Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

En annan övning som fanns med i mindfulnessprogrammet jag testade handlade också om uppmärksamhet och att ta in saker med alla sina sinnen. Istället för att ligga på mitt golv skulle jag gå ut. En liten promenad bara, nånstans där jag brukade gå. Och så skulle jag försöka lägga märke till allting, det som kändes, doftade, syntes, hördes, och jag tror jag skulle notera mina tankar med, och inte värdera något. Bara ta in så mycket som möjligt, och njuta av att vara närvarande i stunden och nuet.

Jag mår inte så bra. Fast det är ju aldrig som att man marknadsför mindfulness och uppmärksamhetsövningar som att de riktar sig till personer som är stabila, välmående och bara vill förbättra sin upplevelse av livet lite. Det skrivs och pratas om det som att det ska hjälpa alla, i allt, åtminstone i stort sett. Det ska hjälpa mot stress, mot smärta, kanske också mot PTSD, definitivt mot ångest, depression, självskadetendenser. Det ska höja livskvaliteten och göra att man njuter mer av livet. I stort sett allt i ens liv ska bli bättre om man bara praktiserar denna sortens övningar regelbundet. Det är så det framställs. Så jag tänkte att det var ok att jag inte mår bra. Och jag hade ju bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Inte ge upp i första taget eller så fort jag kände motstånd.

Så jag gick ut. Och jag gjorde ett tappert försök att ta in allting. Det är några veckor sen nu, så jag minns inte i detalj, men i min kropp kändes smärta och trötthet, det gjorde ont för varje steg, det var motstånd att alls vara ute. Vårsolen var skarp och skar i mig, så som tidig vårsol gör, min kropp orkar inte med den, det är så jag är. Huvudvärken kände jag, hopplöshetskänslorna, all sorg över att jag mår så dåligt. Jag hörde människor prata, såg dem, det smällde i bildörrar, bilar hördes när de körde förbi. Och ljuden som inte brukade vara nåt särskilt blev för stora, för mycket, jag gjorde ju inget alls för att värja mig mot dem, och de invaderade mig. Jag gick bara till brevlådan och postade ett brev och sen tillbaka. Det är bara till kanten av mitt kvarter, över gatan, och så några steg till brevlådan. Allt som rörde sig gjorde att jag ville kräkas, för mitt huvud var liksom fullt av ljuden och av att ha registrerat smärta och trötthet i min kropp. Det blev för mycket. Allt blev så väldigt mycket. Och jag försökte verkligen att inte värdera, men det är obegripligt för mig hur nån kan uppmana mig till att känna njutning i detta som var. Det var så väldigt plågsamt. Inga intryck kändes positiva, bara plågsamma, för mycket, för stora, för många samtidigt. Några var neutrala, som luften, den kändes varken jobbig eller bra, den kändes bara. Och jag vet att det är värderande att definiera något som plågsamt, men jag vet inte hur jag ska göra för att skriva om det som var utan att använda värderande ord. Jag svämmades över. Det var inte njutningsfullt. Jag vet inte om det hade gått att trolla bort det plågsamma om jag lyckats hitta neutrala ord för att beskriva det, jag känner mig lite skeptisk faktiskt.

När jag öppnade porten till mitt hus stack jag ena handen i fickan. Det var mjukt där. Det kändes också starkt. Det var det enda av alla tusen intryck som kändes njutningsfullt. Och ja, det nådde mig, jag blev gråtfärdig av lättnad att något inte var plågsamt.

Jag försöker ofta förklara detta med att vara känslig för intryck, ha svårt att sortera dem, hur min hjärna inte orkar med, när jag är i vården. Jag blir i stort sett aldrig hörd, förstådd, jag lyckas i stort sett aldrig nå fram. Menade jag att säga att jag har ångest? Nej, det menade jag inte, även om jag får ångest när intrycken invaderar mig i för hög utsträckning. Kanske menade jag att säga att jag är rädd, har social fobi, att jag använder undvikandebeteende för att slippa konfronteras med det som skrämmer mig? Nej, det menade jag inte. Jag menade säga att min hjärna inte orkar sortera alla intryck. Men då menade jag nog ändå att jag är deprimerad, för depression blir man ju trött av. Nej, inte heller det menade jag. Min hjärna fungerar såhär även de perioder jag haft nära till lycka, ljus och känsla av harmoni.

Det är som att det inte finns. Jag förstår inte hur jag ska säga det så jag når fram. Och jag tycker att det är så konstigt, för det ska ju vara vanligt både vid adhd och asperger, och de tillstånden borde väl en normalinsatt psykiater ha kännedom om? Att de inte förstår det på vårdcentralen är sin sak, men i psykiatrin? Hur kan det vara att det är som att det är nåt icke existerande? Jag förstår det inte. Och jag tror inte att mitt beror på adhd, och inte heller asperger, jag tror det är  min trötthet eller utmattning, eller vilket ord som nu är mest korrekt (inte heller det går att formulera så det är möjligt att nå fram). Men den sortens symptom borde vara känt?

Jag gav det ett par chanser till, det här att ta en liten promenad och ta in allt som kändes, med alla sinnen, och som kom utifrån och inifrån. Jag är lite för ambitiös ibland, och jag hade ju bestämt mig för att ge det en chans. Jag skulle inte ge upp meddetsamma. Samtidigt orkade jag inte med den sortens invasioner av intryck, så de andra gångerna fuskade jag lite. Hade solglasögon så ljuset inte kunde skära i mig, och tittade ner i marken. Avgränsade mitt område med intryck som kunde nå mig.

Och det räckte ändå inte. Resultatet av övningen blev översvämning. Det var plågsamt.

Det som var bra var att jag blev medveten om att jag numera gör en hel del för att fokusera och sålla bort intryck. Jag är inte helt skyddslös längre, inte som när jag var som sämst och inget gick att sålla bort, när alla intryck var liksom lika stora och för stora, och det inte gick att sålla och sortera, bara att översvämmas hela tiden. Jag gör det mer än jag tror, fokuserar. Jag kan det bättre än jag tror. Och jag önskar att jag kunde det bättre, att det fanns övningar för det. Att bli bättre på att sålla bort saker som inte är relevanta för mig att bry mig om.

Jag njöt inte alls av denna övningen, däremot insåg jag hur mycket jag brukar välja att bry mig om det som ger mig ljus. Jag brukar ignorera billjuden, andras småprat och smärtan (om den inte förvärras av det jag gör), och fokusera på fåglarna, deras ögon och hur de ser ut när de går. Jag brukar se knopparna på träden och hur de blir större för varje dag tills de en dag har öppnat sig, vecklat ut små sköra blad. Jag tar in tusen blå, grå, gröna och grå nyanser i havet, och ser vad som speglas i det mörka vattnet i vallgravarna. Jag mjuknar inuti av färgerna när gräset börjar växa igen, när blommorna kommer, när regnet lägger sig som skimrande små diamanter överallt. Jag vill ta in det som är vackert för mig. Det som ger mig ljus. Om jag försöker ta in allt så drunknar det ljusa. Jag är tillräckligt sjuk för att de allra flesta intryck ska vara plågsamma, ljuset är i minoritet. Och jag har för svaga skyddsvallar, jag är för trött. Det fungerar inte att rasa dem och sen fortfarande tro att jag orkar med det som blir, och ännu mindre att tro att det kan leda till njutning eller något positivt.

Kanske att det går bra om man är frisk, eller om man är sjuk på ett annat sätt än jag är. Jag vill inte dissa metoden och övningarna i stort. Det finns ju evidens, och det är ju bra när människor får hjälp. Jag är inte motståndare till mindfulness, inte heller till denna sekulariserade vårdvariant. Jag vill bara säga att det kanske inte är sant, det där om att det kan hjälpa alla i alla lägen med allting, att njutningen och livskvaliteten ökar på alla områden i livet. Kanske för en del. Inte för alla.

Vi måste sluta med att tro så blint på metoder, oavsett vilka metoderna är. De kan verka harmlösa, jag förstår tanken att det inte kan göra någon skada att fokusera på vad som händer runt en. Jag vill säga: det kan göra skada. Världen är nästan alltid mer komplex än man tror.


Detta är en fortsättning på förra inlägget: Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

[Julspecial] Vem är jag då, efter all denna tid, med all denna oförmåga?

Jag skrev förut om hur det inte är något självklart positivt att låta bli att identifiera sig med sin sjukdom. Om sjukdomen tar ifrån en det man identifierar sig med, vad händer då med bilden av vem jag är? Och hur länge kan man upprätthålla en sån bild utan att den känns som en fantasi snarare än något som är verkligt förankrad i den person man är?

Jag har börjat plugga i höst. Det var längesen jag gjorde något i sådär organiserad form, med krav på prestationer (om man inte räknar alla möten och vårdkontakter som nåt med prestationskrav, vilket det rätt ofta är). Det var längesen jag gjorde något med så stora delar av min tid, nåt sånt som handlar om att vara den jag är. Inte i första hand något annat. Som sjuk.

Det finns en del saker jag kunde räkna ut i förväg, att de inte skulle funka på samma sätt som när jag pluggade sist. För jag är rätt sjuk fortfarande. Min kropp fungerar inte helt, och stress klarar jag inte så bra, och jag kan tappa förmågan till koncentration och att tänka sammanhängande ibland. Jag fattade liksom att det inte kommer gå att intensivplugga de sista dagarna innan en tenta och fortfarande ha kraft kvar att skriva tentan. Det finns en del annat sånt med, som jag kunde räkna ut att jag måste handskas med.

Och det har varit rätt mycket jag inte varit beredd på. Saker som jag utan att tänka på det tar för givet att jag kan, och så krockar verkligheten och jag när det visar sig att det är en väldigt ringrostig förmåga eftersom jag inte alls använt den på.. låt säga tio år. Andra saker har jag blivit förvånad över att de finns där. Sånt jag inte tänkt på att jag har med mig, men så går det plötsligt automatiskt. Som att fylla en halv tenta med kulturvetarresonemang som jag visst har i ryggraden sen gammalt, för att jag inte visste vad jag skulle skriva och behövde få ihop så många sidor som man skulle.

Kanske är det inte alls förvånande, att det blir så. Och ännu mindre förvånande att det som fungerar i så stor utsträckning handlar om saker som jag aktivt valt att hålla liv i. Jag har valt att hålla förmågan att resonera och granska resonemangen vid liv, bland annat genom denna bloggen. Och jag valde så bland annat för att jag såg det som en väg att rehabilitera mig och komma närmare att kunna klara studier.

Och jag har valt att hålla igång kreativiteten på de sätt jag kunde, för att det var en av de saker som hjälpte mig att komma vidare, att inte fastna, och att stå ut när det inte fanns möjlighet att göra mer än så.

Jag inser mer och mer hur stor roll de sakerna spelar, som jag kunnat ha kvar, trots allt. I det sjuka. Hur de blir till saker som jag gång på gång märker att de är trygga i mig. Att jag kan lita på dem, luta mig mot dem, att det är ett lugn i mig att jag vet att jag har dem. Att det är sån jag är.

Och jag inser mer och mer hur ofta de andra sakerna blir till tvivel och osäkerhet. Jag rotar fram de förmågor jag tänker är mina, när jag försöker använda dem igen efter lång tid, och de är inte längre självklara för mig. Jag kanske inte kan använda dem som jag vill. Det är nu jag börjar fråga mig om de ändå är mina, om de ändå är en del av det som är jag. Är de något som jag kan, som jag gör, en del av det som är jag? Och om de är det, hur dåligt kan de då fungera, och fortfarande kännas som mina?

För att göra det lite mer konkret:
Hur många år kan man låta bli att cykla, och fortfarande vara en sån som cyklar? Kanske fungerar det helt ok att tänka på sig så, sålänge man är i sjukdomen, sålänge nästan allting är utom räckhåll och det inte går att identifiera sig som bara sjuk, för att man kanske blir knäpp av det. Men sen? När man plockar fram cykeln och den är rostig, gnisslar och behöver smörjas. Och man gör det, men ändå vinglar så mycket att det är risk att man krockar med allt och alla. Kan man då fortfarande räkna sig som en sån som cyklar, när det faktiskt inte fungerar?

Och vad är alternativet? Att räkna bort allt, för att lite i taget göra det till mitt igen? Släppa en del av sakerna, och kanske hitta en del nya, som passar den nya versionen av en bättre?

Kanske är det så, att det är så det måste bli. Att min bild av vem jag är faktiskt inte handlar om den jag är nu, utan någon jag tidigare var. Att bilden fått kvarstå, men egentligen är något preliminärt tills vidare, och har varit det genom sjukdomsåren. Den kanske behöver testas innan den blir en verklig bild av vem jag är. Och kanske behöver nästan allting falla först, innan jag kan plocka upp sakerna, en i taget, och göra dem till mina igen.

Jag vet inte. Jag tar lite i taget, gör som det verkar bli bäst just då. Det här är ingen text som är menad som en fråga om vad jag ska göra med min bild av mig själv. Jag vill inte ha svar. Svaren hittar jag någon annanstans, förmodligen inne i mig själv. Jag ville bara gestalta något av det som handlar om identitet. Att identifiera mig med det sjuka hade förmodligen också lett till stora kamper när mitt liv inte längre helt präglas av sjukdom. Och kanske till förluster under sjukdomens gång.

Men att inte identifiera sig med sjukdom behöver inte vara enkelt och helt positivt. För det händer ju i vilket fall något där, när sjukdomen tar ifrån en förmågan att vara som man brukar. Speciellt om det är under lång tid. Och speciellt om det rör många områden av ens liv, om inget fungerar på samma sätt längre.

Det väcker så många frågor, och svaren kan finnas långt borta, och vara allt annat än självklara. Kanske är det inte ens de svaren man vill ha.

Just nu vet jag inte. Jag är mitt i att låta allt falla, och att se vad som händer då. Vem jag är då. När det fallit, när jag plockat upp saker. När jag hittat mig igen, på ett annat sätt än förut.

Det jag vet helt säkert om mig själv är en del saker som handlar om något djupare, något som ligger innanför vad man gör, och vem man är genom sina handlingar. Där känner jag mig. Och i handling vet jag några få saker, som jag är trygg med. En av dem är det här med kreativiteten. Att den är min. Att jag har tillgång till den, har den nära, vet hur den kan hjälpa mig, bära mig, leka i mig, försiktigt blåsa liv i mig när allting känns som tomhet och uppgivenhet.

*

Så var det bonusmaterial. Detta är sista inlägget i serien, och även om jag successivt glidit bort från de pyssliga delarna av kreativitetsområdet, så får det bli en liten samling av pysselsidor här. Som slutbonus.

• skapligtenkelt.se
  Har jag nämnt tidigare. Sida med mycket enkelt pyssel.
• craftgawker.com
  Är en sida jag gillar för att den är så väldigt grafisk. Man måste inte orka med ord för att hitta inspiration där. Går att bara titta på bilder. Beskrivningarna är inskickade från olika håll, så de är av olika kvalitet (och på olika språk). En väldig bredd, på alla möjliga sätt.
• instructables.com
  Inte varit där så mycket, men tror den är rätt lik den förra. Bildbaserad och beskrivningar från olika håll.
• pysselbolaget.se
  Ganska enkelt pyssel, men inte så mycket på barnnivå som skapligt enkelt har. Så. Lite coolare och vuxnare.
• pinterest.com
  Sida där typ allting finns. Gäller bara att hitta det.
• ravelry.com
  Har nämnt den tidigare med. Min favoritsida för virkbeskrivningar (och stickbeskrivningar, men jag använder inte dem). Mycket bra sökfunktion och väldigt många mönster.
• 365slojd.se
  365 saker att slöjda är en guldgruva. En beskrivning om dagen, på något som kan räknas som slöjd. Olika svåra saker och olika tekniker.
• google.se
  Finns hur många sidor som helst med beskrivningar. Går inte att lista alla, eller hålla koll på dem. Har du nån aning om vad det är du vill pyssla, rekommenderar jag att helt enkelt googla efter det.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Du borde längta som vi gör, önska som vi gör, göra som vi gör. För det är ju det som är rätt.

Jag har firat jul ensam ganska många gånger. Det har varit av olika skäl, nån gång för att jag helt enkelt varit för sjuk för att orka något annat. I år för att jag har min katt (så helt ensam är jag ju inte), och inte kan komma på nåt annat julfirande det skulle vara värt att ta slut på mig för. Kanske att vardagsdelen av livet är viktigare just nu, än dessa juldagar.

Några år var det en frihet, en nåd och en stilla lycka som sjöng i mig, att fira ensam. Jag ville verkligen det, jag önskade mig just det, jag gjorde mig en jul som utgick från mig själv och det var så innerligt skönt.

Det provocerar en del, det här att vara ensam på julen. Jag menar inte att alla som är ensamma vill det, jag tycker det är hemskt med alla som är ensamma mot sin vilja. Jag önskar att det fanns fler öppna julfiranden, ställen att mötas, platser där man kan slippa ifrån ensamheten. Men att vara ensam behöver inte vara sorgligt. Det kan vara det man längtar mest efter, vill och önskar. Det kan vara så att det är just en sån jul man drömmer om. Den tysta, stilla, där tankarna hinner nå ända till slutet utan att bli avbrutna (där bön och tro kan vara centralt, om man nu är sån som jag). Det kan vara det man av hela sitt hjärta vill. Jag vet. Jag har velat det, av hela det hjärta som är mitt. Detta året är det kanske mer kluvet, men det är ändå ett val.

Jag drömmer inte om såna där bullerbyjular, jag har testat också dem. Kanske att jag blev mätt på dem. Kanske att den längtan kommer tillbaka en annan gång. Men inte nu. Jag har den inte nu.

Och det verkar som att det inte riktigt är ok. Som att man är sorglig om man inte förstår att det är det man ska drömma om, satsa på att komma så nära som möjligt. Men jag vill ju inte. Är det inte sorgligare då att försöka pressa in mig i mallen för vad man ska vilja, än att faktiskt följa det jag vill?

Jag tänker att detta är något som handlar om mer än julen, men att det blir tydligast vid denna tiden. Alla dessa normer kring vad man ska längta, önska, vilja. Vad man ska tycka är det bästa.

Att vara onormativ kan ju vara ett val, men om man är sjuk kan man ha hamnat i en helt ofrivillig onormativitet. Och kanske är det något sorgligt. Att tvingas bli en som avviker. Ett bullerbyjulfirande skulle onekligen ta musten ur mig på.. kanske en halvtimme, eller möjligen en timme. Sen skulle jag syssla med att ha en flimrande hjärna, en värkande kropp, och bara stå ut tills det inte var ofint att gå hem igen. Det är inte ett val, det är hur jag är sjuk.

Men när normerna blir så starka. Som när en vän till mig med stor tydlighet förklarade att hon kommer tycka att det är sorgligt att jag sitter ensam, ett av de där åren när det var nåt jag verkligen önskade mig. Jag tänker att det är svårare att vara sjuk då, och att anpassa sina högtider, fester, dagar, sitt liv, vad det nu är som man inte klarar, så det blir bra för en. För det kommer finnas någon där och deklarera att det är synd om en, och att det är hemskt för en, när man gör det som är det bästa.

Och det är svårt, det där att försöka önska något som man kan, trots de begränsningar man har. Om det är man själv som sörjer och tycker att det är hemskt, så är det en annan sak. Det är så väldigt begripligt. Tomheten som blir när man inte kan nå det man önskar, den gör så ont. Men när någon står bredvid, granskar de val man gjort, det liv man har, det sätt man vill fira jul, leva, eller vad det nu är. När de struntar i att det är anpassat efter hur man mår och vad man själv behöver, och bara har den allmänna mallen att utgå från. När de synar en, och kommer fram till att man är sorglig. Var har vi hamnat då? Hur trång är världen, om det bara får finnas ett sätt som är rätt? Om det bara får finnas en längtan i jultid, om man nu ska fira. (Av nån anledning verkar det mindre provocerande att säga att man skiter i julen och kolla på tv hela dagen och strunta i allt, än att säga att man firar på sitt eget sätt, om det sättet är att fira ensam.)

Kanske överdriver jag nu. Ja, jag gör nog det. Det finns nog mer än ett sätt som är ok. Men det centrala i vad man ska önska, längta och vilja i julen, verkar vara gemenskap. Och det verkar inte finnas något sätt som är ok, som inte handlar om gemenskap. Som att ensamheten alltid är sorglig, hemsk, och nåt annat än hur det borde vara. Även om det handlar om att man inte fungerar i den sortens gemenskaper som finns kring jul. Även om man måste välja mellan andra och sig själv, och väljer sig själv.

Det är en så trång värld.

Jag tycker det är svårt att finnas i den, att finnas i allt detta trånga, och jag tänker att om man har funktionsnedsättningar så kanske man krockar med ramarna lite oftare än andra. För att man inte passar in i dem. För att de inte fungerar för en. Jag tror att en värld som var mer tillåtande i stort, till att människor kan vara, vilja och önska olika, också hade varit lättare att leva i med sjukdom. För i det heterogena ryms lättare något som kan fungera för en, vem man än är, och hur man än är.

Vad har då detta med kreativitet att göra? Kanske bara att jag förknippar kreativitet med att våga tänka utanför de mallar man fått. Oavsett vad de handlar om. Att våga ta ett litet steg utanför det man fått automatiskt, och utforska det området med något som liknar lek.

Och kanske för att kreativitet kan vara en väg för att hitta sitt eget sätt att fira, om man nu vill fira. Andras fördömanden eller sorglig-förklaringar skyddar den inte mot, men kanske att den kan leda en närmare det som för en själv är ljus. Det som är ens egna längtan, och inte bara en kopia av den längtan som alla "ska" ha såhär i jultid.

Och jag tänker att det kan vara svårt. För att traditionerna kan sitta som hårda regler i en, det kan finnas så mycket som upprätthåller kontrollen, som gör det svårt att ta det där steget, bara en liten bit från hur det brukar vara. Och det finns ju alltid andra människor att förhålla sig till. Men jag tror det är möjligt. Att söka sig själv, även när det handlar om jul.

Är det svårt att veta hur man ska börja, så börja med vad som helst. Som bara inte är som det brukar. Alla steg är steg, liksom. Kanske är det dags för en sommartårta idag? Eller så kan du testa att klä om granen så den blir mer lik den som mumintrollen har, med pärlhalsband och snäckor och allting som är fint, men inte riktigt brukar användas som julgranspynt.

