Att identifiera sig med sina problem eller sin diagnos.

Med jämna mellanrum grubblar jag på det här med att identifiera sig med sina problem, eller sin diagnos. Lite på olika sätt. Vad står det egentligen för när det är så självklart att det är något dåligt att identifiera sig med problemen? Är det som när man ser det som självklart dåligt att identifiera sig som ett offer, eftersom man bytt betydelse från att offer betyder att man varit utsatt för något, till att det betyder att man gräver ner sig i självömkan och använder sin offerroll för att slippa ta ansvar för sitt liv?

Kanske är det så, men jag vet inte om det är så det är mest. Det finns en negativ klang i det, när man säger att nån identifierar sig med sina problem. Också i det är det nåt som handlar om att gräva ner sig, att man skulle välja bort att försöka komma vidare. Att stanna där, för att det är bekvämt på nåt sätt, ger en fördelar. Man gör sig till offer för det sjuka, problemen, diagnosen. Ja, lite är det samma sak. Kanske ganska mycket.

Jag tänker att det är nåt som handlar om att reducera sig till att vara i första hand sina problem, och att det inte är så konstigt om man gör det. Om man är dödssjuk, om allt i ens liv kretsar kring behandlingar, om man kämpar för att överleva dagen, hur ska man ha kraft för att se nåt annat än sjukdomen, hur ska man ha kraft att se sig själv, ge annat utrymme? Ibland tror jag det är övermäktigt, och att det kan vara det även med psykiska problem. Livet kan handla bara om det som är hemskt, för att inget annat faktiskt får plats, för att man inte vet hur man ska nå dit, för att man inte kan.

Men sen då? Det måste vara sen det är nåt dåligt att identifiera sig med det sjuka, inte när det är helt orimligt att klara nåt annat? Eller ser vi det som samma sak, som att det alltid skulle kunna vara möjligt? Jag vet inte. Tror det är som alltid, att vi menar olika saker med samma ord. Att vi kan nicka till varandra i samförstånd och vara överens. Tex om hur destruktivt det är att identifiera sig med sina problem. Fast egentligen vet vi inte om vi är överens, för vi vet inte vad de andra menar, om de menar samma som vi.

De senaste dagarna har jag grubblat mycket på vad det egentligen är, att identifiera sig med sina problem. Och om jag gör det. Jag tror inte jag gör det, jag vänder och vrider på det och tänker på olika delar av mitt liv. Hur det varit då. Det var så länge problemen inte fick synas, finnas, märkas. Då identifierade jag inte mig med dem så, som jag tror att man brukar mena. Jag byggde inget socialt liv utifrån det, jag skaffade mig inte nåt omhändertagande, ingen som tyckte synd om mig. Jag gömde det, och höll på att explodera av det. Kanske var det ändå då jag som mest identifierade mig med det, för att jag visste att det fanns en massa där som ingen såg, det kändes som att det var allt som var äkta, och att allt annat var en falsk yta. Som att problemen var jag, och resten ett spel.

Senare när jag mådde sämre och gick under identifierade jag mig som problem. Alltså inte med problem, utan som problem. Är det samma sak, eller nåt annat? Jag tror kanske att det är olika saker. Det handlade inte om att skaffa en identitet, det handlade om att se mig som problem rakt igenom, problem för andra, problem för världen, och jag tänkte att jag måste få bort mig, eftersom jag bara var problem. Är det ett sätt att identifiera sig, att se sig som rakt igenom inte värd att finnas? Jag vet inte.

Jag hade en massa diagnoser, de kom och gick och kom tillbaka ibland. Vissa kändes som att de var rätt, andra sa mig ingenting eller gjorde mig arg. Jag har aldrig känt mig hemma i diagnoserna, de har aldrig gett mig en sån där aha-upplevelse. Aldrig känts som om de satt ord på den jag är, det jag har med mig, det som känns. De har mest varit stämplar. Maktspel. Byråkrati. Inte jag. De har aldrig varit som ett hem för mig, aldrig varit identitet.

Senare har jag identifierat mig som traumatiserad, skadad. Ett offer. Det identifierar jag mig fortfarande som, men det är mer som ett konstaterande att det som hänt har hänt mig, och det har haft konsekvenser för mig. Inte att det sammanfattar allt jag är. Ändå. Det är där jag är närmast identifikation med mina problem, tror jag. Det är utifrån det jag skaffat vänner, sociala sammanhang där jag känt mig normal, för att andra kunnat förstå mig. Utifrån det och de människorna jag mött pga den identiteten har jag kunnat hitta plats att finnas på. Och plats där mina problem kunnat bli förstådda. Det har spelat så stor roll. Och faktiskt har det viktigaste i det varit att problemen kunnat sjunka undan, bli mindre viktiga. Att det har kunnat bli mer utrymmet för annat.

Genom att hitta plats där problemen kunnat finnas har jag inte behövt reducera mig längre. Jag har kunnat få tillgång till att vara allt möjligt parallellt. Också skadad, men inte bara.

Jag tänker ändå att det kanske inte räknas, att det inte är det man menar, inte så man tänker sig det. Att identifiera sig med sina problem. Inte som nåt av det jag sysslat med. Nåt annat, som jag inte vet hur det är eftersom jag inte varit där, och kanske inte haft nån tillräckligt nära som gjort det.

Orsaken till att jag grubblar på det nu är faktiskt känslan av att jag borde ha identifierat mig, kanske fortfarande borde göra det, om det ska räknas. Som att det är nåt som förväntas av mig, och som att det uppstår ett glapp när jag inte gör det.

Emellanåt tänker jag på mitt självskadande, och det kan bli som att det inte räknas. Som att det var ingenting, eller nåt annat. För att det var så små skador och så kontrollerat. För att jag inte har stora ärr. Jo, visst. Jag skadade mig i perioder för att handskas med saker som var för svåra. Ändå är det som att det måste vara nåt annat. För att jag aldrig passat in i mallen, visat de tecken man "ska" göra. Aldrig sett mig som en självskadare. Som att det var olika saker. Identifikationen som självskadande, och faktumet att jag skadade mig. Och som att det är identifikationen som avgör om det var på riktigt.

Jag tänker på det också för att jag krockar med föreställningar om mig. I kontakten med vården, myndigheterna. Och jag känner det som att jag tappar trovärdighet i deras ögon när jag inte identifierar mig med problemen. Alltså mitt liv är påverkat av mina problem varje dag. Jag är begränsad i så mycket att det är svårt att klara vardagen. Även om symptomen mest är fysiska nu så är det en sanning. Ändå. Det är som att det blir utan tyngd om jag inte identifierar mig med det. Som att det först då blir allvar. Inte när symptomen är så svåra att saker slutar funka, utan när jag gör dem till den jag är, det jag är.

Jag gör inte det. Jag gör faktiskt inte det. Och nästan allt bemötande med nya myndighetspersoner, vårdkontakter, i alla bedömningar som ska göras av mig, utgår man från att jag efter en såhär lång sjukskrivning inte kan ha nån tro alls på att jag är nåt annat än mina problem. Att det största problemet nog måste vara att jag inte tror att jag kan klara nåt. Det är där vi börjar, utifrån det allt jag säger blir tolkat. Min trötthet, min motvilja att göra saker som är för stora för mig att klara. Det blir inte tolkat som symptom på mitt sjukdomstillstånd, utan symptom på min identifikation med sjukdomen. Det blir tolkat som att jag är ovillig att ta mig ur den, identifikationen, och måste ha hjälp på traven. Pressas till det.

Jag vet att jag kan klara saker. Inte nu, för nu är jag för sjuk. Men egentligen. Jag har tro på min förmåga. Det är inte där orsakerna finns. Det är inte där man kan hitta lösningarna, i min syn på mig själv. Men det blir ett glapp. Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Glappet som blir i såna kontakter, och vad det gör med mig. Vad som förväntas av mig, och vad som händer när jag inte uppfyller det. Varför det blir som att mina problem inte ses som riktigt allvarliga, om jag faktiskt lyckas nå fram med att det är en feltolkning att jag skulle identifiera mig med dem.

Kan man bara ses som sjuk på riktigt om man identifierar sig med sjukdomen? Fast vi alla är överens om att det är dåligt att fastna i en sån identifikation? Är det inte en kortslutning där nånstans som vi borde titta närmare på?

Jag kommer inte fram till nåt idag. Det är synd om du sitter och väntar på en smart upplösning, ett snyggt avslut. Det kommer inte komma.

Det finns nåt problematiskt i bemötandet och synen på problem och sjukdom, både i psykiatrin och i de myndigheter som ska hjälpa en ut ur sjukskrivning. Något som handlar om vem jag förväntas vara, hur jag förväntas vara.

Jag har skrivit om sånt tidigare, du kanske skulle läsa nåt av det. Kanske kom jag fram till en snygg avslutning nån av de gångerna. Jag minns inte. Jag orkar inte läsa igenom det nu. Men jag lägger lite länkar, så kan du kolla själv.

• Är du en stackare eller skurk?
• Dagar av tvivel. Kan du se mig bättre än jag själv kan?
• Att vara ett offer.
• Patientrollen.

Jag tänker på denna bloggen. Är den ändå inte ett bevis på att jag identifierar mig med mina problem, eller åtminstone som patient?

Nej. Faktiskt inte. Jag använder bloggen som ett sätt att stärka min identitet som tänkande, analyserande och skrivande människa. Och kanske också som någon man borde lyssna på. Det är nåt annat, det ingår inte i rollen som människa med psykiska problem, och det är inte egenskaper som utgår från mina problem, även om det nu är så att texterna tar avstamp där. I problemen. Jag är ändå framförallt något annat än problemen här. Jag är en sån som försöker hitta ord, en sån som skriver ner dem. En sån som vågar mig på att tro att det finns människor som vill läsa.




Det finns två inlägg som till viss del är en fortsättning på detta inlägget:
Men är det alltid möjligt att klara av att inte identifiera sig med sina problem?
Ett sjukt objekt eller ett sjukt subjekt?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.