Nej, men jag behöver inte lyssna på dig. Jag har ju siffror som säger sanningen här.

Det finns ett självskattningsformulär som heter MADRS. Det är till för att bedöma om någon har depression. Jag kom att tänka på det, och fyllde också i det nyligen. För någon hade frågat om jag är deprimerad, och jag insåg att jag har glömt hur man avgör det sådär kliniskt. Vad som räknas då.

Jag avgör det på mitt sätt, i min känsla av mig själv. Det behöver inte vara samma sak. För mig handlar depression om känslan av tyngd och mörker, om att det svarta känns helt blankt och omöjligt att ta sig upp för, och att det samtidigt är helt omöjligt att stå ut med att vara där nere, i tyngden, mörkret, tomheten, hopplösheten. Det är inte så nu. Men jag började tänka att jag inte riktigt vet vad som räknas, det var för länge sen nån bedömde mig på det sättet när det handlade om depression. Egentligen spelar det inte mig så stor roll, vilken etikett som är den korrekta. Men jag gjorde testet.

För längesen när jag mest var deprimerad fick jag göra det där testet ofta. Jag kunde det, kände det. Visste ungefär hur jag skulle fylla i det om jag ville bli inlagd, eller slippa bli inlagd. Om jag skulle få höjd medicin, eller slippa fler nya mediciner. Om jag ville bli lämnad ifred eller att någon skulle försöka hjälpa mig. För det funkade. Jag var inte så bra på att prata då, och det var sällan nån som försökte lyssna. Om jag tex sa att jag inte ville ha höjd medicin, att jag inte orkade det, var det helt hopplöst att bli lyssnad på, tagen på allvar. Men de där siffrorna, de lyssnade de på. De var på allvar.

Som att det inte var ett sätt att kommunicera, att sätta kryss vid en siffra på ett papper. Som att det var något annat, mer fakta, mer på riktigt. Som att det var sanning, medan det jag sa inte hade någon vikt alls.

Jag vet att man kan se det som manipulation. Att flytta ett par kryss ett snäpp upp eller ner för att få hjälp på ett sätt som passade mig. Men jag tänker inte på det så, som ett sätt att lura till mig något. Jag ville förmedla något jag visste om hur jag mådde och vad jag behövde då. Det var vårdens uppgift att möta mig. Det var komplicerat med mötet, men siffrorna gjorde det enkelt. Det var ett sätt att framföra det jag visste om mig, som blev bedömt som sanning.

Jag tänker att man kommunicerar på de sätt som fungerar. Och jag önskar att det var lättare att bli lyssnad på när man försöker prata, även om man är ovan och inte så bra på det. Kanske för att ingen nånsin lyssnat. Jag önskar att det alltid fanns någon som visade att de vill lyssna, och vill hjälpa utifrån det de hör.

Det var inte så, då. Den möjlighet som fanns var de där kryssen. Att flytta dem upp eller ner. Få ett par poäng mer eller mindre. Det är befängt, att det var så. Att vara i stort behov av hjälp och instängd i det vakuum ett massivt ickelyssnande kan vara är helt outhärdligt. Det var tur att det nån gång gick att bryta igenom det, nå fram.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.