25 april 2012

In Therapy Forever? Enough Already.

Läser artikeln In Therapy Forever? Enough Already, skriven av Jonathan Alpert, som tydligen också skrivit en bok som heter “Be Fearless: Change Your Life in 28 Days”.

Kanske säger det tillräckligt, någon som skriver en bok om att förändra sitt liv på 28 dagar kan väl inte tycka att långvariga terapier är en bra idé?

Anledningen till att jag faktiskt skriver om artikeln är att att jag måste protestera lite mot det svart-vita synsättet. Att allt hela tiden ska drivas till sin spets, man ska få fram två motsatser, och sen måste man välja vilken som är den rätta, vilken sida man är på. Varför det? Jag undrar det verkligen. Varför?

Man kan nog förändra sitt liv på 28 dagar, om det man behöver för att förändras är hjälp att komma loss och ta steg vidare (steg som man redan nånstans i sig förberett sig för och kommit fram till att man vill ta, men som det finns något hinder för). Behöver man jobba med djupare saker kommer inte nån livsförändringar ske på 28 dagar. Möjligtvis kan man hitta in i en ny livslögn, en ny yta att klistra på det gamla, men på så kort tid hinner man faktiskt inte ändra något djupgående.

Artikeln tar mest upp faran med terapi som varar år ut och år in, att den kan vara verkningslös, att man kan ha fastnat, att det kan vara meningslöst då, om man önskar sig förändring och inte bara en plats för att få stöd. Det är sant. Man kan fastna i en terapi som inte tar en framåt. Det finns terapi som är verkningslös. Om man har ett så avgränsat problem att det skulle kunna ske livsförändring på 28 dagar, så är det verkligen en dum idé att gå många år i terapi, istället för att leta upp någon som kan hjälpa en att komma loss och ta sig förbi det som hindrar en.

Men det är inte bara korta terapier som har effekt. Och det är inte bara långa terapier som kan vara meningslösa, som man kan fastnat i, eller som kan vara fel form för att hjälpa en. All terapi kan vara fel, om den inte matchar det man behöver. Om motiv och metod inte passar ihop. Eller om personkemin inte funkar. Eller om man helt enkelt har en terapeut som inte lyssnar in en och möter en där man är.

Och jag tror på att det finns former för både långvariga behandlingar och för korta, som är effektiva, som förändrar, som hjälper.

Jag tror inte på det här med att dela in världen i antingen eller. När det debatteras om terapi låter det ibland som om valen är att erbjuda patienter korttidsbehandlingar som hjälper dem, är effektiva, och dessutom billigare, eller långa behandlingar som är verkningslösa, dyra, och slösar bort både patienternas och terapeuternas tid. Jag förstår att det är retoriskt smart att måla upp saker så. Men vi måste väl kunna se bortom retoriken, se komplexiteten i den här världen?

Det finns olika sorters problem. Det finns olika sorters människor. Det finns olika sorters behandlingar. För att det ska fungera och vara effektivt måste behandlingen matcha både problemen och människan som behandlas.

Jag har gått i korta behandlingar som varit helt meningslösa, som bara gett mig känslan av att sitta fast och inte komma någonstans. Och jag har gått i behandling som sträckt sig över många år, och som varit effektiv, där det funnits så mycket utveckling att jag haft svårt att hinna med.

Jag har gått i korta behandlingar som varit bra också. Någon lång behandling som varit dålig har jag inte gått i, skulle jag hamna i en sån så skulle jag hoppa av innan jag gick år ut och år in utan att komma nånstans. För det skulle kännas så meningslöst.

Om man jobbar med korta behandlingar, varför skulle man inte kunna se poängen med de längre? Om man jobbar med längre, varför skulle man inte kunna se att de korta formerna är bättre i vissa lägen? Varför ska man dela in världen och vägra se något gott i det man själv inte sysslar med? Jag förstår det inte.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar