Är du inte sjuk har du väl inget här att göra?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det problematiska i att se (all) psykisk problematik som sjukdom. Ett följdproblem av den synen är när de som ska göra bedömningar är fyrkantiga i sjukdomstänkandet. För om man inte passar in i sjukdomsmodellen passar man inte heller in i psykiatrin. Jag har fortfarande inte kommit över chocken när en läkare förklarade för mig att psykiatrins uppgift var att behandla psykiska sjukdomar, och att det alltså betydde vissa speciella sjukdomstillstånd som förbättrades av medicinering, och lätt gick att följa upp. Det var rätt tydligt att hon inte tyckte att jag hörde hemma i psykiatrin alls. För medicin har inte särskilt bra effekt på mig, och i den medicinska modellen för sjukdom passar inte mina symptom och mitt mående.

Hon var väl extrem, dels i hur hårt hon drog det, och dels i att hon sa det så tydligt till mig. Men helt ensam om synen är hon inte, jag har träffat fler, och det skulle förvåna mig väldigt om det inte finns fler med fokus på sjukdom (och medicinering) på annat håll.

Jag vet inte om det finns någon officiell definition av vad psykiatrins ansvar faktiskt är. Vem det är de ska vårda. Kanske att det finns. Men kanske att den i så fall inte riktigt nått hela vägen fram, för de som jobbar där förmedlar väldigt olika syn på vad psykiatrins ansvar är.

Jag vet att jag återkommer till det där att jämföra psykiatrin med somatisk vård, och på många sätt är det inte en solklar jämförelse. Men just förespråkarna av den medicinska modellen verkar ju gilla att göra sig till en av många medicinska inriktningar, så just när det är det jag är inne på så är det väl relevant.

Det som är konstigt är då att somatisk vård inte har den där uppdelningen, inte kan få för sig att det bara är sjuka som ska behandlas. Inte skulle man skicka hem en skadad för att en skada inte är en sjukdom? Såklart att sjuka människor ska få vård. Har man en cancertumör i magen så ska man behandlas på alla sätt som kan hjälpa. Men inte sätter man det i motsättning till frågan om den som fått en kniv i magen ska få vård?

Och om man ska översätta psykiatrins mest fyrkantiga medicinska förespråkare så vet jag inte ens om alla sjukdomar skulle räknas som sjukdomar i somatiken. Såna man kan få av yttre faktorer, tex om man utvecklar några problem för att man bott i ett hus med mögel? Nja.. är det inte ett socialt problem snarare än en sjukdom? Mögliga hus är ju inte vårdens uppgift, så då kan inte effekterna i människokroppar vara det?

Låter konstigt när jag skriver det, men i psykiatrin verkar det vara lite mer fritt hur man ska tolka vad som är psykiatriska problem, och om man nu tolkar det som att det ska vara sjukdom, då är det fortfarande rätt fritt hur man definierar vad som är sjukdom.

Det blir så konstigt. Och surrealistiskt. Och jag återkommer ofta till den där tanken att herregud, inte hade man tänkt så om det var somatiskt. För somatiska problem tas överlag på mycket större allvar än psykiska, somatisk vård skulle inte få för sig att dela in vårdbehov så att bara de med problem som uppfyller exakt rätt kriterier för att klassas som sjukdom inom den teoribildning aktuell läkare sympatiserar med, ska ha rätt till vård. Man skickar inte hem någon som blöder för att hen fått en kniv i magen, och för att man inte vill ha ansvar om hen dör av det (då kan man ju inte ha kvar hen på sjukhuset). Man skuldbelägger inte istället för att vårda den som fått astma, även om det är för att den bott i ett hus med mögel.

Men i psykiatrin kan det vara ok. Att tycka att de som snarare är skadade än sjuka, de som fått problem pga saker de utsatts för, inte har nån rätt till vård, inte ska ha vård. Att de bara ska skärpa sig. Eller kanske gå till vårdcentralen.

Jag vet att en del psykiska problem ska behandlas på vårdcentralen som uppdelningen är nu. Men vi som är tyngre än så i våra symptombilder? Vi som är eller varit hopplösa krisfall som ingen vill ta ansvar för, och blir klassade som det just för att vi inte passar in i sjukdomsmodellen. Vi som inte blir bättre av mediciner eller inte passar så bra in i diagnossystemet. Vart ska vi söka oss? Var är det tänkt att vi ska få vård? Om den psykiatriska vården ska paxas för de sjuka, vems ansvar är det då att vårda de skadade?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.