Härskartekniker i psykiatrin. Del 7. Våld eller hot om våld. (I de lugnande sprutornas land).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Våld eller hot om våld. Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns."

(Källa: Wikipedia)

Jag har aldrig varit tvångsinlagd, eller blivit utsatt för några tvångsåtgärder. För min del har det känts hotfullt nog att det finns där. Att min frivilliga inläggning kunde konverteras till LPT, att makten är så stor, och att jag är så maktlös inför den. Bara tanken på risken för tvång har varit nog för att jag skulle kontrollera mig, gå med på andra medicinska behandlingar än jag kanske tyckte var bra, och låta läkarna bestämma över mig.

Som parallell maktgrej finns hotet om att man (som frivilligt inlagd) kan bli utskriven om man inte samarbetar eller är mottaglig för vård (dvs om man inte godtar vilka idéer som helst, tar de mediciner läkaren föreslår, eller i övrigt hyfsat passivt överlämnar sig i systemets makt). Att hota med att skriva ut någon kan låta som motsatsen till att hota med våld, men det är faktiskt inte det. När jag varit inlagd har jag behövt vara det för att kunna kontrollera mina självskadeimpulser, men framförallt mina självmordsplaner och -impulser. Att hota med att skriva ut mig när jag inte var redo för det, var att hota med att utsätta mig för min egen destruktivitet, att inte skydda mig från det största hotet som fanns i mitt liv (risken att jag skulle ta livet av mig).

Dessa två motsatser betyder helt olika saker i praktiken, men är ändå en del av samma mönster. Hot om våld. Att ta bort skyddet mot mitt eget våld mot mig. Eller att ta till tvånget, om jag inte samarbetade och gjorde vad de ville, oavsett vad de ville.

Vad gäller tvång behövde det i mitt fall inte prakiseras, och faktiskt inte heller uttalas. Det räckte med att vi visste det, allihop. Vi visste att det fanns tvångsinläggningar. Visste att det fanns lugnande sprutor och bältessängar. Det fanns i systemet. Vetskapen räckte, var hot nog.

Och jag vet. Ibland är tvång nödvändigt. Det är ett maktmedel som kan användas för patienters bästa (även om det inte alltid används med så stor försiktighet och noggranna överväganden som man kunde önska). Det jag främst syftar på i detta inlägget handlar om det där att det alltid hänger i luften, att det alltid finns mellan raderna, inbyggt i maktstrukturerna. "Gör du inte som vi säger, så..."

Tvång kan vara del av en bra vård, i extrema fall. Men jag kan inte se hur hot nånsin kan bli del av en bra vård.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.