3 mars 2013

Första natten i en säng på psykakut. Jag är aldrig så ensam som då. (Och jag fryser så. Avklädd allt).

Någon undrade hur det egentligen känns att bli inlagd för första gången. Första natten. Jag är aldrig så ensam som då. Inte bara första natten den första gången, utan första natten varje gång jag varit inlagd.

Först. Blir man inte LPT:ad måste man ta beslutet att vilja bli inlagd. Att åka till psykakuten. Helst ta beslutet tillsammans med öppenvårdskontakterna, om man har såna. Det steget är en enorm tröskel. Har alltid varit. Att bestämma sig för att nej, det går inte längre. Nej, jag måste ge upp nu, för annars kanske det går åt skogen på ett sätt som inte är ok, inte hanterbart, jag kanske förlorar mig helt. Sen. Det handlar om timmar i väntrummet på psykakut. Det finns inget där. Träbänkar. Förhoppningsvis en vän som sitter vid ens sida. Förhoppningsvis bara några andra som tomt, trött tittar framför sig, väntar. Kanske någon som är orolig, som går runt runt. Kanske finns det någon att bli rädd för, någon som gör att man inte vågar slappna av. Och i vilket fall. Ångesten gör alltid det omöjligt. De där timmarna är hemska. Sekunderna släpar sig fram. Om en minut är en evighet, hur lång är då en timme? Tre timmar? Drygt fyra?

Sen. Läkarsamtalet. Jag har faktiskt nästan bara bra erfarenheter från psykakut. Visst, jag har skickats hem med bara några tabletter några gånger. Men de brukar ta sig tid. Försöka få en riktig bild av situationen. Lyssna. Någon gång har det varit katastrof, som när jag träffade en läkare som i stort sett inte förstod någon svenska, och som kompenserade det med att le så brett han kunde hela tiden. Det var  galet. Men för det mesta. För det mesta tycker jag att de varit bra. Ändå. Det. Att öppna sig, att berätta, att släppa in en helt främmande läkare i allt det som behövs för en bedömning. Det känns som att bli dissekerad, som att skala av sig sin hud, som att bli skör och avklädd på ett sätt som inte går att säga. Och där. Det finns ett hopp. För anledningen till att jag är där har alltid varit att det inte längre går. Inte ensam. Och där, med läkaren, där går jag med på att skala av mig min hud för att det ska finnas en chans. Att slippa. Att inte längre klara det som är omöjligt, att inte vara utelämnad till mig själv när det inte håller. Det är att lägga mitt liv i en annans händer, det är att bli bedömd, att saker ska vägas hit och dit. Är mitt liv värt att rädda, är det frågan? Vad är annars frågan? Om jag ska bli trodd, om det jag säger är ohanterbart ska bli bedömt som för tungt att klara ensam?

Allt bedöms. Om jag har rena kläder, hur många ord jag använder, om jag undviker ögonkontakt, hur kroppshållningen är. Allt. Det handlar inte om att säga saker som ska värderas. Det handlar om att allt ska bedömas. Jag ska bedömas. Under huden. Långt in i mig. Dit ska de ha tillträde. De som bedömer, som avgör, som bestämmer om jag ska få deras hjälp.

Sen. Att bli visiterad. Få fickorna tömda, väskan genomsökt. Att bli fråntagen det mesta. Halsbandet, pennorna, pengarna, skärpet. Jag får ett skåp, en säng. På psykakut luktar det alltid av desinfektion. På psykakut låser de alltid in mina saker i mitt skåp, det är personalen som har nyckeln. De sakerna jag fått behålla alltså. De andra. De låser de in på ett annat ställe. På psykakut mår jag alltid för dåligt för att orka be någon låsa upp mitt skåp, jag får mina saker igen när jag ska därifrån. Inte ens tandborsten orkar jag be om. (Inte ens att få mat, hur hungrig jag än är).

Det är alltid delat rum. Jag vet inte om det finns andra sorters rum där, på psykakut. Men jag har alltid delat med någon. Det brukar ha blivit kväll när jag kommit så långt som till att få en säng. Jag brukar vara så trött. Vännen som var vid min sida i väntrummet, som gjorde att det trots allt gick att uthärda, gick hem. Alla människorna är nya, okända. Om de andra patienterna vet jag bara att de mår jättedåligt. Om personalen vet jag bara att vissa vill mig väl, och vissa är helt likgiltiga och använder sin makt på sätt som gör mig illa.

Nej. Första gången jag var där visste jag inte det. Allra första gången var annorlunda. Det var någon som såg till att jag kom dit, det var inte mitt val, jag var inte förberedd. Jag visste inte vad slutenvård var. Jag var livrädd. Ändå. De gångerna jag kommit dit efter det. Det har inte varit så stor skillnad. Inte där, den första kvällen. För det som är, är att allt är ovisst. Jag vet inte vem jag behöver vara rädd för, så jag är rädd för de flesta. Jag är helt tom av ansträngningen att ha tagit mig igenom väntan, läkarsamtalet, att bli avklädd min hud. Och sen, att bli avklädd de flesta av mina saker, de människor jag visste något om, de rum jag kände mig hemma i.

Det är så ensamt. Som att allt blivit avklätt, och jag vet att det är en öppning, att hudlösheten är en öppning. Men för vad? Det finns ett hopp, det finns en skräck, och den första natten vet jag ingenting. Jag går och lägger mig för att jag inte orkar förstå vad jag annars borde göra, inte orkar förhålla mig till de andra människorna. Någon i personalen kommer och tittar till mig. Hela tiden kommer det någon, öppnar dörren, tittar, går. Avklädd väggarna. Avklädd ensamheten. Avklädd allt mitt liv utanför var.

Det luktar alltid desinfektion där, och det finns ett plastöverdrag under lakanet. Det prasslar om man rör sig, lakanet glider runt på det. Filten är alltid för tunn, hur jag än gör finns det inget sätt att bli varm, att bli skyddad, att använda den som hud. Allt är avklätt. Och där. Jag är så ensam där. Jag är så rädd. Jag vet inte. Om jag kommer bli skadad eller hjälpt. Om mitt liv inte går att rädda. Kanske är jag hopplös?

Jag får tabletter, jag får alltid tabletter där, och tar alltid tacksamt emot dem. Första gången var det som nåd, en mjuk tomhet att försvinna bort i. Senare. Senare hade de inte lika mycket effekt. Ångesten och ensamheten har kunnat slå igenom dimman. Vakenheten har kunnat bryta igenom. Ändå. Det finns ett hopp där. I att vara avklädd allt, i att ha tagit steget bort från allt det mitt vanliga liv var, i att ha gett upp det som inte gått att klara ensam. Och det finns en utandning i att äntligen ha kommit förbi. In. Att mitt liv blivit bedömt som värt att försöka rädda.

Inte som att allt är lugnt, frid och fröjd. Bra. Nej, det är katastrof. Såklart är det katastrof, annars hade jag aldrig varit där, annars hade jag aldrig fått stanna. Men den första kvällen, den första natten. Jag brukar sova då. Det finns en lättnad där. I att ha kommit dit. Jag sover oroligt. Vaknar varje gång de öppnar dörren, tittar på mig. Vaknar när den jag delar rum med inte kan vara lugn, ligga kvar. Men jag somnar igen.

Jag är så ensam där. Den första natten. Jag fryser alltid. Jag är avklädd allting. Och filten jag virar in mig i kan inte värma, inte skydda. Men det finns något där. I ljudet av sandaler som går fram och tillbaka i korridoren. Att vara utelämnad och hoppas att det är till något gott.

Sen. Sen blir det ett helvete igen. För det mesta redan morgonen efter. Men där. Första natten. Jag är livrädd, och det finns ett nyfött hopp, en svag strimma som bryter igenom. Som säger att kanske. Kanske kan jag bli hjälpt här.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

13 kommentarer:

  1. Så intressant att läsa. Jag vet inte om du varit på PIVA när du varit inlagd - jag kan iaf inte känna igen mig i det där att bli ifråntagen alla saker och att alltid behöva dela rum. Men jag har ju insett att allmänpsyk på Östra i Göteborg är nåt slags himmelrike i jämförelse med andra psykiatriska avdelningar. Där luktar det inte desinfektion; där får man själv basa över sina grejer; där blir en inte visiterad (på gott och ont).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har det bättrat sej i Göteborg!
      Låg på Sahlgrenska för några år sedan och där var inte direkt något himmelrike, snarare motsatsen.
      Fast det luktade mest rök, matos och svett.

      Radera
  2. I Malmö (har bara varit inlagd där) finns en typ intensivavdelning, där är dom som är aggressiva eller mycket psykotiska eller så. De brukar få komma dit typ meddetsamma. Sen finns psykakut som är en sluss som alla måste genom, och där brukar man få vara en natt eller så. Dels för att de ska se om man blivit bättre och klarar sig själv dagen efter, och dels för att det nästan aldrig finns plats på nån av de vanliga avdelningarna meddetsamma. Men sen blir man flyttad till en annan avdelning, där är lugnare. Man får ha sina egna saker i större utsträckning och så också. Nån gång har jag kunnat komma direkt till avdelning med. Dock nästan alltid delat rum, förutom när jag varit i psykosvården. Där får man eget.

    SvaraRadera
  3. Det är så intressant att läsa era erfarenheter, för det får mig att inse hur oerhört olika det kan funka på olika håll i landet. Inte konstigt att psykiatrin kan få så spridda "omdömen" från olika patienter.

    I Jönköping och Linköping där jag ffa var patient, var det visitering in till minsta detalj. Saker låstes in i ett skåp på personalexpeditionen och graden av egenkontroll var låg. I Motala där jag bara varit nån gång var det lägre grad av kontroll, men där fanns bara en enda avdelning så det var väldigt rörigt. Katarinahuset i Stockholm hade väldigt låg kontroll och den enda avdelning jag vårdats på där dörrarna inte alltid var låsta. Kanske inte helt överraskande var det också den lugnaste avdelning jag varit på, trots att där vårdades väldigt sjuka patienter både frivilligt och på tvång. På alla kliniker har jag delat rum med få undantag. I Jönköping hade varje avdelning sex dubbelrum och tre enkelrum. I Linköping fanns nästan inga enkelrum, och man kunde vara tre patienter på varje rum. Där kunde patienter sova i korridoren och i tv-rummet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, intressant med skillnaderna. Första gången jag var inlagd var vi fem stycken i ett 4-rum. Det var en röra. Jag har tänkt mycket på skillnaden mellan allmänpsykavdelningarna och psykosavdelningarna i Malmö. För att de tillhör samma, men är helt olika. Att man har eget rum på psykosavdelningarna är kanske inte så svårt att förstå anledningen till (fast jag tycker att det borde vara mer prioriterat på allmänpsyk med). Men det andra också. På psykosavdelningarna bryr de sig om att fixa så det är finare färger, nån fåtölj, tavlor på väggarna. Inte bara i dagrummet, utan på patientrummen. Känns fortfarande att man är i en sjukhuskorridor, men de försöker upphäva det. Försöker skapa en känsla av nåt annat. Det blir så märkligt för mig. Att det inte får vara så på allmänpsyk, för det är farligt om folk känner sig trygga/hemma, men när jag bara tagit ett litet steg över en gräns diagnosmässigt är det tvärtom. Av yttersta vikt.

      Radera
    2. Oj, så var det varken i Jönköping eller Linköping. I Jönköping var alla avdelningar moderna (på den tiden, dvs byggda kring 1990), ljusa och pastellfärgade. Ingen skillnad mellan allmän, psykos och beroende, alla var fräscha. I Linköping var de enda två avdelningarna som fanns mörka, dunkla och deprimerande. Inte heller där någon skillnad mellan psykos och allmän.

      Visst är det underligt, det farliga i att göra det fint på avdelningen. Jag undrar hur den där första rädslan skulle påverkas av en ombonad miljö som visar "du är välkommen här". Personligen tror jag det skulle göra stor skillnad.

      Ps. 4-rum låter vansinnigt. Ds.

      Radera
    3. Har aldrig varit på beroendeavdelningarna i Malmö, men hört från vän som jobbat där att där är finast lokaler på alla sätt, och att det finns tv-spel och annat som känns som helt otänkbar lyx om man är van vid avdelningarna på allmänpsyk.

      Kanske kan bli så när det är större enheter, så det är olika beslutsområden, men känns ändå helt avigt. Orättvist på nåt sätt. Kan inte låta bli att bli avundsjuk på heroinisterna..

      De renoverade bort alla fyrasalar sen, nästan bara 2-rum nu. Alltid nåt.

      Den avdelning som hjälpt mig absolut bäst är en som varit i vanligt lägenhetshus, med öppna dörrar och nästan ingen kontroll. Med kommunikation och försök till mänsklighet i hela synen. Personalen satt och åt tillsammans med oss och så. Tror de satsade på att det skulle vara så vardagligt och hem-likt och tryggt som möjligt. Att det skulle bli lättare att hitta en väg till sitt eget vardagsliv om det inte var så stora kontraster däremellan. För mig funkade det bra. Men var eg avdelning för nyinsjuknade i psykos. Önskar det fanns fler såna, för andra grupper. Tror inte bara det är psykossjuka som kan må bra av trygghet, vänligt bemötande och att slutenvård inte är en helt annorlunda värld än den man sen ska leva i på egen hand / med mycket mindre stöd.

      Radera
  4. Hej, jag är 21 år gammal och min mamma dog i cancer när jag var sex år och hon var allvarligt sjuk under större delen av min tidiga barndom. Jag har gått i terapi på grund av tvångstankar och svårigheter att reglera känslor och veta vem jag är, men det är först på senare tid som jag har funderat på att jag kanske har DID. Jag är å ena sidan en flicka med skinn på näsan som tror att hon har ett bra självförtroende och å andra sidan en totalt förstörd själ som inte vet vem hon är eller vart hon ska ta vägen. Jag undrar nu om det är möjligt att man kan ha DID i olika grader. Jag har nämligen läst om det och om människor som har totalt avskilda personligheter inom sig som har olika förnamn. I så allvarlig grad har jag inte upplevt det även om mitt tillstånd är väldigt allvarligt. Jag upplever att jag är väldigt splittrad och att jag är rädd för att integreras för då måste jag handskas med allt det outhärdliga som jag så länge trängt undan.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej. Ledsen att höra om hur svåra saker du varit med om. Man kan ha DID av olika grad, med olika många personligheter, olika stor grad av sammedvetenhet (är man inte sammedvetna får man minnesluckor om en annan del varit framme) och där olika delar fyller olika funktioner och har olika roller. Det finns också andra dissociativa störningar där man splittrats i mer än en del, men där de andra delarna mest brukar vara av funktionen av att bära på det traumatiska.

      Det kan vara rätt abstrakt och konstigt att tänka kring det och få en bild av hur ens eget ser ut. För mig har teorin om strukturell dissociation hjälpt mig att förstå mer, du kan läsa lite om den här:
      http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=teorin%20om%20strukturell%20dissociation

      Kan också rekommendera dessa texterna som finns på TraumaTriumfs blogg:
      Denna som gör strukturell dissociation tydligare
      http://traumatriumf.wordpress.com/natartikelserien-del-1-5/natartikelserien-dissociation-del-8/
      Och dessa andra som handlar om dissociation utifrån andra teorier och tankar
      http://traumatriumf.wordpress.com/natartikelserien-del-1-5/

      Önskar jag kunde säga vart du kan vända dig för att få en bra utredning och hjälp för dina problem, men är inte alltid så lätt att hitta någon.

      Värme Linnéa

      Radera
  5. Tack för ditt svar! Är alla dessa, (primär-, sekundär- och tertiär dissociation) exempel på olika grader av DID eller är de bara olika grader av dissociativa störningar i allmänhet? Jag känner mig väldigt splittrad och känner mycket igen mig i att ha en ANP och en EP som inte integrerats men betyder det att det är just en dissociativ identitetsstörning jag lider av? Förstår att du inte kan svara på det här eftersom du inte känner mig, men det skulle ge mig större klarhet om jag visste hur dessa tillstånd klassificeras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrev en lång kommentar som försvann, ska försöka orka skriva en gång till, men blir ju alltid bättre vid första försöket..

      Nej, kan inte veta vad som gäller just dig, har inte kompetensen att diagnostisera folk, och har ju inte ens träffat dig. Men lite kort om hur man brukar dela in det:

      För att det ska räknas som DID krävs det att man har mer än en ANP, det är definitionen av DID.

      Om man har en EP som inte är integrerad räknas det som nån av de andra dissociativa störningarna. Även vid PTSD har man en EP som inte är integrerad, dock brukar inte EP:n kännas så självständig eller som en egen person/ del då.

      Tror att den diagnos som ligger närmast till hands om man har en EP som är rel utvecklad är DDNOS / dissociativt syndrom UNS, som bara definierar att någon har en dissociativ störning, men att den inte passar helt in i nån av de befintliga diagnoserna.

      Vet inte om du läst om Komplex PTSD, det är en diagnos som inte är etablerad, men som används ibland för att skilja skador som uppstått efter enstaka trauman (som vid PTSD) från skador efter långvariga / upprepade trauman. Tror att ett tillstånd med en ANP och en ointegrerad EP som känns som en egen person utan att ha blivit en andra ANP kan passa in i Komplex PTSD-diagnosen.

      Kommer inte på nån bra länk på området just nu, men du kan ju googla om det känns intressant.

      /L

      Radera
  6. Mina symptom stämmer bra in på både DDNOS och Komplex PTSD. Nu undrar jag bara hur i hela fridens namn det är möjligt med integration. För tillfället växlar jag mellan mina två tillstånd, ANP och EP och i det senare känner jag mig så liten och fruktansvärt ensam att jag inte står ut. Hur ska en integration ske då det för mig känns som att varje gång jag går igenom mina trauman blir jag där och det tillståndet är ohanterbart. Därför går jag avsiktligt över till mitt andra tillstånd, för att helt enkelt överhuvudtaget klara av att leva. Hur skapa en integration utan att totalt falla i bitar och gå sönder? För tillfället känns det som att, att befinna sig i mitt emotionella tillstånd gör att jag inte överlever. Hur klarade du det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att för att kunna integreras måste man först bearbeta de trauman man bär på. Att du är uppdelad nu är ju förmodligen för att det inte skulle gå att leva (ett lika fungerande liv) om allt var integrerat. För min del hjälpte det med terapi, att våga minnas tillsammans med någon, att få hjälp att se hur det var för mig då, i det som var hemskt. Att få medkänsla från mig själv och andra i det. Att våga titta på det, vara i det, låta det finnas på olika sätt. Men det är inget jag rekommenderar att man gör på egen hand. Just eftersom det känns som att du inte ska överleva om du är i det andra tillståndet, så är det en riskabel sak att vara där. Du behöver stöd och hjälp och människor som kan hjälpa dig i de risker som finns med att släppa fram de minnena, tankarna, känslorna, allt det som finns i den andra delen. Har du terapi? Nån annan hjälp? Om du vill kan du maila mig och säga i vilken del av landet du bor, så kan jag kolla om jag kan hitta nåt tips på nån som kanske kan hjälpa.

      regnlund@gmail.com

      Radera