Vad var det jag behövde för att kunna må bättre?

Det blir inte av att skriva nya inlägg så ofta nu. Det är så mycket annat som behöver tänkas, läsas, skrivas. Emellanåt tänker jag att jag kanske är färdig här, att jag kanske sagt det jag hade behov av att säga. Fast jag tror inte det. Jag tror att det känns så bara för att jag är så trött i huvudet av andra saker, att tankarna som hör hemma här inte riktigt får plats i mitt liv nu. Det finns fortfarande en liten lista med saker jag tänker att jag vill skriva om. Det finns saker jag vill skriva om igen, teman jag behöver återvända till, formulera något nytt om. Nej, jag tror inte jag är färdig. Jag tror bara att jag är lite för trött nu. Att utrymmet i mitt huvud inte räcker för allting. Men idag finns det lite plats över. Så idag skriver jag något nytt, återvänder till något gammalt.

En av de saker som provocerar mig mest både med vården och de myndigheter jag haft kontakt med, är att det jag gör på egen hand inte räknas. För att något ska räknas ska det vara organiserat av någon annan, bedömt, bestämt och skapat av någon annan. Kanske i samarbete med mig, men det är alltid så. För att det ska räknas så krävs det att någon annan, nån sån som har auktoritet och som anses veta bättre än jag vad jag behöver, har bestämt och utformat det. Jag har skrivit om det förr. Idag vill jag skriva om vad jag egentligen behövt för att bli bättre, för att kunna läka i mitt kaos, hitta ut ur mitt mörker, ta hand om mina trauman. För helt ärligt spelar det ingen roll hur mycket vården skulle ha gett mig, eller vad, det hade aldrig räckt med det. Det finns saker jag behövt som behövde komma från andra håll.

Jag behövde Gud. Det var där mitt läkande började, det var där jag hittade det ljus som gav mig kraft att fortsätta, att kämpa, att komma vidare. Det finns säkert andra saker som kan fungera så, och missförstå inte det här inlägget, jag tror inte alls på att vården kan ordinera tro. Och jag behövde tro. Den religiösa tron, för det var där det började för mig, i den tilliten och tryggheten en tro på något annat kunde starta. Jag behövde det för att börja tro på mig själv, på andra, på att världen kan vara en bra plats, trots allt det hemska som finns här.

Jag behövde kyrkan, jag behövde det rituella som finns i gudstjänsterna, jag behövde människorna och att vara kravlöst välkommen. Jag behövde få bidra när jag klarade det, och med det jag orkade och klarade, och jag behövde att vara välkommen även om jag inte klarade att ge något överhuvudtaget. Jag behövde att vara välkommen även när jag bara satt och grät, inte pratade med nån, när jag var så trött så jag vinglade hela vägen hem. Jag behövde den platsen. Det sättet att finnas med andra. Och de saker som kunde växa där, de sätt jag kunde växa där. Våga ta plats, hitta mig själv, våga tro på att jag kan vara välkommen även i andra sammanhang, på andra platser, bland andra människor.

Jag behövde be. Tusen miljoner gånger behövde jag be. Och mer. När kaoset var som hemskast behövde jag ha någon att viska till, jag behövde bilderna av Jesus, jag behövde tron på att mörket och smärtan och kaoset inte är allt, att det finns något bortom, att ljuset är det som vinner till slut. Jag behövde det för att kunna ta ett steg till ut i mörkret, där jag inte kunde se vägen framför mig, och sen ett till. Jag behövde det för att orka fortsätta finnas även när det kändes som att jag föll handlöst och när ingen förstod vad som hände, när jag var ensam med mig, utelämnad till att klara mig själv. Jag behövde det så väldigt mycket.

Och nej, jag ska inte bara skriva om tro, det är inte ett sånt inlägg. Och det hade inte räckt med tron heller. Faktiskt lika lite som det räckt med vården och myndigheterna.

Jag behövde den vården jag fick, när jag fick fungerande vård. Jag behövde terapi där jag fick finnas, där mina gränser respekterades, där jag kunde bli sedd, hörd, trodd. Återupprättad. Jag behövde vända mig om istället för att fly, möta det som jagade mig, och jag behövde att det fanns någon där som följde med mig.

Jag behövde sluta med medicinerna, för att sluta vara avtrubbad, för att kunna komma nära mig själv igen, för mediciner trubbar av mig nåt väldigt. Jag behövde kämpa mig igenom och ut ur bensoberoendet psykiatrin hjälpt mig att skapa, för att få konturer igen. Jag behövde få vara livrädd för mediciner ett tag, och sen har jag behövt inse att under de värsta perioderna kan jag behöva avtrubbningen. För att alls sova, orka andas, orka finnas. För att smärtan varit så bottenlös ibland, för att det inte gått utan. Och det var möjligt för att det fanns bra vård då, för att det fanns någon som var varsam och lyhörd och som jag vågade lita på med medicinerna, att jag inte skulle bli överkörd, driven in i beroende, straffad om jag inte ville. Ja. Jag behövde terapin så innerligt mycket, och jag behövde få slippa mediciner, och jag behövde få använda mediciner.

Jag behövde sätt att handskas med det ordlösa. Jag behövde rita det som inte kunde få form annars, behövde göra figurer i lera, virka figurer, jag behövde hitta form för saker, och inte bara genom ord. Jag behövde skriva också. Orden har alltid varit mitt starkaste vapen mot kaos, med orden kan jag tvinga på kaoset konturer, bringa så mycket ordning det finns att uppbringa, ibland hitta begripligheten, men ibland bara se vad det är som händer, även om det inte går att förstå. Orden är också ett sätt att kunna hitta mönstren, fast det brukar komma i efterhand, men de är ändå där, en del av att kaoset kunde skingras.

Jag behövde andras ord också. Det fanns inte många som förstod vad som hände med mig när jag dissocierade som värst, i min terapi har det oroväckande ofta varit jag som fått förstå mest, förklara mest, jag som fått leda även när jag behövt att någon gått före mig. Jag behövde hitta kunskapen, eftersom ingen kunde ge mig tryggheten genom att ha den. Den fanns i andras ord. I böcker, sidor på nätet, bland andra som var som jag, eller ungefär, åtminstone fungerade tillräckligt mycket likadant för att förstå vad jag sa.

Jag behövde andra så väldigt mycket. Människor på forum och i bloggar. Där jag kunde våga skriva om mycket av det som hände, där jag kunde tro att andra kanske kunde förstå. Där jag kunde hitta nya vänner, såna som var mer som jag.

Och jag behövde mina gamla vänner. De som fanns konkret i mitt liv. Som kunde dricka te och virka tillsammans med mig, som kunde ta en promenad och som förstod om jag behövde ställa in saker, ibland många gånger i rad. Jag behövde dem jag vågade ringa till när minnena slet i mig, och jag behövde dem som fanns på ett annorlunda men inte sämre sätt. Jag behövde människorna i mitt liv.

Och jag behövde slänga ut människor ur mitt liv. Ibland på ett orättvist hårt sätt, och ibland var det orättvist att alls slänga ut dem ut mitt liv (och jag skäms för och ångrar en del saker som hänt), men jag behövde det, i min väg till att hitta mina gränser, min tro på att jag får bestämma i mitt liv. Jag behövde bråka. Jag behövde vara omöjlig. Jag behövde ha jättetydliga gränser. Jag behövde stå på min sida och skita i om andra tyckte det var fel val. Jag behövde skapa en plats för mig att finnas på, och behövde bestämma över den platsen, för att göra den till min. Bestämma vem som var välkommen dit och vem som inte var det.

Jag behövde mig själv, behövde att jag tog mitt parti, även när jag var splittrad. Behövde att jag var lojal med alla delar så mycket det var möjligt. Behövde ge mig min kärlek, mitt lyssnande, mitt tålamod, min förståelse. Behövde göra inre bilder av vad som hände mellan oss, och behövde hitta sätt så vi kunde lära känna varandra, närma oss varandra, sätt så vi kunde läka tillsammans.

Jag behövde få anknyta, behövde en terapirelation trygg nog för att kunna skapa en djup anknytning, och kanske att jag behövde att det var något som skedde utanför psykiatrin, eller så var det bara så det råkade bli. Jag behövde finnas hos någon, på anknytningssättet, jag behövde vara liten och klamra mig fast, behövde putta bort, behövde hitta vägar ut ur den innersta ensamheten, vägar som ledde även till att andra relationer kunde djupna.

Jag behövde gråta så mycket, och jag behövde skrika ibland. Jag behövde gå långa promenader för att hitta lugn, och jag behövde börja lyssna på min kropp, bry mig om när den sa att jag inte kunde resa mig, för att jag inte orkade. Behövde ta mig på allvar.

Jag behövde skapa en självtillit och behövde ge mig rätt att ha tolkningsföreträde i mitt liv. Behövde få vara den som vet hur jag mår, den som bäst kan se mönstren, den som bestämmer vilka tips, råd och idéer från andra och vilka tolkningar från andra, som kändes bra, sanna, värda att ta på allvar.

De flesta tips och idéer kommer väldigt många gånger från olika människor, de flesta har jag hunnit prova, och jag behövde sluta tro att jag hade plikt att varje gång visa att titta, nu gör jag som du tror blir bra för mig och titta det blev jättedumt och jag blev sämre. Jag behövde ge fan i att andra vill rädda mig och att de tror att de har rätt att tro att de vet bättre än jag då. Jag behövde hitta sätt att stänga ute dem som jag litat på som rätt vad det var slog över och började skuldbelägga mig för att de tyckte att jag bara var destruktiv som inte följde deras råd. Eftersom deras räddning var mitt enda hopp.

Jag behövde låta bli att lägga mitt liv i andras händer, även när andra blev arga på mig för att jag inte ville, även när de förklarat att jag gör mig illa, låter min rädsla styra, att det handlar om otillit. Jag behövde andra, och jag behövde tilliten till mig själv. Jag behövde ha mitt liv i mina händer, även när jag var som mest sårbar, mest behövande, behövde vara min, behövde ha makten i mitt liv, även när jag behövde andra för att alls överleva, deras hjälp, deras vänskap, deras närhet, närvaro.

Och jag behövde våga finnas i kärlek, och i den sortens närhet. Behövde våga att någon rörde vid min hud med kärlek, och behövde våga stanna kvar. Behövde finnas i någons blick, och behövde att den blicken svämmade över av kärlek.

Jag behövde hitta tillbaka till min kreativitet, och jag behövde hitta innehåll som kändes meningsfullt i mitt liv, att fylla mina dagar med. Speciellt de åren jag inte kunde ta mig hemifrån var det helt livsviktigt, och inte särskilt lätt. Jag behövde känna att jag sitter ihop med världen, jag behövde ha utlopp för mitt engagemang, jag behövde hitta sätt att ge av det jag är och det jag har.

Jag behövde hitta vägar för att börja tro på att jag kan saker igen. Och det sjuka i det är att det snarare är vårdens och myndigheternas inställning till mig som urholkat det, än tiden jag mått för dåligt för att klara något. Jag behövde och behöver fortfarande hitta sätt att tro på mina prestationer, att jag kan göra något som spelar roll, att jag kan duga. Och jag behövde och behöver ha så lite kontakt med vården som möjligt för att kunna göra det. Jag behöver skydda mig, inte bli urholkad samtidigt som jag försöker fylla på, för det fungerar inte så bra. Jag behöver slippa vården.

Och om du inte förstått det här inlägget så bra så kan jag sammanfatta det viktigaste: det är inte så enkelt. Det var lika viktigt att få bra vård som att få skydda mig och slippa vården. Det var lika viktigt att få slippa ta mediciner som att få använda mediciner när jag behövde. Jag behövde mig själv, och jag behövde andra. Jag behövde få vara stark och kompetent och klara saker, och jag behövde få vara trasig och svag och behövande. Det var aldrig det ena eller det andra. Och det finns så väldigt mycket i mitt läkande som inte kunnat utspela sig inom vården, som inte skulle kunnat konstrueras i myndigheternas system.

Jag har jobbat väldigt medvetet med att rehabilitera mig utifrån mina förutsättningar och mina problem, vilket myndigheterna och vården inte kunnat hjälpa mig med, för de ville utgå från sina fördomar om mig istället. Det är ju galet, lika galet som det är att jag behöver skydda mig från vården, att vården och myndigheterna urholkat min tro på mina förmågor, och en del andra saker. Det finns mycket som kunde bli bättre, som kunde vara mer stöd och mindre skada.

Och allt kan inte rymmas där ändå, hur bra vården och rehabiliteringen än är. Vissa saker måste kanske utspela sig på annat håll. Och kanske att man skulle ha lite ödmjukhet, förstå att patienters liv är större och mer än de timmarna ni ses, och att också de andra timmarna spelar roll, att också de kan vara fyllda av värdefulla saker. Att framsteg kan bero på det ni gör tillsammans, men kanske också bygga på andra saker som finns vid sidan av. Musik, vänner, bön, promenader, vila, kärlek, lek, eller något annat. Och kanske att patienten vill berätta om de sakerna, och kanske att hen vill ha dem för sig själv. Men oavsett det, så finns det anledning att tro att det finns ett liv utanför vården, och att det livet kan vara det som har den mest avgörande betydelsen, till och med kan vara viktigare än vården, även för någon som har mycket stort behov av vård.

Vi är människor, vi som är patienter. Det betyder att vi är komplexa. Det betyder att det vi behöver kan vara en mycket komplex sammansättning av olika saker. Det finns det ni kan och ska ge, och det finns annat som inte är er sak. Det är så det måste vara. Ni kan inte hålla på att förenkla oss tills vi passar in i era mallar, ni kan inte plocka av oss komplexiteten, för då gör ni oss till något annat än människor. Och det är inte läkande alls.

Vi behöver er (om ni ger bra vård). Och ni är inte allt vi behöver, ni kan aldrig bli det.



Tidigare inlägg som anknyter till det jag skrivit om idag:

• Allt jag är, allt jag gör, allt jag rör blir till luft.
• Saker som har hjälpt mig. Del 1.
• Saker som har hjälpt mig. Del 2.
• Saker som har hjälpt mig. Del 3.
• Saker som har hjälpt mig. Del 4.
• Saker som har hjälpt mig. Del 5.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag försökt förklara depersonalisation och derealisation, vad det rör sig om för symptom, och vilka orsakerna och de utlösande faktorerna kan vara.

Jag har också försökt förklara skillnaden mellan depersonalisation som ett symptom som kan vara del av många olika reaktioner och problem, och depersonalisationssyndrom (DPD) som handlar om en problematik där depersonaliseringen är det enda, eller åtminstone det centrala i de problem man har.

Det händer att människor mailar mig och frågar vad de ska göra, hur man blir bättre, hur de kan hjälpa sina anhöriga. Jag vill mest svara: jag vet inte. För det är så. Jag vet inte.

Jag brukar ändå försöka svara det jag tänker, säga det jag vet, det jag hört från andra, läst nåt om. Vad som kan lindra eller hjälpa. Och detta inlägget är ett lite mer seriöst försök att göra det, försöka formulera saker utifrån vad jag upplevt, hört och tror. Jag har ingen medicinsk utbildning, jag har sökt information och skaffat kunskap för att försöka förstå och handskas med mina egna problem, eftersom ingen i vården förstått sig på det som handlar om depersonalisation. För mig är det en del av en större problematik. Och jag tror att det i grunden är rätt likt ändå.

Jag vet inte vad som kan hjälpa dig. Jag kan inte veta det. Och jag är ledsen för det, jag önskar jag kunde säga "gör såhär så blir allt bra igen" eller åtminstone "gör såhär så hittar du vård". Jag kan inte det. Men jag kan åtminstone skriva detta inlägget, liksom ge det jag har. Och jag kan önska att du ska hitta din väg att bli bättre. Jag tror det finns såna vägar, även om de kan se väldigt olika ut.



Depersonalisation som ett symptom i en annan problematik

Om depersonalisationen uppkommer som en del av en annan problematik ska man fokusera på att behandla den problematiken. Då kan man förvänta sig att depersonaliseringen minskar och försvinner när man förbättras i den problematik som är huvudproblemet. Är man tex deprimerad och depersonaliserar pga det, kan man behandla depressionen med medicin eller terapi. Har man depersonaliseringssymptom som en del av en ätstörning kan det finnas anledning att tro att depersonalisationen blir bättre när man blir friskare i den osv.

Eftersom det finns många olika behandlingsalternativ för varje problematik, och eftersom depersonalisering kan vara del av många olika diagnoser (se mer i det inlägg jag skrev tidigare), så kommer jag inte gå närmare in på det här. Information om behandlingsalternativ för olika diagnoser finns att hitta på andra ställen.



Olika orsaker till depersonaliseringen

Man bör försöka låta bli att blanda ihop orsaker och utlösande faktorer. Något kan utlösa depersonalisation, utan att det är det som är orsaken. Det blir som att det utlösande triggar igång depersonaliseringen bara. Mycket tyder på att om man har en sårbarhet som gör att man har ökad risk för att få DPD kan en påfrestning utlösa det, men att det inte alltid spelar så stor roll vilken påfrestning det är, det hade lika gärna kunnat vara en annan påfrestning som blev den utlösande faktorn.

Med tanke på det kanske man inte ska lägga för stor vikt vid att försöka hitta svaret på hur man kan komma ur depersonaliseringen genom att fokusera på det som utlöste den. Det kanske bara var en slump att det var just det som gjorde att den utlöstes.


Trauman
DPD kan bero på långvariga eller upprepade trauman, tex känslomässig försummelse eller psykisk misshandel i barndomen. Har man varit med om den typen av saker kan det vara bra att försöka bearbeta dem. Det kan vara ett sätt att komma ur depersonalisationen.

Man kan också få DPD som en del av en akut stressreaktion efter ett trauma, då kan man testa att i första hand söka vård för traumat och se om det hjälper för depersonalisationen.


Droger
Har DPD utlösts av droger kan det vara ett bra första steg att sluta använda droger. Har man problem att klara detta på egen hand, om man utvecklat beroende eller missbruk, finns det vård för den sortens problem.


Övriga orsaker eller utlösande faktorer
Har du en känsla av att du vet varför du depersonaliserar eller om det finns något i det som utlöste depersonalisationen som inte känns avslutat, är mitt allmänna råd att försöka ta hand om det först, och se om det hjälper. Eftersom det kan vara många olika faktorer och många olika saker man kan behöva för att ta hand om dem, så kan jag inte gå in på det heller närmare här.



Problem som kommit efter att man fått DPD

Många som får DPD utvecklar andra problem som en följd av detta, det verkar tex relativt vanligt att bli deprimerad, få ångest eller panikångest, eller utveckla tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden som en följd av DPD, en följd av att det är så svårt att leva med depersonalisering. Kanske kan det också vara som en följd av att det är så svårt att bli förstådd, trodd och svårt att hitta hjälp. Det kan bli en mycket surrealistisk sörja att försöka hitta någon som kan hjälpa en, och helt ärligt så kan man bli deprimerad av mindre.

Har du utvecklat någon form av problematik som följd av depersonaliseringen, så är det bra att försöka söka hjälp för de problemen, även om du inte lyckas hitta någon som förstår sig på själva DPD:n. Både för ångest och depression finns många olika sorters behandligsmetoder, och det gäller även för tex tvångssyndrom och andra psykiska problem man kan få som följd av DPD. Om följdproblemen minskar kan lidandet du fått av DPD:n minska, även om depersonaliseringen finns kvar.


Behandlingsmetoder

Depersonalisering räknas som behandlingsbart, men när det handlar om att behandla själva DPD:n finns det två rätt stora problem:

• Det är väldigt svårt att hitta en behandlare som har kunskap om DPD. Har de alls kunskap om depersonalisering och förstår vad man pratar om, är det inte alls säkert att de också förstår att det kan vara huvudproblematiken.
  
  Jag uppfattar det som att det är vanligt att depersonaliseringssymptom antingen inte tas på allvar, eller att de automatiskt blir tolkade som något annat, tex en del av en depression eller ångest. Ska behandling mot depression hjälpa krävs det dock att man har en depression, för DPD är det rätt stor risk att depressionsbehandling inte har någon positiv effekt alls.
• Det finns inga behandlingsmetoder som har god evidens. Det finns en del metoder man vet kan ha effekt för en del individer, man kan testa sig fram och hoppas på att man hittar något som funkar. Tyvärr är det inte alls säkert att man faktiskt gör det, hittar något som funkar. Detta är alltså om du nu ens lyckas hitta en behandlare som har kunskap nog att förstå och ta din depersonalisering på allvar.

Medicinering
Det är relativt svårt att behandla DPD med medicin som det är nu. Man hoppas på att hitta lösningar på hur man kan behandla DPD medicinskt längre fram, när man hunnit forska mer, och hunnit förstå mer av vilka mekanismer som ligger bakom tillståndet.

Man tänker sig att SSRI-preparat kan hjälpa, pga likheterna mellan DPD och diagnoserna i tvångssyndromspektrat. De studier som gjorts har dock inte kunnat bevisa en sån effekt vad jag vet.

Det finns en liten studie som visat att Anafranil kan hjälpa, men studien är så liten att det egentligen bara går att säga att det skulle kunna vara så att Anafranil kan ha effekt på DPD.

Bensodiazepiner är ångestdämpande mediciner som kan hjälpa vid DPD. Det finns två olika förklaringar till det. Dels kan depersonalisation förvärras om man har ångest under en längre period, och att då få hjälp att dämpa den, vilket kan leda till att DPD-symptom minskar. Dels kan det vara så att man pga DPD utvecklar ångest och oro, och att det egentligen är dessa följdproblem bensodiazepiner kan hjälpa en med.

Dessa exempel om medicinering är tagna från böckerna Feeling Unreal och Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget), och det finns fler exempel jag skulle kunna ta upp, som finns att hitta både i böckerna och om man googlar. Överlag är det ändå som med dessa exempel: det finns mediciner man tänker skulle kunna fungera, men studierna är små och man har haft svårt att visa positiva resultat, och när man väl fått positiva resultat är det osäkert om det egentligen är för att DPD:n förbättras, eller om det är för att man mest lyckas behandla följdproblem som ångest och depression, och att patienterna rapporterar att de mår bättre eftersom minskning av symptomen i följdproblemen minskat.

Terapi
Med terapi är det också tyvärr så att det kan vara svårt att hitta en behandlare som faktiskt har kunskap om de problem man lider av. Ifall terapi kan hjälpa eller inte kan bero på vilka orsaker som finns med i bilden, beror DPD på trauman eller stress kanske det finns bättre chanser att terapi ska ha god effekt, än om DPD:n utlösts av en kemisk reaktion pga droganvändning.

Jag tänker att terapi skulle kunna hjälpa mycket vad gäller att handskas med sina symptom, begränsa hur mycket effekt de har på ens liv, hur mycket de begränsar en. Terapi skulle kunna vara en viktig del av att lära sig att leva med DPD, acceptera det, och skulle därför kunna hjälpa människor med DPD att må bättre. Det är bara min personliga åsikt, jag har ingen studie att luta mig mot, och dessutom bygger det såklart på att man hittar en terapeut som verkligen har kunskap om DPD, vilket det inte är säkert man kan hitta.

Det verkar också som att bättre känsloreglering kan ge minskad depersonalisering, eftersom depersonaliseringen kan vara (åtminstone delvis) en reaktion på att bli känslomässigt överväldigad. Har man problem med känsloreglering borde terapi kunna hjälpa.

Det finns ACT, DBT, KBT och också andra former av beteendeterapi som är anpassade för att hjälpa vid DPD. Hur lätt det är att hitta dessa former i Sverige vet jag inte. Du kan läsa mer om dem i boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).


Mindfulness och acceptans
Det här resonemanget är ett referat av delar av boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).

Att leva med depersonalisering kan vara skrämmande, plågsamt, frustrerande och hemskt på andra sätt. Det är inte konstigt om man lägger en massa tid och kraft på att observera sina symptom, kanske försöka hitta ord för att beskriva dem, notera om de blir värre och tänka på hur hemskt det är att ha dem. Det är inte alls märkligt om man grubblar på vad som egentligen hänt med en, och varför, vad man kan göra för att bli av med symptomen, varför det man testat inte funkat, och vad man ska testa istället. Det är högst begripligt att man tänker på hur ens liv kommer bli om det aldrig går över.

Det är väl så man gör, när man har problem, grubblar på dem, och försöker hitta lösningar på dem. Det paradoxala är att den inre kampen inte blir en väg till en lösning, utan istället ett sätt att förvärra tillståndet. Tänkandet och grubblandet kan bli nästan tvångsmässigt, fokuset på symptomen och vad som kan hända om man inte blir av med dem kan bli ett tidskrävande katastroftänkande som gör att inte så mycket annat får plats i ens liv. Och det kan öka tex graden av stress och känslan av hopplöshet, vilket kan leda till att symptomen förvärras, vilket i sin tur kan leda till att grubblandet tar ännu större plats, mer tid, och att man ännu mer desperat känner att man måste hitta en lösning.

Det som i grunden bygger på att man önskar hitta ett sätt att bli bättre, blir en negativ spiral, inte en väg framåt. För att bromsa det kan man använda mindfulness och acceptans. Att sätta punkt för hopplöshetsgrubblandet, vara i nuet och låta saker vara som de är kan låta som en konstig lösning när man har hemska symptom som man vill ska försvinna, men det kan vara ett sätt att slippa ifrån den negativa spiralen som är vanlig, och som för det mesta förvärrar symptomen.


Problem med mindfulness?
Hur man reagerar på mindfulness är olika, det är inte alls självklart att alla blir hjälpta av det. Själv har jag blivit mycket hjälpt av avslappning och acceptans, men en del mindfulnessmetoder har istället förvärrat symptomen för mig. Jag har skrivit om upplevelser av hur mindfulnessövningar kan försämra depersonalisering i de här inläggen:

• Vad är det egentligen, att vara en människa?
• Tro rätt tro fel
• Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?
• Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Det kanske inte finns någon professionell hjälp att hitta, du kanske ska sluta leta?
Det här kan låta som ett konstigt råd, men ibland tror jag att det är läge att ge upp försöken att hitta hjälp. Jag förstår hur frustrerande, stressande och totalt hopplöst omöjligt det kan kännas att leva med depersonalisering, och att det känns som att man måste få hjälp, för att det inte går att tänka att det går att finnas annars. Jag förstår det.

Och på ett sätt som liknar det jag försökte beskriva under mindfulness-rubriken, kan sökandet efter vård öka stressen, öka det fokus man har på depersonaliseringssymptomen, och öka oron för hur det ska bli om man inte hittar någon hjälp. Är det såhär livet ska vara, för alltid? Är det helt hopplöst? Om man inte ens kan hitta någon inom vården som kan förstå hur man fungerar, vad man pratar om, om det inte går att hitta ord för att nå fram, då kanske det är kört?

Nej. Eller jo. Kanske att det är kört, men kanske att det är att hitta vård som är kört, inte ditt liv. Inte att bli bättre. Vården är mycket bristfällig på detta området, och det behöver inte alls vara ditt fel om du inte hittar någon hjälp. Du har säkert gjort vad du kunnat, sökt på alla ställen du kan komma på, försökt hitta ord och sätt att beskriva vad du är i, och hur hemskt det är. Om någon sen finns där och förstår och kan hjälpa, det är inte något som ligger hos dig. Det kan ligga bortom din makt, det kan vara så att det inte finns någon hjälp att hitta. Kanske är det kört. Kanske är det läge att ge upp vården. Den kanske inte är värd all den stress, oro, allt det ökade fokus på symptomen och allt katastroftänkande som blir av att söka, försöka, och ändå inte hitta hjälp. Allt det är sånt som kan försämra depersonaliseringssymptom. Kanske att det är bäst att släppa det, sluta försöka. Inte ge upp ditt liv, men ge upp vården som en del av vägen framåt.

Jag tror inte på att ge upp meddetsamma, jag tror på att försöka, det är inte så jag menar, att det inte är lönt att söka vård. Det är lönt att söka, men det är inte lönt att fastna i en hopplös cirkel av att lägga all sin kraft på något som inte leder någonstans. Vården kan kanske hjälpa, har du tur hittar du någon som förstår dig, och har du utvecklat följdproblem som tex ångest, depression, tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden, så kan det finnas stor chans att vården kan hjälpa dig åtminstone med de bitarna. Det är inte helt kört, det är värt ett försök. Eller några. Ganska många. Men om du känner att du testat allt du kan komma på, sökt all hjälp du kan hitta, och inget hjälpt dig. Då är det nog dags att släppa taget. Sluta utsätta dig för den påfrestning vårdsökandet kan vara. Kanske förbättras du lite bara av att slippa den belastningen och stressen.




