9 augusti 2015

Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?

Jag skrev nyligen lite tankar utifrån att det uppmärksammats hur dåliga förhållanden det är i psykiatrin i Malmö (Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.)

Det har kommit en fortsättning nu, med artikeln Personal erkänner: Så plågas patienterna som bla innehåller resultat från en arbetsmiljöanalys, som inte alls ger någon positiv bild, och både en som tidigare jobbat på kliniken och en patient berättar om sina erfarenheter.

Jag är glad att bilden av att det fungerar helt ok trots allt håller på att falla. Att fler berättar, och inte bara patienter. Jag tror bilden måste falla för att det ska kunna ske en förändring. Det räcker inte med att uppmärksamma enskilda individer som gjort fel och ställa dem till svars för just det. Det är så mycket djupare, och man måste nog se det. Och jag är så himla trött på att ansvariga alltid är så tydliga med att det är bra på de flesta ställen, på de flesta sätt, att de flesta patienter är nöjda. Det är fel sak att fokusera på just nu. När det brinner nånstans sysslar man inte med att titta på de andra husen och prata om att det för det mesta inte brinner.

Det är på allvar. Att det är dåligt. Och en bra arbetsmiljö är faktiskt grunden för att det ska kunna bli ok för nån inblandad alls.

"Vårdförbundet tror att det kan finnas en koppling mellan arbetsmiljön och antal självmord.
– En dålig arbetsmiljö kan ju leda till att patienter kommer till skada, säger Leena Keränen på Vårdförbundet."

Thérèse Eriksson har skrivit ett viktigt blogginlägg för några dagar sen, om PTSD orsakad av psykiatrisk vård.

Jag hoppas att man i utredandet av de dåliga förhållandena också kommer ihåg patienterna. Ok, det är en arbetsmiljöfråga som går ut över patienterna. Men det är ju också vårdmiljö. Det räcker ju inte att titta på arbetsmiljön, förbättra den. Patienter har redan skadats, man kan få PTSD av helt vanlig vård i psykiatrin, som utförs helt korrekt, och när arbetsmiljön är så kass så att tryggheten på avdelningar sjunker avsevärt, när det förekommer förtryck, övergrepp och elakheter måste riskerna öka.

Jag hoppas att man tittar på helheten. Vilka konsekvenserna blivit. Och då inte bara på ett område, tex att bra personal kan ha slutat för att de inte stod ut, och att det är svårt att rekrytera engagerad och empatisk personal. Utan också vilka konsekvenser det blivit för patienter. Hur ska man göra för att vi inte slentrianmässigt ska bli misstrodda eller sjukdomsförklarade om vi berättar om något övertramp som skett?

Och kanske lika viktigt men ännu mer bortglömt, osynliggjort: Hur många har skadats av de här förhållandena? Hur mycket? Vilken hjälp kan man erbjuda dem för att läka skadorna?

Nej, det duger inte att tänka att om nån inte klarar sig så kan de komma till psykakut, det duger verkligen inte. Man skulle kunna ta det här som ett gyllene tillfälle att börja ta PTSD (och andra reaktioner på trauman) som beror på vården på allvar, att uppmärksamma, undersöka, kartlägga, utforma behandlingar.

Jag antar att det inte är så stor chans att det händer. Men.. man kan ju hoppas i alla fall. Det är för illa som det är nu. Men det har Thérèse redan skrivit om, så jag behöver inte göra det. Läs hennes text. Den är viktig.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar