18 januari 2015

Att vara en manipulativ patient.

Jag återkommer till detta att bli tolkad som manipulativ. Helt enkelt för att jag har svårt att göra mig fri från de tolkningarna. De följer med mig in i nya relationer, framförallt när jag söker vård, men även i andra typer av relationer. De säger mig att om jag behöver något är jag manipulativ. De säger att om jag är rak, tydlig och ärlig med vad jag vill, behöver, eller hur jag mår, är det ungefär som att ljuga. De säger mig att jag hela tiden försöker få mer än jag förtjänar och är värd, och att jag nog inte är värd något alls.

Jag googlar på det, tänker att jag vill förstå från den andra sidan. För inte kan kriterierna för att vara en manipulativ patient vara så, att man behöver, att man är rak, tydlig och ärlig?

Jag hittar bla en text på bloggen dralbinsson. Där finns bland annat definitionen "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat." Det står en massa annat där med, en del saker som jag känner mig tveksam till. Och även om han vänder och vrider lite på det där med manipulativa patienter, så är utgångspunkten att de som tolkas som manipulativa är det. Man kan se det som att de bara kämpar för att få vård, och att de inte ser någon annan väg än manipulation. Men man kan tydligen inte se det som att de faktiskt inte manipulerar, att det kan hända att manipulationen bara finns i tolkarens ögon.

Och ja, jag vet. Alla tankar ryms inte i en enda bloggtext, varken min eller hans, men det är som att man alltid utgår från detta, att de patienter som klassats som manipulativa också är det. En av anledningarna till att jag inte kan göra mig fri från dessa tolkningar, är just att det är när jag varit som rakast, ärligast och minst manipulativ, som jag tolkats som manipulativ. Var jag då det utan att fatta det själv? Eller kan det kanske ha varit en förhastad tolkning av mig?

När jag googlar hittar jag också en text av Thérèse Eriksson. Där finns detta resonemanget:

"Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. "

Jag blir ändå yr av alltihop. Hur kan det vara manipulation att skrika på hjälp när man behöver hjälp? Att skrika högre om ingen lyssnar? Det låter inte sjukt?

På många sätt tycker jag att systemet är sjukt, och bygger på en patientroll som inte är särskilt mänsklig. Åtminstone rymmer den inte acceptans för särskilt många olika sätt att vara människa med problem. För det mesta har jag upplevt det som att det finns ett sätt man får vara, det finns alltså en patientroll. I singular. Om man inte går in i den rollen, är man då manipulativ?

Låt mig ge nånslags exempel. Om man vill ha hjälp, och ska skapa stora chanser att få den hjälp man vill, är det normala och förväntade detta: man försöker läsa av läkaren och se vad hen önskar av en. Hur hen förväntar sig att man ska vara, hur mycket hen vill lyssna, hur intresserad hen är av mig som person. Man anpassar sitt språk efter detta. Man framställer sina problem på ett nedtonat sätt, som att man har svårt att hitta orden eller skäms för att säga hur det är. Det är bra att slänga in några väl valda ord som ledtrådar så läkaren hamnar i rätt riktning i sina tankar. Om man tänker att man kanske vill ha kbt för att se om det kan hjälpa vid depressionen, så mumlar man något om hur man känner igen sina depressiva symptom men är maktlös inför dem när de förvärras, att man inte har några verktyg och inte vet vad man ska göra. Verktyg, det är bra, det förknippas i allmänhet med kbt. Vill man bli inlagd tar man fasta på det självmordsbenägna, och hur man inte vet om man ska klara sig. Men man måste göra det med vaga ord, och helst ska läkaren behöva dra saker ur en. Annars är det misstänkt. Vill man ha hjälp för ångestdämpning pratar man om sina ångestattacker, hur de ser ut, hur långa de är, hur man mår i dem. Man skiter i att ta upp sånt som orsaker, sammanhang, tankar kring varför man har ångest som ett fenomen i sitt liv. Om man får frågor om sånt mumlar man och vet inte riktigt.

För man ska inte veta. Man ska kanske skämmas. Man ska vara tillbakadragen, hjälpsökande, men se hjälpsökandet som en börda. Man ska förminska sig och lämna över sina problem till nån som vet bättre. Som kan dra slutsatserna, se mönstren, förstå.

Det är detta som är det normala. Det ses inte som manipulativt, ses inte som infantilt, ses inte som utspel. Det ses som att man söker hjälp.

Och det låter mycket utstuderat och beräknande när jag beskriver det sådär. Men faktiskt insåg jag inte fullt ut att det var sådär spelet går till, förrän jag slutade delta i det. När jag var deprimerad, övermedicinerad och i stort sett alltid ångestfylld, när jag var jagad av skam och hatade mig själv, då gick det där av sig själv. Dessutom vågade jag inte stå för mina behov, så när jag väl hade nån tanke om vad som kunde hjälpa mig vågade jag bara framföra dem i inlindad form. Som att prata om verktyg när jag ville prova kbt. Och alla vet väl att man måste vara akut självmordsbenägen för att bli inlagd, och vet man inte det så ges massor av signaler om det, så att ta fasta på det när man är där var inte komplicerat att förstå. Dessutom var jag ju det, självmordsbenägen. Och det var akut att inte förstå hur jag skulle klara att låta bli att döda mig. Annars hade jag aldrig suttit där, på psykakut med en främmande läkare och försökt få stanna.

Jag tycker att mycket i detta kan ses som manipulativt, men det är det alltså inte, enligt psykiatrin. Det är att inordna sig i patientrollen och bete sig som förväntat. Det som istället tolkas som manipulativt är motsatsen. När jag slutat skämmas, vågade formulera mina tankar om mig själv, mina problem och vad de berodde på, och mina behov, och trodde jag hade rätt till hjälp, blev det värre.

Det är där nånstans jag har svårt att förstå vad det är som händer. Hur kan det vara manipulativt att framföra sitt behov av hjälp så tydligt och ärligt man kan? Jag tänker på det där jag läste när jag googlade, om att det handlar om att försöka få hjälpinsatser som man egentligen inte behöver. Men jag behövde ju hjälp. Att säga det, hur kan det vara en manipulation? Varför är det i sig misstänkt, varför blir man så lätt betraktad som manipulativ då?

Jag tänker på det där med hjälpinsatser man egentligen inte behöver. Och att jag aldrig förstått liksom varför de trott att jag försökt manipulera mig till en plats i slutenvården tex. När det handlat om narkotikaklassade mediciner kan jag förstå det, där ser jag att det kan finnas skäl att försöka manipulera till sig dem. Men slutenvård? Jag har alltid tyckt att den synen vilar på en helt sjukt förvriden bild av vad slutenvård är, och hur det är att vara inlagd. Slutenvård är en pina. Det är tusen stillastående sekunder av total händelselöshet. Det är att bli fråntagen sin integritet, att ofta hamna i maktmissbruk. Att ha andra som bestämmer över en. Det är att alltför ofta bli frånplockad sin mänsklighet och alltför sällan bli lyssnad på. Jag tycker att slutenvård är ett helvete för det mesta. Jag har varit på nån avdelning där det känts annorlunda, men de flesta undviker jag in i det längsta. Enda anledningen till att jag har velat vara där, är att jag upplevt det som enda alternativet ibland. När jag inte klarat mig med öppenvård, inte klarat alla timmar ensam hemma. Inte förstått hur jag ska överleva. Hade det funnits fler alternativ hade jag förmodligen hellre tagit något annat, för slutenvård är så hemskt. Men det finns ju inte fler alternativ. Det är ju det som funnits. Så det är dit jag sökt mig. Fast helt ärligt har jag för det mesta valt bort att söka mig dit. Men när jag varit inlagd är det så det varit. Slutenvården känns som ett dåligt alternativ, men att dö kändes trots allt som ett sämre.

När det känns så, som att det är slutenvård eller död, och man blir tolkad som manipulativ, sedd som att man försöker lura till sig hjälp man inte har rätt till eller behöver. Hur gör man då för att inte höra det som att ens liv är utan värde, att man inte har rätt att få hjälp att överleva, att ens liv inte är något som man behöver vara rädd om?

Och om du undrar, reagerar man på en sån sak med att bli mer depressiv, mer självmordsbenägen, få ökad ångest, så finns det stor risk att också det ses som manipulation. Jag vet inte hur man tänker, också detta har jag så svårt att förstå. Om jag känner att mitt liv hänger på om jag får hjälp, och jag inte får hjälp, då är det normala att ta det med jämnmod? Allt detta slutar liksom med att de signaler jag får är att jag inte har något värde, mitt liv inte har nåt värde, och att det är överreaktioner om jag reagerar som om det hade det.

Det kan inte vara tänkt så. Jag kommer tillbaka dit hela tiden, när jag försöker minnas hur det var och förstå hur det egentligen var tänkt. Kommer tillbaka till att bara se hur det förmedlas att mitt liv inte har något värde, och kommer tillbaka till att tänka att det inte kan vara så det var tänkt, detta bemötande som handlar om att se mig som manipulativ. Och kommer också tillbaka till att tänka på hur man ska framföra sina behov, och att man måste manipulera för att inte framstå som manipulativ. Att man måste låtsas att man inte behöver något för att bli mött som att man kan få sina behov tillfredsställda. Att man måste hata och förakta sitt liv och inte tillskriva det värde, för att få en hjälp som visar att man visst har ett värde.

Jag blir sjösjuk. Jag kan inte trassla mig ur det. Jag trasslar mig bara längre in i det, blir mer fast.

Jag försöker hitta andra ingångar. Tänker på makt. Att det är ett maktspel. Att man rubbar på de givna rollerna om man tror att man vet vad man behöver. Men hur kan det vara ett svar på någonting? Att man inte får tro att man förtjänar hjälp när man söker hjälp? Det är ju helt vrickat.

Försöker tänka vem det handlat om, vem som varit värst. Och det är ingen slump att det är läkare jag skrivit om i detta inlägget. Det är med dem det är värst. Kanske att de har en annan inlärning av vad deras roll ska vara, men framförallt tror jag att det handlar om att man träffar läkare minst av alla, de känner en minst. Och det har varit värst med läkare i slutenvården, dem brukar jag få träffa kanske en kvart. Så. Läkaren har ingen tid att bygga upp ett förtroende för eller en bild av mig som person, om man kan lita på vad jag säger, att det är rimligt att tolka det som att jag faktiskt vet något om mig själv. Så därför litar hen på.. vad? Jag förstår inte. Jag förstår bara att det är ett övertramp att inte bete sig enligt de roller som givits, och ju mindre tid nån har att förstå sig på mig, desto mindre är min förståelse av mig själv värd. Men vad är det som är värt nåt? Om min förståelse inte är värd nåt och den andre inte har tid att förstå sig på mig, vad utgår vården från?

Jag förstår inte. Bara att det är nåt som är vrickat i det, i att man väljer att bygga vården på ingenting eller fördomar hellre än att lyssna på mig, hur kan det vara rimligt? Jag hittar ingen utgång i det här.

Det enda jag kan tänka som innebär en viss lättnad är det här att jag är dissociativ, och att det ställer till problem. För att jag ofta är inkonsekvent på olika sätt. En viss del har kunnat berätta om mina problem, för att den av oss som plågades aldrig skulle klara det, just eftersom hon plågades så svårt. Det kan ha funnits en känslomässig avstängdhet, det brukar vara svårt att läsa av mig om man inte känner mig. Framförallt förut visade jag väldigt lite om jag inte litade på någon. Och ju sämre jag mådde, desto mindre visade jag, desto större blev glappet mellan hur jag mådde och vad andra fick se. I öppenvården visste de det, där lärde de känna mig och ibland lät jag det hemska ta sig igenom och finnas uppe vid ytan, synas tydligare. För jag kände dem och var inte lika rädd för dem. Och visste att det fanns några där som trodde på hur jag mådde och ville hjälpa mig, även när det inte syntes. De visste att det var allvar om jag sa att det var allvar. De visste att jag för det mesta tonade ner och förminskade hur dåligt det var, att jag höll ihop. Och när jag mådde som sämst var det som att jag höll ihop mig med all min kraft, som att jag inte fick släppa ytan, den fick inte spricka, jag fick inte tappa kontrollen, för det var livsfarligt då. Men man kanske måste känna mig för att förstå det.

Det är en lättnad att tänka att det blev som det blev för att läkare tänkt att de ska kunna se på mig hur jag mår, och det har inte alltid gått. Och då ses mina ord inte som ledtrådar och hjälp att tolka vad som händer i min inre värld, utan som manipulationer. Det är en lättnad, för att det är en förklaring som är begriplig.

Samtidigt innehåller den också ett ganska rågat mått av idioti. Hur kan man tro att man ska kunna se på en patient hur hen har det, och kunna tolka det rätt på sådär tio minuter eller en kvart? Hur kan den tolkningen bli viktigare än allt som står i journaler, allt som de i öppenvården förstått innan de sett till att man pallrade sig till psykakut, viktigare än vad man själv än säger? Tänker man sig att människor är så enkla och lätta att läsa av? Att man tänker sig att patienter har förtroende för en och ärligt visar allt från första sekunden har jag förstått, även om det är obegripligt, men även om jag gick att läsa som en bok, hur tänker man sig att ett helt mående ska kunna rymmas på denna lilla kvart? Tänk om den inte ens är representativ?

Och ja.. tänk om det finns sånt som inte syns eller sånt man inte förstår, och därför misstolkar tecknen på? Som dissociation, en kontrollerad yta, (det måste finnas andra såna saker som leder en fel).

En kvart är ju ingenting. Men allt hänger på den där kvarten. Vad som syns. Ju mindre tid en läkare har att bygga förtroende för en, desto större risk är det för maktkamper kring hur man faktiskt mår, och att det blir tolkat som manipulationer om man behöver hjälp.

Det är vrickat.

Det som är allra mest vrickat är att det visat sig att patienter överlag inte alls försöker lura till sig en massa hjälp de inte skulle ha nytta av. Tvärtom verkar det vara så att om patienter ges makten så ökar insatserna till en början, men sen förlikar de sig med verkligheten. Jag orkar inte leta upp referenser just nu, så ni får nöja er med att jag hänvisar till dralbinssons blogginlägg igen. Jag tänker mig att det att insatserna först ökar handlar om att det är svårt att släppa en bild av att det faktiskt finns tillräckligt med vård att få. Och att maktkamperna med läkare som klassar en som manipulativ om man tror det, gör att det blir som att läkaren försöker undanhålla den hjälp man kunde fått. Sen inser man hur lite det finns att få, oavsett vem som har makt, och att det inte är så lönt att kämpa. Vet inte om det är så, men jag tänker så. Det är ju iofs sorgligt om det är så, men det mest konstruktiva kan ibland vara att ge upp att vården ska ge vård, eftersom den ofta är så väldigt oförmögen att ge det som behövs.

Kanske är mitt inre kaos i detta orsakat av att jag blivit tolkad som manipulativ när jag inte varit det. Kanske är det därför allt framstår som en surrealistisk sörja som jag har svårt att ta mig ur. Men om inte ens de som manipulerat blir hjälpta av att tolkas som manipulerade, verkar det som att det skulle vara en mycket bättre idé att lägga bort den där tolkningen som handlar om manipulationer helt. Att försöka sätta sig ner och lyssna, och sen resonera lite tillsammans. Och om man inte kan ge den hjälp någon önskar, då kanske man i vilket fall kan hitta ett sätt att förmedla det, utan att på samma gång förmedla att det är fel att ha behov, att man är en lögnare om man framför dem, och att man är helt orimlig om man upplever det som att ens liv har ett värde och att man borde vara rädd om det.

Det har skadat mig så väldigt mycket att ha det i mig. Jag vet inte hur jag ska hitta ut ur det. Detta är en av de saker jag aldrig kommer klara att förlåta psykiatrin. Att man med en sån ihärdighet, stor auktoritet och med hela sin kraft gång på gång visat mig att mitt liv inte är något värt.

Vi borde ha en helt annan psykiatri. Oavsett vilken hjälp eller hur mycket hjälp man kan erbjuda, så borde man kunna erbjuda ett möte där det ryms medmänsklighet. Det behöver inte kosta mer, det behöver inte ta mer tid. Det behöver inte ens vara svårare. Jag tror de där maktkamperna är helveten för alla inblandade, som inte är helt känslomässigt avtrubbade.

Det är möjligt att se patienter som människor. Jag tror verkligen att det är det. Kanske är jag naiv, men jag tror så helt enkelt för att vi är det. Människor. Och våra liv har ett värde. Det spelar roll om vi dör. Ni borde veta det. Och när vi själva inte klarar att tro på det, så borde ni hjälpa oss, ni borde vara dem som tror i vårt ställe tills vi själva kan. Ni borde aldrig nånsin vara de som tar ifrån oss tron.

Det är så svårt att återta den. Tron på att man är en människa. Om det bara var man själv som vacklade i tro är det väl en sak, men när det blivit förstärkt av människa efter människa med utbildning, auktoritet och makt? Det är så svårt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 kommentarer:

  1. Blev tipsad om din blogg av en vän när vi talade om mindfulness, som tyvärr inte alls var en bra sak för mig trots all hajp. Men råkade klicka mig in på detta inlägg också, och blev djupt berörd. Jag har alldeles nyligen suttit och läst igenom hela min psykjournal, två pärmar. Det står så på flera ställen, "mycket manipulativ". Aldrig någon motivering, bara "mycket manipulativ", av läkare jag bara träffat en gång. Jag har inte ens försökt ljuga mig till benso, någonsin. Ett bra tag tyckte de att jag hade borderline (fast de nämnde inte diagnosen för mig), och sådana är ju manipulativa, det vet ju alla. Så när jag sökte akut tjatade de om ifall jag ändå inte hade bråkat med min man, och jag förstod ingenting, han har alltid varit klippan i mitt liv.

    Nu hade jag tur efter flera år inom vården, en ny läkare tog över avdelningen där jag ibland var inlagd och han såg hur snurrigt det var och erbjöd sig att bli min läkare även när jag inte var inlagd. Han märkte efter ett tag att snarare än att springa och skrika på psykakuten i tid och otid så hade jag svårt att be om hjälp, så jag fick hans privata mobil- och hemnummer att ringa om det var kris, han sa att han inte brukade göra så men inte trodde att jag skulle missbruka det (det var inget suspekt, det finns noterat i journalen och så). Även om jag inte ringde så kom det att betyda enormt mycket för mig, för jag hade ju börjat köpa bilden av mig själv som manipulativ, krävande, lögnaktig, någon som inte hade giltiga problem utan bara var en allmänt dålig person som försökte förpesta omgivningen. Att i det läget få detta symboliska förtroende, att läkaren faktiskt inte trodde att jag var en galen stalker och hypokondriker, gjorde mycket för min självkänsla. (Sedan röjde han dessutom i diagnosträsket.)

    På senare tid har jag fått höra från tre olika vårdpersoner att jag "har integritet". Jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur jag gick från "manipulativ" till "har integritet". Jag tror att de bara bytte glasögon.

    Ursäkta att jag babblar på om min egen historia, men det du skriver slår verkligen an en sträng, det är otroligt viktigt. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det är upprörande hur man använder det att klassa patienter som manipulativa, fast antar att det framgick av mina texter.

      Glad att du hamnat hos en bra läkare som kan se dig på riktigt.

      Värme /L

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤️ Ledsen att du känner igen dig i det

      Radera
  3. tack för att du tagit dig tiden och mödan att skriva allt det här. jag känner igen mig så oerhört, smärtsamt mycket, även om min historia ser annorlunda ut än vad din gör. det du skrivit om i det här inlägget känns fruktansvärt sorgligt och mäktigt att läsa samtidigt, att det finns andra där ute som känt och tänkt och upplevt liknande saker som mig. det får mig att känna mig mindre ensam, och så otroligt rasande samtidigt över att det ska vara så. tack igen, för att du skriver om allt det här med vården, det känns verkligen viktigt. jag önskar att saker och ting var annorlunda, men det är väldigt fint att kunna läsa dina texter och känna sig mer mänsklig och mindre ensam i allt. önskar dig allt gott /A

    SvaraRadera