Eller så inser du att du inte vill, att det du har är det du önskar dig. Det är ju inte alltid förändring som behövs. Ibland behövs ingenting. Och ibland behövs bara att man ser att det man har, det är just det man vill ha.

Men vi är nog många som inte är där. Som tycker att julen är lite komplicerad ändå, och kanske inte vet varför, eller hur man vill göra annorlunda. Jag tror på lek då. Att tänja lite på något, och kanske hitta en öppning.

*

Dagens bonusmaterial: Tove Jansson läser granen och ett recept på sommartårta med jordgubbar och hallon. Inte testat just det receptet, är mest som exempel egentligen. Men den ser möjlig ut att göra på vintern. Eftersom jordgubbarna ska vara i ugnen så borde det gå lika bra med frysta (fast tina dem innan, annars kan det bli vattnigt), och hittar du inte färska hallon så tror jag det med kan gå bra med frysta av dem med. Brukar gå att få dem fina om man låter dem tina långsamt på ett fat.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Jag vill ju förändra nåt. Det finns så mycket som är hemskt.

Jag har ett stort behov av att vara engagerad. Att bry mig om världen, att känna att jag gör något för att förändra. Hela denna bloggen är en del av det. Att försöka hitta en form som fungerade fast jag var mycket sjuk. Fast jag fick vänta tills jag hade tillgång till koncentrationsförmåga och ord med något som åtminstone var i närheten av regelbundenhet. För jag vet med bloggar. Hur det är. Hur man lite i taget kan bygga upp en läsarkrets, hur det tar tid innan det sprids. Speciellt om det är nåt med ett såpass smalt ämne som denna bloggen. Att skapa skandalrubriker, tillfällig uppmärksamhet, att få nåt att blossa upp. Det är en annan sak. Men det var inte det jag ville. Det har sin poäng, det med. Men jag vill inte prata ut i nån kvällstidning, jag vill inte vara ännu ett fall som träder fram och berättar min historia. Inte så. Det var inte det jag ville. Det var något annat. Något mer lågmält, även om min ton inte alltid är så lågmäld här. Men denna bloggen är nåt annat, än det där som blossar upp och sen försvinner bort. Hela tiden var tanken så. Att den skulle vara något annat. Något som kan vara en del av en långsammare men kanske stabilare förändring.

Jag visste inte hur bra jag skulle nå ut, om jag alls skulle nå någon. Och om jag skulle orka hålla bloggen vid liv. Det har gått bättre än jag trott, med båda. Och den har spelat stor roll i min rehabilitering. Med hjälp av den har jag kunnat träna min förmåga till teoretiserade resonemang, slipat på skärpan i argument, hittat tillbaka till en tro på att jag faktiskt är ganska bra på att tänka, åtminstone de stunder när min hjärna är pigg nog för det.

Handlar det då om kreativitet? Ja, kanske. Och nej, kanske inte. Jag vet inte. Jag tycker att vi ofta är så snäva i tolkningen av vad kreativitet är. Som att kreativitet är något som är reserverat för en liten grupp som har som jobb att syssla med något konstnärligt. Jag tror inte det behöver vara så stort, det kreativa. Det kan vara mycket mindre saker, som det där att vika stjärnor av papper. Och jag tror att det kan vara fler saker, andra än dem man först tänker på. Som att gå bortom det invanda och möta en patient på det sätt hen behöver, även om det inte är så man brukar göra inom vården för att nå någon. Jag tänker att det också är en form av kreativitet, att hitta de nya vägarna. Och att kreativitet är en kraft som är bra att ha nära till hands.

Och jag tänker att det lekande har en viktig funktion. Inte bara för barn, även om man kanske lätt glömmer bort vikten av lek senare, när man är vuxen. Kanske att det är lätt att tro att lek liksom bara är på låtsas. Jag tror att lek är något som bär på ett stort allvar, och är av största vikt. Och att man tänker fel när man tänker att lek är något barn behöver för att utvecklas, och sen sätter punkt där. Som om vuxna inte behöver utvecklas, inte skulle må bra av det lekfulla.

Kreativitet och lek kanske inte alltid behöver vara samma sak. Men ibland kan de gå hand i hand. Jag gillar när de gör det. Det är nog redan uppenbart, om du läst de andra inläggen i denna julspecial. Det finns något mycket livgivande där för mig, där kreativiteten och leken bor. Och eftersom jag i mycket långa perioder behövt jobba aktivt med att klara av att inte dö, så är det livgivande något av absolut största allvar för mig. Kanske att det är det för alla, men kanske att det blir mer uppenbart om man levt med döden lite för nära lite för länge.

Kombinationen av det där, av allvaret i kreativiteten och leken, och mitt behov av att vilja förändra nåt, eller iaf väcka nåns tankar, rucka på något, iaf lite, gör att jag gillar den hantverksaktivism som växt fram på senare år. Det är också något med att det är mjuka saker som väcker frågor, vill få upp ögonen, vill förändra något, som jag gillar. Ibland är världen så väldigt hård. Och kampen för att försöka göra något kan vara ännu hårdare. Jag kan längta så väldigt efter nåt mjukt. Så jag gillar det.

Och förutom de mjukisdjur jag skrev om i förra inlägget, ingick en annan del i mitt tänkta julprojekt. Lite i taget fick jag minska det, sånt som värk i fingrarna och att tiden inte räcker till allt gjorde att jag fick begränsa det mer än jag önskade. Men en sak blev det iaf. En kudde med ordet "julefrid" broderat i korsstygn. På en bänk. Mitt i en pågående jul.

Kanske att den inte förändrar nåt alls. Jag tror väl inte att den kommer göra det. Men det är nåt som händer där, tycker jag. Där, när det mjuka, lekfulla och kreativa möts, och när ett ord placeras i ett annat sammanhang än det brukar. Kanske väcker det i alla fall någon tanke. Nån fråga. Och kanske är det lekfulla det som kan ge allvaret en annan sorts konturer än det har på tv-nyheterna. Konturer som är svårare att avskärma sig från, eftersom de bärs av mjukhet.

Mer av kudden finns här.


*

Bonusmaterial: Hos fuldesign kan du hitta en hel del korsstygnsmönster som kan funka om du vill forma ett budskap i broderi. I kombination med några ord blir ju möjligheterna ännu fler, det finns massor med korsstygns-typsnitt att hitta på nätet, själv är jag lite svag för dem som finns hos runeberg.org. Är inte broderi din grej kan du helt enkelt bygga dem som pärlplatta istället, det går också bra.

Är varken broderi eller pärlplattor din grej, eller har du inget särskilt du vill säga, men ändå vill liksom.. göra nåt, fast du inte vet vad, så är dagens tips att kolla lite på dispatchwork.info som handlar om att man använt lego i offentliga miljöer, och byggt tex där det funnits hål eller trasiga väggar. Man har gjort världen lite helare. Åtminstone för en stund.

Vill du ha ännu mer inspiration kan jag rekommendera boken Gerillaslöjd som är det i särklass mest inspirerande jag läst på området. Och det må vara juldagen idag, men snabbare än man kan tro är vardagen tillbaka, och även om det kanske är trist, så har det sina fördelar. Som att bibliotek öppnar, och paket med böcker från bokhandlar delas ut igen.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Kan jag då använda min ensamhet för att nå in i någon annans?

När jag började tänka på den här julen kändes den bara ensam och liksom.. ödslig. Vad skulle jag med den? Jag är ny i den här staden, det känns fortfarande ganska nytt att inte befinna mig i ett förhållande, det var lättare då att veta vad jag önskade av julen, även om det inte alltid blev så. Men denna julen? Jag visste inte vad jag ville. Den kändes bara tom.

Och möjligheterna är ganska begränsade, jag är så utmattad så jag orkar inte större saker särskilt ofta, att göra julen till nåt som tar mycket kraft gör januari till nåt som bara med nöd och näppe kommer fungera. Skulle det ens vara värt det? När jag inte vet vad jag vill, annat än att slippa tomheten? Dessutom tog jag hand om en mycket rädd katt i slutet av sommaren. Jag visste redan då att det inte går att ta henne i en väska och lämna henne nånstans. Så ska jag vara borta måste någon annan ta hand om henne här. Och på julen.. det är kört då.

Så jag är här med min katt. Och nu känns det helt ok. Jag tycker om att fira lugnt. Att vara lite i kyrkan, att äta snäll mat, att tänka på bebisjesus, sånt. Det känns inte sådär tomt och tragiskt mer, som det gjorde när jag började tänka på dessa dagarna. Jag känner trygghet och värme, och gemenskap med dem som bor i mitt hjärta.

Men först kom den där ödsliga känslan, och nånstans en bit in i den vaknade en tanke om att bryta mig ur det ensamma med garn. Och med fokus på ensamheten. Det låter kanske som en konstig tanke, men så väldigt konstig är den ändå inte. Jag tänkte på det om att ge av det jag har, om mjukisdjuren jag virkade till nån som kanske behövde dem. Och jag fick sån lust att göra julklappar och lägga nånstans i stan, sådär slumpvis bara. Så nån kunde hitta dem och bli glada. Sen tänkte jag på att människor kanske blir rädda av paket, för de vet inte vad som finns i, och det kan vara läskigt. Så tänkte jag på garn. Jag tänker ganska ofta på garn, så det låg liksom nära till hands.

Och lite i taget formades tanken om att virka några figurer som var ensamma, och sätta dem ute på olika ställen. Kanske på en bänk, på ett elskåp. Kanske kunde jag sätta magneter på dem så de går att hänga på lyktstolpar? Och kanske var det säkrast ändå att skriva nånslags meddelande, så det blev uppenbart att man kan ta med en hem om man vill. Att det inte bara är någon som glömt hen där. Och kanske kan man göra budskapet lite tydligare så, om alla får var sin replik med sig på vägen. En fråga, en tanke. Nåt.

Det blev så, jag började virka, och känslan av att julen var en öde och mycket ensam plats sjönk undan. Något annat tog över. Det var inte bara det där med garn och virkning som gjorde det såklart. Det handlade om att forma tankar om vad jag faktiskt önskade mig av dessa dagarna, vad som kunde bli bra för mig och katten. Men det var inte bara tänkandet. Det var också det, att jag lät min ensamhet få finnas, lät den ta form. Lät den bli som en utsträckt hand till någon annan som kanske också är ensam, och som kanske möjligen kan hitta någon av de små ensamma varelserna som jag placerar ut nu. Dessa dagarna.

Jag vet inte, om jag kan nå någon annan i sin ensamhet, för jag vet såklart inte vem som hittar dem, och vad de gör med dem. Vem de blir i deras händer. Det finns något slumpartat i det. Jag gillar det med, det ovissa. Att ge och inte veta vart det tar vägen. Att kanske nå någon. Att något kanske händer. Och att jag inte har en aning om vad, inte kan veta det. Att min del av det hela slutar där, när jag format min ensamhet till något konkret, till något som sträcker sig mot en annan.

Kanske känns det som att jag glider från läkande-temat nu. Men jag vet inte, om jag egentligen gör det. Mycket av min kamp har handlar om ensamhet på olika sätt. Och mycket har handlat om att ta hand om känslor som översvämmat mig och varit övermäktigt starka. Jag har lärt mig nånstans på vägen att jag inte behöver vara maktlös inför dem, att jag inte behöver kämpa mot dem för att ha en chans att klara mig. Ibland gör de så ont så jag inte vet hur jag ska orka. Och kanske är det då det är viktigast att hitta ett sätt att låta dem finnas, så de kan lugna sig. Att inte starta ett krig mot dem. Detta är ett av de sätt jag hittade. Ett av de sätt som fungerar för mig.

Fler foton och mer om det här julprojektet hittar du på min tumblr; regnlund.tumblr.com/tagged/julprojektet


*

Bonusmaterialet idag får vara två olika delar.

För dig som verkligen inte pallar med det här med jul: 

Julen är snart över. Vintersolståndet har vi passerat för några dagar sen. Det blir ljusare, redan nu blir det lite ljusare för varje dag, även om det nog inte märks än. Det kommer bli ännu ljusare, ända tills det är sommar. Det kommer snart en tid när solen värmer och när bladen slår ut igen. Ett pyssel för att minnas det kan vara en sån här kruka man kan göra av ett mjölkpaket. Det enda som är svårt är om man inte har täckande färg, då blir man knäpp på det. (Jag har testat.) Kanske också att det kan vara svårt att vänta tills mjölken är uppdrucken, men i såna fall kanske det kan finnas en kanna att hälla över den i, så paketet blir pysselbart lite tidigare.

Jag tycker de är rätt söta, har testat att göra några stycken. De blir inte stora, men för den där tiden när fröna gror och de små bladen vågar sig upp, passar de utmärkt.

Jag hoppas du får en ok dag, att du hittar dina sätt att orka med den och ha det så bra som möjligt, oavsett om du firar eller inte.


För dig som tycker om julen:

Jag skrev en text en jul för några år sen. Den handlar om nåt som är viktigt med julen för mig.
En gud som söker kärlek i sin moders blick.

Och om du vill uppnå ultimat julkänsla, så ger jag dig såhär i sista stund mitt knäckrecept; Knäck för de knäckta (det heter så sen gammalt, går inte att ändra på hur som helst). Knäck är jättebra för julkänsla, det är kletigt, pilligt och du blir rätt lätt stressad av det, speciellt om du får för dig att ställa dig med det såhär på julafton. Och om du får ihop det är det ju bara.. som det ska vara när det är jul. Knäck ingår väl liksom i konceptet. Och stressen. Och att slappna av till slut, och kanske somna framför Kalle.

Och även om det inte passar med din bild av julen, så önskar jag dig en riktigt god jul. Jag hoppas den blir som du önskar, vill och behöver.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Att ge av det jag har (även när det känns som att jag nästan inget har).

Ja, det har varit svårt att leva med all denna längtan och all vilja. Att lyckas känna att det är krafter som är positiva, att hitta sätt att låta dem finnas utan att låta dem ta ifrån mig tron på det liv jag har, det liv som därför är det jag måste leva.

Och visst, det var roligt att hitta kreativiteten, att vika papper, bygga pärlplattor, allt det där. I perioder har det gett mig mycket. Men jag har också kommit till en punkt när det kändes ihåligt. När det inte dämpade min längtan, inte blev något jag behövde. När det bara blev tidsfördriv och skapade känslan av att jag byggde illusioner av att något var meningsfullt, medan det i själva verket inte var det. Tomheten i allting. Den finns som ett viktigt tema i vissa religioner, men jag menar kanske inte så. Eller. Jag tror inte att allt är så tomt. Jag tror det finns saker man kan göra som på djupet är meningsfulla. Och det spelade stor roll att hitta leken, hitta kreativiteten, märka hur mycket bättre jag mådde av att lära mig nya saker. Sånt. Det bara räckte inte hur länge som helst.

Och jag var sjuk ungefär hur länge som helst. Eller kanske lite längre. (Jag är det fortfarande. Jag vet inte hur frisk jag kommer bli, om jag kommer bli frisk nog för att definieras som just frisk.)

Efter ett tag hade jag tavlor jag målat överallt, jag hade gett alla jag kände så många småsaker jag pysslat, smycken, vikta små askar, ljusstakar, att det inte längre kändes meningsfullt. Vad skulle jag med alla dessa små saker? Världen är redan så full av småsaker utan mening, jag klarade inte att lägga in nån mening i dem mer.

Det var som att allt blev substitut för något annat. Något jag egentligen ville. Är det nåt jag lärt mig så är det att det är sjukt svårt att vilja något som också är möjligt. Alltså att på riktigt vilja det, inte bara lyckas lura i mig att jag vill det. Jag kan lura mig till både det ena och det andra, och det kan ha sin funktion, men till något som känns meningsfullt på riktigt leder det inte.

Jag längtade så efter att få ge. Det är hemskt när man känner att man inte har något att ge, när man är för svag av det sjuka att man nästan inte räcker till någonting alls. När man blir den behövande i alla relationer. När det inte finns något att göra åt det, när det ligger utanför ens makt. Jag tror kanske att jag gav något till dem som var mina vänner ändå, även när det inte kändes så. Men längre än så räckte det inte. Och det räckte inte för att jag skulle kännas meningsfull. Jag vet inte om du har testat, men det är svårt att känna sig som en meningsfull människa när man bara orkar ligga på sin säng stora delar av dagarna.

Man vill vara någon, jag tror det är inbyggt i att vara människa. Att det är svårt att må ok om man blir isolerad. Också det är en form av isolering, att inte kunna ge. Det blir ett sätt att inte riktigt finnas med den man är.

Jag tänkte mycket på det, där jag låg på min säng och inte orkade röra mig. För jag orkade ju göra såna där småsaker. Och nån gång gick det att omvandla det till nåt positivt. Nån gång hittade jag nån organisation som sökte julklappar till barn som kanske inte fick några annars. De skulle ha en julfest. Jag gjorde en massa smycken då, och skrev små lappar och la i paketen. Skickade dem. Det var meningsfullt, det kändes som att ge. Och det var lagom stort att klara. Det kändes inte på samma sätt längre att ge saker till dem som fanns närmare, det kändes bara som att jag dränkte dem i krimskrams. Kanske kände de inte det så, men för mig räckte det inte, inte för att jag skulle känna att jag fanns på det sättet, att jag hade nåt att ge.

