24 september 2012

Kontrakt. (Om du uppvisar symptom på de problem du söker hjälp för, har du förbrukat din rätt till hjälp).

En gång när jag var inlagd fick jag skriva ett kontrakt. Vad jag minns var det inte så många punkter. De jag vet fanns med var

  • Jag skulle inte skada mig på avdelningen eller när jag var på permission.
  • Jag skulle inte försöka ta livet av mig på avdelningen eller när jag var på permission.
  • Jag skulle inte slå sönder något på avdelningen för att ha att skada mig med.
  • Jag skulle stiga upp till frukost.
Kanske låter det som en normal överenskommelse? Det var inte det. Jag ska förklara varför.

Jag vårdades frivilligt för att jag hade så mycket och starka självmordstankar och -impulser att jag inte kände att jag kunde handskas med dem utan det skydd som en sluten avdelning innebar. Jag sökte hjälp därför, och var i slutenvården just därför. För att mina problem gjorde att jag inte litade på mig själv i det, jag kunde inte vara säker på att jag skulle klara att inte ta livet av mig. Och nånstans i mig ville jag inte dö, så jag sökte den hjälp som fanns.

För mig har självmordsplaner och självskadebeteende nästan alltid varit två olika saker, handlat om och varit uttryck för delvis olika saker. Ibland har jag kunnat förhandla med mina självmordstankar och -impulser så att jag istället för att försöka ta livet av mig gjorde något begränsat självskadande. Det var inte ofta det fungerade så, bara när just impulserna var för starka och jag inte klarade att hindra mig helt. Då kunde jag förhandla med mig. Och mitt förnuft tyckte helt enkelt att det var bättre att tillåta mig att rispa mig än att hoppa framför ett tåg, om jag nu inte klarade att låta bli destruktivitet helt. 

Vad gäller dessa saker säger kontraktet alltså att jag inte får lov att ha de problem jag har. Jag sökte hjälp och behövde hjälp för att jag inte kunde handskas med självmordsplanerna, men kunde jag inte handskas med dem och kontrollera dem, så hade jag brutit kontraktet. Det räckte inte ens med det. Lyckades jag förhandla med mig själv så jag kunde skada mig istället för att försöka dö, så hade jag också brutit mot kontraktet.

Vad hände om jag bröt det? Det var inte uttalat. Jag frågade om jag skulle bli utskriven då, och kontaktpersonen sa att hon inte tyckte om att man sa det så, men.. Det var uppenbart att hotet såg ut så. Att jag kunde räkna med att inte få vård om jag hade destruktivitet jag inte klarade att kontrollera. Det är väldigt konstigt att villkora vård för någonting med att man själv ska klara av att bete sig som att det inte fanns. Som att villkora vård för en lungcancerpatient med att hen måste klara av att inte hosta.

Den tredje punkten kändes bara förnedrande. Jag hade varit inlagd många månader, nästan aldrig skadat mig på avdelningen och aldrig nånsin slagit sönder något att ha att skada mig med. Jag slog inte sönder saker för att ha något att skada mig med hemma heller, mitt självskadande byggde så mycket på kontroll. Jag hade inte kunnat skada mig med tex en glasskärva, det var för okontrollerat för mig. Det kunde finnas små smulor av glas på kanten av skärvan tex. Det kunde jag inte handskas med, jag behövde ha nästan total kontroll i skadandet, vid de tillfällen jag inte klarade att ha kontroll över det.

Så. Det där med att slå sönder saker för att göra mig illa med var inte min grej. Det matchade inte alls mitt självskadebeteende, och efter att ha behandlat mig i slutenvård tidigare borde psykiatrin veta det. Den risken fanns inte. 

Varför det var ett problem att det stod med på kontraktet? Varför jag inte bara kunde rycka på axlarna och tänka att det där inte handlade om mig? Hade det varit ett uppkopierat kontrakt som alla fått skriva på, så hade jag nog inte reagerat lika mycket på det. Men det var inte det. Hela skriva-kontrakt-situationen var baserad på att jag och min kontaktperson gemensamt skulle komma överens om vilka saker jag skulle hålla.

Problemet var bara att alltihop var förnedrande, och att det där pålagda tvånget av att jag skulle vara delaktig i att utforma punkterna gjorde bara allt värre. Jag tyckte inte det var rimligt att jag inte fick ha de problem jag vårdades för. Men skrev inte jag ner det, med min handstil, och undertecknade med mitt namn, så skulle jag förbruka min rätt till vård. Inte för att jag bröt kontraktet, för då hade det ju inte funnits. Däremot kunde jag ju klassas som icke-sammarbetsvillig och förbruka min rätt till vård pga det. Det var bara makt. Och punkterna som jag skulle skriva och som vi skulle låtsas att vi var överens om var rimliga, föreslogs av kontaktpersonen. Jag tror hon fått dem dikterade av nån annan, kanske läkaren. Det var bara det att det inte var förslag så som man menar med förslag. Jag fick inte lov att säga nej. Det var detta som skulle stå på kontraktet. Det var inte frivilligt, det var inte val, det handlade om att jag skulle underordna mig deras makt, och att jag redan på förhand skulle ta på mig skulden och ansvaret för de konsekvenser som kunde bli om de faktiskt inte klarade att ge mig adekvat vård för mina problem. Nu hade vi ju ett kontrakt. Då flyttades ansvaret över till mig.

Problemet var också att det inte fanns någon andra halva. Det fanns inget kontrakt som sa vad vården skulle erbjuda mig om jag höll detta. Det fanns inget som sa att jag skulle få hjälp eller hur den skulle se ut. Allt handlade om att de skulle sätta villkoren. Och både deras makt och min underordning skulle förstärkas och bekräftas.

Punkten med att slå sönder saker? Den var problem för att vi låtsades att detta var ett individuellt kontrakt helt baserat på mig, mina problem och vad jag måste hålla. Samtidigt handlade det inte alls om mig eller mina problem. Jag vet inte hur du skulle känna om du var tvungen att skriva under på att du inte tänkte slå sönder saker på din arbetsplats? Eller kanske något annat du inte skulle få för dig? Hur skulle det tex kännas om du måste skriva under på att du inte tänker misshandla dina patienter eller sälja olagliga droger till dem? Även om du inte hade en tanke på att göra det skulle det inte precis kännas bra att behöva intyga det. Eller har jag fel? Skulle det vara ett papper alla skrev under när de började jobba skulle det väl vara sin sak. Men om chefen kom efter några veckor och sa att ni tillsammans måste komma överens om detta, att det var individuellt och handlade om dig. Nej, det skulle nog inte kännas så bra?

Sista punkten handlar om en pågående maktkamp den inläggningen. Mest handlade det om vem som kunde avgöra hur mycket jag sov. Jag eller nattsköterskan. Överlag blev jag bedömd som att jag sov om jag låg i min säng. Var man vaken skulle man gå upp, prata med personalen och vilja ha mer medicin. Det fanns många i nattpersonalen jag inte tyckte om, inte ville prata med, och det fanns ingen behovsmedicin som alls kunde hjälpa mig. Så jag låg kvar i sängen istället. Det fanns liksom ingen annanstans att vara om jag ville slippa personalen. Men var man stilla i sin säng sov man alltså. I praktiken brukade jag somna nån gång mellan fyra och fem, och när det var väckning för frukost vid åtta hoppade jag över det rätt ofta. Jag hade ändå ångest på ett sätt som störde min förmåga att svälja, så jag fick inte i mig så mycket vid frukosten ändå. Och jag bedömde att jag skulle må bättre av att sova några timmar till. Så jag valde.

Det var inte ok att jag valde. Makten skulle vara hos dem. Så jag var tvungen att gå upp. Man kan invända att det väl är bra att komma upp på morgonen, att det är bra med tydligare dygnsrytm och mat och sånt. Problemet var bara att det inte handlade om det. Jag behövde inte äta någon frukost. Jag skulle gå upp till frukosten. De struntade i mitt näringsintag. Jag behövde inte heller vara vaken från frukosten och framåt. Det var helt ok för alla att jag gick upp, såg till att sitta där en stund och att någon registrerade mig, och sen gick och la mig och sov till lunch.

Det handlade bara om makt. Vem som bestämmer. Vem som har rätt att göra val. Vem som har rätt att avgöra vad som blir bra för mig. Min roll var att underordna mig. Det var så mycket viktigare än att ge mig någon vård. Att rollfördelningen var tydlig och inte överskreds. Som nånslags dressyr.

Ibland när man diskuterar problemet med den oreglerade samtalsmarknaden, med certifierade samtalsterapeuter som kan få för sig att behandla människor med allvarlig självmordsproblematik, trots att de egentligen inte har någon vettig kompetens för det, så kommer det upp att såna terapeuter ibland använder sig av kontrakt. Att man tillsammans skriver ett kontrakt där patienten lovar att inte ta livet av sig under behandlingen. Och då är det ve och fasa och helt orimligt och hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls. Vad jag vet handlar det inte ens om den här sortens maktstrukturer då, bara att det verkar korkat att tro att någon kan lova att klara av att inte ta livet av sig, och att ett sånt papper kan spela någon roll.

Hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls vad gäller ifall vården fungerar, speciellt om det inte är den del av en större och ömsesidig överenskommelse? Hur kan man få för sig att använda såna metoder i den vård som ska vara "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet"? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det är fullkomlig idioti, och att det faktiskt är värre när det används i slutenvården än nånstans på den fria samtalsmarknaden. För skillnaden är att de som jobbar i slutenvården har adekvat utbildning, och om någon blir knäpp och får för sig att blanda ihop maktmissbruk med vård, så borde de andra reagera. Det borde vara minst lika mycket ve och fasa-attityd när det är någon kollega som beter sig oacceptabelt. Man borde fatta sånt som att man inte kan villkora vård med att någon helt enkelt ska städa bort tecknen på att de problem hen söker vård för alls finns.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar