Däremot tycker jag att den är problematisk i sina resonemang om psykiatrin. Framförallt den första halvan av boken handlar om organisationen och läkarens roll i organisationen. Det är intressant, men mycket framställs som att det enda rimliga är att psykiatrin är en medicinsk vetenskap och inriktning bland de andra, att läkare bör ha mer makt än nu, att det skulle vara passande om läkare i högre utsträckning var chefer, osv. Det är såklart åsikter man får lov att ha, men det är problematiskt när man framställer det så ensidigt. Som att den enda lösningen för en fungerande psykiatri för patienterna och en fungerande arbetssituation för läkare skulle vara så. Som han ser det, utifrån sina uppfattningar, utifrån ett tydligt läkarperspektiv. Och även om han inte är så illa som det kanske lät i mitt tidigare inlägg vad gäller frågan om patientperspektiv, så tycker jag att han är dålig på att nyansera, vara tydlig med att detta är ett alternativ, ett sätt att tänka på det, en tolkning, ett perspektiv. Att alla hans resonemang utgår från en viss ståndpunkt. En ståndpunkt som är ett läkarperspektiv och ett perspektiv som handlar om att vården med självklarhet ska vara läkarcentrerad.
Jag är inte alls säker på att andra yrkesgrupper i psykiatrin håller med honom om att läkare har för lite makt över den vård patienterna får, även om jag förstår hans åsikter och synpunkter. Och jag som patient har ofta upplevt det som att läkare har makt på ett sätt som gränsar till surrealism. Dessa människor som träffar mig minst av alla, kortast möten av alla, som för det mesta grundar sina bedömningar av mig på förutfattade meningar, eller rapporter från andra som träffar mig mer. Det är de som har mest makt. Det är de som avgör om jag klarar av att jobba eller inte, om jag behöver medicin, hur mycket ångest jag egentligen har, när jag talar sanning och när jag undanhåller saker, om jag behöver slutenvård, vilka behandlingar som är lämpliga och bör beviljas. Det är så mycket makt.
Och efter att ha läst Lindqvists bok kan jag se mer av baksidorna av att vara den andra personen i det. Att vara läkaren som står där med ansvar för bedömning, behandling, åtgärder, för så väldigt många människor. Att på vissa sätt vara maktlös över den vård man är ansvarig för. Jag tror inte det är lätt. Jag tror inte att läkare inom psykiatrin för det mesta har bra arbetsvillkor. Och jag tror inte att det håller att fortsätta såhär, ha strukturerna på detta sättet.
Men till skillnad från Lindqvist känner jag mig skeptisk till om det är så självklart att läkare faktiskt är de som är bäst lämpade att ha ansvaret över vården som helhet, vara de som gör bedömningar. Delvis pga att situationen är som den är nu. Med så många patienter som läkare har nu, med så lite tid till varje patient, så blir det orimligt. Och delvis är jag tveksam till om det är en bra idé att se psykiatri som en medicinsk inriktning.
Det finns många olika sjukdomar, problem och tillstånd som hör hemma inom psykiatrin, och som bör höra hemma där. En del passar bra för medicinsk förståelse, och för den sortens behandlingar, andra passar bättre att se som psykologiska än medicinska problem, och behandlas lättare med den sortens metoder. Och många tillstånd är väl mittemellan, både och, inte antingen medicinskt eller psykologiskt. Ändå. Som det är nu ligger makten över bedömningarna hos dem som har den medicinska kunskapen. För vissa tillstånd är det nog bra, då är nog problemet mest att situationen är som den är, att läkare har för många patienter, för lite tid, att de inte får utrymme för att göra genomtänkta bedömningar, för att ge välavvägda behandlingar, för att verka med den kunskap de har.
Med andra tillstånd kan det gränsa till idioti. Mina problem beror på att jag varit utsatt för trauman. Även om jag i perioder har blivit hjälpt av medicin, skulle jag bedöma problem av den sorten som något som bättre lämpar sig för psykologiska tolkningar och behandlingar. Jag har suttit med läkare som är helt ointresserade av vad som faktiskt hänt i mitt liv, varför jag mår som jag mår. Som inte har kunskap om posttraumatiska problem, och förmodligen knappt hört talas om dissociation. Jag har träffat läkare som varit bra och haft förståelse med, men de är undantag. De flesta har inte kompetens på det området, och verkar inte det minsta intresserade. För inte så längesen satt jag med en läkare som helt på allvar förklarade för mig att psykiatri handlade om såna tillstånd som man kunde medicinera och där medicin kunde ge en tydlig förbättring. Och eftersom det uppenbart inte var en beskrivning som passade in på mig, så borde jag alltså inte vara ett fall för psykiatrin.
Då är ju den stora frågan var vi med psykiska problem som inte hör hemma i det medicinska ska kunna få vård. Alternativet som finns inom den allmänna vården är vårdcentralen. Vi behöver ju inte inbilla oss att läkare som är specialister i allmänmedicin har en bättre kompetens kring psykologiska orsaker och behandlingar vid dåligmående, än vad psykiatrer har. Det är en absurd tanke att svårt traumatiserade patienter och vi med dissociativa problem skulle höra hemma på vårdcentralen. Så. Var hör vi hemma? Ska vi ha en vård som bygger på olika medicinska inriktningar, så borde svaret vara: ingenstans. Såna som jag hör inte hemma inom vården.
Det är ju inte sant. Jag tillhör psykiatrin, och det är rimligt. Jag har kunnat få bra vård där också. Det är inte bara läkare som jobbar inom psykiatrin, det finns även andra yrkesgrupper, vissa av dem med bättre kunskaper och kompetens inom det psykologiska fältet. Orsaken till att jag resonerar såhär, tar upp det på ett sätt så att det låter som att såna som jag inte har i vården att göra? Jag vill göra det tydligt, att det inte är oproblematiskt att se psykiatrin som en medicinsk inriktning, att läkare ska vara de ansvariga. De som gör bedömningarna.
Ibland tänker jag att den bästa lösningen skulle vara att splittra upp psykiatrin, skapa två olika inriktningar. För att vara ett specialiserat område inom vården är psykiatrin en väldigt bred inriktning. Det kanske vore på sin plats att dela upp det, göra olika inriktningar, och allra minst två: en som är medicinskt och en som är psykologiskt inriktad. Det skulle också öppna för att patienter kunde veta var fokus i den vård de sökte var. Medicinsk eller psykologisk? Jag tror vi är rätt många som egentligen sökt psykologisk hjälp, men blivit påprackade psykiatriska / medicinska tolkningar, behandlingar och synsätt. Jag tror förtroendet för psykiatrin skulle bli bättre om man helt enkelt var tydligare med vad man är specialister på, och där man också kunde dela upp det i flera olika områden.
Därmed inte sagt att det skulle vara förbjudet med tex terapi som behandlingsform inom den medicinska inriktningen, eller att man aldrig nånsin skulle använda medicin inom den psykologiska. Som jag skrev tidigare tror jag att de flesta problemen är både och, eller nånstans emellan. Den tanken är mest uttryck för att jag så ofta känner hopplöshet inför att behöva orka med de medicinska bedömningarna igen och igen, och att jag inte har rätt att få bedömningar av nån som faktiskt har bra kompetens inom den sortens problem som jag har.
Ett annat alternativ är att behålla psykiatrin som en inriktning, men att mjuka upp vem som har makten. Till skillnad från Linqvist tror jag inte på att stärka läkarens makt, öka hierarkin. Jag önskar något annat. Att fler olika yrkesgrupper skulle kunna vara ansvariga för det som ligger på läkarnas ansvar nu. Gäller det att bedöma om någon bör vara sjukskriven eller inte skulle förmodligen en arbetsterapeut ha bättre kunskap och förmåga till bedömningen än en läkare. Kanske skulle en specialistutbildad sjuksköterska eller en psykolog också klara de bedömningarna? Och gäller det att bedöma vilken diagnos som är den rimliga att sätta kan psykologer absolut anses ha lika bra kompetens som läkare. Är det problem av mer psykologisk än medicinsk art, skulle jag säga att de har bättre kompetens. När det handlar om ansvaret för vården som helhet, och vilka behandlingar som är de rimliga, har jag upplevt det som att makten redan ofta ligger hos nån annan än läkaren. Som systemet ser ut här brukar man ha en kontaktperson som är den som känner en bäst, träffar en mest, har bäst koll. Och hen berättar sina bedömningar för läkaren, som för det mesta följer förslagen. Även om läkaren är den som står för besluten och formellt har makten.
Kanske skulle alla vinna på att bryta upp den hierarki som finns nu, där läkaren är i centrum. Om en del av det som nu ligger hos läkaren också kunde ligga hos någon annan, om man kunde flytta bort även det formella ansvaret från läkaren och skapa en flexibilitet kring vem som ska ha det, kunde det också öppna för att läkarna kunde ha färre patienter och mer utrymme för att göra det de är bra på. Möta dem som behöver medicinsk behandling, och få möjlighet att använda sina kunskaper på ett bättre sätt. För självklart är det läkarna som har bäst kompetens vad gäller det medicinska. Frågan är bara om det är vettigt att ha en psykiatrisk vård som är så centrerad kring det medicinska perspektivet, oavsett vilken problematik patienten har.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar