26 oktober 2012

Vi måste bära det i tystnad.

Häromdagen fick jag en kopia på min journal från endokrinologen, som jag bett om. Det var mest siffrorna från provresultaten jag var ute efter, om de skulle behövas någon gång. Men jag skummade igenom texten också. Där hade min historia av övergrepp förvandlats till "sexuella trakasserier". Dels är jag van nu, och dels spelade det inte så stor roll i detta sammanhanget, så jag reagerade inte så starkt. Inte som de första gångerna jag läste hur övergreppen definierats i vårdens sammanfattningar av mitt liv.

Det verkar vara en känslig historia, det här att skriva om övergrepp i journaler, remisser, dokument. Det verkar som att praxis är att inte skriva något om vad som hänt. Helst bara "traumatiserad" (eller "gravt traumatiserad"). I vissa sammanhang kan det vara korrekt. Bra att skydda patienten, inte lämna ut massor av information till någon som inte behöver den. Men i andra sammanhang tycker jag det bara blir märkligt. Som att man tystar ner, förminskar, inte låtsas om vad det var som hände, hur allvarligt det var. Reducerar mina skador till en samling symptom där man inte definerar orsaken. Eller förminskar det som hände till något annat än det faktiskt var. Sexuella trakasserier? Jag tycker inte det låter som en barndom präglad av återkommande övergrepp.

För vems skull gör man det? Varför viker man undan, smiter bort från att definiera det som var? Är det för patientens skull? Eller är det för att det fortfarande finns en diskussion om huruvida man ska tro på berättelser om övergrepp eller inte, är det för att inte dra upp konflikterna bland behandlare? Vill man ge utrymme till var och en att ha sin tolkning? Eller är det bara för att det är så himla jobbigt att behöva handskas med verkligheten, när det är en såndär trasig och hemsk verklighet, när det innebär att man måste orka med att veta om mycket av det onda som finns i världen?  Jag vet inte. Jag bara reagerar.

För det är något i det där att välja bort att säga vad som hände, att inte definiera min sjukdomsbild så att det tydligt framgår vad traumatiseringen beror på. Det är något med tystnaden. Det är som det var, då när det hände. Jag vet att det inte bara är jag, jag vet att vi är många som burit på upplevelser av och vetskap om övergrepp i tystnad. En massiv och tung tystnad som hotat att förgöra oss. Och när vi söker vård, när vi sätter ord på det, när vi vågar bryta oss ur tystnaden, då försvinner det ändå när våra problem ska definieras. Bland orden som ska definiera problemen så att någon kan ta beslut om vård, pengar, hur dåligt jag egentligen mår, så försvinner det så lätt. Det verkliga. Det som var. Det jag kämpat så mycket för att få fram i ljuset, få ur mig, dra ut ur tystnaden. Det bäddas in i tystnad igen.

Jag menar inte att alla ska ha gränslös tillgång till allting, det behöver ju göras bedömningar vad som spelar roll vid varje tillfälle. Men jag reagerar ofta på att det liksom fallit bort. Ramlat in i tystnad. Inte får finnas. Och det blir en upprepning av något som var. Som säger att man inte får låtsas om det, inte får veta om det som är sant. Och om man absolut måste låtsas om det, så ska man förminska, göra det mindre. Avslöja så lite som möjligt.

Kanske är det gjort med god vilja. Kanske är det för att skydda mig, låta min integritet vara viktig. Men man kan ju alltid fråga innan man skriver. Kan ju alltid kolla med mig vad jag tycker är ok att lämna ut, istället för att göra som man brukar (svepa in det i tystnad). Och att inte låta det finnas i papperna är inte alltid det lättaste för mig. Ibland hade det varit lättare om det stod där. Om inte jag blev tvungen att med varje ny person sätta ord på och förklara vad som hänt och hur dåligt jag mått av det. Om tolkningarna av mig inte behövde bygga på att jag gång på gång måste klara att lämna ut svåra saker till någon jag aldrig förut träffat, och absolut inte hunnit bygga upp något förtroende för. Om jag slapp den evigt återkommande kampen i att försöka bli hörd, trodd.

Det hade varit lättare om det bara stod där. Och det hade varit annorlunda. Annorlunda än det som var, då för längesen. Det jag kämpar för att ta mig ifrån.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar