6 mars 2016

Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.

Mitt förra inlägg var rätt krångligt, och förmodligen rätt rörigt också. Så jag tänkte att jag skulle bena upp det jag ville säga på ett annat sätt. Göra det tydligare, konkretare.

Först. Grundförutsättningarna.

Mycket av vården bygger på en medicinsk modell. I en medicinsk modell letar man efter sjukdomar, man vill hitta sjukdomsförloppet, när det började, hur det utvecklats, var patienten befinner sig nu. Man kan leta efter riskfaktorer och orsaker till att patienten är sårbar för just denna sjukdomen, dels för att göra det begripligt, och dels för att kunna förutsäga sjukdomsförloppet bättre och hitta behandlingar som är så verksamma som möjligt. Psykosociala faktorer och svåra saker som hänt en patient är riskfaktorer, de ökar risken för att utveckla sjukdomar, men också arv är en mycket viktig riskfaktor.

Diagnossystemen bygger på att man iakttar symptom och klassificerar dem i olika grupper, och på det viset avgör vilken sjukdom det rör sig om, och då också vad det är som behövs för att behandla sjukdomen.

Detta var en mycket kort sammanfattning, chansar på att det finns läkare som skulle bli upprörda och tyckte jag förminskade deras konst, för det är verkligen en konst att ha kunskap om psykiska sjukdomar, att känna igen olika typer, att ha den medicinska kunskapen om behandlingar. Men det får duga så nu. Jag vill mest konstatera att mycket av psykiatrin bygger på den medicinska modellen, mycket handlar om sjukdom.

En annan grundförutsättning är att många patienter varit med om svåra händelser. Jag har tidigare länkat till denna studien, en liten studie där man undersökt patienters upplevelser av trauman, och kommer fram till att "While many patients with serious and persistent psychiatric disorders have experienced trauma, this is rarely reflected in the diagnoses, and thus, is not included in the treatment."

Vet att jag läst om liknande studier, men jag minns inte var jag hittade dem. Antalet tidningsartiklar av typen "hen sökte hjälp men fick bara mediciner" som handlar om nån som varit med om svåra saker och sökt vård därför, men inte fått någon att prata med och därför känner sig sviken, är väl typ oräknerliga.

Jag tror att vi åtminstone kan konstatera att det finns många som vårdas av psykiatrin som varit med om svåra saker, utan att det är nån förvrängning av verkligheten eller snabbt dragen slutsats.

Så. Grundförutsättningarna: Mycket i psykiatrin bygger på en medicinsk modell. Många som vårdas i psykiatrin har varit med om svåra saker.


** ** **

Jag har tidigare skrivit om den medicinska modellen bla här:
Och om studien jag länkade till har jag skrivit här:

Och denna text är åtminstone delvis en fortsättning på dessa texter:
Och den är första texten i serien Trauma & vård, andra delar hittar du här:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

3 kommentarer:

  1. länken till "Den medicinska modellen" fungerar inte för mig, men de andra länkarna fungerar utom "Trauman är ingenting. Del 3" den är bara blank.

    Jag tror vetenskap i stor utsträckning handlar om att klassificera i olika grupper.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du sa till om länkarna, ska fixa dem. Glömde kolla.

      Tror du har rätt i att vetenskap behöver innefatta ett klassificerande, men man väljer ju modell. Utgår man från ett medicinskt tänkande kommer klassificeringarna kanske inte se likadana ut som om man utgår från ett psykologiskt eller sociologiskt tex.

      Radera
    2. Det har du rätt i. SSRI antar jag utgår från den medicinska modellen. Då ska jag läsa länkarna som fungerar, tack för det.

      Radera