Smärtsamma upplevelser är en del av detta att vara människa. (Men åh, det är så orättvist att du är sjuk.)

Vet ni hur det är, har ni träffat människor som berättat för er att det här att må dåligt, att saker gör ont, att det är svårt ibland, att det är något allmänmänskligt? Ni vet, de som mellan raderna eller ibland rakt ut säger att det handlar om bättre eller sämre förmåga att handskas med det. Det där, allmänmänskliga. Smärtan.

Som om den var jämnt fördelad, som om vi alla fått lika mycket att bära på, som att det inte finns nån egentlig skillnad där. Bara att såna som jag är lite sämre, eftersom vi är så dåliga på att bära. Som inte ens inser att vi kunde klara bärandet lika bra som de om vi bara ansträngde oss lite. Och ville. Viljan, den är så viktig. Om man bara vill ha ett bra liv, så kan man ju.

Det finns få saker som provocerar mig så mycket som det. För nog vill jag. Jag vill så innerligt och intensivt, jag har jobbat och slitit och önskat och hoppats och jobbat ännu mer, på att det ska kunna funka. I år efter år. Och på många sätt fungerar mitt liv fortfarande inte.

Det är inte för att jag är sämre än du. Det handlar inte om någon brist på vilja. Det handlar inte om att jag inte försöker.

Det är det där, att smärtan faktiskt inte är jämnt fördelad. Det där att det faktiskt inte är sant att man inte får mer än man klarar. Tyngden man får att släpa med sig genom livet fördelas på ett sätt som för mig framstår som helt slumpartat, godtyckligt, helt utan samband av typen orsak och verkan.

Vi vill nog inte se det alltid, att vi står maktlösa inför vissa saker, att det är det som faktiskt är en del av människans villkor, att vi inget kan göra. Att vi kanske har tur och klarar och hyfsat helskinnade genom livet. Eller så har vi inte det, vi kanske åker på smäll efter smäll, vi kanske får så mycket att vi inte klarar att resa oss igen. Oavsett hur mycket vi vill klara det. Oavsett hur hårt vi kämpar, försöker.

Det är lättare att tänka att alla har samma förutsättningar, att ojämlikheten handlar om ovilja eller något annat, något som skulle gå att förändra om personen som har det sämre bara ansträngde sig.

Eller att skapa modeller som handlar om att den som drabbas, den har av någon anledning förtjänat det. Det finns väl såna inriktningar inom de flesta religioner, och även i oreligiösa sammanhang. Såna som har tydligt för sig att den som mår dåligt, som drabbas av något tungt, som katastroferna hopas kring, den har inte bett tillräckligt, inte överlämnat sig helhjärtat, eller så är det kanske ens förra liv som spökar, nu ska man ta straffet för det man gjorde redan innan man var född till detta livet.

Kanske är vad som helst lättare än att gå med på att vi inte har makten över allt, inte kan ta makten över allt.

Jag förstår att man kan vilja blunda för det.

Ett annat uttryck för samma sak är detta att utropa det som orättvist när någon blivit sjuk. Visst har ni hört det? När någon drabbas av cancer tex. Att det är så orättvist att just hen drabbats av detta.

Vad skulle vara rättvist? Vem skulle bli sjuk då, om sjukdomarna fördelades rättvist?

Hur skulle en sån beräkning se ut, som skapar en rättvis utdelning av lidande?

Inte för att vi kan styra det, det fungerar inte så, men även om vi kunde. Hur skulle man räkna ut det, vem skulle drabbas av vad, och när? Vilka barn skulle det vara rättvist att de utsätts för övergrepp, och vem skulle ha den där cancern alla är så rädda för?

Rättvisa. Vi kan försöka jämna ut saker, vi kan bygga upp ett välfärdssamhälle som hjälper dem som drabbats hårdast, vi kan bära dem som inte orkar själva, ge av det vi har. Vi kan göra lagar, regler, bygga våra samhälleliga system på ett sätt som skapar något som vi kan kalla rättvisa.

Men livet? Livet i sig är inte rättvist.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.