Självhjälp

Depersonalisation och stress
Som jag skrev en del om i det tidigare inlägget är stress en faktor som riskerar både att utlösa och förvärra depersonalisationssymptom, både om de är en del av DPD och om de inte är det. Därför kan man bli bättre av att försöka hitta sätt att minska stressen. Det kan vara lättare sagt än gjort, och vilka metoder som hjälper är individuellt. Det kan handla om att förändra något i sin livssituation, tex med jobb eller studier som är för stor belastning. Det kan också handla om speciella metoder, det finns de som blir hjälpta av tex meditation, avslappningsövningar eller medveten närvaro (medan andra bara varvar upp mer av den typen av tekniker). Rent allmänt kan det vara viktigt att komma ihåg att vila, att man behöver återhämtning efter ansträngningar. Det finns mycket skrivet om stress på andra håll på nätet, så jag går inte närmare in på det här.


Stimulerande medel
En del människor upplever att depersonaliseringen minskar när de drar ner på eller slutar med stimulerande medel som tex koffein, socker och nikotin.


Grundläggande behov
Att tillfredsställa grundläggande behov kan vara ett sätt att minska den stress kroppen utsätts för, ge bättre förutsättningar för att må bättre rent allmänt, och faktiskt också minska depersonaliseringen. Det kan handla tex om att äta regelbundet och tillräckligt mycket, sova tillräckligt mycket (helst på natten), ha sociala kontakter, få och ge beröring, motionera, och inte minst ha innehåll i livet som känns meningsfullt.


Rädsla och undvikandebeteenden
Det är inte konstigt om man blir skräckslagen av depersonalisering, om man inte vet hur man ska handskas med det, om det blir helt centralt att försöka undvika alla situationer som kan förvärra depersonaliseringen. Det är klart att man vill må så bra som möjligt. Problemet med undvikande som strategi är bara att det riskerar att få motsatt effekt på lång sikt, även om det på kort sikt kan skydda en från att få värre symptom. Det är stor risk att hamna i en spiral av att undvika mer och mer, och att livet då också blir mer och mer begränsat. Man träffar kanske färre människor, och vågar vara på färre platser, man kan undvika att göra något om det är på en ny plats eller om det kanske är mycket folk där, man kan sluta motionera för att det är skrämmande att vara utomhus och inte veta om depersonaliseringen försämras då. Lite i taget kan undvikandet som strategi göra att depersonaliseringen äter upp bitar av ditt liv, tills nästan inget av det du brukade tycka om och må bra av finns kvar. Och det kan förvärra katastroftankarna; om du efter denna tiden med depersonaliseringen har såhär lite av ditt liv kvar, hur blir det då om det fortsätter flera år till? Är det alls värt att fortsätta leva då?

Alltihop är logiskt och begripligt, men man riskerar att trassla sig länge och längre in i något som försämrar både livet och symptomen. Man kan känna sig maktlös i det, men sanningen är att man inte är det. Det är möjligt att gå emot undvikandet, och på kort sikt kan det vara asjobbigt, men på längre sikt kan det vara ett sätt att återta delar av livet som depersonaliseringen tagit ifrån en. Känns det omöjligt att klara att gå emot undvikandebeteendet själv så tillhör det de områden som det finns ganska goda chanser att få hjälp från vården med.


Försök leva ett så bra liv som möjligt
Katastroftankarna brukar säga något i stil med att depersonaliseringen förstör allt, att inget längre är meningsfullt, de brukar hitta sätt att övertyga en om att det är hopplöst, att livet bara kommer bli sämre och sämre, att det är så plågsamt med allt som förstörts av depersonaliseringen att det inte känns möjligt att orka finnas om inte depersonaliseringen upphör.

På ett sätt är det sant, det är skit med såna symtom, det är plågsamt att vara med människor man tycker om, och inte kunna känna att man tycker om dem. Det kan vara en djup sorg att göra något man tidigare brukade bli glad av, och bara känna overklighet, tomhet eller att man betraktar det utifrån. Jag vill absolut inte förminska eller förneka den smärtan, eller de andra känslor symptomen kan föra med sig.

Samtidigt är det inte helt sant att det inte går att leva med depersonalisation. Om du är mycket upptagen av tanken att du måste hitta ett sätt att få depersonaliseringen att sluta, för att det inte går att stå ut annars, är det risk att du trasslar in dig i ett myller av stressande hopplöshetstankar som riskerar att förvärra symptomen. Kanske att det är en av de elakaste sakerna med depersonalisering, att den starka viljan att vilja slippa ifrån den är en av de saker som riskerar att förvärra den. Det är klart att du vill slippa den. Och det kanske inte är möjligt, åtminstone inte just nu. Kanske att all den tid och all den kraft du lägger på att försöka bli fri inte är det bästa valet, kanske att du bara trasslar in dig längre och längre i hopplösheten, och försämras av det.

Det kan vara bra att lite i taget försöka närma sig tanken "ok, om jag ska ha de här symptomen, hur ska jag göra för att ändå ha ett så bra liv som möjligt?". Den kan kännas helt hopplös och provocerande i början, men att lite i taget ändra fokus från att kämpa mot symptomen till att försöka hitta vägar att skapa ett bättre liv, trots allt, trots symptomhelvetet, kan vara ett sätt att faktiskt få ett bättre liv. Det kan dessutom göra att symptomen minskar, vilket ju också kan förbättra livet.

Det kan vara väldigt svårt att tro att det är möjligt att förbättra något, speciellt om man har mycket symptom och är långt inne i hopplöshetstänkandet. Jag rekommenderar att försöka hitta andra som kan vara en hjälp i det. Har du gett upp vården kanske ett forum som tex dpselfhelp.com/forum kan vara till hjälp.


Tips från andra
Jag efterlyste tips från andra som också har erfarenheter av depersonalisation, och jag fyller gärna på här om det är fler som vill bidra. De tips jag fått är:

• Att stå ut på de sätt som går.
• Fjärilskramar, du kan läsa om den tekniken här.
• Om det är kortare attacker kan det ibland vara lindrande att att rimma, rabbla ramsor och bokstavera saker på tex burkar och skyltar.

Läs- och filmtips

Gästbloggare
Det finns ett gästbloggar-inlägg på ämnet:

• Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

BöckerJag har inte orkat läsa så mycket om depersonalisering. Det handlar om att jag varit trött i huvudet, och att det mesta som finns att läsa är på engelska. Det handlar också om att jag inte hittat mycket som hjälpt mig när jag väl gett mig på att läsa något.

Den bok jag framförallt vill rekommendera är

• Feeling Unreal – Depersonalization Disorder and the Loss of the Self av Daphne Simeon och Jeffrey Abygel
  
  Det är en bok som går igenom alla grundläggande saker som rör depersonalisering. Har man ingen förkunskap kan den vara rätt tung att läsa, men jag tycker den är värd ansträngningen.

Jag vill också rekommendera

• Overcoming Depersonalization Disorder – a mindfulness & acceptance guide to conquering feelings of numbness & unreality av Fugen Neziroglu och Katharine Donnelly
  
  som har kunnat hjälpa mig att förstå grubblandets roll och också kunnat hjälpa mig en del vad gäller att hitta acceptans, även om mindfulnessövningarna verkligen inte är min grej. 

Har sett att det senare kommit fler böcker inom området, men jag har inte läst dem och vill därför inte rekommendera någon av dem. Det går bra att söka på amazon om man vill, sök på "depersonalization" så borde du hitta en del.


På nätet

• Evidence-based treatment for Depersonalisation-derealisation Disorder (DPRD)
  Seriös och lång text som jag tyvärr inte orkat läsa hela, men som utgår från att man tittat på studier som gjorts kring behandlingsmetoder vid DPD mellan 1980 och 2012. De kommer i stort sett fram till att det inte finns god evidens för något och att man behöver forska mer på området.
• dpselfhelp.com/forum
  är en plats där det finns massor med information, stöd, tips på behandlingsmetoder och liknande. Det finns ett särskilt rum för "recovery stories" som är det jag läst mest i. Det känns hoppfullt och tryggt för mig, att det finns andra som vill berätta om hur de gjort för att till slut må bra.
• Att lindra overklighetskänslor
  Text från en blogg om depersonalisering (på svenska!) med tankar om vad man kan göra för att lindra overklighetskänslor.
• Attention Exercises for Alleviating Depersonalization Disorder and Symptoms of Derealization
  Här är två uppmärksamhetsövningar som författaren till texten menar har hjälpt honom att bli fri från depersonalisering. På sidan finns även en del texter och gratisvideor, och även ett program som kostar pengar. Vet inget om programmet och kan därför varken rekommendera eller avråda från att testa det. Gratisövningarna är ju gratis, så dem kan man testa om man vill.
• How I overcame depersonalisation - Tarmo's story
  Detta är en personlig berättelse som handlar om depersonalisation. Hur symptomen började komma, hur de växte sig allt större, och hur författaren så småningom blev fri från dem.
• Mindscapes: The woman who was dropped into her body
  Detta är en artikel hos newscientist.com som handlar om en kvinna som haft perioder av depersonalisation sen hon var 8 år. Det är inte en särskilt lång artikel, men den tar upp lite av hur det varit för henne, och förklarar parallellt med det depersonalisation som fenomen. Man går också kort in på hur hjärnan fungerar och hur man skapar sig en känsla av ett själv, och det finns med lite om behandlingsalternativ man just nu testar för detta tillstånd.
• Recovery From Depersonalisation and Derealisation - Understanding Feelings of Unreality
  Text på relativt enkel engelska, som försöker förklara depersonalisation och derealisation. Författaren tar mest upp hur det kan vara en följd av ångest, och visar varför det faktiskt kan vara en helt logisk reaktion, ett sätt för kroppen att skydda en i perioder med för mycket stress eller för stora känslomässiga påfrestningar. 

Finns såklart mycket mer att hitta på nätet, finns alltid mer på nätet..

Film

• Numb är som kärlekshistoria betraktad en relativt värdelös film. Men den gestaltar depersonalisation helt ok. Hur det känns, hur hopplöst det kan vara att söka vård, hur det kan uppta mer och mer av ens tankar och begränsa ens liv, och hur det kan gå att försöka ta tillbaka sitt liv trots allt, att man kan må bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

[Julspecial] Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?

När jag började tänka på den här julen kändes den bara ensam och liksom.. ödslig. Vad skulle jag med den? Jag är ny i den här staden, det känns fortfarande ganska nytt att inte befinna mig i ett förhållande, det var lättare då att veta vad jag önskade av julen, även om det inte alltid blev så. Men denna julen? Jag visste inte vad jag ville. Den kändes bara tom.

Och möjligheterna är ganska begränsade, jag är så utmattad så jag orkar inte större saker särskilt ofta, att göra julen till nåt som tar mycket kraft gör januari till nåt som bara med nöd och näppe kommer fungera. Skulle det ens vara värt det? När jag inte vet vad jag vill, annat än att slippa tomheten? Dessutom tog jag hand om en mycket rädd katt i slutet av sommaren. Jag visste redan då att det inte går att ta henne i en väska och lämna henne nånstans. Så ska jag vara borta måste någon annan ta hand om henne här. Och på julen.. det är kört då.

Så jag är här med min katt. Och nu känns det helt ok. Jag tycker om att fira lugnt. Att vara lite i kyrkan, att äta snäll mat, att tänka på bebisjesus, sånt. Det känns inte sådär tomt och tragiskt mer, som det gjorde när jag började tänka på dessa dagarna. Jag känner trygghet och värme, och gemenskap med dem som bor i mitt hjärta.

Men först kom den där ödsliga känslan, och nånstans en bit in i den vaknade en tanke om att bryta mig ur det ensamma med garn. Och med fokus på ensamheten. Det låter kanske som en konstig tanke, men så väldigt konstig är den ändå inte. Jag tänkte på det om att ge av det jag har, om mjukisdjuren jag virkade till nån som kanske behövde dem. Och jag fick sån lust att göra julklappar och lägga nånstans i stan, sådär slumpvis bara. Så nån kunde hitta dem och bli glada. Sen tänkte jag på att människor kanske blir rädda av paket, för de vet inte vad som finns i, och det kan vara läskigt. Så tänkte jag på garn. Jag tänker ganska ofta på garn, så det låg liksom nära till hands.

Och lite i taget formades tanken om att virka några figurer som var ensamma, och sätta dem ute på olika ställen. Kanske på en bänk, på ett elskåp. Kanske kunde jag sätta magneter på dem så de går att hänga på lyktstolpar? Och kanske var det säkrast ändå att skriva nånslags meddelande, så det blev uppenbart att man kan ta med en hem om man vill. Att det inte bara är någon som glömt hen där. Och kanske kan man göra budskapet lite tydligare så, om alla får var sin replik med sig på vägen. En fråga, en tanke. Nåt.

Det blev så, jag började virka, och känslan av att julen var en öde och mycket ensam plats sjönk undan. Något annat tog över. Det var inte bara det där med garn och virkning som gjorde det såklart. Det handlade om att forma tankar om vad jag faktiskt önskade mig av dessa dagarna, vad som kunde bli bra för mig och katten. Men det var inte bara tänkandet. Det var också det, att jag lät min ensamhet få finnas, lät den ta form. Lät den bli som en utsträckt hand till någon annan som kanske också är ensam, och som kanske möjligen kan hitta någon av de små ensamma varelserna som jag placerar ut nu. Dessa dagarna.

Jag vet inte, om jag kan nå någon annan i sin ensamhet, för jag vet såklart inte vem som hittar dem, och vad de gör med dem. Vem de blir i deras händer. Det finns något slumpartat i det. Jag gillar det med, det ovissa. Att ge och inte veta vart det tar vägen. Att kanske nå någon. Att något kanske händer. Och att jag inte har en aning om vad, inte kan veta det. Att min del av det hela slutar där, när jag format min ensamhet till något konkret, till något som sträcker sig mot en annan.

Kanske känns det som att jag glider från läkande-temat nu. Men jag vet inte, om jag egentligen gör det. Mycket av min kamp har handlar om ensamhet på olika sätt. Och mycket har handlat om att ta hand om känslor som översvämmat mig och varit övermäktigt starka. Jag har lärt mig nånstans på vägen att jag inte behöver vara maktlös inför dem, att jag inte behöver kämpa mot dem för att ha en chans att klara mig. Ibland gör de så ont så jag inte vet hur jag ska orka. Och kanske är det då det är viktigast att hitta ett sätt att låta dem finnas, så de kan lugna sig. Att inte starta ett krig mot dem. Detta är ett av de sätt jag hittade. Ett av de sätt som fungerar för mig.

Fler foton och mer om det här julprojektet hittar du på min tumblr; regnlund.tumblr.com/tagged/julprojektet


*

Bonusmaterialet idag får vara två olika delar.

För dig som verkligen inte pallar med det här med jul: 

Julen är snart över. Vintersolståndet har vi passerat för några dagar sen. Det blir ljusare, redan nu blir det lite ljusare för varje dag, även om det nog inte märks än. Det kommer bli ännu ljusare, ända tills det är sommar. Det kommer snart en tid när solen värmer och när bladen slår ut igen. Ett pyssel för att minnas det kan vara en sån här kruka man kan göra av ett mjölkpaket. Det enda som är svårt är om man inte har täckande färg, då blir man knäpp på det. (Jag har testat.) Kanske också att det kan vara svårt att vänta tills mjölken är uppdrucken, men i såna fall kanske det kan finnas en kanna att hälla över den i, så paketet blir pysselbart lite tidigare.

Jag tycker de är rätt söta, har testat att göra några stycken. De blir inte stora, men för den där tiden när fröna gror och de små bladen vågar sig upp, passar de utmärkt.

Jag hoppas du får en ok dag, att du hittar dina sätt att orka med den och ha det så bra som möjligt, oavsett om du firar eller inte.


För dig som tycker om julen:

Jag skrev en text en jul för några år sen. Den handlar om nåt som är viktigt med julen för mig.
En gud som söker kärlek i sin moders blick.

Och om du vill uppnå ultimat julkänsla, så ger jag dig såhär i sista stund mitt knäckrecept; Knäck för de knäckta (det heter så sen gammalt, går inte att ändra på hur som helst). Knäck är jättebra för julkänsla, det är kletigt, pilligt och du blir rätt lätt stressad av det, speciellt om du får för dig att ställa dig med det såhär på julafton. Och om du får ihop det är det ju bara.. som det ska vara när det är jul. Knäck ingår väl liksom i konceptet. Och stressen. Och att slappna av till slut, och kanske somna framför Kalle.

Och även om det inte passar med din bild av julen, så önskar jag dig en riktigt god jul. Jag hoppas den blir som du önskar, vill och behöver.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad gör man när orden försvinner och allt man vill är att hitta en mening?

Det är inte helt lätt att vara sjukskriven länge, att hitta ett sätt att leva så, med innehåll nog för att det ska känna som ett liv. Jag tror inte på det där att sjukskrivning är synonymt med passivisering, men lätt är det inte. Vad man än sysslat med förut så brukade man nog ha ett innehåll, något som fyllde dagarna, kanske fick dem att kännas meningsfulla. Och så plötsligt står man där med så oändligt mycket tid.

Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.

Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.

Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.

Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?

Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.

Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.

Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).

Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.

Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.

Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.

Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.

Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.

*

Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.

Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial