Det var så många år jag inte ville finnas i min kropp, inte bry mig om den, inte ta hand om den, inte se den som min. Och det var så stort när jag kunde börja bli vän med den. Göra den till min, och inte bara en börda att släpa på. Det här, att göra den till något jag är, inte bara något jag har, det är nåt jag aldrig fattat att det fanns, att det var möjligt.
Tänker på hur mycket den normativa synen i vårt samhälle är att kroppen är något som ska kontrolleras, uppfostras, dresseras till att vara som vi vill, bete sig som vi vill. Och om kroppen protesterar, så ska den straffas. Normativt är kroppen något vi har. Och inte ska tycka om ifall den inte är perfekt, vilket är helt omöjligt att uppnå. Det är såklart jättesmidigt på vissa sätt, att normen är sån. Att få människor att se på sin kropp med så objektifierande och dömande ögon öppnar för en enorm marknad av produkter och tjänster som ska hjälpa oss i vårt dresserande, kontrollerande, omformande av den. Reklam bygger ofta på att vi inte är nöjda, och hjälper oss gärna på traven att se varför vi inte skulle duga, för att själv bekräfta varför just den produkten behövs. Det har sin logik. Och det är också så oändligt sorgligt. Att bestämma oss för att det normala är att leva i ständig maktkamp med oss själva. Om man nu räknar kroppen till något vi är, inte något vi har.
Jag tycker att det mest problematiska att kritisera vad gäller psykiatrin är sånt som handlar om att normerna i samhället är sjuka, och att det finns med i bemötandet från behandlare till mig som patient. Det är klart att det finns där, behandlare är ju också människor i detta samhället. Kanske är det orimligt att önska bort det, men jag önskar bort det. Önskar att behandlare ska kunna se sig själva och sina uppfattningar, och inte lägga över konstigheter på patienter.
Det här att alls ha en kropp är inte precis självklart inom psykiatrin. Alltså det är klart att man har en kropp, men hur man ska läsa av den och vad det betyder och om man alls kan ha somatiska problem på allvar om man samtidigt har tex ångest, det är inte precis något som är självklart. Vet inte hur många gånger jag fått konstiga tolkningar av mig, eller där min kropp mest blivit sedd som nånslags projektionsyta för symboliska utspel av mitt psyke, och behandlare hävdat att de somatiska symptomen ska försvinna med nåt som verkar vara magiskt tänkande. Tex har jag hört att all värk i min kropp ska försvinna bara jag orkar känna mina känslor fullt ut. Nu när jag läst på om hur stress påverkar olika system i kroppen kan jag säga att jag inte är förvånad att alla somatiska symptom inte löste sig automatiskt när jag tog hand om de psykiska. Men jag orkar inte gå närmare in på det nu, när det är på den nivån är det så komplext.
Jag har skrivit lite om det som är lite enklare. Det som jag önskar inte ens behövde sägas. Det som handlar om att också i psykiatrin blir kroppen något som man inte ska lyssna på. Om hur bemötandet som är format utifrån samhällets sjuka normer vad gäller kroppar kan göra illa. Jag vet inte hur jag lyckats undgå att få en ätstörning, men det har jag gjort. Det är inte psykiatrins förtjänst, hade jag haft nån sårbarhet alls för den sortens störning så hade jag utvecklat det när jag var inlagd, om det inte skulle hänt redan före det. Vi kan inte ha det så. Även om normerna i samhället är sjuka så kan vi inte ha en vård som förmedlar och förstärker det sjuka, istället för att uppmuntra det friska.
Två inlägg blev det om detta, om minnen av det som gjorde illa.
- Men... du ska ju vara viktfixerad. Du är ju ung och tjej och mår dåligt.
- Du behöver väl inte äta? Du är ju tjock.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar