Drömmen om öppen dialog.

Jag såg en film på youtube. Det var längesen, jag vet inte om jag tipsat om den förut. Det är en sån som inte riktigt släpper taget om mig. Det är en dokumentär (alltså inte bara ett kort klipp): OPEN DIALOGUE: an alternative Finnish approach to healing psychosis.

Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.

För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.

Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.

Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.

Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.

Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.

Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.

Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.

Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.

Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.

Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.

Mig har det skadat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Men.. mår män sämre av att bli våldtagna?

Häromdagen kom nyheten att det ska öppna en mottagning i Stockholm för våldtagna män. Det är som jag förstår det den första mottagningen av den typen i Sverige, och det känns väl lite futtigt med en enda mottagning, men jag väljer ändå att bli glad över det och att se det som ett ganska stort steg i rätt riktning, även om det finns många steg kvar att ta.

Det var lite olika versioner av samma nyhet beroende på var man läste eller lyssnade, jag vet inte om det var en intervju som klipptes eller refererades olika, eller om det var flera intervjuer med ungefär samma innehåll. I vilket fall var det som verkade gå fram i alla olika versioner att ansvarig överläkare på mottagningen sagt att män mår sämre än kvinnor efter våldtäkter.

I mina sociala medier-flöden var folk rätt arga på detta, för så är det minsann inte, och vad är det ens för mening med att jämföra, förresten är skillnaderna nog större på individnivå än på gruppnivå, och dessutom är det absurt att tro att det är värre för män än för kvinnor att våldtas.

Jag förstår upprördheten, men samtidigt är den kanske lite förhastad. Förstår magkänslan som vill skrika att det är ju hemskt vem man än är när man blir våldtagen, för våldtäkter är hemskt och man går sönder och vem ska då komma och säga att det är värre för nån än för nån annan? Jag tror magkänslan är sann, på ett sätt. Och att det också finns annat som är sant.

Låt oss bromsa lite. Och tänka efter lite. Om vi nu tror att man behöver vård, hjälp och stöd om man utsatts för våldtäkt eller något annat övergrepp, så borde det rimligen vara för att man tänker sig att man får större chanser att må bättre om man får hjälp. Om vården för våldtagna är mycket ojämlik, om det finns ett mycket större utbud av vård för kvinnor än för män, borde det kanske innebära att kvinnor faktiskt får större chanser att läka efter våldtäkter, och då mår lite mindre dåligt? (På gruppnivå, på individnivå går det ju inte att generalisera.) Om det bara är själva upplevelsen av våldtäkten som avgör hur dåligt man sen kommer må så vore det helt onödigt med vård, men så tänker väl inte så många? Om man tänker att vård spelar roll, så borde också bristen på vård till våldtagna män spela roll?

Förra året gjorde RFSU en granskning kring landstingens förmåga att erbjuda vård till män som utsatts för sexuella övergrepp. I 11 av de 21 landstingen kunde man inte vara säker på att få något akut psykologiskt stöd. På 11 av 21 akutmottagningar saknades rutiner för hur man ska ta hand om män som utsatts för övergrepp. I 8 av 21 landsting saknades kunskap om vart en våldtagen man ska vända sig akut, och hur en undersökning ska gå till. Det är rätt skrämmande siffror.

Söker man på "Sexuella övergrepp" på 1177.se får man information att man ska vända sig till sin vårdcentral eller till en akutmottagning. Gott så långt, informationsmässigt. Texten är också utformad könsneutralt, utgår inte från att offret är en kvinna, till skillnad från de flesta informationstexter om övergrepp. Men ungefär där tar det väl slut. Till höger på sidan finns en länk för att söka mottagning; "Akutmottagning för våldtagna kvinnor", och en länk till Kvinnofridslinjen. Kvinnofridslinjen ger inte bara stöd till kvinnor, men om man inte läser så noga är det lätt att ändå tro det. Namnet antyder det, och tex innehåller tre av sex flikar under sidhuvudet, där man kan klicka för information, orden kvinno- eller kvinna. Ingen innehåller ord som man/män.

Om man scrollar längre ner på sidan hos 1177.se hittar man länkar till Brottsofferportalen (vänder sig till brottsoffer oberoende av kön), Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (ger bara stöd till kvinnor), Kvinnofridslinjen (se ovan), Terrafem (vänder sig till kvinnor), PrevenTell (vänder sig till den som riskerar att begå övergrepp), Riksföreningen stödcentrum mot incest (ger bara stöd till kvinnor).

Varför jag gör en detaljgranskning av detta? För att det är ett exempel på hur det ser ut. Man har ansträngt sig för att formulera sig könsneutralt, men den hjälp man hänvisar till är i stort sett bara inriktad på kvinnor som utsatts, och än värre blir det ju om man tar med bilden av hur dåligt det verkar vara på akutmottagningarna.

Så.. det är inte alls säkert att det finns någonstans man kan gå om man vill söka hjälp, åtminstone inte nånstans där man vet att de har kunskap om den typ av övergrepp man som man blivit utsatt för. Dessutom är män överlag sämre på att söka hjälp, vilket man tar upp tex i den här artikeln om suicidprevention.

Hjälpsökandet försvåras dessutom för att övergrepp mot män fortfarande i större utsträckning är något man inte pratar om, och för att det i synen på män ingår att de inte kan bli våldtagna.

Utdrag ur texten Män som våldtäktsoffer, från kunskapsbanken hos Nationellt centrum för kvinnofrid:

Synen på män som starka, sexuellt aktiva/dominerande och ständigt intresserade försvårar möjligheten att betrakta män som möjliga offer för sexuellt våld. I ljuset av detta dominerande manlighetsideal förväntas män vara kapabla att försvara sig mot våldtäkt. De flesta män som utsätts för sexuella övergrepp uppger dock att de inte har kunnat försvara sig, något som innebär att många våldtäktsoffer skuldbelägger sig själva och betraktar sig som medansvariga för övergreppet.
/.../

Ytterligare en betydande faktor är den sociala stigmatisering och misstro som manliga våldtäktsoffer utsätts för efter en våldtäkt, vilket inverkar starkt negativt på viljan att söka hjälp och stöd eller att anmäla våldtäkten. Om offret också är en hbt-person kan osynliggörandet i samhället av hbt-personer som grupp och det våld som hbt-personer utsätts för leda till att den utsatte inte kan formulera sina erfarenheter som just våldsutsatthet. Detta kan i sin tur leda till att öka känslan av utanförskap och negativt påverka förmågan att bearbeta övergreppet. Väldigt få män som utsätts för sexuellt våld polisanmäler övergreppet eller söker hjälp hos sociala instanser; detta sker oftast bara om de fysiska skadorna efter övergreppet varit grava. Avsaknaden av stödinsatser som särskilt vänder sig specifikt till män, liksom rädsla för homofobiskt och kränkande bemötande, är också faktorer som måste tas i beaktande då man ser till anmälningsbenägenhet och vilja att söka stöd och hjälp inom denna grupp.

Det verkar alltså finnas flera faktorer som gör att det är svårt för våldtagna män att söka hjälp; att kunskapen i vården och utbudet av vård är dåligt, att stigmatiseringen av våldtagna män är mycket stark, och att män överlag är rätt dåliga på att söka hjälp.

Jag tänker att det också finns ytterligare en svårighet genom att det finns en uppfattning om att förövare själva varit offer för övergrepp, och att då framförallt män som utsatts i barndomen kan misstänkliggöras och bli bemötta som att de kanske är förövare också. Hittar dock ingen bra källa på detta, för jag orkar inte googla tillräckligt ihärdigt nu, men eftersom de flesta förövare är män så tror jag att risken att som manligt offer bli sedd som misstänkt förövare är större än risken som kvinnligt offer är. (Kunskapen om kvinnliga förövare verkar dessutom vara relativt liten.) Det borde kunna vara en faktor som gör det ännu svårare för män att söka hjälp, och öka stigmatiseringen ytterligare.

Efter våldtäkter och andra övergrepp kan man må dåligt på många olika sätt, både fysiskt och psykiskt. Om vi håller oss till det psykiska så är PTSD en vanlig följd. Blir man våldtagen är risken att utveckla PTSD enligt Sidrans översikt 49%. Detta kan jämföras med andra svåra händelser som de har med i sin översikt:

• Rape (49 percent)
• Severe beating or physical assault (31.9 percent)
• Other sexual assault (23.7 percent)
• Serious accident or injury, for example, car or train accident (16.8 percent)
• Shooting or stabbing (15.4 percent)
• Sudden, unexpected death of family member or friend (14.3 percent)
• Child’s life-threatening illness (10.4 percent)
• Witness to killing or serious injury (7.3 percent)
• Natural disaster (3.8 percent)

Hos Sidran kan man också läsa följande förklaring om vad ett psykologiskt trauma är:

Psychological trauma is the unique individual experience of an event or enduring conditions, in which:

• The individual’s ability to integrate his/her emotional experience is overwhelmed, or
• The individual experiences (subjectively) a threat to life, bodily integrity, or sanity. /.../

Thus, a traumatic event or situation creates psychological trauma when it overwhelms the individual’s ability to cope, and leaves that person fearing death, annihilation, mutilation, or psychosis. The individual may feel emotionally, cognitively, and physically overwhelmed. The circumstances of the event commonly include abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss.

Och på sidan Psykiatristöd, Stockholm läns landsting kan man läsa att följande faktorer ökar risken för PTSD efter svåra händelser:

1. Personlighetsrelaterad sårbarhet (t ex annan, tidigare eller pågående, psykiatrisk sjuklighet)
2. Traumats allvarlighetsgrad
3. Graden av hot som individen upplever under traumat
4. Sociala faktorer (t ex brist på psykosocialt stöd, kulturell stigmatisering som ger upphov till skam och skuldkänslor)
5. Dysfunktionella copingstrategier (t ex undertryckande av de traumatiska minnena, socialt tillbakadragande och utvecklande av missbruk)

Varför jag rabblar allt detta? Jo, för att jag vill visa att de faktorer som gör att män har mindre chanser att få den vård de behöver, ökar riskerna för att de ska utveckla tex PTSD efter en våldtäkt. Våldtäkt är alltså en av de händelser med störst risk att det ska leda till PTSD, detta för att det är en kraftfull form av utsatthet som kan innehålla allt av "abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss."

Och bristen på vård, och mäns sämre förmåga att söka hjälp, kan leda till att både sociala faktorer och dysfunktionella copingstrategier ger ökad risk för PTSD. Vilket är ett exempel på hur män kan må sämre efter våldtäkter än kvinnor. Verkligheten är mer komplex än så, man kan inte bara ta hänsyn till PTSD eller inte. Och hela resonemanget handlar om gruppnivå, det handlar inte om att jämföra en individs lidande med en annan, eller att säga att alla våldtagna män mår sämre än alla kvinnor som våldtas, självfallet kan våldtäkter vara av olika art, där vissa leder till värre skador både fysiskt och psykiskt, och olika individer har väldigt olika stöd kring sig, och förmåga att använda det stödet, helt oavsett hur vårdutbudet ser ut.

Men det finns anledning att tro att bristen på vård till våldtagna män gör att de faktiskt mår sämre. För att det finns anledning att tro att vård, hjälp och stöd faktiskt hjälper, lindrar skadorna.

Det handlar inte om att förringa eller vifta bort kvinnors upplevelser av eller skador av sexuellt våld. Det handlar inte om att det är värre om män våldtas än om kvinnor gör det. Det handlar om att det är dags att ta också våldtagna män på allvar, att släppa in berättelserna om våldtagna män i det offentliga rummet, justera vår bild av verkligheten så att också de ryms, och att äntligen skapa vård och stöd för dem, göra det möjligt för dem att få en chans att läka.

Den första mottagningen för våldtagna kvinnor öppnade 1977. Den första för män öppnar alltså i höst, 38 år senare. Det finns fortfarande mycket kvar att göra som rör våldtäkter på kvinnor. Få förövare blir anmälda, mycket få blir fällda. Det finns stora brister i skyddsnäten och tillgången till vård. Också kvinnor blir mycket stigmatiserade efter att ha blivit utsatta, och många blir inte trodda. Det är inte bra, läget för kvinnliga offer. Men när det handlar om våldtäkter på män ligger det mesta mer än 30 år efter; kunskap, vård, synliggörande, medvetandegörande. För mig låter det osannolikt att det inte skulle ha några effekter på måendet.


Uppdatering 150622: Oavsett vilken statistik man tittar på och hur man förhåller sig till mörkertalet (de som faller ur statistiken eftersom de tex inte anmält eller inte vill uppge att de utsatts) så är det många fler kvinnor än män som blir utsatta för sexualbrott. Tex i de här siffrorna från Brå angav 2,4 procent av kvinnorna och 0,2 procent av männen att de hade blivit utsatta för sexualbrott under 2013 (inte bara våldtäkter utan sexualbrott i stort). Om man utgår från den statistiken är det helt rimligt och logiskt att det ska finnas mer vård, stöd och hjälp för utsatta kvinnor, eftersom de är så många fler. Ska det vara en jämlik vård ska det finnas 12 gånger mer vård för utsatta kvinnor. Tyvärr är det inte så förhållandena ser ut, även om man tar hänsyn till statistiken över hur många som utsatts så är vårdutbudet för utsatta män mycket litet.



Några tips som rör män som utsatts för sexuella övergrepp:

Info

• Män som våldtäktsoffer, från kunskapsbanken hos Nationellt centrum för kvinnofrid.
• Frågor om killar/unga män och övergrepp eller våldtäkt hos 1000 möjligheter.
• Om våldtäkt och andra sexuella övergrepp hos umo.se.
• Info om sexuella övergrepp hos 1177.se.
• Hos Föreningen Storasyster finns info om sexuella övergrepp.

Berättelser

• En hemstad av Kristian Lundberg.
• Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman.
• Peter Jöback berättar i Skavlan, klipp på youtube, och i P1:s Söndagsintervjun.
• 25 Male Survivors Of Sexual Assault Quoting The People Who Attacked Them.
• Karl berättar på Föreningen Storasysters hemsida.
• Christoffer berättar på Föreningen Storasysters hemsida.
• Jocke berättar på umo.se.

Jourhjälp

• 1000 möjligheter har en chatt för dig som varit eller är utsatt, och en särskild chatt för dig som sålt eller säljer sex. Har även mottagning.
• Föreningen Storasyster erbjuder chattbror eller -syster och andra former av stöd. I deras chatt finns det manliga volontärer vissa tider.
• Novahuset erbjuder bland annat jourhjälp via telefon, mail- och skype. Har mottagning också.
• killfragor.se, har en stödchatt för killar mellan 10 och 18 år.
• RFSL:s brottsofferjour kan ge stöd till dig som är hbtq och utsatts. Stöd via telefon, mail, eller på mottagning i Stockholm.
• På rikskriscentrum.se finns organisationer på olika håll i landet samlade, som ger stöd och hjälp vid våld i nära relationer.
• Mikamottagningarna vänder sig till dig som säljer sex, och/eller skadar dig med sex, och/eller utsatts för människohandel. Finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Åtminstone i Malmö erbjuds även stöd via chatt och mail.

(Jag har medvetet valt att inte nämna transpersoner eller ickebinära i detta inlägget eftersom polariseringen i just detta fallet handlade om utsatta män och utsatta kvinnor. Jag har inte heller kunskap om läget för de grupperna, men jag gissar att vårdutbudet där om möjligt har ännu större brister, och att kunskapen där är ännu lägre.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Hjälp vid depersonalisation, har du tips?

Försöker skriva ihop ett inlägg om vad som kan hjälpa vid depersonalisation, eftersom det här inlägget om vad depersonalisation är fått rätt många läsare på rätt kort tid, och eftersom det händer att människor mailar mig och frågar. Tänkte liksom samla ihop mina tankar och skriva ett så bra svar som möjligt till de där mailen. Och till dem som inte vågar sig på att maila. Och till andra som undrar.

Har du tips på vad som kan hjälpa? Och ännu mer: har du tips på var man kan söka vård och räkna med att behandlarna alls vet att depersonalisation existerar (som ett eget problem) och vad det är?

Du får gärna höra av dig till mig då. Skriv en kommentar till inlägget här på bloggen, på facebooksidan, på twitter, eller maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Glad påsk, 7 cups of tea och lite annat.

Hej. Och glad påsk!

Jag är tillbaka från pausen nu. Jag har ändrat om lite på sidan, i layouten. Jag hoppas det inte ska vara till besvär. Jag blev bara så trött på det som var. Så det fick bli nytt nu.

Jag har varit lite på 7 cups of tea nu under fastetiden. Som jag sa att jag skulle. 7 cups of tea är en sida med lyssnare, där man kan söka någon som vill lyssna, eller vara en som lyssnar. Det är ideella krafter, och nog väldigt många olika sorters människor som finns där. Det är ingen organisation som står bakom eller så, det är inte som de vanliga jourlinjerna. Kanske att det är lite mer otryggt därför. Det finns ingen som egentligen går i god för att lyssnarna är bra, även om det finns funktioner för att anmäla den som beter sig illa och liknande.

Och samtidigt finns det saker som är lite mer trygga där. Som att man kan välja vem man vill prata med, klicka sig runt och läsa människors presentationer innan man vågar klicka sig vidare till ett samtal. Det går att prata med samma person flera gånger. Man vet liksom vem som svarar. För mig har det varit en brist med de vanliga jourlinjerna, att det varit lite för läskigt att slänga mig ut i att börja prata med vem som helst. Ok att det brukar finnas någon form av organisation i grunden, och ok att det brukar vara organisationer jag litar på, men det är inte samma sak som att det är möjligt att spontan-känna tillit till den som svarar.

Det är lite lättare att få välja vem man ska prata med, kan jag tycka. Även om man ju inte vet hur den är att prata med efter att ha läst några raders presentation heller. Men man får välja. Och funkar det inte kan man välja nån annan. Och det finns alltid någon där. Det är inte som de hjälpchattar som stänger kl 22. Det finns någon där när allt gör ont, när det än råkar bli. Det finns inte så många lyssnare som kan svenska än, men några är vi.

Jag ville prova att vara där, se hur det kändes, hur jag funkade i det. Och jag gillade det. Jag stannar. Jag är inte där dygnet runt, och inte ens ofta. Jag försöker uppdatera i min profil där så det går att veta när jag finns där. Men annars går det alltid att skicka ett meddelande när jag är offline, så svarar jag sen, när jag ser meddelandet.

Jag skriver inte detta så mycket för att göra reklam för mig själv. Men kanske för att göra reklam för 7 cups of tea. Jag gillar konceptet. Och som sagt.. det finns inte så många som pratar svenska där än. Så om du sitter och tänker att det kanske kunde kännas bra att vara en lyssnare, så kanske du ska testa? Du behövs.

Ps. Det kommer ett lite mer seriöst och normalt psykiatri-blogginlägg alldeles strax, vill bryta pausen med att skriva nåt bra, inte bara säga hej. Fast ville börja med att säga hej.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Till dig som är liten och finns inuti. Om integration.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.




Jag vet inte om du hört talas om integration. Om du inte gjort det behöver du inte bekymra dig om det, jag tror du har saker som bekymrar dig så det räcker redan. Men kanske har du hört talas om det. Kanske blev du rädd, eller förstod inte vad det betydde. Så jag vill skriva lite om det. Men läs bara om du vill, om det känns som att du undrar. Du behöver inte tänka på det alls. Man måste inte det.

Integration betyder att någon som varit många i kroppen bara blir en enda. Att man inte är en massa delar mer, bara en. Som kan tänka, känna och göra saker. En som lever all tiden, har alla minnena, är personen.

Har man aldrig varit en enda är det jättekonstigt att tänka sig hur det är då. Liksom hur man gör. Om man inte kan gömma sig om det blir för hemskt, eller låta någon annan ta över när man är för trött. Om det inte finns någon som bråkar inuti, eller som kan hjälpa en att förstå sig på världen.

Även om det betyder att man blir en enda och inte är fler längre, så behöver du som är liten inte oroa dig för att det bara ska vara du kvar, och att du måste orka allting i hela livet själv, sånt som de andra brukar göra också. Det är inte det som kommer hända.

Och du behöver inte tänka på vilken del det är som kommer finnas kvar.

Det är inte riktigt så, som att alla utom en ska försvinna, och att man måste vara rädd för att man kanske är en av dem som ska försvinna.

Allting finns kvar även om man bara är en. Allting du varit med om, allt det snälla och allt det hemska, det kommer finnas kvar som minnen. Och sånt du är bra på kommer finnas kvar. Sånt du tycker om, sånt du är rädd för, allting du har med dig, det kommer finnas med i den enda som ni kanske blir sen.

Och det är så för alla delarna. Allt de varit med om, allt de är bra på, allt det de tycker. Allting av alla delarna kommer finnas kvar. Skillnaden är bara att ni inte kommer vara olika delar med olika åldrar och olika uppgifter.

Det kanske låter jättekonstigt. Och ja, det är faktiskt det. Det går inte riktigt att förstå. Och det är ok, om man inte förstår.

Man kan tänka såhär. Det kan vara som att man har en bokhylla med olika lådor på alla hyllorna. I lådorna kan det finnas olika saker, och det kan vara viktigt att ha det uppdelat så. Med minnen, tankar och känslor som hör hemma i en låda, i just den lådan. Och annat i andra lådor. Så att man kan titta på lite i taget bara, ta fram det man behöver. Sen kan man ställa tillbaka det i hyllan och titta på något annat. Det kan vara så att om man skulle ta fram allting samtidigt, skulle det bli så mycket och så rörigt att orka med, att det faktiskt inte gick.

Det är därför det kan vara bra att ha det uppdelat. För även om det är hemska saker i många av lådorna är inte allt det hemska på samma ställe, så det kan gå att orka ändå, även om det är mycket.

Fast sen, om man tar fram lådorna ibland och tittar i dem, så kanske man till slut har tittat på allt. Man vet precis vad som finns i alla lådorna. Då kan det börja bli jobbigt att ha olika lådor istället. Man måste leta för att hitta vilken låda det nu var något särskilt låg i, eller klättra för att nå en som är längst uppe, och man måste lägga tid på att hålla ordning på lådorna. Då kanske det inte behövs längre, att ha olika lådor. Då kan man ta ut allt som ligger i alla lådorna, och lägga det i en enda stor istället. Och ska man ha något kan man bara titta där.

Det kanske inte var en bra beskrivning. Jag vet ju att ni inte är lådor. Jag vet bara inte hur man ska förklara så det blir bra. Men som det är nu delar ni upp allting, för att det skulle bli för mycket om alla fick veta allt. Ni behöver göra så för att det ska gå att orka leva.

Men kanske kan ni titta lite i taget på allt som finns. På det som är hemskt. Men också som att ni kan titta på varandra, som att delarna kan lära känna varandra och börja lyssna på varandra. Bli kompisar. Ni kanske kan se vad som händer även om det är någon annan del som är framme och gör något. Till slut kanske ni kan se varandras minnen och tankar och känslor. Det kan bli så att alla olika delar vet allting, och då är det som att det inte behövs att man är delad längre, om inget är gömt för någon.

Det kan vara lite olika hur det går till att integreras. Ibland är det en del i taget som inte behöver finnas mer, och som integreras in i någon av de andra. För andra är det flera som integreras samtidigt.

För vissa kan delar integreras, och sen om något blir för hemskt, kan de komma fram ett tag igen. För andra betyder integrationen att delarna aldrig kommer tillbaka, att man kommer vara en enda alltid, efter att det hände.

Det är olika. Jag förstår att man kan bli rädd om man tänker på att någon ska försvinna. Men det är ingen som kan tvinga en, och det är inte hemskt. Och det är egentligen mer som att något förändras, än att något försvinner. För allt finns kvar.

Om det är någon stor som pratat om integration kan du kanske fråga dem om de kan förklara mer hur de tänker, så du också får veta. Om du är rädd behöver du att de hjälper dig att se vad som ska hända och varför det är bra. Om andra delar integreras innan dig kanske du kan finnas med och se vad som händer, och någon av de stora kan förklara för dig under tiden.

Det kanske ändå låter konstigt att man ska ändra på vem man är, eller hur många man är. Och jag vet inte om det är det viktigaste, hur många man är. Det viktigaste är att hitta sätt så man kan finnas. Om ni är flera är det viktigaste att hitta sätt så ni kan samarbeta och inte skada varandra eller kroppen. Att ni kan få ett fungerande liv.

Det är bra att vara en också. Det blir inte lika rörigt, och det är faktiskt lättare om man slipper försöka komma ihåg vad någon annan har gjort, eller var han eller hon har lagt något man behöver. Om man slipper diskutera och bestämma saker tillsammans (eller bråka om dem). Det blir en massa tid över som man kan göra annat. Som att äta glass eller läsa en bok.

Det är lättare också när man träffar andra människor. Att man inte måste hålla reda på vilken del det egentligen är som är hans eller hennes kompis, och vara rädd för att någon annan än den ska komma fram och förstöra på nåt sätt. Det tar så mycket kraft att försöka hålla ordning på allting när man är flera. Man slipper det om man bara är en.

Och det är fint att bara vara en. Jag är det nu. Jag vet allt det hemska jag var med om. Men det är inte bara det. Jag har liksom allt skratt också, och allt som alla delarna kunde. Jag visste inte att det fanns så mycket skratt i mig, att man kunde vara så glad. Eller att man kunde tycka så mycket om något som jag gör nu. Att jag kunde så mycket, var så mycket, som jag är nu. Jag, som är allt det som delarna var innan. Det är så mycket, allt det ljusa. Det är så starkt, när det inte är uppdelat på flera olika.

Inget har försvunnit. Allting är bara i samma del nu. I början blev det lite rörigt för jag var så ovan. Det är ganska konstigt att bara vara en, om man varit många innan. Men man vänjer sig, och det är inte farligt. För det mesta är det faktiskt rätt skönt. Och det känns som lyx att ha ett helt liv, som är bara mitt. Som jag får bestämma över. Som jag får leva.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Det finns hjälp. Du behöver inte klara det ensam.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.

Jag vet att du varit med om något som var hemskt. Kanske känns det som att det hemska är nu, även om det inte är det. Kanske har du inte berättat för någon om det som är hemskt. Inte för någon av de andra delarna inuti heller.

Det är svårt att orka då. Att orka vara tyst och veta det som hände, och vara ensam om det. Och det är svårt att förstå då, om man är så ensam. Varför det blev så. Och varför inte alla behövde ha det så hemskt som du. Det är svårt att förstå om det var rätt, om de fick göra så mot dig. Och det kan vara svårt att vara liten och ensam och tänka att det kanske var ens eget fel. Att man skulle ha gjort något annorlunda, eller att det hände för att man var dålig eller dum.

Du gjorde inget fel, det var inte därför det hände. Om vuxna inte tar hand om barn och är snälla mot dem, så är det de vuxna det är fel på. Inte barnen. Men det kan vara svårt att tro på det, om man är ensam. Speciellt om man aldrig träffat någon som varit stor och som tagit hand om en på riktigt, så man blev trygg.

Det kan vara svårt att tro att någon orkar höra om det hemska, eller ens orkar bry sig om dig som är liten och finns inuti. Det kan vara svårt att tro att någon vill trösta en om man är ledsen, eller orka med en när man blir rädd hela tiden. Det kan vara svårt att tro att någon ens vill försöka vara snäll mot en.

Och det kan vara svårt att tro att de andra delarna i kroppen ska låta någon hjälpa just dig. Det kanske är bråkigt inuti och alla vill olika saker, och ingen tycker att du är viktig. De kanske bara blir arga om du försöker prata och säga något om det som är hemskt, även om du inte orkar vara ensam med det längre.

Det finns såna som har som jobb att hjälpa en när det är svårt. Som kan lyssna på det man vill säga och bry sig om en om man är ledsen. Som vill göra så du inte är rädd, men orkar med att du blir rädd hela tiden. Det kan vara ganska skönt att träffa en sån människa. Man kan bli mindre ensam då.

Om man är många i kroppen kan det bli svårt att få plats ibland även om man träffar en vuxen som jobbar med att hjälpa en. Men är det någon som är bra så ska hon eller han bry sig om att alla får plats, och den personen kan också hjälpa er inuti att bli vänner med varandra och göra så att ni inte bråkar lika mycket.

Kanske märker han eller hon inte ändå att du är ledsen eller rädd, eller har något att berätta. Du kanske är bra på att gömma dig inuti, så kanske syns det inte då. Om du vågar är det bra att säga till då. Att du vill något. Det är ganska läskigt att våga, men det är bra. För då kan du få hjälp, och slippa vara ensam med det som är hemskt.

Det finns såna som jobbar med att hjälpa en som inte är bra, som inte fattar att man kan vara mer än en inuti. De kanske säger att du inte finns eller att du inte får prata hos dem. Försök säga till de stora inuti då att det inte är bra, att du måste få hjälp av nån annan som är stor, som fattar att du finns. Fråga om ni kanske kan träffa någon annan.

Kanske är den personen inte bara dum, någon av delarna kanske får hjälp som den behöver. Men alla delarna är viktiga, du också. Det är inte bara en som är den riktiga personen och ni andra är något som stör, även om vissa tror så. Det är ljug. Alla tillsammans är den riktiga personen. Och ni behöver hjälp. Alla delarna behöver hjälp, och ni behöver nog hjälp att bli mer vänner med varandra och lyssna mer på varandra. Och kanske behöver ni hjälp med att tro på att de andra är på riktigt och viktiga, och att våga berätta saker för andra inuti.

Det är jätteläskigt att våga säga något. Kanske tror du att du måste vara tyst för att inte du och kroppen och alltihop ska dö. Det är inte konstigt att det är läskigt då ju. Men om man testar, så kan man se att ingen dör. Att det faktiskt blir lättare att berätta för någon, att slippa vara ensam. Och att det kan vara skönt om någon tar hand om en när man är ledsen eller om allting bara gör ont och är hemskt.

Och det kan vara skönt att se att det finns vuxna som försöker vara snälla mot en och ta hand om en. Kanske fattar de inte allting alltid och de gör nog fel ibland. Men att det finns såna som inte slåss, som inte är elaka, som inte gör äckliga saker. Som faktiskt bryr sig om dig och att du ska få ha det bra.

Försök säga till de stora inuti att ni kan träffa en sån som jobbar med att hjälpa. Kanske kan ni hitta en som är snäll och hjälper er. Om ni redan träffar någon, fast du inte vågar prata med henne eller honom, försök att våga då. Kanske kan du skriva på en lapp den första gången om du är rädd, eller så kan någon av de stora berätta att du finns där och behöver hjälp.

Det är svårt att våga. Men det är faktiskt ännu svårare att orka med att vara tyst och ensam och hela tiden bry sig om att ingen får veta om det som är hemskt. Du ska inte behöva ha det så, du ska inte behöver orka ensam. Det finns människor som kan hjälpa. Jag hoppas ni hittar någon av dem, och jag hoppas att du vågar få hjälp.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Till dig som är liten och finns inuti. Du får finnas.

Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.

Du får finnas.

Kanske känns det jättekonstigt när du läser det (eller om någon annan läser det för dig). Som att det blir helt krångligt att förstå att det kan vara så. Det är ok. Det får kännas svårt och krångligt. Men det är så ändå. Du får finnas.

Kanske är det ingen annan som tycker att du får finnas, kanske finns det andra delar inuti som blir arga på dig om du vill något, som säger att du är dålig, ska försvinna, inte störa. Kanske säger de att du inte ens finns. Kanske finns det stora människor utanför kroppen som också säger det. Att du inte finns.

Vi vet ju att de har fel. Du finns. Annars hade du inte kunnat läsa detta, tänka på dessa sakerna.

Det är lätt att tro på de andra delarna eller de som är stora utanför kroppen, att de vet hur det är. Speciellt om man är liten och rädd. Speciellt om de är stora och låter som att de vet. Kanske är det till och med läkare och såna som har en massa utbildning. Man kan ju tycka att de borde veta, att man kan lita på dem.

Men säger de att du inte finns så har de fel. Du finns ju.

Eftersom du finns, får du finnas.

Det är inte svårare än så. Fast jag vet, det är hur svårt som helst att fatta det. Men det krävs inte mer än så för att få finnas. Att man finns. Du finns. Därför får du finnas.

Man behöver inte vara i samma storlek som kroppen för att få finnas. Man behöver inte vara snäll, tyst, smart, vuxen, lugn. Det finns inga såna villkor. Vad man än är, hur man än är, så är det så. Om man finns, så får man finnas.

Du får finnas, och du får vara allt det du är. Är du liten så är det ok, för det är ju det du är. Är du rädd eller ledsen så får du vara det, för det är det du är. Är du glad och tänker på roliga saker du vill göra så får du finnas. Är du arg och tänker på det som varit dumt för dig så får du finnas.

Du får finnas. Det finns inget som ändrar på det. Du får finnas vad du än tänker, känner eller vill. Vem du än är, hur du än är.

Kanske finns det ingen som bryr sig om det du tänker eller känner. Kanske är det ingen som lyssnar på vad du vill eller inte vill. Det är sorgligt då, och jag tycker det är fel. Om man finns borde man få plats, det borde finnas någon som lyssnar och bryr sig om en och hjälper en när det är svårt.

Om det inte finns någon som bryr sig om en är det lätt att tro att man inte får finnas, eller att man inte ens finns. Men det är inte så, det är något man tror bara. Finns man, så får man finnas. Och man kan finnas även om ingen bryr sig om det. Man kan finnas till och med även om ingen vet om att man finns.

Bryr sig ingen om dig kan du testa att säga till någon del inuti som inte känns farlig att du finns. Att du behöver få plats, för att du finns. Eller om det finns någon snäll som är utanför kroppen så kan du testa att säga det till den.

Du kan testa att säga att du behöver att någon bryr sig om dig, för att du finns. Och för att du är liten och för att det är svårt att vara så ensam då.

Om någon säger att du inte finns, eller att du inte får finnas, kan du testa att säga att de har fel. Fast bara om du orkar. Det kan bli ganska bråkigt ibland, det är inte alltid man kan orka med att bråka.

Men du kan veta att de har fel. Du kan säga det till dig själv. Du finns. Och det räcker så. Eftersom du finns, så får du finnas.

Det är sant. Du får finnas.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Därför ska du inte skada dig. Du är värd det som är snällt. Till dig som är liten och finns inuti.

Ännu en text skriven för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. Riktad till små delar hos någon med DID.



Du ska inte skada dig för det gör ont.

Du är värdefull och värd att vara rädd om, värd att ha det bra, värd att ta hand om.

Om det gör ont betyder det att något är fel, du ska inte ha det så, inte hemskt och dåligt. Du ska ha det bra. Det är rätt.

Jag vet att det kanske är andra som har skadat dig, men det var aldrig ok. De borde inte ha gjort det. De var dumma och fick inte. Att de gjorde det ändå var fel.

Du ska inte vara lika dum mot dig som de var. Du behöver inte vara elak mot dig och göra så du får det dåligt och så det gör ont.

Jag vet att det kanske finns andra delar som har skadat dig eller kroppen, och att de är större och säger hemska saker till dig. Gör de så är de också dumma, och gör fel. Man får inte göra dig illa, det är alltid fel. Ingen får.

Du behöver inte tro att de har rätt. Du behöver inte göra som de säger om det är något som blir hemskt för dig. De är stora och borde ta hand om dig så att du blir trygg. Gör de inte det så är det fel av dem, du behöver inte lyssna på dem om de är elaka.

Det kanske känns som att du måste skada dig, som att det är en regel. Det är någon som har lurat dig då. Det är inte sant. Du måste inte. Du får vara rädd om dig, ta hand om dig.

Du är fin. Du ska ha det som är fint och snällt, försöka ge dig det som du tycker om. Eller försöka låta någon annan ge dig det.

Om det är hemskt nu förstår jag att du vill att det ska sluta. Det slutar inte om du skadar dig, det hemska försvinner inte genom det. Ibland blir det faktiskt värre.

Om det är hemskt är det dåligt att göra något hemskt för att det ska ta slut, som att skada dig. Det är bättre att försöka göra något som inte känns hemskt. Något snällt.




Här är några saker du kan göra istället för att skada dig, om de känns snälla för dig. Om du inte vet ifall det känns som snälla saker kan du prova och känna efter. Känns de inte snälla kan du komma ihåg det och inte göra det igen.

• Om du ville skära dig eller skada dig på huden någonstans så kan du ta en tuschpenna och rita hjärtan eller solar eller något annat fint på det stället.
  
  Om det finns någon hos dig som är snäll mot dig kan du fråga om han eller hon vill skriva något på huden. Kanske ”jag tycker om dig”. Så ser du det om du tänker på att skada dig där.
  
• Du kan ta något som är mjukt, en filt eller ett mjukisdjur, och stryka på huden där du ville skada dig. Så det känns mjukt och snällt istället för att göra ont.
  
• Leta fram kläder som du tycker är fina och som känns snälla att ha på dig. Finns det andra delar framme som inte tycker att du ska bestämma kläder, så säg att du måste få bestämma det nu för det står här att du ska prova det.
  
• Ta någon hudsalva som luktar gott på händerna, eller någon parfym på handleden. Gör inte det om det känns som att du bara får huvudvärk av sånt. Men om det känns snällt med någon doft.
  
• Rita massor med hjärtan i olika färger på ett papper, och vik det och ha i fickan. Så kan du titta på det om du vill skada dig igen.
  
• Klappa dig försiktigt på kinden och viska ”Jag måste inte skada mig. De som skadade mig var dumma.”
  
  Finns det någon som är stor och snäll hos dig (en annan i kroppen, eller någon utanför kroppen) kan du fråga om de vill göra det istället.
  
• Om det finns någon stor hos dig och du vågar gå ut (och om det inte är mitt i natten eller så), kan du köpa en liten present till dig. Kanske bara en penna med fin färg eller en studsboll eller något sånt. Inte något dyrt så de andra delarna blir arga. Bara en liten present, för att du är värd sånt som är fint och att få det du önskar dig.
  
  Finns det ingen stor där, eller går det inte att gå ut, så kan du kanske titta på fina saker på nätet och lägga bokmärken på sånt du vill få i present. Du kan fråga någon stor senare om ni kan beställa det.
  
• Ät sån mat som du väljer och tycker är godast. Sånt du tycker är snällt.
  
• Har du någon stor hos dig kanske ni kan baka något. Så luktar det gott och är snällt att hålla på och fixa, och sen smakar det gott och blir varmt i magen.
  
  Är det några andra delar som är bråkiga och vill bestämma så säg att det är du som ska välja receptet och att de bara får hjälpa dig att fatta om ni har det som behövs hemma. Och att du måste få slicka skålen om du vill det, för att det står här, så det är som att du har det i läxa ungefär, så de kan bara vara tysta och sluta tjafsa med dig.
  
• Det kan kännas snällt att vila om man är trött. Fast är allting för hemskt kanske det inte går. Men du kan testa. Kanske är det lättare om du lyssnar på musik eller tittar på en film.
  
• Om du tycker om att pyssla eller rita kan du göra det.
  
• Ibland känns det bra att bara få bestämma något. Att det är du som är viktig just nu, och att det blir som du vill. Testa att bestämma vad ni ska lyssna på för musik eller vilka strumpor ni ska ha på er eller något annat. Ibland är det läskigt att försöka bestämma något alls. Men ibland är det skönt.
  
  Du får bestämma också, du är också viktig, vad du vill spelar också roll. Det spelar roll om det gör ont på dig eller om något är hemskt för dig. Men annat spelar också roll. Som att det blir som du önskar dig ibland. Som att du får det som känns fint för dig. Du är värd det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

När allting är hemskt. Till dig som är liten och finns inuti. (Copingtips för små delar hos någon med DID).

Skrev detta till ett annat sammanhang, men tänkte att jag kunde lägga ut det här med. Det är tänkt som copingtips för barn-delar hos personer med DID. Tankar om vad man kan göra för att stå ut när det är hemskt, speciellt om det är hemskt och det inte finns någon vuxen där och kan hjälpa en. Varken en vuxen del i systemet, eller någon annan vuxen.

Pdf-fil med mycket bilder, så det ska gå att komma ihåg vilka tipsen var om man inte orkar läsa, eller kanske inte kan läsa själv.

När allting är hemskt. Till dig som är liten och finns inuti.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 3.

Del 2 hittar du här.

• Biblioteksvagnen hjälpte mig den period jag var inlagd och hade koncentrationsförmåga nog att läsa. Att det hände något mitt i någon av de där helt innehållslösa dagarna, och att det var något positivt. Att få ha ord som gav mig tröst och hopp, när vården inte klarade att ge något av det. Och att hon som var bibliotekarie verkligen brydde sig om att försöka få med böcker som skulle kunna passa, och att det gick att be om någon med, om jag visste vad jag ville (jag visste för det mesta inte). Att det var ok att vara barnslig och vilja läsa Vem ska trösta knyttet? när världen kändes sådär otrygg. Att hon kunde förstå det, och att hon försökte leta upp deras ex till mig, men insåg att den boken var sönderläst så jag inte kunde låna den. Att hon kopierade några av sina favoritsidor till mig, så jag inte blev helt utan.
  
• Att prata med sjukhusprästen i perioden när slutenvården var någonslags surrealism, när inget fick betyda det det lät som, när mina känslor alltid blev tolkade som sjuka, när vården manipulerade och beskyllde mig för att vara den manipulativa, när mitt liv i deras ögon inte var något att vara rädd om. Då. Det hjälpte mig att få träffa sjukhusprästen. Att ha samtal utan diagnossättande, journaler, medicinändringar. Där jag kunde säga vad som helst och blev hörd. Där jag fick vara tyst utan att någon kollade på klockan eller stressade vidare. Där det fanns tid för mig. Där jag fick normala reaktioner på det jag sa. Där oron fanns i hans ögon och där mitt liv hade ett värde. Det spelade så stor roll.
  
• Andra patienter har hjälpt mig mycket när jag varit inlagd. Dels för att de var människor jag kunde känna igen mig i, kunde känna mig lik, och att jag därför blev mindre konstig och kunde öppna för möjligheten att se på mig själv med andra ögon. Så som de såg på mig. Så som jag såg på dem. Dels för att jag behövde hjälp att förstå hela det psykiatriska spelet när jag var ny. Personalen tog för givet att man förstod det mesta automatiskt. Men patienterna kunde förstå hur skrämmande en slutenvårdsvärld kunde vara. Kunde förklara hur saker hängde ihop, att jag måste be om bedömning kring permissioner om jag skulle få gå ut. Och kunde varna för vissa i personalen, berätta hur de brukade bete sig, och dämpa effekterna av maktmissbrukande beteende genom att hjälpa mig att se att det inte handlade om mig, att de personerna var såna mot alla. Tyvärr har andra patienter också varit de som oftast lyssnat, visat medkänsla, som jag delat smärta, tankar och ord med. Det är de som oftast kramats och tröstat när min värld fallit sönder, när hopplösheten hotade att sluka allt. Det var fint att inte vara helt ensam, och jag är tacksam att det fanns någon där som gav just det (och att jag kunde ge det till någon). Jag skriver tyvärr ändå. För det blir lätt för tungt och för mycket. Och det är personalen som borde ha den rollen. Borde vara de som finns där och delar, ger stöd, hjälper. Det har oftare varit patienter.
  
• Att få hjälp med mitt självskadebeteende utifrån mina tankar och reaktioner. Att kartlägga vad som hände i mig och varför jag valde den sortens agerande, och att hitta alternativa sätt. Att träna på att välja något annat. Det spelade så stor roll att fokus fick vara så, att det inte handlade om att visa upp mina sår, och få bedömt hur svårt mitt självskadande var utifrån det. Jag skadade aldrig mig särskilt allvarligt (utom när jag försökte dö, men det var en annan sak), men i mina beteenden och tankemönster var det ändå centralt. Det tog så mycket tid att slåss med självskadetankarna. Att förhandla med dem. Att stå emot. Att bestämma hur mycket jag fick skada mig, och var. (Och nej, allt självskadebeteende är inte präglat av impulsivitet och bristande kontroll).
  
• Att tillsammans med en behandlare titta på orsakerna till att mitt självhat var så stort, att leta efter orsakerna till att jag ville skada mig och hade en så desperat längtan efter att dö. Att se mönstren, sammanhangen, att bli begriplig för mig. För det mesta hade mina symptom blivit definierade som tecken på sjukdom, och jag förväntades klara mig med den förklaringen och lugnt luta mig mot att mediciner skulle bota det sjuka, men det fungerade inte för mig. Kanske för att medicinerna inte hjälpte mig som det var tänkt, men kanske också för att cirkelresonemang inte är svar på frågan om varför. Jag var sjuk för att jag hade symptom. Jag hade symptom för att jag var sjuk. Det var så förklaringarna sett ut. Förklaringar som inte förklarade något alls. Det hjälpte så mycket att få plats med mina tankar, upplevelser. Att hitta sammanhangen. Att se hur det var, varför det blivit som det blivit.

Du hittar del 4 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ta inte livet av dig.

Idag är det internationella dagen för suicidprevention. Med anledning av detta har en ny sida öppnat just idag: sjalvmordsupplysningen.se, där man kan få stöd eller hitta information.

Jag gillar att de har jourstöd varje kväll via chatt, för många av hjälptelefonerna har bara just telefonstöd, och jag tror att det ibland kan vara lättare med chatt.

Vill du läsa lite mer om suicidprevention har jag skrivit om det några gånger förut, klicka här för att komma till de inläggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

In Therapy Forever? Enough Already.

Läser artikeln In Therapy Forever? Enough Already, skriven av Jonathan Alpert, som tydligen också skrivit en bok som heter “Be Fearless: Change Your Life in 28 Days”.

Kanske säger det tillräckligt, någon som skriver en bok om att förändra sitt liv på 28 dagar kan väl inte tycka att långvariga terapier är en bra idé?

Anledningen till att jag faktiskt skriver om artikeln är att att jag måste protestera lite mot det svart-vita synsättet. Att allt hela tiden ska drivas till sin spets, man ska få fram två motsatser, och sen måste man välja vilken som är den rätta, vilken sida man är på. Varför det? Jag undrar det verkligen. Varför?

Man kan nog förändra sitt liv på 28 dagar, om det man behöver för att förändras är hjälp att komma loss och ta steg vidare (steg som man redan nånstans i sig förberett sig för och kommit fram till att man vill ta, men som det finns något hinder för). Behöver man jobba med djupare saker kommer inte nån livsförändringar ske på 28 dagar. Möjligtvis kan man hitta in i en ny livslögn, en ny yta att klistra på det gamla, men på så kort tid hinner man faktiskt inte ändra något djupgående.

Artikeln tar mest upp faran med terapi som varar år ut och år in, att den kan vara verkningslös, att man kan ha fastnat, att det kan vara meningslöst då, om man önskar sig förändring och inte bara en plats för att få stöd. Det är sant. Man kan fastna i en terapi som inte tar en framåt. Det finns terapi som är verkningslös. Om man har ett så avgränsat problem att det skulle kunna ske livsförändring på 28 dagar, så är det verkligen en dum idé att gå många år i terapi, istället för att leta upp någon som kan hjälpa en att komma loss och ta sig förbi det som hindrar en.

Men det är inte bara korta terapier som har effekt. Och det är inte bara långa terapier som kan vara meningslösa, som man kan fastnat i, eller som kan vara fel form för att hjälpa en. All terapi kan vara fel, om den inte matchar det man behöver. Om motiv och metod inte passar ihop. Eller om personkemin inte funkar. Eller om man helt enkelt har en terapeut som inte lyssnar in en och möter en där man är.

Och jag tror på att det finns former för både långvariga behandlingar och för korta, som är effektiva, som förändrar, som hjälper.

Jag tror inte på det här med att dela in världen i antingen eller. När det debatteras om terapi låter det ibland som om valen är att erbjuda patienter korttidsbehandlingar som hjälper dem, är effektiva, och dessutom billigare, eller långa behandlingar som är verkningslösa, dyra, och slösar bort både patienternas och terapeuternas tid. Jag förstår att det är retoriskt smart att måla upp saker så. Men vi måste väl kunna se bortom retoriken, se komplexiteten i den här världen?

Det finns olika sorters problem. Det finns olika sorters människor. Det finns olika sorters behandlingar. För att det ska fungera och vara effektivt måste behandlingen matcha både problemen och människan som behandlas.

Jag har gått i korta behandlingar som varit helt meningslösa, som bara gett mig känslan av att sitta fast och inte komma någonstans. Och jag har gått i behandling som sträckt sig över många år, och som varit effektiv, där det funnits så mycket utveckling att jag haft svårt att hinna med.

Jag har gått i korta behandlingar som varit bra också. Någon lång behandling som varit dålig har jag inte gått i, skulle jag hamna i en sån så skulle jag hoppa av innan jag gick år ut och år in utan att komma nånstans. För det skulle kännas så meningslöst.

Om man jobbar med korta behandlingar, varför skulle man inte kunna se poängen med de längre? Om man jobbar med längre, varför skulle man inte kunna se att de korta formerna är bättre i vissa lägen? Varför ska man dela in världen och vägra se något gott i det man själv inte sysslar med? Jag förstår det inte.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Ny hjälptelefon för att förhindra sexuella övergrepp.

Imorgon invigs hjälplinjen PrevenTell.

"Nu ska de som riskerar att utöva sexuellt våld kunna få hjälp och stöd i tid. PrevenTell är en hjälptelefonlinje dit personer som tappat kontrollen över sin sexualitet kan vända sig för att få behandling i tid."

"– Det här är en allra första kontakt för att den som oroar sig för sina sexuella tankar och impulser ska få hjälp och råd, säger Katarina Öberg, psykolog och enhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin.

Hjälptelefonlinjen är nationell och målet är att få personerna som ringer att söka hjälp på en mottagning."

"PrevenTell kommer att vara öppen dygnet runt med möjligheten att lämna meddelande och bli uppringd inom 24 timmar av läkare, sjuksköterska, psykolog eller terapeut som är van vid att hantera den här typen av problem."

Telefonnumret till PrevenTell är 020-66 77 88.

Du kan läsa mer på deras hemsida preventell.se.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om!

Det här med att fokusera på nuet. Jag tror det är bra i många fall. Kanske i de flesta fall. Visst, jag tillhör dem som tror att världen faktiskt skulle vara en bättre plats om människor lärde känna sig själva och läkte sina sår istället för att hålla på att spela ut dem på andra. Men i stort tror jag inte att det är psykiatrins uppgift. Vi bär alla på sår, och att möta sig själv är ett stort och krävande jobb. Det är inte nödvändigt för att må bättre, inte alltid.

Ofta kan det vara bra, att helt ägna sig åt nuet. Förbättra livskvaliteten. Få hjälp att hitta verktyg för att handskas med symptom. Göra förändringar för att få ett bättre liv i praktiken. Hitta acceptans i att saker är som de är. Sånt. Det kan räcka för att må bättre. Man behöver ju inte jobba ihjäl sig, räcker det att fokusera på nuet finns det ingen anledning att kräva av psykiatrin att finnas till hands med djupare bearbetning eller terapi. De som vill gå i terapi för att utvecklas eller lära känna sig själva bättre får gärna göra det, men det finns privata terapeuter som kan stå för det.

Det som blir problematiskt inom psykiatrin är två saker. Dels framställs det här med att fokusera på nuet och inte alls dra i gamla saker som en självklarhet av många behandlare, det är inte ens något att diskutera. Jag skulle uppskatta om man tog in att patienter också är människor, och därmed går att prata med. Får man en patient som vill prata om gamla saker, och man som behandlare inte tycker att det verkar nödvändigt, kan man ju sätta sig ner och försöka förklara varför det är en bättre idé att fokusera på nuet, varför man inte bedömer att dra i saker på ett djupare sätt är nödvändigt. Det kommer bli mycket bättre om man gör så. Patienten kommer hitta en annan motivation om den verkligen tror på att den behandling man får är en vettig och bra behandling utifrån de problem man har. Och man kan rätt lätt få bort känslan av att det är ett svek, att patienten inte får det den önskade sig och inte ens blev hörd i sina tankar om vad som skulle behövas. Jag tror på att komma överens. Och som behandlare har man för det mesta mer kunskap och kan se saker från andra perspektiv. Det är en bra idé att tillsammans prata om behandlingen.

Det andra som blir problematiskt är det här med människor med störningar pga trauman. Problemet i det är att tanken om att fokusera på nuet utgår från att dåtiden befinner sig i dåtiden. Har man PTSD eller någon mer komplex traumastörning är det inte riktigt fallet. De saker man varit med om kommer tillbaka och är närvarande i nuet, bla genom invaderande minnen (eller flashbacks). Upplevelsen handlar om att det känns som om det händer nu. Och allt i människans försvarssystem utgår från det, att det är som om det händer nu.

Tiden är inte organiserad på det sätt som den normalt är, det är ett av problemen med traumatiseringar. Att man till viss del finns kvar i det som hände, att man befinner sig i nuet, men att man också befinner sig mitt i det som hände. Jag har försökt göra tydligt för mig själv hur det blivit för mig. Och har tänkt att i normala fall är ett liv liksom organiserat utifrån en tidslinje. Den börjar när man föds, och så sträcker den sig fram till nuet, och däremellan har det hänt saker, och de kan då placeras på olika ställen på tidslinjen. Det finns saker som varit särskilt jobbiga eller särskilt positiva, eller satt spår på andra sätt, och då finns de oftare närmare en känslomässigt, men skulle man organisera det tidsmässigt skulle man ändå kunna placera in det på tidslinjen. Man kan vara närvarande i det i nuet, men det är inte som att man tror att det är nu det händer.

För min del blev det som att tidslinjen revs sönder i små bitar, och sen fanns alla bitarna staplade där nu-punkten på tidslinjen varit, om min tidslinje varit hel och normalt organiserad. Det var som att allt som hänt fanns i nuet. Huller om buller. Osorterat. Jag kunde veta intellektuellt när olika saker hänt, och hur många år sen det var. Men känslomässigt var det som att allt var nu.

Att fokusera helt på nutiden, när det inte finns en normal uppdelning av nutid och dåtid blir problematiskt. Just för att det inte finns den uppdelningen. Det blir som att man inte får låtsas om 90% av det som finns i nuet, för att en nutidsinriktad behandlare definierar det som dåtid, trots att upplevelsen inte är så. Att bry sig om de 90% som inte definieras som nutid framställs som skadligt. "Att hålla på att gräva ner sig i sånt som varit mår ingen bra av".

Det konstigaste är ändå när det dessutom framställs som helt onödigt att bry sig om sånt som hänt förut. Det blir konstigt att något kan vara livsviktigt att undvika för att inte förvärra skadan, och samtidigt helt onödigt att bry sig om. Det går inte riktigt ihop. Och upplevelsen är inte att det är onödigt, upplevelsen är att det är akut livsviktigt, och dessvärre också helt livsfarligt. När och i vilken form det funkar med exponering är något som bör avvägas noga, helst tillsammans med patienten. Men att helt välja bort det för patienters räkning? Jag tror inte det är bra.

Vad gäller problem som handlar om trauma tror jag att man kan använda nutidsfokuseringen på ett givande sätt, om man är medveten om att det inte är tillräckligt. Jag tror också det är nödvändigt att få en chans att vända sig om och möta det som jagar en. Och att det är en uppgift som tillhör psykiatrin, att erbjuda den sortens behandlingar, hjälpa traumatiserade människor att bearbeta. För det går. Och det är först så det kan sluta jaga en. När man möter det och hittar sätt att få saker som hänt i dåtiden att lägga sig på plats. I dåtiden.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Suicidprevention. Tre tips.

1. Nationella hjälplinjen. På deras hemsida går det bra att leta efter olika sätt att få hjälp, och det går också att ringa deras jourtelefon, eller maila till dem.

2. Unsuicide på twitter. Bra information, och följer du dem kan du med jämna mellanrum få nya tips, infallsvinklar eller argument till varför det är en bättre idé att inte ta livet av sig.

3. Boken Hej grymma värld av Kate Bornstein. Den innehåller 101 alternativ till självmord, både saker man väntar sig på en sån lista, och saker man inte alls väntar sig. Dessutom en snygg och rolig bok. Önskar att den fanns på alla högstadieskolor, i alla väntrum på psyk, och överhuvudtaget överallt.

"Jag har skrivit den här boken för att hjälpa dig att fortsätta leva eftersom jag tycker att världen behöver fler snälla människor, vilka de än är. Världen blir friskare tack vare sina utbölingar, utstötta, knäppskallar, queera och syndare. Jag passar själv in i alla dessa kate­gorier, så det spelar ingen roll för mig om du gör det eller inte. Kanske är det här en hemsk tid för dig, och i så fall så hoppas jag att jag kan hjälpa dig att fatta nytt mod." Kate Bornstein

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.