17 juli 2013

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 1. Varför finns det inget att läsa? (Jag har ingen aning).

Om man läser texter eller böcker som handlar om DID och om att behandla DID så tar de ofta slut vid integrationen. Som att det påbörjas ett nytt liv där, som att man då befinner man sig vid punkten där the happily ever after börjar. Som att då har man nått dit man ville, nått det mål som kanske kändes omöjligt till en början. Handlar böckerna om att behandla DID kan det i och för sig finnas med en sida eller möjligen två som handlar om post-integrationsfasen. Som förklarar att detta är en viktig och stor del av bearbetningen, kanske upptar den en tredjedel av tiden någon behöver för att läka. Ibland ännu mer. För det mesta står det ändå i stort sett ingenting om den perioden. Vilka speciella problem som utmärker den, vilka teman som brukar vara vanliga. Vilka svårigheter man kan förvänta sig att man (eller ens patient) kommer behöva tampas med. Står det något handlar det om att denna fas innehåller en sorgeprocess.

Varför står det inget? Jag vet inte. Om man vet så mycket så man kan göra en uppskattning av hur stor del av processen de post-integrationsmässiga problemen väntas uppta, måste det väl finnas processer man följt, har ett hum om? Det kan väl inte handla om den där uppfattningen att integration i stort sett är omöjligt att nå? Det kan väl verkligen inte handla om den där uppfattningen att det är så väldigt få som har DID, så det knappt är lönt att bry sig om dem, och av dem är det så väldigt få som lyckas integreras, så om man nu ändå tar energi och skriver en bok om de här sällsynta fallen, så är det inte mödan lönt att lägga ord och trycksvärta och annat på det som händer efter integrationen? Jag hoppas inte det, tror inte det. Kanske har man inte kommit så långt bara, kanske är det inte där vi är, inte än. Ganska många står fortfarande kvar på steget som handlar om att diskutera om DID finns eller inte. Om man ska ta det som en riktig problematik eller en manipulationsteknik. Och andra, som jobbar med DID, har kanske inte kommit längre än till att utforma behandlingsmetoder för själva traumabearbetningen och hur man kan hjälpa människor med flera delar att hitta bättre samarbete och en mer välfungerande vardag. Att få ett liv som kan fungera, och hitta sätt att få delarna att komma närmare varandra och till slut integreras.

Sen kanske vi inte kommit längre. Det kanske kommer böcker som handlar om post-integrationsfasen också, det kanske utvecklas teorier, behandlingsmetoder, tankar om det som är då. Jag hoppas det faktiskt, att det bara är så att vi helt enkelt inte kommit längre än så, att det är det som är orsaken till avsaknaden av information på detta område. Allt annat skulle vara så tragiskt och fel. Även om jag ibland är rädd att något annat är svaret. Tex är jag ofta rädd att man fått för sig att efter integrationen är den fd DID-människan ju inte längre splittrad, utan en enda, så då borde processerna bli precis som för vem som helst som bara är en enda. Jag är rädd för det, för att det är så fel. På ett sätt är ju varje människa en egen person, en unik individ med sin historia, sina tankar, känslor, sina vägar mot läkande. I det är vi alla lika. I att vi är olika. Samtidigt finns det likheter. Det finns något som är vettigt i att tänka sig att det finns gemensamma nämnare hos dem som har tex depression eller en ätstörning. Att det finns saker som ofta återkommer hos såna patienter, att det finns vissa behandlingsmetoder som kan passa bättre än andra, vissa saker man ska undvika, andra man absolut inte ska undvika. På samma sätt finns det anledning att tro att människor med DID har saker gemensamt, även om uttrycken, personligheterna och symptomen kan se olika ut. Även om systemen är uppbyggda på olika sätt och fungerar olika, så finns det likheter där. Och när någon inte längre är splittrad. Jag tror att det också då finns anledning att tro att det finns saker som går igen.

Jag vet inte så mycket om hur det varit för andra än mig. Så det får ju vara mig jag skriver om. Jag har försökt läsa det jag kommit över, men det är ju svårt när det knappt finns något att läsa.

Jag börjar en liten serie av inlägg nu i alla fall. Om det som varit efter integrationen.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar