11 maj 2014

Och om du visar mig omsorg, har du tålamod nog att vänta tills jag vågar visa att det spelar roll?

Det här med trygghet är så komplicerat. Alltså inte bara att det är något man ofta förväntas känna i psykiatrin, oavsett hur människor beter sig mot en. Man förväntas känna tillit till systemet, auktoriteterna, behandlarna i sin roll som behandlare. Och om man inte gör det kan det bli sjukförklarat, även om det egentligen kanske skulle vara mer sjukt om man kände tillit oavsett vad som hände.

Nej, inte bara det, inte bara så. Inte bara sånt som handlar om att önska att någon ska stanna länge nog för att det ska kunna handla om trygghet på allvar.

Också det: när det blir trygghet på allvar, när det finns möjlighet till kontinuitet, anknytning, allt sånt som kan vara helt grundläggande och livsviktigt. Också det är komplicerat.

Man kan tro att någon som skadats och svikits svårt skulle känna tacksamhet och lättnad när någon till slut behandlar en bra, stannar kvar, bryr sig. Men det är inte så enkelt att tro på tryggheten, om den aldrig förut varit något självklart. Det obekanta kan vara rätt läskigt. Hur vet man att det är trygghet, hur känner man igen det om man aldrig förut varit där, i det trygga?

Förutom att det är obekant kan det vara skrämmande med någon som visar omsorg, för att det blir så svårt att tro på att det är just det: omsorg. Kanske finns det ändå någon baktanke, något hen tänker sig att hen kan använda en till när man börjat tro på att hen bryr sig? Eller så är det inte på riktigt, man kanske bara missförstod, det kanske inte var meningen att visa omsorg, det kanske bara råkade bli så, se ut så, framstå som det?

Att tro på att trygghet kan vara just trygghet, och inte alltid en upptakt till ett övergrepp, ett övergivande eller ett svek, eller att det bara är ett missförstånd, något som egentligen inte är nåt alls, det kan vara helt ofantligt svårt. Att ens tänka sig att det är möjligt, att det kan vara så. (Att det kan finnas för just mig, inte bara för andra.)

Det kan vara en så lång väg att gå innan det känns som en riktig möjlighet, det där att någon annan kan vara trygg. Och innan dess. Det kanske är omöjligt att känna tacksamhet då, eller lättnad. Eller något annat positivt. För kanske bygger det på att man faktiskt klarat att tro på att det trygga är tryggt.

Och när tryggheten drabbar en, når en. Det är inte okomplicerat då heller.

Terapeuten jag gick hos förut gav mig en gång en sak. Det var inte alls likt henne, inte som att jag förväntade mig det. Det fanns så mycket omsorg i det, vad det var, att hon gav mig det. Och att jag fick något av henne som jag kunde ta med mig hem, som var så fyllt av det trygga.

Det spelade så stor roll för mig. Det var så stort.

Så, vad kände jag då, när hon gav mig det? Tacksamhet? Något annat ljust, trevligt, snällt?

Det gjorde så ont, att få det. Det gjorde så förskräckligt ont, för det stred mot så mycket i mig, och allt jag kände var att jag ville skrika på henne och säga till henne att hon inte fick göra så, för jag kanske skulle tro på henne då, tro att jag var värd nåt, att saker kunde ha varit annorlunda, att det är möjligt att bry sig om mig. Jag ville kasta den där saken på henne och putta bort henne och bara.. bråka.

Det var inte att det var fel att jag fick. Det var att det var så väldigt rätt. Det rörde upp så mycket i mig, det gick rakt emot en del saker jag balanserat mitt liv på, för att det alls skulle gå att klara mig. Då, när vi var där, när vi kommit så långt, då visste jag att det inte funkade med den där balansakten, att det aldrig skulle hålla, att jag inte ville ha det så. Jag ville bygga om min grund, hitta ett annat sätt att finnas på, allt det där. Jag hade tagit några steg.

Och ändå. Det gjorde så ont. Att hon i handling sa att det var möjligt, att det går att visa omsorg, att man kan bry sig om mig. Jag ville bara skrika.

Jag gjorde inte det. Jag är inte så impulsiv, har aldrig varit det. Jag höll det hårt i handen, jag tror jag tackade. Jag sög i mig varje ord hon sa då, sparade dem som diamanter långt inne i mitt hjärta. Jag höll ihop mig med viljestyrka och klarade att inte gråta, skrika, falla i bitar. Inte innan jag kom hem.

Jag kunde röra vid det sen, lite i taget. Plocka fram några ord hon sagt, plocka fram det jag fått. Låta det sippra in i mig, bara några droppar åt gången. För om jag lät det vara så, bara lite i taget, så kunde jag ta emot det. Våga öppna mig lite på glänt mot möjligheten att det kanske var på riktigt. Och för mig.

Jag vågade inte låtsas om hur mycket det betytt för mig, inte på väldigt lång tid. Alltså: jag vågade inte låtsas om det på flera år, även om den saken spelade stor roll för mig nämnde jag aldrig den med ett ord tillsammans med henne. Jag använde det jag fick som en livlina, som något att klamra mig fast vid som sa mig att det trygga finns till också för mig, när jag inte kunde känna det, att det är så. När allt stormade, kaosade, när jag tappade bort mig och inte orkade hitta mig igen. Jag höll så hårt i det då, helt konkret.

Jag ringde och pratade med hennes telefonsvarare när jag bara föll, jag började söka hennes hjälp efter ett tag. Kanske var det så jag tydligast visade hur mycket tryggheten betydde, att jag sökte den. Att jag trodde på att den fanns där, hos henne.

Jag har försökt träna sen, på att säga när någon betyder något. På att visa det på andra sätt än att söka mig till dem som är trygga när jag håller på att drunkna i smärtan. Det tog några år innan jag klarade att säga till terapeuten hur mycket det betytt att hon gav mig den där saken. Jag tror hon hade oroat sig lite för att hon kanske gjort fel, för att det kanske var dumt med ett sånt gränsöverskridande. Det var så mycket som var så ömtåligt då.

Det var inte fel. Det var så tryggt. Det gick nästan inte att orka med. Nästan inte att ta emot. Bara om jag gjorde det försiktigt, och lite i smyg, när ingen kunde se mig, störa mig. Om jag lät det sippra in i mig.

Ibland är trygghet och omsorg fortfarande så för mig. Liksom för stort. Omöjligt. Som att det inte kan rymmas i mig, få plats, som att det gör så ont att jag vill kräkas av det. Och det är ändå något jag inte vill vara utan. Jag vill inte putta bort det, vill inte skrika tills den som ger slutar med det. Jag vill låta det sippra in i mig, låta den dörren åtminstone stå på glänt så det är möjligt. Ibland går det lättare att ta emot, emellanåt känner jag inget behov av att skydda mig mot tryggheten.

Jag tror jag är lite bättre på att visa att det spelar roll för mig nu, när någon ger mig sånt jag behöver. När någon stannar, bryr sig, vill hjälpa mig. Jag tror också att jag inte är så bra på att visa det när jag behöver det som mest. Omsorg och trygghet är så starka saker, det kan göra så ont.

Jag samlar fortfarande på alla ord och handlingar som visar på omsorg, som om de var värdefulla diamanter. De är vackra och betydelsefulla. Det kan också vara så att den sortens diamanter är det enda som är starkt nog att skära igenom det som varit massivt mörker eller helt öde ensamhet. Det kan göra ont att låta dem göra det. Kanske är det som känns då något annat än tacksamhet, lättnad, glädje. Det behöver inte betyda att det inte nådde fram, inte spelade roll. Det kan vara tvärtom, tecken på att det faktiskt gjorde det, och att det därför är så väldigt smärtsamt.

Det kan vara en bit kvar innan de klarat att ta sig igenom, nå fram till ljuset. Om du finns kvar då, om du orkar vänta på mig och inte ger upp din omsorg för att den framkallade smärta, då kanske jag vågar berätta för dig vad det gjorde med mig. Vad det betydde. Hur det ljusa jag till sist nådde fram till ser ut.

Det krävs så mycket tålamod att vara trygg för den som inte är van vid trygghet. Jag är så tacksam för dem som orkat stanna kvar, som fortsatt tro på att deras omsorg spelar roll, även när den gjort ont i mig. Även när jag inte visat hur mycket det betydde.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar