Innan jag blev kyrklig visste jag inte ens att nån uppmärksammade fastan. Det är ju inte som ramadan, att det finns en tydlig tradition av hur fastan ska gå till, och det är kanske inte så många som verkligen fastar. Men jag har insett nu att det är rätt många som väljer att avstå från något. Från godis, från sociala medier, från koffein. Kanske äter man bara flytande föda (smoothies och soppor tex) eller inget kött, eller så bestämmer man sig för att gå mer i kyrkan, be varje dag, eller nåt annat. Det är en tid man kan använda för ett annat fokus än man brukar ha. Det kan vara en tid för eftertanke.
Jag tycker om det nuförtiden, att fastetiden finns. Uppmaningen att vända sin uppmärksamhet mot något annat, att avstå från nåt, en inbjudan till att inte ta allt för självklart och bara fortsätta som man brukar.
I år passar det kanske mig bättre än förut, för jag har sysslat så mycket med att tänka på vem jag är, vad jag kan göra, vilken roll jag kan spela. Vilka mina förmågor är och hur jag vill välja att använda dem. Vad känns viktigt för mig, och vad vill jag välja bort? Var är mina gränser och var är mina möjligheter? Vad är saker jag tror att jag ska göra för att det är sånt som förväntas av mig, och vad vill jag egentligen?
Vill jag föreläsa om hur det är att ha en problematik som min, eller skriva en bok om min historia, eller är det faktiskt inte alls min längtan, min önskan, det sätt jag bäst kan använda mina förmågor på, utan bara nåt som ingår i normen för hur man ska göra om man ska göra något konstruktivt av sitt lidande?
Vissa saker vet jag, vissa är jag osäker på. Vissa grubblar jag mycket på, och kanske börjar något klarna. Det är en sån period i alla fall, en sån fas i mitt liv, när jag behöver låta frågorna ta plats. Och låta svaren ta tid. När jag kanske vill försöka lyssna mer på min inre röst än någon annan, och hellre tar ett steg tillbaka och hinner ifatt mig själv, än försöker orka med att höras, synas, säga saker andra kan reagera på, diskutera, försöka vara konstruktiv.
Så jag gör det nu. När det är fasta. Jag tystnar nu, för jag behöver det. Behöver tiden för eftertänksamhet, och även om jag ofta skriver inlägg i förväg och publicerar nåt i taget, så behöver jag att också det tystnar för ett tag. Jag vill inte öppna för tankar, diskussion, samtal. Jag vill inte göra min röst hörd. Inte nu. Jag vill tystna ett tag.
Och jag vill lyssna.
Jag vill lyssna på mig själv, och jag har bestämt mig för att åtminstone nu under fastan finnas för andra på det sättet, genom att vara en lyssnare.
Kanske för att jag vet hur svårt det kan vara att hitta någon som lyssnar, och som vet vad dissociation är. Behöver du en sån person kan du kan du hitta mig på 7cupsoftea nu.
Har du koll på vad dissociation är, och också vill bli en lyssnare, så kan du också registrera dig som lyssnare där. Man får gå igenom en mycket liten introduktionskurs, och när man klarat den kan man börja ge stöd till dem som söker ens hjälp.
Du kan förstås bli en lyssnare där även om du inte har koll på eller bryr dig om dissociation. Men om du blir lyssnare där och skriver något om dissociation i din presentation hos dem, och om du vill att jag ska länka till dig så att folk kan hitta dig, så gör jag mycket gärna det.
Jag tror det behövs fler som lyssnar. Jag tror att ensamheten är en av de svåraste sakerna. Och ibland orkar man ju inte forum där det finns likasinnade, eller att vända sig till vänner. Ibland orkar man inte något som handlar om ömsesidighet, ibland finns det ingen att vända sig till, och det finns ju tyvärr inget journummer man kan ringa och där man kan lita på att de som svarar vet vad dissociation är.
Ibland behöver man få. Det är ok. Det är mänskligt. Och då behövs det några som ger.
Så du behövs. Jag tror verkligen det. Tror att någon som lyssnar på en kan vara en bra början på det mesta. Och bristen som blir när ingen på allvar hör vad man säger, eller förstår vad det betyder, är en av de saker som kan göra att man faktiskt inte står ut med livet.
Jag finns där nu i alla fall. Mestadels onsdagar mellan 19 och 21 (fast ja.. typiskt nog blir det nog senare just idag).
Just nu är det på det sättet jag vill ge, vi ses här på bloggen när fastan är slut. Vi ses på påskdagen.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar