Är det bara KBT behövs väl ingen legitimation?

Det finns saker som jag återkommer till. Med en del saker beror det på att jag tycker att de är så viktiga, att jag vill tjata in dem i folks huvuden. Med andra saker handlar det om att jag faktiskt inte fattar. Och så tänker jag på det ett tag, släpper det, och så återkommer jag till det och tror jag ska komma vidare, äntligen förstå. Men. Det är inte alltid jag fattar hur många gånger jag än återkommer till det. Som det här.

Varför är det ok att ha olegitimerade terapeuter som bedriver terapi inom psykiatrin?

Läser på socialstyrelsens hemsida:

"Yrkestiteln psykoterapeut är skyddad i lag och får användas endast av legitimerad psykoterapeut. Vidare gäller att endast den som har legitimation som psykoterapeut är behörig att anställas som psykoterapeut inom en kommuns eller ett landstings hälso- och sjukvård." 

Och jag vet, man kan gå runt det, låta andra yrkesgrupper än psykoterapeuter vara samtalskontakter, och sen strunta i att kolla upp vilken sorts samtal de har, och därigenom blunda för att det bedrivs en hel del terapiliknande samtal av människor som inte har utbildning för det (även om de har utbildning där det ingår att ha kompetens för tex stödsamtal). Det är inte det jag reagerar mest på, det är oetiskt och fult och innebär en stor risk för samtal som skadar mer än de hjälper.

Men det jag tänker på mest just nu är det här med KBT. Hur i hela friden blev det ok att ha KBT-terapeuter som inte är utbildade psykoterapeuter? Jag fattar inte det hur mycket jag än tänker. Enligt socialstyrelsen är det bara legitimerade psykoterapeuter som får anställas som psykoterapeuter. (Och det finns på ett annat ställe beskrivet att man får lov att bedriva terapi under utbildningen och efter att första delen av utbildningen är avklarad, om man har handledning). KBT är en av de inriktningar man kan ha som legitimerad psykoterapeut, det vore väl rimligt då att tänka sig att bara legitimerade psykoterapeuterterapeuter med KBT-inriktning får anställas som KBT-terapeuter.

Det är inte så det är i praktiken. I praktiken är det inte bara godkänt utan också subventionerat med terapeuter som bedriver KBT utan att vara legitimerade psykoterapeuter.

Jag vet inte om det mest är KBT som nedvärderas, om den terapiformen inte anses lika svår eller kräva lika mycket kunskap att bedriva som tex psykodynamisk terapi. Det är en rätt oförskämd hållning till den psykologiska inriktningen i så fall.

Eller om det är så att det mest är patienterna det handlar om, att man inte tillskriver dem tillräckligt mycket värde för att tycka att de ska vårdas av behandlare med adekvat utbildning. Och att man nu hittat nånslags kryphål, att man bestämt sig för att inte se KBT som en terapiform som omfattas av kravet på legitimation, och därigenom kan smita från att ta patienter på allvar.

Eller kanske är det så att man inte tillskriver några samtalsbehandlingar lika stor vikt som tex medicinsk behandling. Att de som har makten och de som tar besluten är mer kunniga inom just medicin, och inte har tillräckligt med kunskap om terapeutiska behandlingar för att ta dem riktigt på allvar.

Något är det i alla fall, som gör att man inte tar kravet på legitimation på allvar. Och jag förstår att man sparar pengar på att göra det. Åtminstone på kort sikt. För utbildning kostar pengar för samhället. Problemet är bara att terapi är en rätt stark behandlingsform, är det någon som inte har kunskap nog för att förstå vilka riskerna är om man tex bryter ner någons försvar, så riskerar man att skada mer än man hjälper, även om hjälpförsöken är gjorda med god vilja.

Jag önskar att terapi var något som togs mer på allvar. Styrkorna och möjligheterna som finns i den sortens behandlingar, men kanske ännu mer riskerna. Det värsta med terapiliknande samtal av dem som inte har nog med utbildning är just att de inte förstår riskerna, och allvaret i behandlingen. Hur kraftfull den är, och att det inte bara är något som kan leda till positiva förändringar. Vet man inte vad man gör kan det lika gärna gå snett. Väldigt snett.

Jag önskar också att man brydde sig mer om samtal överlag. Även de samtalsformer som finns inom psykiatrin men som inte är terapi. Att det fanns handledning och uppmärksamhet kring vad som är ok att prata om, och hur man kan prata om det, tex om man är skötare och har stödsamtal med någon. Och såklart vad som är över gränsen, vad som är terapi, vad man inte ska gå in på. Och jag önskar att bara legitimerade psykoterapeuter bedrev terapi, oavsett vilken inriktning terapin hade. Jag önskar att vi tog både terapi och patienter tillräckligt mycket på allvar för att förstå att det är det enda försvarbara alternativet.


Ett exempel på hur det kan vara när det går snett finns i inlägget Saker som kan hända om man inte vet vad man gör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.