte känner sig hörd, att man får informera om saker man varit med om är inte samma sak som att någon lyssnar på ett medkännande sätt, verifierar och hjälper en att återupprätta sitt människovärde. Att man i psykiatrin så tydligt är ett medicinskt objekt som ska behandlas, och att man så tydligt är utelämnad till någon som har makten över en riskerar också att förvärra saker, förstärka det som skadat. Upprepa. Göra så att vården istället för att försöka sy ihop såren, hjälpa dem att läka, petar i dem, tittar på dem, skär lite djupare, och lämnar dem öppna, för att de inte ser att det är ett sår de handskas med, för att man har ett kliniskt perspektiv och glömmer sånt som känslor, sånt som samband. Sånt som att svåra händelser också kan vara trauman, inte bara markörer som visar på risk för ett visst sjukdomsförlopp.

Sånt som känslor spelar stor roll. Speciellt i vissa typer av misshandel, som vid sexuella övergrepp, är det många som berättar om hur de känner sig gjorda till objekt, att de blir avplockade sin mänsklighet i viss mån, att de fråntas det att vara ett subjekt.

Ser ni parallellen till psykiatrin? Jag tillhör inte dem som tycker att allt psykiatrin gör är övergrepp, men mycket av helt grundläggande saker i psykiatrin riskerar att upprepa saker från det som traumatiserat. Att gång på gång behöva berätta om det svåra utan att få hjälp att läka, är att förstärka och förvärra såret. Att gång på gång bli betraktad som ett objekt är att villkoren för övergreppen bekräftas och återskapas. Och makten, där det dessutom hela tiden finns (uttalat eller outtalat) en vetskap om att vården har rätt att ta makten över en nästan helt, upphäva all integritet, brotta ner en, spänna fast en, ge en mediciner man inte vill ha. Ok, det är bara i extrema fall, men det är inte svårt att se parallellerna till övergrepp, även om maktövertagandet i vården kan vara fullt försvarbart, till skillnad från vid övergrepp, där det är motsatsen. För den som bär på erfarenheter av övergrepp och våld är det inte konstigt att det blir skrämmande, farligt, att det påminner om det som gjorde illa.

Och samtidigt är det helt korrekt och vettigt utförd vård, enligt den medicinska modellen. Det behöver inte vara antingen eller, fel eller rätt. Det som skadar behöver inte vara att patienter våldtas, misshandlas eller utsätts för tvångsåtgärder på ett sätt som strider mot lagen för att göra illa. Det kan vara helt vanlig vård, till och med bra utförd. Korrekt och med vänlighet. Det kan vara att undersöka symptomen, försöka kartlägga sjukdomsbilden och orsakerna till den, riskfaktorer och saker som kan förvärra förloppet. Att ta välgrundade beslut om svåra behandlingsmetoder, sätta in de mediciner som behövs. Skydda patienten från sig själv i de värsta tillstånden.

Och det är inte något fel i de sakerna. Det kan vara fullt försvarbart. Bra. Nödvändigt. Gott. Exemplet jag tog handlar ju om bipolaritet, som jag förstått det finns det många med den typen av problem som kan bli mycket hjälpta av medicin. Och ska man göra en korrekt medicinsk bedömning måste man nog... eh.. ja.. göra en korrekt medicinsk bedömning. Jag motsätter mig inte det. Faktiskt inte heller någon av de andra delarna av behandling heller, även om bältning känns väldigt problematiskt.

Däremot tror jag att man gör ett misstag när man beter sig som att det är antingen eller. Antingen sjukdom eller trauman. Antingen att den medicinska modellen är korrekt eller att trauman spelar roll. Att det är ett misstag att bete sig som att trauman inte är någonting, knappt finns, eller i vilket fall saknar betydelse. De har stor betydelse, eftersom man riskerar att förvärra sår, göra skador värre. Och de har stor betydelse, eftersom så många patienter verkar uppfatta det som att deras problem beror på det svåra de varit med om. Förtroendet för vården står då också på spel. Om de sår man har blir bekräftade och sedda eller inte.

Faktiskt oavsett om de är orsaken till hur man mår. Om man kommer med en trasig tumme med ett öppet sår som blodet flödar från till akuten, så vill man att någon ska hjälpa en att sy ihop den, även om orsaken till att man är yr kanske är att man har diabetes som ingen ännu upptäckt. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan bry sig om både och. Skada och sjukdom. Och att båda kan finnas i samma person och påverka vartannat behöver inte betyda att man måste välja. Tvärtom. Man borde vara mån om att handskas med båda då.

Att vissa moment i normal sjukvård kan vara i grunden problematiska för den som tidigare traumatiserats behöver inte betyda att det enda vården kan göra är att rycka på axlarna och komma fram till att den vård man ger visst är bra, eftersom den är korrekt och medicinsk, och om nån skadas av den finns det inget att göra. För det finns något att göra.

Bara att se att trauman existerar, att många som vårdas i psykiatrin varit utsatta för svåra saker, och fått psykiska sår av dem, är att göra något. Det finns studie på studie som visar det, att det är så. Tex den Läkartidningen tar upp kan väl tolkas så. Och att bli medveten om vilka delar av vården som kan vara problematiska och riskera att göra illa betyder att man kan parera det, minska risken för skador. Och ibland finns det inget val, det finns tillfällen när man måste göra sånt som retraumatiserar eller som skapar helt nya sår, för att det är den enda möjliga vägen att rädda någons liv. Men det betyder inte att man aldrig kan göra nåt, att det är lika bra att bete sig som att trauman inte är något, inte har någon betydelse.

Och jag tror det finns ett glapp. Förutom glappet mellan medicinsk och psykologisk förståelse. Något som handlar om frågan om korrelation och kausalitet. Är det något som samexisterar bara, sjukdomssymptomen och de svåra händelser patienter varit med om, eller är de svåra händelserna den egentliga orsaken till att symptomen alls utvecklats?

Men vet ni? Det är viktigt i många sammanhang att förstå skillnaden mellan kausalitet och korrelation, men i detta sammanhanget har det inte så stor betydelse. Vi kan se att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker. Mycket i de vårdformer som psykiatrin erbjuder är problematiska om man varit med om svåra saker. Speciellt om det rör sig om slutenvård, och ännu mer om det behövs tvångsvård. Vi behöver inte se mer än så, vara helt klara med orsakssambanden, vad som är korrelation och vad som är kausalitet.

Vi kan styra upp det nu, utgå från att många som vårdas i psykiatrin varit med om svåra saker, och att mycket i de vårdformer som erbjuds då blir problematiskt.

Ja, jag skrev samma sak helt nyss, men jag ville skriva det igen. För så mycket vet vi. Och det behöver inte finnas ett val mellan att ta in den vetskapen och forma vården så den retraumatiserar och traumatiserar så lite som möjligt, och att erbjuda korrekt medicinsk vård. Man kan kombinera. Det spelar så stor roll att man skiter i att försöka så ofta, som det är nu. Man gör illa, skapar nya sår, förvärrar gamla.

Det är något. Inte ingenting. Trauman är något. De spelar roll. Det borde vara en vetskap som fanns med i varje möte med varje patient. Men det är en lång väg kvar dit.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När något sitter i väggarna räcker det inte med att städa.

Igår kom det en ny text i Sydsvenskans granskning av missförhållandena i psykiatrin i Malmö (Personalen: Cheferna ville tiga om våldet) där fler anställda berättar om situationer med maktmissbruk och våld, berättar om hur det handlar om nåt som sitter i väggarna, och hur ledningen inte agerar.

Och idag kom en ny text, där några chefer får uttala sig. (Olämplig personal sägs upp inom psykiatrin). Bland annat Katarina Viebke uttalar sig, och hon är divisionschef för psykiatrin i Skåne. I texten citeras hon: "Om vi har skit i hörnen, då ska det väck", och det kan väl sammanfatta budskapet i det cheferna säger i den här texten.

Jag läser den och tänker gång på gång "men fattar de ingenting?", för det känns som att problemen förminskas igen, att man satsar på att försvara den vård man har igen, att man igen tar personalens parti istället för patienternas, igen.

Låt mig göra ett par punkter kring problematiska saker i det som framförs i texten:

1. "Det är jättebeklagligt att våra patienter upplever att de inte har blivit väl bemötta. Vi har många medarbetare som gör ett fantastiskt jobb." 

Detta citatet visar framförallt två saker. Det ena är att man är lojal med och har förtroende för sin personal. Det andra är att man lägger problemet i patienternas upplevelser. Det är beklagligt att någon upplevt att de inte blivit väl bemötta. En vettigare inställning som skulle verifiera att man tar patienters upplevelser på allvar, skulle vara att beklaga att patienter inte blivit väl bemötta. Då skulle man placera problemet i situationen som gjorde någon illa, och alltså placera problemet i bemötandet, istället för att som nu placera problemet i patienternas känslovärld, i deras upplevelser, som att det är där problemen finns.


2. "I en artikel i Sydsvenskan vittnade tvångsinlagda ungdomar med självmordstankar att de kunde gå ut och röka utan att personalen brydde sig. /../ Katarina Viebke tror att det kan vara så att patienterna inte vet att personalen har uppsikt.
– Kanske är vi dåliga på att kommunicera det här. Det finns ju en föreställning att när man är på tvångsvård ska man ha ett vak dygnet runt."

Oj, hoppsan, nu blev det visst att patienternas upplevelse är problemet igen. Det konstiga är att om patienters upplevelser av att de släpps ut lite hur som helst även när de är självmordsbenägna inte stämmer, så är det ändå ett bristfälligt svar. Kliniken har fått hård kritik av Ivo för det höga antalet självmord, och orsaken till att självmorden sker kan nog ändå inte vara att patienter är under uppsikt fast de inte förstår det?

Och dessutom står det lite längre ner att efter Ivo:s kritik "har ett arbete startats, försäkrar de högsta cheferna. I handlingsprogrammet ingår att varje vecka granska Malmö­patienternas journaler för att se att det görs läkarbedömningar före varje permission och utskrivning. Det har visat sig att det har saknats."

Låter i mina öron som att det är chefernas upplevelse av situationen som det finns anledning att ifrågasätta. Om det inte görs ordentliga (och dokumenterade) bedömningar före permissioner och utskrivningar, hur kan man då utgå från att det görs korrekta bedömningar varje gång någon ska släppas ut för att röka? Vad har man för skäl till att visa personalen detta förtroende angående bedömningarna, och vilka skäl finns att placera problemet hos patienternas uppfattning om vad slutenvård är? För mig är det oklart. Eller. För mig är det faktiskt oförskämt att lägga problemen i patienternas upplevelse.


3. "Men hur identifierar ni de personer som är olämpliga och inte bör jobba kvar?
– Vi använder bland annat avvikelse­systemet." 

Man har alltså fått för sig att problemen går att lösa genom att avskeda olämplig personal, eftersom man utgår ifrån att det handlar om "lite skit i hörnen", istället för något som "sitter i väggarna", trots att både personal och patienter på avdelningen det handlar om vittnar om något annat. För att komma fram till vilka i personalen som är olämpliga använder man avvikelsesystemet, alltså ett system där personalen rapporterar händelser som inte gått rätt till.


4. Efter Sydsvenskans artiklar har cheferna i Malmö "pratat med patienter och personal som varit inblandade. Psykiatricheferna har också hållit stor­möten med personalen i Malmö."

Om det rör sig om missförhållanden på en avdelning, med dåligt bemötande och våld eller hot om våld, vilka patienter är då inte inblandade?


5. "I Malmö specialgranskas journalerna även vad gäller tvångsåtgärder. I Sydsvenskans artiklar förekommer vittnesmål om att bältningar har gjorts omotiverat och som hämnd på patienter. Det vill cheferna inte kännas vid. /../ Men kan det förekomma bältning utan att det registreras?
– För mig är det obegripligt om det skulle finnas någon läkare som skulle göra något sådant.

Man granskar alltså tvångsåtgärderna och hur de använts genom att läsa i journalerna, dvs i personalens beskrivning av vad som hänt och varför.


6. "Men, konstaterar hon, det är för lätt att man ser tvångsvård som bara negativt. Det kan också ses som ett utslag av omsorg om patienter. /.../ Dessutom kan patienterna ha svårt med verklighetsuppfattningen efteråt. De kan uppleva att de inte var våldsamma även om de var det.
– Vi gör en väldigt noggrann dokumentation när det sker, men en patient kan ha en annan minnesbild, säger Gunnar Moustgaard."

Ojoj, nu är det visst patienternas upplevelser som är problemet igen, deras minnesbilder är inte tillförlitliga.


7. "Men vad gör ni som chefer åt felaktigt bemötande, som ni säger att ni inte accepterar?
– Det handlar om medarbetarna, att förstå att om man är tyst så tillåter man en kultur som inte är okej. Det räcker inte att chefer snokar runt. Det handlar både om att patienter säger­ ifrån och att medarbetarna har koll på varandra. Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare, säger Katarina Viebke."

Ok, till avslutning och sammanfattning av denna lilla kritiska läsning av artikeln. Vi har alltså kunnat se hur chefernas uttalanden gång på gång visar att de placerar problemen hos patienterna, gör upplevelsen av händelserna till problemen, istället för händelserna i sig, och att man misstror patienters berättelser. Deras minnesbilder är inte tillförlitliga, till skillnad från personalens rapporter om händelserna, som man verkar tro alltid är det. De är lojala med sina medarbetare, är noga med att lyfta fram hur många som gör ett bra jobb, och för att hålla koll på vad som händer på avdelningen, vem som beter sig dåligt, hur bedömningar görs och hur tvångsvård används, litar man till stor del på personalens berättelser om vad som hänt, som finns tex i avvikelserapporter och journaler.

Man avvisar idén om att det handlar om strukturella problem, något som "sitter i väggarna", och därför väljer man att när man ska prata med de inblandade, så pratar man med dem som varit med i de situationer som beskrivits i tidningen. För personalens del har man haft stormöte, men de patienter som inte varit direkt berörda av någon av dessa händelser har man inte gjort något särskilt för att lyssna på.

Det mest absurda och det mest hoppfulla i denna texten är det allra sista av det jag citerade: "Men jag tror mycket på att använda patienternas kraft och se dem som medspelare". Genom hela texten är detta något som man visat att man inte är mån om, man har visat att man använder patienterna som en form av syndabockar, allt jobbigt som man inte vill ta ansvar för själv eller lägga på den personal som man är lojal med, lägger man helt sonika över på patienterna.

(Det blir ju dessutom ännu mer märkligt att placera så mycket i patienternas upplevelser, när det i tidningens tidigare artiklar faktiskt handlat om att också personal berättat om missförhållandena och beskrivit händelser som skett. Är det fel på dessa behandlares upplevelser då också? Ska också de sjukdomsförklaras?)

Det som gör att jag gång på gång satt och tänkte "men fattar de ingenting?" var just detta, att man upprepade gånger lägger problemet i patienternas upplevelser, och sen dessutom har mage att avsluta med hur viktigt det är att använda patienternas kraft, se dem som medspelare. Om någon ska vilja vara ens medspelare behöver man ändra på de strukturer som automatiskt gör behandlare till trovärdiga och bra medarbetare, och automatiskt misstror patienters berättelser. Ska något ändras så måste det kanske börja där.

Vad gör man för att patienter på ett tryggt sätt ska kunna berätta om missförhållanden, saker de varit med om eller varit vittnen till? Vem kan de prata med som inte är en del av personalen, och som inte är en chef som har i ryggraden att patienters upplevelser ska ifrågasättas, sjukdomsförklaras eller misstros, om de inte stämmer överens med personalens berättelser eller rapporter om samma händelser? Vart kan de vända sig? Vad gör man för att ta tillvara på detta, göra dem till medspelare, få deras hjälp att se var problemen är, var man måste bli bättre? Inte kan man räkna med att alla orkar, vill eller vågar gå till tidningen, eller att tidningar ska publicera texter varje gång något hänt?

Av artikeln där cheferna uttalar sig får jag känslan av att svaret är: man gör ingenting, det finns ingenstans patienter kan vända sig, annat än till dem som jobbar på avdelningen, eller om man vill gå till media eller göra en anmälan till patientnämnden. Man gör inget för att ta tillvara på berättelser om mindre allvarliga händelser, av strukturer eller bemötande som inte är ok, och man gör inget för att visa att patienter kan lita på att bli tagna på allvar, hörda, trodda, eller få hjälp med de skador de fått av händelser i psykiatrin.

De bara litar på att patienter litar på personalen, så som de själva litar på sin personal. Vilket såklart får mig att vilja skrika "men fattar ni ingenting?!" en sista gång innan jag klickar mig bort från artikeln.



Relaterade texter på bloggen:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Läkarna i artikeln jag skrev om i förra inlägget efterlyser också att man ska ge en mer nyanserad bild av psykiatrin. De är inte ensamma om det. Företrädare för psykiatrin verkar ofta tycka att det viktigaste att säga är att det mesta fungerar bra, och att de flesta får hjälp som de är nöjda med. Att man inte får glömma det.

Jag tror att man menar väl, men att man går vilse. Jag tror att man vet hur viktigt det är att människor söker vård när de mår dåligt psykiskt, att det kan handla om liv eller död. Jag tror man vet att det fortfarande finns stigma kring psykiska problem och därför kan vara svårare att söka hjälp, och att man blir rädd att människor ska bli skrämda om det målas upp bilder av katastrofer på avdelningarna. Att det ska bli ännu svårare att våga söka sig till psykiatrin då.

Problemet är att man inte släpper in att människor blir skadade av vården i bilden av psykiatrin. Och att det då blir en falsk bild, som inte är helt förankrad i verkligheten.

Problemet är också att man gör detta på bekostnad av dem som skadats. De får inte synas, för då förstör de bilden av psykiatrin, och gör att människor kanske inte vågar söka hjälp, och kanske dör av det. Osynliggörandet av människor som skadats i psykiatrin blir då något centralt. De idealiserade bilderna där delar av verkligheten inte ryms, är de man klamrar sig fast vid, det är så man tror att man skapar förtroende för vården.

Förtroende är viktigt, men kan man verkligen skapa ett riktigt förtroende om det är på bekostnad av vissa patienter? Om det bygger på osynliggörande och att inte låtsas om att vissa finns, eller att man kan bli skadad?

Det viktigaste borde vara att man ser allvarligt på att människor skadas, och att man vill göra vad man kan för att hjälpa dem att läka de skador som vården skapat. Att inte hänvisa till att man kan anmäla, för visst, man kan anmäla till patientnämnden eller IVO, men det fungerar inte som ersättning för den vård man som traumatiserad kan behöva, och det gör det inte heller lättare att söka hjälp på stället där man skadades.

Att klamra sig fast vid idealiserade bilder av psykiatrin istället för att ta de utsattas parti förmedlar inte att man bryr sig om varje människa, eller att det spelar roll om de far illa. Jag tycker det borde vara en rimlig lägsta nivå om man vill skapa förtroende: att man som företrädare för vården först och främst är tydlig med att alla människor som vårdas eller behöver vård spelar roll.

Som det är nu sållar man bort en del patienter, tror att man kan skapa förtroende genom att osynliggöra dem. Förutom att det är fult så sållar man bort dem också på andra sätt. Man struntar i att det blir svårt för dem att söka vård. Man struntar i att vård även för oss kan vara livsviktig. Man ignorerar att också vårt lidande spelar roll.

Jag tror det är dags att släppa de idealiserade bilderna av psykiatrin, och tron att förtroende bygger på att de får stå orörda. Att det är dags att släppa in verkligheten, så något nytt kan få börja. Där det är viktigt att alla behövande vågar söka vård, och där man kanske faktiskt är lite extra mån om att hjälpa dem som blivit skadade i vården.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?

Jag skrev nyligen lite tankar utifrån att det uppmärksammats hur dåliga förhållanden det är i psykiatrin i Malmö (Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.)

Det har kommit en fortsättning nu, med artikeln Personal erkänner: Så plågas patienterna som bla innehåller resultat från en arbetsmiljöanalys, som inte alls ger någon positiv bild, och både en som tidigare jobbat på kliniken och en patient berättar om sina erfarenheter.

Jag är glad att bilden av att det fungerar helt ok trots allt håller på att falla. Att fler berättar, och inte bara patienter. Jag tror bilden måste falla för att det ska kunna ske en förändring. Det räcker inte med att uppmärksamma enskilda individer som gjort fel och ställa dem till svars för just det. Det är så mycket djupare, och man måste nog se det. Och jag är så himla trött på att ansvariga alltid är så tydliga med att det är bra på de flesta ställen, på de flesta sätt, att de flesta patienter är nöjda. Det är fel sak att fokusera på just nu. När det brinner nånstans sysslar man inte med att titta på de andra husen och prata om att det för det mesta inte brinner.

Det är på allvar. Att det är dåligt. Och en bra arbetsmiljö är faktiskt grunden för att det ska kunna bli ok för nån inblandad alls.

"Vårdförbundet tror att det kan finnas en koppling mellan arbetsmiljön och antal självmord.
– En dålig arbetsmiljö kan ju leda till att patienter kommer till skada, säger Leena Keränen på Vårdförbundet."

Thérèse Eriksson har skrivit ett viktigt blogginlägg för några dagar sen, om PTSD orsakad av psykiatrisk vård.

Jag hoppas att man i utredandet av de dåliga förhållandena också kommer ihåg patienterna. Ok, det är en arbetsmiljöfråga som går ut över patienterna. Men det är ju också vårdmiljö. Det räcker ju inte att titta på arbetsmiljön, förbättra den. Patienter har redan skadats, man kan få PTSD av helt vanlig vård i psykiatrin, som utförs helt korrekt, och när arbetsmiljön är så kass så att tryggheten på avdelningar sjunker avsevärt, när det förekommer förtryck, övergrepp och elakheter måste riskerna öka.

Jag hoppas att man tittar på helheten. Vilka konsekvenserna blivit. Och då inte bara på ett område, tex att bra personal kan ha slutat för att de inte stod ut, och att det är svårt att rekrytera engagerad och empatisk personal. Utan också vilka konsekvenser det blivit för patienter. Hur ska man göra för att vi inte slentrianmässigt ska bli misstrodda eller sjukdomsförklarade om vi berättar om något övertramp som skett?

Och kanske lika viktigt men ännu mer bortglömt, osynliggjort: Hur många har skadats av de här förhållandena? Hur mycket? Vilken hjälp kan man erbjuda dem för att läka skadorna?

Nej, det duger inte att tänka att om nån inte klarar sig så kan de komma till psykakut, det duger verkligen inte. Man skulle kunna ta det här som ett gyllene tillfälle att börja ta PTSD (och andra reaktioner på trauman) som beror på vården på allvar, att uppmärksamma, undersöka, kartlägga, utforma behandlingar.

Jag antar att det inte är så stor chans att det händer. Men.. man kan ju hoppas i alla fall. Det är för illa som det är nu. Men det har Thérèse redan skrivit om, så jag behöver inte göra det. Läs hennes text. Den är viktig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.

Sydsvenskan skriver om krisen i Malmöpsykiatrin, om hur självmorden inom slutenvården ökat. Ivo har granskat, och efter det återkommit till saken; "I sitt uttalande menade Ivo att det var oklart om sjukhuset hade dragit någon lärdom av självmorden som skett tidigare." Trots förbättrade rutiner har självmorden blivit fler.

Personalen berättar om usla arbetsvillkor, anställda säger att de inte längre kan göra det som krävs för att förhindra självmorden. Patienter berättar om kränkande bemötanden. Och cheferna? Vad säger cheferna? I den frågestund man hade med läsarna låter det som att det ändå inte är så farligt. Det låter som vanligt ungefär.

Problemen med för få vårdplatser i slutenvården ska lösas med att förbättra öppenvården. Problemen med bristande vårdutbud inom slutenvården ska lösas med öppenvården. Slutenvården ska fortfarande vara uppbyggd utifrån att man bara vårdas mycket korta perioder vid akuta tillstånd, även om det inte är så det ser ut i praktiken. Frågor om varför så få får komma till behandlingshem svaras det på med en hänvisning till störst del är socialtjänstens ansvar.

Man är medveten om att det finns problem och "har gjort en riskanalys som har resulterat i ett omfattande åtgärdsprogram. Implementeringen pågår nu." Man har utbildat personal i bemötandefrågor, man har etikombud på alla enheter. Man uppmanar medarbetare att rapportera avvikelser.

Jag har svårt att förstå mycket av de strukturella problemen, men kanske att jag ändå har svårast att förstå chefernas mediestrategi. Vad som än händer så är verksamheten i stort sett bra. De ger sken av att ha läget under kontroll, det är inte perfekt, men går framåt. Det stämmer inte så bra överens med den kritik som i de andra texterna framförs av patienter, anhöriga, personliga ombud, RSMH, anställda, Ivo. (Det fanns några texter till, men jag kunde inte läsa dem pga att jag inte betalat för nåt abonnemang.)

Man har gjort åtgärder, men det har ändå fortsatt bli värre. Och dåligt bemötande gör man till något som handlar om enskilda individer, och ska anmälas och utredas.

Jag är så trött på alltihop. Jag längtar efter en chef som säger att Nä.. fan. Det är nåt som gått vilse här, och vi vet inte riktigt vad, men det blir ju bara värre hela tiden och vi gör ju vad vi kan men vi verkar oförmögna att bryta den här negativa spiralen.

Och sen längtar jag efter ett lite mer ärligt samtal om strukturerna. Varför har man så svårt att få utbildad personal till sina tjänster? Malmö är ju en stad där många människor vill bo, det borde inte vara omöjligt att locka folk till staden, vad är då problemen? Man får det att låta som att det är svårt bara, som att det är fakta och något man inte kan göra något åt, mer än att söka människor med rätt utbildning.

Jag tror inte det är sant. Det kanske kunde varit sant om det var avbefolkad glesbygd, det kanske skulle vara svårt att locka människor till att bo där. Men Malmö? Nä, jag köper inte det. Vad är problemen då? Kanske arbetsförhållandena? Stämningen och situationen på avdelningarna som verkar helt ohållbar? Vad kan man göra för att på allvar förändra något?

Och vad gör man egentligen nu, för att hindra gruppmekanismer som ok:ar kränkande beteende? Får det några följder om det inte går så långt som till en anmälan? Gör man något för att påverka personal att i första hand ta patienters parti, istället för att hålla varandra om ryggen vad som än händer? Är inte en undermålig arbetsmiljö med en plågad personal ett sätt att motverka såna saker, något som kan stärka att personalen skyddar varandra? Och är det inte också något som ökar riskerna för att saker går ut över patienterna?

Om patienter inte pekar ut enskilda i personalen som de som beter sig kränkande, utan istället målar upp det som att de som beter sig ok är undantagen, är då verkligen det dåliga bemötandet en fråga som ska tas på individnivå, och om den inte ska det, räcker det verkligen med utbildningar i bemötande? Är det kunskap om vad som är bäst som i praktiken styr hur människor beter sig?

Hur kan man vända utvecklingen, skapa en bättre stämning, göra det till en mer lockande arbetsplats, få fler med rätt utbildning att söka sig dit och vilja stanna kvar? Hur kan man göra det till en mer hållbar plats för patienterna att vårdas på, och är det möjligt utan att också göra det till en bättre arbetsplats?

Har det redan gått för långt? Är det för sent att vända det? Vad kan man göra då? Finns det ett sätt att tvärbromsa? Ett sätt att börja om? Inte kan man låta förhållandena i psykiatrin bli ännu värre än nu, och ha chefer som anstränger sig mycket för att få det att framstå som att läget är under kontroll och att allt kommer lösa sig?


Texter i Sydsvenskan:

• Fler självmord trots nya rutiner
• Personalen: ”Stäng hela psykiatrihuset”
• "Utvecklingen är förfärlig och en tragedi också för oss som arbetar inom psykiatrin."
• Patienter i psykiatrin hånas och får öknamn
• "Det finns problem som vi behöver hantera"
• Kränkningar i psykiatrin ska utredas

Text på bloggen:

• Spelar värdegrundsarbete någon roll?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Det finns ett inlägg som delvis är en inledning till detta. Du hittar det här.

Det finns mycket kring självmordsförsök som kan se olika ut. Man är olika som personer, och orsakerna till att man försökt dö kan vara olika. Så jag valde att bara utgå från mig och hur jag funkade då, när jag försökte ta livet av mig och verkligen ville dö. Det har gått lång tid sen dess, och jag har hunnit samla på mig en del kunskap om vad som faktiskt hjälper mig, det påverkar såklart mina tankar nu. Detta är inget jag hade kunnat presentera då, som svar när någon frågade vad jag trodde kunde hjälpa mig.

Även om jag utgår från mig kanske det finns ett och annat som också skulle funka för andra. (Har du själv erfarenheter av att ha försökt ta livet av dig och vill försöka formulera något om vad du tror/vet kunde hjälpa, skulle jag gärna publicera din text här.)


De första två veckorna

Jag önskar att den allra första tiden fick handla om chocken. I att jag kunde genomföra något sånt. I att jag fortfarande var vid liv. I att det fick konsekvenser rent konkret för mina relationer och min situation med praktiska saker, tex var jag skulle bo. Det jag tänker skulle ha varit bra denna period är:

• Att vara inlagd och övervakad så mycket som bedömdes rimligt. Att vara skyddad från farliga saker, tex att handskas med mediciner, knivar o dyl. Att det i hög utsträckning fanns någon annan som hade kontroll, att jag inte behövde klara det själv medan jag tog in chocken och medan konsekvenserna efterhand blev tydliga för mig.
• Att helt undvika att försöka diagnostisera mig denna perioden. Detta för att jag inte tror på att den sortens strukturerade frågor där man ska passas in i diagnoskriterier eller när självmordsrisken bedöms på det sättet, är särskilt bra verktyg för att avgöra om någon faktiskt kommer ta livet av sig. Och också för det inte var en bra period att fokusera på diagnostisering av mina problem i stort.
• Att lyssna på min berättelse, att ställa öppna frågor och försöka hjälpa mig att formulera varför det blev som det blev, och vad som ledde till självmordsförsöket. (Förmodligen hade jag inte klarat att komma så långt i detta.) Jag tänker att man i denna sortens samtal också kan försöka undersöka aktuell självmordsrisk, fast jag tänker att det i vilket fall hade varit helt hopplöst att få något ärligt ur mig angående det, just den perioden. Oavsett metod.
• Att hjälpa mig att handskas med känslomässiga reaktioner på händelsen, och på konsekvenserna som blev. Att ha avlastande samtal utan att något förminskas, ogiltigförklaras, viftas bort, eller där enkla lösningar presenteras.
• Att ha andra gånger, som man bestämt på förhand när de ska vara, och där jag inte sökte hjälp i stunden eller behövde be om det, när man lärde ut olika copingstrategier, tex ångesthanteringsmetoder, att prata om vad man kan göra vid överväldigande känslor. Skulle ev kunna göras i grupp om det finns flera på avdelningen som är i behov av det och skulle kunna vara mottagliga för det.
• Att ge stöd till mina närstående, att de fick möjlighet att prata av sig hos någon. Att jag därigenom skulle blivit avlastad från deras känslor, reaktioner, skuldpåläggande och dylikt. Som faktiskt var en av de saker som ökade min självmordsrisk mest, men som inte fanns med i nån av de strukturerade utfrågningarna, eftersom jag antar att anhöriga inte räknas som sjukdomssymptom.
• Att ge utbildning i självmordsprevention till mina närstående. Helt grundläggande information om självmordsrisk, varningssignaler, vad det är bra om man gör eller låter bli att göra o dyl. Hade räckt så väldigt långt med att ge dem en halvtimme och en broschyr med det viktigaste.
• Att hjälpa mig att formulera vilka människor som fungerade som stöd och vilka som kändes belastande att träffa, av mina närstående. Och att hjälpa mig att ta beslut och sätta gränser så de som belastade mig inte fick chans att invadera mig på samma sätt. Att därigenom ge mig utrymme för att fokusera på mig själv och mina känslor, reaktioner, tankar och liknande. Vilket verkligen var livsviktigt just då.
  
  Obs att det i så fall måste styras av mig och mina definitioner av vad som blir dåligt för mig, och att det måste respekteras. Det finns mycket känslor hos behandlare också, men även om man tänker sånt som att "en mamma måste ju få träffa sitt barn om hen nästan dött", så är det inget som är rimligt att det styr ramarna för en viss patients vård. Det kan finnas mycket i relationer som inte syns vid första anblicken. Och även om man kanske inte alltid tar de bästa besluten, tror jag att det är betydelsefullt med att själv få ta beslut och ha makt över saker i sitt liv.
• Att hjälpa mig så jag inte tar några stora beslut om förändringar förrän efter dessa veckor, om det inte är av absolut nödvändig praktisk karaktär.

Den närmaste tiden därefter

Efter den mest akuta fasen, så önskar jag mig att det fanns ett team som var specialiserat på självmordsproblematik som jag kunde slussas till och tillhöra i några månader. Vi kan säga.. två månader. Detta för att kunna få ett mer intensivt stöd än vad som är möjligt från vanlig öppenvård, och för att jag nog behövde vara hemma så mycket som möjligt för att få en chans att hitta tillbaka till en känsla av att mitt liv kunde bli ok. Det jag önskar av ett sånt team är:

• Att det var ett team med ett begränsat antal personer, där jag i överlämningen till dem fick träffa allihop och bara typ säga hej och få ett ansikte på alla.
• Att det fanns en som var min personliga samtalskontakt och som jag träffade kanske en gång i veckan.
• Att det fanns möjlighet till extra samtal vid behov.
• I samtalskontakten önskar jag att jag kunde få hjälp med
• Att formulera vad som hänt, och orsakerna till det. Att det kunde bli begripligt för mig.
• De känslomässiga reaktionerna och funderingarna kring att jag ville dö, och att jag nu ändå har ett liv.
• Reaktioner kring att jag kunde genomföra en sån handling väldigt lugnt och målmedvetet, hur det ändrar min bild av mig själv.
• Att prata om reaktioner hos mina närstående och hur det påverkar mig, att få hjälp med hur jag kan handskas med det på olika sätt. Både deras reaktioner på självmordsförsöket och hur de reagerat tidigare på att jag mår dåligt, och hur det påverkat mig.
• Att kartlägga min situation och vad det finns för konkreta problem. Tex hade jag ingen bostad, ingen fungerande behandling, ingen tro på att det existerade någon behandling, svårt för massor av praktiska saker pga depression, svårt i relationer pga depression och det förvärrades efter självmordsförsöket.
• Att prata om eventuella positiva effekter av självmordsförsöket.
• Att hitta platser / saker / människor där jag upplevde det som att jag fick en paus från att vara sjuk / må dåligt / vilja dö.
• Att fortsätta det som påbörjats på avdelningen med att lära mig copingstrategier och testa dem.
• Att prata om eventuellt behov av framtida vård, och vilka alternativ som existerar.
• Att det fanns möjlighet att ringa dygnet runt, och att någon av dem i teamet då svarade, inte nån för mig okänd. Att alla skulle ha information om min situation, kanske inte i detalj, men i stora drag, så jag slapp börja om från början varje gång jag behövde hjälp akut. (Alternativt att alla i teamet inte jobbade med det, men att jag i vilket fall skulle ha fått se dem som jobbade med jour och ha sagt hej och veta vilka som kunde svara.)
• Att det fanns en annan person i teamet (inte min samtalskontakt) som var ansvarig för kontakt med mina anhöriga/närstående. Att de kunde ringa eller maila när de hade behov av stöd, och om de såg varningstecken eller oroade sig för mig.
• Att det var uttalat att det är psykiatrins sak att bedöma hur stor risken för självmord verkar vara, och om jag behöver övervakas, och att jag i så fall skulle bli inlagd i slutenvården. Att närstående skulle få hjälp att låta bli att övervaka mig, så jag fick en chans att leva utan att hela tiden ha deras oro att handskas med, och deras behov av att kontrollera som begränsade mitt liv. Att de kunde ringa till den som var ansvarig för den kontakten när oron tog över istället, eller att jag kunde be dem göra det om jag tyckte att de höll på att kväva mig med sin oro.
• Att jag kunde få slutenvård meddetsamma om teamet gjorde bedömningen att det var nödvändigt, antingen på egen hand, eller efter att jag bett om det och vi kommit fram till att det var en bra idé tillsammans.
• Att kontakten med teamet fortsatte även om jag var i slutenvård igen.

• Att en kurator tillhörde teamet och att det skulle vara möjligt att träffa hen och prata om sånt som rör det mer psykosociala vid behov. Att det skulle vara möjligt att få hjälp i kontakten med myndigheter, att förstå systemet och annat som kan behövas för att det ska finnas en chans till ett ok liv, men som kan kännas helt övermäktigt när det blir för mycket samtidigt.
• Boendestöd som inte tillhörde teamet, men som var kopplat till dem och kunde få uppdateringar av läget genom dem, och som kunde hjälpa mig i mitt hem och få ordning på sånt som att handla, komma ut, laga mat, få rätt på dygnsrytmen och dylikt. Kanske ha träffar med dem 1-2 gånger i veckan, men hjälp att planera för övrig tid med.
• Om man vid slutet av de två månaderna bedömde det som att mitt behov av hjälp inte var över, så skulle man få tillhöra teamet några veckor till, och (först då!) göra en utredning kring eventuella diagnoser, göra upp en plan på längre sikt och slussa mig vidare till någon annan vård.
  
  Jag önskar att det skulle vara något som sker först efter de två utlovade månaderna, för att det annars finns risk att de månaderna inte blir det intensiva stöd det skulle vara, utan att överslussandet och diagnostiserandet skulle börja liksom i smyg långt tidigare än så. Jag tror det är viktigt att veta att man har en viss tid med vissa behandlare, och att det inte är över förrän den utsatta tiden är över. Fast kan såklart finnas skäl för att det måste brytas, men helst inte.

Tiden efter det

• Att man kunde ha fortsatt kontakt med samma boendestöd vid behov.
• Jag önskar att det hade gått att få komma till en terapeut med riktig psykoterapiutbildning. Jag tänker mig att om man inte skulle ha kommit över självmordskrisen efter två och en halv månad, så har man antingen en ohållbar livssituation som man behöver få hjälp med (då kanske inte en terapeut är rätt, det beror ju på), eller så är orsakerna till att man vill dö såpass komplexa psykiskt att man behöver tid och professionell hjälp att förstå dem, handskas med dem, och bearbeta det som behövs för att kunna komma vidare.
• Jag önskar att det existerade mer vård i olika former, att det gick att få olika intensivt stöd under olika perioder. Att det inte var bara slutenvård eller öppenvård att välja på.
• Jag önskar att det gick att få kontinuitet och få tillhöra samma behandlare under lång tid, att man slapp börja om på nytt så många gånger.
• Jag önskar att diagnoser var något som sattes efter en ordentlig utredning, och inte något varje läkare satte efter första kvarten med en patient. Och att det som utredningen sa fick gälla tills man gjorde en ny utredning, om det fanns behov av det. Jag önskar att det skulle vara mycket mindre fokus på diagnoser överlag.
• Jag önskar att det var mindre fokus på medicin som lösning, och att man diskuterade möjliga sätt att handskas med situationen, och också trodde på berättelser om att medicin gör saker värre. Inte bemötte den sortens berättelser med att höja medicindosen eller bara sätta in annan medicin. Att man tillsammans kunde överväga om det faktiskt skulle vara lättare att få ett ok liv med mindre/ingen medicin än med hjälp av medicinering. Och vad man kan behöva för stöd då för att det inte ska bli farligt.

Övriga önskningar

• Att allt bemötande var befriat från fördomar i så stor utsträckning som möjligt, och framförallt de fördomar som rör självmord. Att slippa ta mig förbi en mur av tankar om att jag skulle vara impulsiv, ha borderline, att det inte är nån fara om jag pratar om att jag vill dö och liknande.
• Att bli bemött som en person, inte en samling symptom. Att även annat än symptom som kan klassas som sjukdom kan vara av vikt, både som styrka och som problem. Tex min sociala situation.
• Att tystnadsplikten hölls, att jag skulle få behandlas som en vuxen människa med rätt till respekt, gränser och liknande. Att ingen automatiskt hade rätt till information om mig bara för att de var oroliga och för att jag försökt dö. Att behandlare kunde ge närstående chans att prata av sig vid behov, och att ge allmän information om självmord, självmordsrisk, självmordsprevention osv, men aldrig nånsin lämna ut något om mig utan min tillåtelse.
  
  (Önskar att detta var självklart och inte ens behövde finnas med här, men det var som att nåt upphävdes när jag försökt dö, som att jag inte var en egen människa i någons ögon riktigt, jag var ett problem som alla bar kollektivt, och därför skulle alla ha rätt till tillgång till allt. Vilket är en konstig syn eftersom jag nu var en människa och inte ett problem, och eftersom det faktiskt existerade sekretess.)

Nu kanske du läst allt det här och tänker att det låter ju bra, men det skulle ju kosta massor av pengar. Vet du? Man kan säga mycket om den vård jag fått, men kostnadseffektiv har den verkligen inte varit. Det året jag försökt ta livet av mig var jag inlagd i slutenvården drygt fem månader (dock inte sammanhängande). Förutom att ett enda sånt dygn av slutenvård kostar rätt mycket, så sysslade man med så mycket knasiga saker att man förvärrade många av mina symptom, och dessvärre gjorde mig illa på många sätt som stod i vägen för mig så jag inte kunde lita på nya behandlare eller ta till mig vård senare, vilket i sig förlängt vårdtiderna och gjort saker kämpigare för mig. Det var inte ett billigt alternativ. Jag tror faktiskt att det jag presenterat nu skulle vara billigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om självmordsförsök.

För några veckor sen skrev jag ett inlägg om självmordsförsök. Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.) Sen dess har jag grubblat en del, över vad jag önskat av vården efter det självmordsförsöket. Försökt formulera vad det var som blev så fel, och vad som istället varit bättre.

Ett tag gav jag upp att jag ens skulle kunna (och orka) formulera det. Men jag har läst lite fler texter på ämnet, och framförallt dessa rekommenderar jag:

• Discovering the Truth in Attempted Suicide
• Suicidpreventiv intervention inom primärvården
• Selvmordsforebyggingens pris
• En farlig diskurs ved forståelse av selvmord

Jag hittade nya tankar där, i mötet med dem, och tydligare konturer på en del saker. Det var något om bemötande, något om att vården måste vara både tillgänglig, utföras av människor med kompetens på området, och påbörjas meddetsamma. Och något om att det blir galet att fokusera på det tillstånd personen är när hen försöker ta livet av sig. Att det fokus som är sjukdomsfokuserat blir snett, för man gör just så, fokuserar på tillståndet när handlingen sker, som om det är att identifiera symptomen exakt då som är nyckeln för att förebygga självmord och hjälpa människor bort från självmordsförsök. Jag tror inte riktigt på det, att det är möjligt. Det finns heller inget stöd för att det går att förutse vem som ska ta livet av sig, även om det går att identifiera riskfaktorer, varningssignaler, och också saker som gör att man har större chans att klara sig.

Man vet att de allra flesta som gjort ett självmordsförsök inte dör av ett självmord senare. Man vet också att en stor majoritet av dem som dör av självmord tidigare har gjort självmordsförsök som de inte dött av. Statistiskt är de två av de tyngsta posterna när man försöker räkna ut vem som kommer ta livet av sig, så man kan hindra dem. Men det är ju svårt redan där, hur man ska räkna. För om någon gjort ett självmordsförsök, ska man då se det som stor chans att hen faktiskt kommer överleva och hitta ut ur det som är krisartat? Eller ska man se det som att det är mycket ökad risk att hen kommer ta livet av sig? Det är sant båda två. Statistiskt alltså.

Det är det där med ekvationerna igen. Att såna här saker inte går att ställa upp som siffror, det är inte problem som går att lösa på det sättet. Kanske borde man släppa hela det synsättet, det medicinska, det med fokus på symptom, diagnostisering osv. Kanske leder det bara vilse, och kanske finns det andra vägar som leder mer rätt?

Jag vet inte, det skulle vara förmätet av mig att försöka presentera en lösning på ett så stort och komplext problem. Jag tror mest av gammal vana att det finns mycket att vinna i att försöka möta människor i kris som människor, som bär på sina egna skäl, sin egen historia, som är unika och behöver bli mötta som de de är, där de är. Och att det finns mycket att förlora i att möta människor som ekvationer. Eftersom de nu inte är det.

Även om jag inte kan presentera ett alternativt sätt att möta självmordsproblematik på, så tänkte jag försöka mig på att formulera vad jag hade önskat av vården efter det självmordsförsöket jag gjorde. 

Det finns saker som gör tankarna problematiska. För att vissa av skälen till att det faktiskt blev ett självmordsförsök ligger i hur psykiatrin bemött mig och försökt hjälpa mig tidigare. Det var såklart inte bara psykiatrins fel att jag försökte dö, och det var inte heller så allvarliga fel att någon inblandad skulle riskera en tillsägning ens. Men ändå. I min version av vad som hände fanns det saker som psykiatrin gjort som hade stor betydelse i att det blev ett självmordsförsök.

Jag har skrivit om det bla här: Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör. och här: Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

När jag formulerat mina tankar om vad jag behövt och önskat efter självmordsförsöket så har jag valt att bortse från det. För att det blev för komplext att lyckas formulera något alls som kunde bli tydligt, om jag skulle ha med detta komplexa i att jag var utelämnad till hjälp hos dem som tidigare gjort mig illa och förvärrat saker för mig.

Mina idéer om vad som skulle ha varit bra hittar du i nästa inlägg, här: Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Jag återkommer i mina tankar till det här att (slutenvårds)psykiatrin är en egen värld, med andra villkor, som man förväntas förstå av sig själv. Som om det var självklart, som att man fattade allt av sig själv, bara man tog steget in i världen, steget över tröskeln till en avdelning. Idag tänker jag på det här med larm. På somatiska avdelningar kan det hända att man blir uppmanad att stanna på sitt rum och ringa på larmet om man vill nåt, för att undvika det potentiella kaos som kan bli om alla som är sjuka går runt i korridorerna och letar efter nån som kan hjälpa. Jag vet inte om det är vanligast att det är så, men det kan vara så. Och i vilket fall är det normalt på såna avdelningar att man använder larmet när man vill, när man behöver hjälp, när man behöver personalen. Det är så det går till, det är därför det finns en liten röd knapp vid ens säng. För att man ska trycka på den om man behöver något.

I psykiatrin är det inte alls så. Det finns förvisso larmknappar där, men det är inte alls självklart att det är ok att använda dem. Tvärtom, man riskerar att bli utskälld om man gör det. Vilket ingen berättar för en, det får man själv förstå genom att göra misstaget att trycka på knappen, eller se vad som händer om någon annan gör det. På de avdelningar jag varit förväntas man söka hjälp aktivt. Om man inte gör det kan man inte räkna med att få någon hjälp. (Att det finns tillstånd när det är nästan omöjligt att klara det har ingen betydelse, hjälpen är villkorad med hjälpsökande, och att vara på en avdelning är inte hjälpsökande nog, man måste klara att söka hjälp i varje situation man kan tänkas behöva hjälp.) Att trycka på larmknappen skulle ju rimligen kunna tolkas som ett aktivt hjälpsökande, eftersom det är vad det brukar räknas som, på andra sorters avdelningar, och eftersom den som trycker på larmknappen förmodligen gör det i syfte att söka hjälp. Om avdelningarna är uppbyggda så mycket utifrån att man aktivt måste söka hjälp, borde det logiskt sett vara bra när patienter trycker på larmknapparna och visar att de behöver hjälp.

Men nej, så är det inte. Jag har upplevt det som att de flesta som trycker på sin larmknapp blir tolkade som störande istället. Inte hjälpsökande. För att det ska räknas som att man söker hjälp ska man nämligen resa sig ur sängen, gå ut ur sitt rum, leta upp nån personal som har tid, och verbalt och med lugn och sansad ton formulera en önskan om hjälp.

Det är det såklart inte heller någon som gör tydligt för en, att det är det enda acceptabla sättet att visa att man behöver hjälp, och att allt som involverar olika sorters oförmågor eller känslomässiga utspel istället ofta blir tolkat som manipulationer eller störningar. Alltså: det är ingen som gör tydligt för en att man måste bete sig väldigt friskt och balanserat när man söker hjälp i sitt sjuka och/eller obalanserade tillstånd, för att räknas som trovärdig. Det är inte heller någon som gör tydligt för en att man ändå riskerar att inte bli tagen på allvar, eftersom det friska beteendet inte passar ihop med det sjuka man söker hjälp för, så även om man lyckas kontrollera sig och söka hjälp på det accepterade sättet, så riskerar man att bli misstrodd. Ingen informerar en om att alla sätt att visa att man behöver hjälp på är fel på något sätt, och att det kan vara ett helt hopplöst företag att bli hörd, sedd, trodd. Men det är litegrann en annan fråga.

Tillbaka till larmen. Det är alltså inte självklart att någon som trycker på en larmknapp tolkas som hjälpsökande. Det kan nog vara bra på sina sätt att uppmuntra patienter i psykiatrin att ta sig ut ur sina rum istället för att trycka på en knapp när de mår dåligt. Ibland tappar det bara alla proportioner. Som när jag delade rum med en patient som fick ångestattacker som liknade epilepsianfall. Att hon stannade i sin säng och larmade när de började gjorde att hon minskade risken för att skada sig betydligt. Om hon gick ut i korridoren och ramlade ihop och låg där och skakade riskerade hon både att skada sig och att skrämma andra patienter. Men inte ens då var det riktigt ok att använda larmknappen.

Jag har nog aldrig hört någon i personalen en enda gång säga att det var bra att någon larmade. Däremot har jag hört utskällningar, sura utläggningar, och också prat från behandlare om att det var bra att larmknappen vid en viss säng varit trasig/inte inkopplad, eftersom hen tryckte på den hela tiden. Som att det ens skulle vara ok, att ha larmknappar det inte går att larma med.

Orsaken till att jag tänker på detta just nu är våldtäktfsallet på Piva. (Igen. Ja, jag tänker fortfarande mycket på det.) Sydsvenskan skrev om det häromdagen, eftersom åtalet lämnats in nu. Och det visar sig att den våldtagna kvinnan försökt larma genom en larmknapp. Och att den inte fungerade.

Jag vet såklart inte varför den inte fungerade, men det borde vara självklart att ha fungerande larmknappar på en psykiatrisk avdelning, lika självklart som det är det på andra avdelningar. På en avdelning som Piva, där det är så stor risk för våld, borde det inte bara vara självklart, det borde ses som nödvändigt. Jag kan inte tänka mig att en enda i personalen skulle kunna tänka sig att jobba på Piva utan att ha en fungerande larmknapp lätt tillgänglig i kläderna. Och om arbetsgivaren skulle försöka komma undan med nåt sånt tänker jag mig att facket skulle protestera högljutt. För om man jobbar på en avdelning där det är så stor risk för våld, kan det inte vara ok arbetsmiljömässigt att utsätta sig för den fara det skulle innebära att vara utan möjlighet att larma.

Nej, jag kan inte tänka mig att det skulle vara ok att lämna personal utan möjlighet att larma. Däremot tror jag man ser annorlunda på patienters behov av att ha möjlighet att larma. Trots att de vistas på samma avdelning, trots att de också löper risk för att utsättas för våld. Och trots att de faktiskt vistas där dygnet runt, ofta mot sin vilja, och är sårbara och utsatta på fler sätt än personalen är, genom hur dåligt de mår. Jag kan tänka mig att man ändå inte ser lika allvarligt på det om någon/några av patienternas larmknappar är ur funktion.

Vem bevakar egentligen patienternas intressen vad gäller sånt? Facket brukar ha ett skyddsombud man kan vända sig till om arbetsmiljön inte uppfyller de krav som finns. Vem är patienternas skyddsombud? Vem tar den sortens strider, bevakar den sortens intressen?

Jag tror att man tänker sig att det är personalen på avdelningarna som ska vara ansvariga också för patienternas perspektiv, men är det verkligen en bra idé? Är det en modell som alltid håller? Och vad händer när personalen inte tar bristerna på allvar eller har kraft över för att reflektera över vilka brister som finns? Kan man ens klara att se hur det kan bli från patienternas perspektiv, om man samtidigt är behandlare på samma avdelning?

Det är arbetsgivarnas ansvar att se till att det finns en bra arbetsmiljö, så att anställda inte blir utsatta för orimliga risker. Om arbetsgivarna inte tar det ansvaret kan man alltid vända sig till facket, man behöver inte stå ensam.

Det är personalens ansvar att se till att det är en bra miljö för patienter, att de blir bra behandlade och inte utsatta för orimliga risker. Om personalen inte tar det ansvaret, vem vänder man då sig till? Jag tror att man för det mesta står ensam då. Alldeles för ensam.



Jag har tidigare skrivit om våldtäkten på Piva här:
Helgen kom, då hände inget.
En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?

Jag tänker på det där med identitet. Vad man skapar sin identitet utifrån, och hur mycket av den man klarar att hålla kvar helt på egen hand, om man inte får bekräftelse på den. Om ingen annan ser det man bygger sin identitet på. Ett kort tag är en sak, men en längre tid? Några år, många år? Vilka saker klarar man att inte tappa bort då, i bilden av sig själv? Och hur mycket av det man är (eller skulle kunna vara) har man inte med sig i sin bild av sig själv just för att ingen sett det, hjälpt en genom att bekräfta?

Jag tror det är rätt lite som man klarar att hitta och hålla kvar på egen hand. Kanske kan man ha kvar känslan av att man har vissa egenskaper eller förmågor om man under en lång period blivit mycket stärkt i att det är så. Att det då inte så lätt försvinner bort. Men ändå. Jag tror det är svårt. Detta att ha en bild av sig själv som inte sitter ihop med med de bilder andra ger en, av vem de tycker att man är.

Det finns såklart flera nivåer i det, som handlar om vad man klarar att hålla kvar på egen hand, och hur länge. Jag tror tex det kan vara plågsamt om man byter känsla av vem man är väldigt lätt, så det är nästan helt beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, även om man växlar mellan olika bilder av sig själv där man har positiva egenskaper. Om man inte klarar att känna att det finns nåt stabilt bakom de olika rollerna, som inte förändras så lätt, och inte från dag till dag. Om ens känsla av identitet blir nästan helt överlämnad till andra.

Men tänker fortfarande mest utifrån att identifiera sig med sina problem. Hur det kan bli så. För jag tror inte att det alltid handlar om en väldigt svag känsla av vem man är, det är för enkelt, och då skulle det att man identifierar sig med sina problem lätt kunna botas om nån hamnade i ett sammanhang där annat än problemen uppmärksammades. Till viss del är det kanske så, men inte alltid, och jag tror det sällan är hela orsaken.

För vad händer om man inte blir sedd i det man är, om man bara blir sedd i det som är problem? Om man tex hamnar med en vardag som består av slutenvård, där man är kontrollerad i så mycket och fråntagen många möjligheter? Om man är någon som gillar att spela fotboll, men inte får gå ut ensam, och inte kan träna med sitt lag. Om man är någon som gillar att handarbeta, men varken får ha nålar, långa trådar eller saxar, pga risken att för självskadande. Om man älskar att laga mat och tänka ut nya rätter, men all mat kommer från storköket. Hur länge kan man hålla kvar det i sig, tänka att "jag är ju en sån som gör det här"? Kanske ett tag. När det fortfarande känns nära till hands att återgå, när det känns som om heldygnsvården är ett undantag från det "riktiga" livet. Men sen, när det vanliga livet blir främmande, och vården det normala, vad klarar man att hålla fast vid då?

Om det handlar om större saker, och om man hamnar i en sån situation när man är tonåring och håller på att forma sin identitet, eller när man befinner sig i en situation där hela ens liv krisat ihop, när det som varit av nån anledning brutits upp, när de vänner man haft släpper taget och försvinner bort, när man blivit av med sitt jobb, när man måste inse att det som varit är slut, och inte vet vad som ska komma. Om man är på en plats i sitt liv när man måste hitta nya bilder av sig själv, ett nytt sätt att vara. Om man inte kan luta sig mot hur man var som barn, vad man gjorde då, för att man behöver hitta ett vuxet jag. Eller om man byggt sin identitet på sitt jobb eller sammanhang, och inte längre har det kvar. Klarar man då att hitta bilder av sig själv att hålla fast vid, att hitta en känsla av vem man är, och inte tappa bort den?

Det är såklart olika. Men det finns ett problem i att hitta en känsla av det positiva man är, om man samtidigt behöver vård för psykiska problem. För att situationen i sig kan kännas så skamfylld och som ett bevis på att man är en dålig människa som inte klarar av sitt liv, eller situationen man är i. För att det kan kännas som ett misslyckande. Och också för att de människor man normalt har runt sig, de som brukar finnas där och se vad man är bra på, vem man är, hur man är, också kan plågas av att man mår så dåligt. Ju sämre man mår och desto mer vård man behöver, desto större är risken att det blir så. Att dem man har nära möter en med sin rädsla och vanmakt inför hur man mår. Att det de speglar är problemen. Att de kanske inte förmår något mer än det. Och såklart: ju sämre man mår, desto mer påverkad är man av sina symptom, av det som känns ohanterbart. Och ju mer vård man behöver, desto fler möjligheter att vara något annat än problemen blir tagna ifrån en.

Är psykiatrin då medveten om detta, och hur stor risk det är att människor går längre och längre in i en bild av att de bara är problem, att de tappar mer och mer av vem de är, mer än det? Och hur mycket det kan försvåra ett tillfrisknande? Vissa behandlare är absolut det, men jag skulle säga att systemet tyvärr tvärtom har en massa strukturer som kan förvärra det istället för att ta risken på allvar.

I psykiatrin är allt fokus på problemen, att bedöma, klassificera, behandla. Det är det man får uppmärksamhet för, det är genom dem man blir sedd. Och kanske låter det som att allt är i sin ordning, det är ju vård, då är det väl det dysfunktionella eller sjuka som ska uppmärksammas, behandlas, vara viktigt? Ja. Det ska det, men om en människa reduceras till att bara bli sedd i sina problem, finns inte då också risken att hon ser sig själv som just det? En människa reducerad till att vara bara sina problem, i alla fall om det är en längre tid, eller under perioder när behovet av vård är intensivt?

Så mycket i psykiatrin blir lätt ett destruktivt samspel. Där man kan bli rädd för att bli utan den hjälp man behöver, om man låtsas om det som är starkt i en, eller de alternativa bilder av sig själv man bär på. Där man inte vågar riskera det, om man inte vet hur man ska överleva utan hjälpen, och därför gömmer det. Inte låtsas om det. Om det är så för länge, är det inte en uppenbar risk för att man tappar bort det i sin egen bild av vem man är också? Är det inte risk att det som är synligt är det som alltmer formar bilden av en, även om man i början var medveten om att man gömde något friskt för att inte riskera att bli utan hjälp? Jag tror det.

Det finns så mycket strukturer som jag förstår är svåra att komma ifrån, men som är del av det här spelet. Det man brukar lägga ansvaret för hos patienterna, men som jag vill påstå är en del av systemet, en del av villkoren för att ens få räknas som patient. Som det här med hur svårt det är att bli tagen på allvar och få vård om man inte visar upp mycket svåra symptom. Att det finns ett sånt fokus på beteenden, och att bara de med lägst bmi, störst självmordsrisk, allvarligast självskadande kan få hjälp. Det är klart att det ska vara så, kan inte alla få hjälp måste de som mår sämst få hjälpen, allt annat vore jättekonstigt. Och det är också klart att det blir en spelregel i hjälpsystemet som uppmuntrar det sjuka, destruktiva. Jag förstår att det inte är tänkt så, men det är så.

Istället för att det ses som något entydigt bra om man som patient har tillgång till en annan identitet än den sjuka, kan man bli misstänkliggjord för det. Riskera att inte bli tagen på allvar, inte få hjälp. Kanske bli klassad som någon som bara manipulerar, lurar till sig insatser som man egentligen kunde klara sig utan. Kanske är man bara lat och vill slippa jobba? Kanske vill man smita från sitt ansvar i det vardagliga livet genom en period av slutenvård, fast man skulle kunna klara det om man bara ansträngde sig? Nej, psykiatrin som system är inte alls uppbyggt utifrån att man ska hindra människor från att göra sjukdomen till en identitet. Tvärtom, tyvärr. Sjukdomsidentiteten är en fördel, ibland en nödvändighet, om man ska bli tagen på allvar.

Men det är inte alltid det är så dåligt. Jag har minnen som är små öar av vanligt liv, trots allt, mitt i det som var ett liv helt upptaget av problemen. Det handlade aldrig om de läkarsamtal där jag försökte pressas att se och ta mina förmågor på allvar. Att ställas till svars för min oförmåga att ha dem nära på det sättet var bara skuldbeläggande, tyngande, fick mig att må dåligt. Nej. Det som spelade roll var det andra, det som var att praktiskt påminna mig om att jag också var något annat. De gånger nån började prata med mig om musik, och lät mig vara en jämlik i det. När vi kollade på ett tv-program och började prata om nåt utifrån det. När vi fick baka. När jag var inlagd på en avdelning där det var möjligt att göra utflykter, ha aktiviteter. Där det gick att få plats för något annat än det sjuka, när det gick att tycka om nåt, vilja nåt, vara något annat. Och bli påmind om de sammanhang där jag brukade vara något annat. Det spelade så stor roll. Jag orkade aldrig åka med på nån utflykt eller aktivitet då. Men bara att veta att det fanns, att det uppmuntrades, att det som handlade om nåt friskt inte var förbjudet att låtsas om. Det spelade så stor roll.

Kanske behöver vi tänka lite mer på det där. Vad som händer med någon som bara blir sedd i sina problem. Och vems ansvar det är att se något annat. Är det ok med en vård som aldrig ger uppmärksamhet på ett annat sätt än genom att fokusera på problemen? Och hur lång tid är det ok? Ett par dagar, veckor? Månader? Några år? Vem ska ta rollen att hjälpa människor att se det som inte är sjukt, om det inte finns anhöriga som klarar av att göra det?

Vi kanske borde fundera på det. Och kanske borde vi också fundera på hur mycket vården försvåras om någon bara blir sedd i sina problem. Det kanske finns något som går att göra där, något som handlar om att tillåta människor att vara människor även när de mår dåligt. Kanske går det att göra något med vårdsituationen så att det blir tillåtet att vara något mer än sina problem, lite oftare än det är nu.

Och kanske borde de existentiella skikten tas på större allvar. Frågan "Vem är jag?" spelar roll. Och om man mår mycket dåligt kanske man tappat bort svaret, eller famlar efter ett nytt. Vad händer då om psykiatrin beter sig på ett sätt som uppfattas som ett svar på frågan; "Du är problem", och i övrigt ignorerar allt som handlar om det existentiella? Det finns väl inget enkelt svar på det, eller rättare sagt är svaren väl många olika beroende på vem det handlar om, och i vilken situation hen är. Jag tror ändå att det finns något som kan göras bättre där. Som handlar om att se, och att hjälpa någon att se sig själv, hjälpa någon att se att hen är mer än det sjuka.



Detta inlägget är delvis en fortsättning på inlägget jag skrev häromdagen.
Och inlägget Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt? är till viss del en fortsättning på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.  Kommentarfältet är inte för debatt.

Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Mannen som är misstänkt för att ha våldtagit en kvinna på Piva i Malmö är häktad och flyttad till en rättspsykiatrisk avdelning. Han nekar, men det finns ett viktigt vittne. En i personalen såg delar av händelsen. Allt enligt den här artikeln i sydsvenskan.

Låt oss stanna upp ett par sekunder. Tänka efter. Det tog fem dagar att polisanmäla händelsen. Det fanns en i personalen som såg det som hände. Åklagaren säger, efter att ha pratat med vittnet, att det var ganska klart att ett allvarligt brott begåtts. Verksamhetschefen inom psykiatrin rättfärdigar däremot att det tog fem dagar att anmäla, eftersom det var oklart.

Vad sysslar psykiatrin med? Och varför? Kanske skulle man ha en intern utbildning tex för cheferna, där det klargjordes vad som är psykiatrins område. Och vad som inte är det. Tex bedömningar och utredningar i rättsfall är alltså inte något vården ska syssla med.

Enligt Thérèse Eriksson flyttades den våldtagna kvinnan till en annan avdelning direkt efter våldtäkten. Hoppas det är sant. Hoppas det finns någon som ger henne allt stöd hon behöver.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera det jag skriver om får du göra det på annat håll.

Helgen kom, då hände inget.

Dagen började med att jag läste den här nyheten om en "misstänkt våldtäkt" på Piva i Malmö. Den följer mig genom dagen, jag lyckas inte ruska av mig den. Och jag vet precis varför, för den drar i sånt som för mig handlar om det jag tycker sämst om med psykiatrin.

Först. Piva är alltså psykiatrins intensivvårdsavdelning. Jag vet att det ser olika ut på olika håll hur det är uppdelat och organiserat, men har de inte ändrat om alldeles i Malmö sen jag var på sjukhuset senast, så finns det allmänpsykiatriska avdelningar, som är för patienter med tex depression, självskadebeteende eller ångestproblem av den storleksordningen att det är risk för självmord. Det finns också psykosavdelningar som är för dem som har psykossjukdomar, och en akutpsykiatrisk avdelning som är den man kommer till efter bedömningen, och där man kan stanna tills det finns plats på en av de andra avdelningarna, eller vara om man bara behöver vara inlagd över natten och kan åka hem igen sen. Förutom de avdelningarna finns intensivvårdsavdelningen. Det är där man vårdar dem som är våldsamma eller utåtagerande av olika orsaker. Där ska det finnas "tät personalnärvaro", som det står i artikeln, och personalen ska också vara vana vid att handskas just med våldsamhet.

Jag har aldrig själv varit på den avdelningen, så kan inte skriva om upplevelser av att vara där. Men jag vet att många som är där vårdas med tvång och att risken för våld är större på den avdelningen än på de andra. Att det lite är därför den finns. Man kan ju fråga sig hur det alls kan ske en våldtäkt på en avdelning som rimligen borde ha rutiner för att se till att patienterna inte skadar varandra. Kanske finns det brister där. Jag har ingen aning, och jag hoppas att man ser över det nu. Det är en tragedi att det kunde ske, men trots allt kan inga rutiner i världen hindra alla katastrofer, och egentligen är det inte det som gör mig mest upprörd. Det som gör mig mest upprörd är hur man sen handskas med det. Låt mig citera ur artikeln:

"Personalen upptäckte samma dag som händelsen, på fredagen, att allt kanske inte stod rätt till. /.../ 
– Det hände på fredagen. Sen kom ju helgen. Och då hände inget. Sen fick man ha samtal med den som blivit utsatt för detta, för att ta ställning till om man skulle polisanmäla eller inte.
– Det är viktigt att vi gör det, att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler."

[sydsvenskan.se]

På fredagen upptäckte personalen att inte allt stod rätt till. Först på onsdagen hade de lyckats prata med den som utsatts. Skälen man uppger till att det dröjt handlar inte om att hon varit så psykotisk att det inte gått att kommunicera, eller nåt annat i den stilen. Nej. Det man uppger är att det var helg. Det verkar vara anledning nog att inte göra något. Som om det inte går att prata på helger.

Fem dagar. Vad hände på de dagarna? Fortsatte den våldtagna kvinnan vara inlåst på samma avdelning som förövaren? Förväntades hon klara av att dela korridor, matsal, att riskera att möta honom när som helst, förväntades hon klara av att det, som om det var normalt? Jag vet inte såklart, det står inget i artikeln om de handskades med problemet på nåt sätt alls medan det var helg, om de gjorde något för att skydda henne. De kanske gjorde det. Det kan ju vara så att psykiatrin bara har en chef som inte fattar att det hade sett bra ut att säga det då. Om man gjorde nåt. Jag behöver ju inte vara så elak att jag tar för givet att inget gjordes, men jag tänker inte heller vara storsint nog att tänka att det självklart var någon som gjorde något för att trygga den som nog blivit utsatt. De hade ju inte kommit fram till om de trodde på hennes utsatthet än. Det skulle vara likt psykiatrin att inte göra nånting. Det var ju helg. Det är allt som är sagt. Helgen kom, då hände ingenting.

Ett stort problem jag ser är att psykiatrin inte ser var gränsen för deras ansvarsområde går, och att man därför tappar bort det som borde varit deras ansvar.

"Vi måste först göra viss utredning själv innan vi polisanmäler /.../ Hade vi varit helt hundra på att vi misstänkte en våldtäkt hade vi givetvis polisanmält direkt. Men vi var inte var helt på det klara med hur detta gått till och alla inblandade parter kunde inte styrka det, säger Sven-Erik Andersson."

[sydsvenskan.se]

Det verkar som att psykiatrins verksamhetschef verkligen tror att man både har kunskap om rättsliga bedömningar, och att det är man själv som ska göra dem. Jag tror de flesta skulle säga att det är det vi har polis och rättssystem till, att bedöma om ett brott begåtts, komma fram till hur det gick till och vem som är skyldig (om det är möjligt). I åtminstone detta fallet ser psykiatrin det som sin sak att redan ha gjort utredningen, och bara lämna över till polisen om de redan kommit fram till hur saker ligger till, och att ett brott begåtts.

Jag tänker mig att det rimliga skulle vara att inse att det inte är psykiatrins jobb, att de bedömningar psykiatrin är ansvarig för är de som handlar om medicinska tillstånd, och att brott faktiskt är ett annat område och en annan sak att bedöma. Jag tänker att om man faktiskt tog in att det var så, att det är polisen som ska bedöma och utreda brott, så hade man också kunnat se vad som kunde vara ens egen roll, om man borde göra något. Förutom att polisanmäla meddetsamma då, vilket borde vara självklart om man misstänker brott. Tex kanske man kunde kommit fram till att det skulle vara en bra idé att försöka säkra bevis om det fanns såna. Att se till att den våldtagna kom till en läkare som kunde undersöka henne borde inte vara helt omöjligt med tanke på att hela sjukhusområdet är inom gångavstånd från psykiatrin. Att se till att eventuella skador dokumenteras, det kunde vara lämpligt att ta ansvar för, tänker jag, om man har en patient som inte har rätt att komma och gå som hon vill, och som förmodligen inte anses kunna ta övertänkta beslut pga sitt tillstånd.

Inte ens i efterhand ser man att det rimliga är att polisen gör polisarbetet. I artikeln understryks det istället hur viktigt det är "att vi inte bara rusar iväg och polisanmäler" istället för att beklaga att man haft bristande och felaktiga rutiner. För rutinerna borde väl vara att alltid polisanmäla så fort man tror att ett brott begåtts? För visst kan brott begås även mot människor vars verklighet på ett eller annat sätt rämnat, människor som kanske själv är våldsamma? Visst är även de människorna personer som ska behandlas som alla andra inför lagen, eller har jag missat något viktigt? Fråntas man sitt allmänna människovärde om man mår tillräckligt dåligt? Är det psykiatrins uppgift att utreda när ett brott egentligen kan räknas som ett brott, om det begås på en avdelning, om det är en patient som gör en annan illa?

Det som trots allt gör mig mest upprörd är att verksamhetschefen konsekvent försvarar personalen, agerandet, och att polisanmälningen dröjt. Han kunde ha valt att beklaga det inträffade, att säga att det naturligtvis är tragiskt, att det inte borde kunna hända, och att de ska se över sina rutiner både vad gäller när man ska göra polisanmälningar, och om man har bra rutiner för att hindra att patienter gör varandra illa. Han kunde varit tydlig med att han som verksamhetschef naturligtvis har det yttersta ansvaret och att det är ett stort ansvar att låsa in en människa när hon mår dåligt, och att man då alltid måste kunna vara trygg med att man inte skadas. Att det är fruktansvärt att någon som redan mådde så dåligt blivit utsatt för detta, och att det är hans avsikt att göra vad han kan för att hon ska få så mycket hjälp hon behöver nu.

Inget av det säger han. Det ska göras en internutredning för att se hur det kunde inträffa. Det är det enda. I övrigt försvarar han personalen, deras agerande, att man inte polisanmält.

Det är så man brukar göra. Hålla varandra om ryggen, se till att aldrig tro på att någon gjort något fel. Strunta i konsekvenserna för patienterna. Jag vet, det är inte alla som gör så, eller sympatiserar med att det görs. Men det är det vanliga. Lojaliteten, och att inte släppa den, att aldrig släppa den.

Jag undrar hur man får hjälp om man traumatiserats av en våldtäkt medan man var inlagd inom psykiatrin. Jag undrar vems ansvar det är att hjälpa en att läka då. Att inom psykiatrin få hjälp för skador man fått inom psykiatrin? Är det inte omöjligt? Åtminstone om psykiatrin inte tagit det på allvar, om de dröjt med att polisanmäla, om systemet visat hur det väljer att vara lojalt med alla som jobbar inom det. Är det inte omöjligt åtminstone om lojaliteten med systemet valdes framför att försöka ge en upprättelse?

Det är så tragiskt. Och det är så typiskt psykiatrin. Att låtsas att allt var i sin ordning, fast det så uppenbart begåtts fel. Fast man underlåtit att göra det man borde ha gjort. Som om det ändå var ok. Helgen kom ju. Det vet väl alla. Då händer ingenting.

Att diskutera vård med andra patienter.

Kimberly Kjellberg twittrade om det här anslaget som sitter på en slutenvårdsavdelning. Jag har aldrig varit på den avdelningen, eller vårdats inom psykiatrin på det stället, så vill varken peka ut nån eller spekulera i hur vården ser ut just där. Men jag tycker det finns en del saker som är problematiska med detta, och som jag kan känna igen från den vård jag tagit del av. Framförallt vad gäller den första punkten:

"Diskussion mellan patienter kring vårdinnehåll, sjukdomsbild, medicinering och behandlingar är inte acceptabelt. Finns frågor eller funderingar kring dylikt hänvisar vi till att man vänder sig till personal."

Det kanske låter självklart, och jag kan till viss del se det adekvata med förbudet. Det är ganska vanligt med samtal där man triggar varandras dåligmående. Där man pratar om självskadande, självmordstankar, självmordsmetoder, ätstörningar och annat, på ett sätt så att man förvärrar för varandra. Det behöver absolut inte vara med det syftet, men det kan lätt bli dåligt, och såklart ska man göra vad man kan för att såna samtal ska undvikas. Överhuvudtaget ska man göra vad man kan för att saker som får patienter att må sämre ska undvikas, tänker jag.

Men även vad gäller den sortens triggande samtal som blir destruktiva känner jag mig skeptisk till denna lappen. Varför? Jo, för att det är en lapp. På vilket sätt skulle den kunna lösa det problemet? Kanske patienter ser till att byta samtalsämne om personal är i närheten, men att problemet döljs betyder verkligen inte att det är försvunnet. Istället önskar jag att personalen var närvarande, pratade med patienterna, satt i dagrummet och småpratade med de som var där, så fort de hade tid över. Och att de i stödsamtalen kunde ta upp sånt som är problematiskt med att finnas på en slutenvårdsavdelning, och se vilka saker som är jobbiga för just den patienten. Har hen haft ett samtal där hen blivit triggad av tex självskadeprat, så behöver hen nog prata om hur man kan handskas med det, och en behandlare som är medveten om problemet kan finnas där och hjälpa till genom att visa strategier för att man ska kunna stabilisera sig efter ett sånt samtal, och prata om hur man kan göra för att undvika att hamna i det destruktiva igen. Hur man kan sätta gränser, att det är ok att gå sin väg. Man kan prata om vilka saker som egentligen är riskfyllda för just hen om det blir prat om, och visa att alternativet att inte delta i den sortens samtal finns.

Om såna samtal är så tydligt förbjudna och istället förs i skymundan, så antar jag att personalen räknar med att patienter ska följa reglerna och inte ha såna samtal, och att man då inte finns tillgänglig för att hjälpa någon som mått dåligt av det, och inte heller finns tillgänglig för att hjälpa någon att sätta gränser eller gå ifrån såna samtal. Jag tänker mig att det finns en risk att den reaktion man istället får om man berättar att man mått dåligt av ett sånt samtal är att man blir skuldbelagd för att man deltagit i ett sånt samtal, som är mot reglerna.

Jag tycker att behandlare överlag är dåliga på att hjälpa patienter med det som är jobbigt i slutenvårdssituationen. Det kan tex vara svårt att vara inlåst, att bli kontrollerad, att inte ha så mycket integritet som man behöver, att kanske aldrig ha chansen att vara ensam. För att inte tala om hur svårt jag tror det kan vara att bli utsatt för att tex bältas. Att det kan vara jobbigt för patienten betyder inte att det är fel att försätta hen i en situation där hen måste stå ut med det. Det kan vara det enda alternativet om man ska hjälpa någon att klara att inte ta livet av sig, eller hjälpa någon ur en psykos. Att sättet att behandla patienterna är ok och kanske de bästa alternativ som finns till hands upphäver däremot inte alls att det kan vara jobbigt för patienten. Och jag önskar att behandlare var bättre på att ta upp de sakerna, och hjälpa människor att handskas med det. Det finns kanske saker man kan göra för att det ska kännas lättare, utan att man ruckar på säkerheten. Och det finns garanterat saker personalen kan göra för att patienten ska känna sig tryggare. 

Nåväl, det var en liten utsvävning. Tillbaka till lappen. Det är inte bara samtal som blir triggande och destruktiva som är förbjudna. Nej, alla samtal som handlar om behandling, vårdsituation och sjukdomsbild är det. Jag kan inte se det rimliga i det. Varför? Av flera olika anledningar.

En anledning är att andra patienter är en bra informationskälla kring vilka olika behandlingsalternativ som finns. Hur de fungerar, vilka fördelar och nackdelar de har. Jag har ofta upplevt det som att det är hos patienter man kan få reda på vad som finns, och att det är där man kan få en hyfsat nyanserad bild av vad behandlingsalternativen faktiskt innebär. Från personalens sida är det svårt att få sån information. Dels för att de själva inte genomgått någon behandling, och därför inte kan ge en bild av hur de upplevde det. Dels verkar de ofta rätt ointresserade av att ge den sortens information, och många förespråkar bara den metod de själva använder. Att få en kbt-terapeut att förklara varför kbt är bra är en sak, men att få samma människa att förklara storheten med psykodynamisk terapi är inte lika lätt. Att få en läkare att säga att medicin kommer lösa ens problem brukar vara ganska enkelt, men man kan inte räkna med att hen kan ha en nyanserad utläggning om olika samtalsterapier, vad de innebär och på vilka sätt de skulle kunna hjälpa en. Såklart är detta en förenkling, det finns de som har koll, det finns de som kan informera, men för det mesta är det inte så. Patienter däremot har ofta skickats hit och dit, provat det ena och det andra, och kan jämföra och berätta om det på helt andra sätt.

Detta handlar alltså även om vårdalternativ som inte erbjuds inom slutenvården. Men min erfarenhet är att det kunnat hjälpa mig väldigt mycket bara att hitta något att tro på, att få höra om något som hjälpt någon annan. Att hitta ett hopp om att det kan finnas något som kan hjälpa även mig. För mig har det varit väldigt värdefullt, och jag kan inte se det rimliga i att förbjuda patienter att hjälpa varandra på det sättet. Patienter kan ha en kunskap med sig som de flesta behandlare saknar, som utgår från att själva ha varit i behandling. Varför inte tillskriva denna kunskap ett värde, och varför förbjuda denna kunskap att spridas?

En annan anledning till att jag tycker att det är orimligt att patienter inte ska få prata om vården är att det kan vara svårt att bli tagen på allvar tex i hur svårt det kan vara att ha biverkningar av mediciner. Jag har oftast upplevt det som att det viftats undan som oväsentligt, om jag alls kunnat få bekräftat att det rör sig om biverkningar. Hos andra patienter har jag kunna hitta förståelse och igenkänning, vilket har betytt mycket. Behandlare kan också vara dåliga på att informera, ibland känns det som att patienter ska veta så lite som möjligt om den vård de får. Som att det skulle påverka behandlingen om de blev informerade, och som att det går att uppnå bra vårdresultat utan att blanda in patienten i alltför hög grad. Hur många ECT-behandlingar är det vanligt att ge? Vad ska man göra om man tappar minnet? Är det normalt att blanda hur många mediciner som helst? Är det normalt att kombinera ECT och mediciner? Vilka mediciner är egentligen narkotikaklassade? Sånt har jag haft svårt att få svar på från personalen. Och då har jag ändå vågat fråga. Ett problem kan ju också vara att personalen inte alltid är så lätta att få tid och uppmärksamhet från, och att det kan vara svårt att orka eller klara att ta plats när man mår dåligt, och då finns patienter där och är betydligt lättare att fråga. Behandlarna skulle kunna vara mer tillgängliga, och då skulle man kunna undvika en del av att patienter vänder sig till varandra. Men jag tror inte att det skulle lösa allt. Framförallt har jag saknat en syn inom slutenvården som handlar om att göra patienter delaktiga i sin vård. Det är något jag önskar ändrades, och jag önskade att man såg det rimliga i att låta patienter få reda på mer. 

En tredje anledning till att det är dåligt att förbjuda patienter att prata om vården är att slutenvården är ett eget system som kan vara svårt att förstå när man är ny i det. Det finns särskilda spelregler, och olika avdelningar har olika regler. På vilket sätt skulle det vara dåligt för patienter att hjälpa varandra att förstå hur man ska göra för att be om permission på det korrekta sättet, om det finns en tvättmaskin man får använda, om man ska gå in i köket och sätta sin tallrik när man ätit, eller om det är helt förbjudet, eller andra mer praktiska saker kring vården? Jag förstår det inte. Kanske skulle det vara rimligt att personalen informerade om det, men om de missat eller inte är tillgängliga? Det kan vara mycket värt också att kunna fråga andra patienter om sånt som handlar om olika behandlare. Tex vilka man kan lita på att de kommer och hämtar en när det är middag och vilka som räknar med att man själv håller reda på tiden. Vilka som ser till att det finns kvar vegetarisk mat när man kommer och vilka som inte bryr sig och låter vem som helst få av den, vilket kan göra att man blir utan mat om man är lite sen. Det kan också vara skönt att få bekräftat att vissa i personalen kör med maktspel och behandlar patienter dåligt. För att man då lättare kan vara beredd, och lättare kan se att det inte handlar om en själv och att man skulle ha gjort nåt som utlöst det. Att höra andras berättelser om dem som jobbar på avdelningen kan vara ett sätt att göra det sociala spelet begripligt, och verkligheten på avdelningen möjlig att leva med. Att bli hänvisad till att fråga personalen om det? Det är helt orimligt. Vem i personalen skulle säga att "jamen X är taskig mot alla, att hen sagt elaka saker till dig är inget personligt", eller ens verifiera det som hänt? Min upplevelse är att det vanliga i såna situationer är att personal försvarar varandra, och att man får allt placerat hos en själv.

Att prata om diagnoser kan låta som en dålig sak, och ibland kan det bli triggande. Men det kan också ha en funktion av att bli verifierad, speglad, och begriplig för sig själv. Antingen om man tycker att diagnosen är rätt eller inte. Från andra patienter kan man få reda på om en viss läkare sätter samma diagnos på nästan alla. Tex har jag varit med om läkare som satt borderlinediagnos på alla tjejer under 30 på avdelningen. Det kan ju hända att det var korrekt, men det kan också vara så att behandlare gör slentrianmässiga bedömningar, och det kan betyda mycket att kunna se det. Det är något man aldrig kommer kunna få hjälp av från personalen.

Jag tycker också det är rimligt att få lov att prata av sig om sånt som händer på avdelningen. Sånt personalen gör som är jobbigt för en. Sånt man grubblar på. Att få gråta och bli tröstad om man inte blir trodd, att bli lugnad om man är rädd. Att få vara arg utan att nån går och hämtar behovsmedicin. Såna saker önskar jag att det fanns personal för, för det kan bli för tungt för patienter att ta hand om varandra. Men att man aldrig skulle få kommunicera kring det som händer, prata skit om personalen, vara frustrerad för att man inte har tillåtelse att gå ut ensam, och att ingen kan komma och hälsa på en? Att man inte skulle få fråga andra hur de mår, vad de tänker på, hur de upplevt något? Det blir konstigt. Att engagera sig i livet tillräckligt för att vara social med andra har varit friskhetstecken för mig, det har varit väldigt konstigt när det motarbetats. Såklart måste det finnas gränser för vad som är ok när alla mår så dåligt, och såklart kan det bli väldigt destruktivt. Där har personalen ett ansvar, att se till att det håller sig på en ok nivå, och att försöka hindra att det blir destruktivt. Men att göra det genom att sätta upp en lapp? Att göra det genom att försöka förbjuda alltihop? Jag tror inte det är en bra väg. Jag tror inte ens att det är en väg som leder åt det håll man önskar, snarare finns det risk att man förvärrar saker och att förtroendet för behandlarna minskar i samma takt som förbuden ökar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.