Jag tänkte på om det fanns fler sätt att kunna ge av det jag hade. Det som var tid, kreativitet, färger och former. Inte engagemang i en grupp, inte organisationer, inte socialt arbete på det sättet som det inte fanns en chans att jag skulle klara. Men jag ville så gärna ge, jag ville så gärna göra nåt som faktiskt spelade roll. För mig. Och för nån annan. För jag behövde det, få spela roll för nån annan, det var det jag sökte, för min egen skull. Det var inte alls nåt altruistiskt, det var nåt egoistiskt. Det var jag som behövde det. Att vara någon. Att liksom sitta ihop med världen.

Jag har försökt lära mig att sticka flera gånger. Jag vet inte varför det inte går. Det blir bara oordning, jag tappar maskor, det blir fler utan att jag förstår hur det går till. Det blir ojämnt, fel, jag tappar räkningen hela tiden. Jag tänkte på det. Och hade en vän som börjat virka. Jag hade nog tänkt att det var ungefär samma, och att det också var kört. Att det skulle bli sådär rörigt och fel och bara oreda. Men jag kom inte på nåt bättre än att försöka lära mig det. För om jag kunde det, då kunde jag virka små mjukisdjur, och även om jag inte orkade tänka ut vem som behövde mjukisdjur eller hur jag skulle göra så de fick dem, så kunde jag tänka ut att det fanns barn som behövde mjukisdjur. Barn som var rädda eller ensamma, som inte hade så mycket saker.

Och det gick. Jag kunde lära mig att virka. Jag kunde göra mjukisdjur och lägga dem i en låda, spara till senare att tänka ut vem som skulle få dem, och hur. Och senare kunde jag klara att tänka ut det, maila någon och fråga om de ville ha dem, och skicka dit en vän med en låda. Eller skicka lådan med posten. Det blev två. Jag tror den ena blev med posten och den andra med en vän. Det blev till Barn i väntan i alla fall. Och jag hoppas att de spelade roll där. För mig spelade det roll, och kanske var det ändå det viktigaste. Att få känna att jag kunde ge, kunde göra nåt som kunde spela roll för nån annan. Om det verkligen gjorde det? Det kanske alltid är svårt att veta.

Jag tycker mycket om att virka fortfarande, även om jag försöker att inte göra det hela tiden, för jag får ont av det. Men jag tycker om det mjuka, tycker om att göra figurer, låta dem uttrycka något. För mig är det en väldigt bra form där det bästa med det kreativa finns samlat. Det som handlar om aktivitet, uttryck och mening. Dessutom behöver man inte ens orka sitta upp för att virka. Det går bra att halvligga med.

*

Bonusmaterial för dagen får väl då vara en beskrivning på youtube om hur man påbörjar en virkning. Om du lär dig virka så, runt runt, så kan du snart klara att virka figurer (tex amigurumis) eller en prinsesstårta eller nåt annat trevligt, funkar mycket bra till tredimensionella saker. För inspiration kan jag rekommendera ravelry.com, där finns massor med mönster. En del är gratis, andra inte, det går att ställa in så man bara får upp dem som är gratis när man söker. Ett mönster som inte är gratis är mönstret till denna söta lilla samling som passar i en krubba. Ville länka till det för lite inspiration ändå. Och för att skapa lite julkänsla.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad är jag, när jag inte längre klarar det jag brukade?

Det pratas rätt mycket om det negativa med att identifiera sig med sin diagnos, sin sjukdom, sina problem. Det är nog sant, att det finns en fara med det, att det lätt blir destruktivt och att det kan stå i vägen för tillfrisknande. Men motsatsen, att inte identifiera sig med det, det är inte som att det är nåt solklart positivt.

Jag har varit väldigt dålig i min kropp i perioder. Mestadels har det varit stressrelaterat, och eftersom stressen beror på trauman så är det nog kanske ändå inom psykiatrins område, även om nu psykiatrin inte alltid är helt övertygade varken om att de tror på stress eller trauman. I vilket fall så har jag haft väldigt låg grad av funktion, och det har varit på ett sätt att jag blivit ännu sämre om jag pressat mig, tvingar mig att göra saker när kroppen protesterat. Vilket jag såklart gjorde ändå ca 7 miljoner gånger, eftersom psykiatrins starkaste områden nu inte är att tro på stress och utmattning som nåt reellt, vilket ledde till att jag såklart blev ännu sämre med ännu lägre grad av funktion.

Men. Jag ska inte fastna i den bitterheten, för jag är trött på att göra det. Det jag ville säga var att jag haft väldigt låg grad av funktion i väldigt långa perioder, jag har det fortfarande. Jag är långt ifrån att orka "normalmycket". Ibland tänker jag att det varit smidigt om jag identifierat mig med utmattningen. Gjort tröttheten till jag. För det har varit så väldigt jobbigt att leva så länge med så mycket brist på funktion, och att inte känna igen mig. Inte känna att jag är som mig själv. Denna genomtrötta människa som jag var och ibland fortfarande är, som inte kan gå utan att vingla, som inte kan tänka mer än mycket små stunder i taget, inte kan fokusera om någon pratar med mig, inte orkar bry mig om dem jag vet att jag egentligen bryr mig om. Denna människa som är en klump av trötthet, smärta, omöjlighet, oförmåga, och ibland av alltför intensivt kaos i det psykiska. Skulle den människan vara jag?

Jag har inte alltid den bästa bilden av mig själv, men i min bild av mig ingår att jag är ambitiös, strukturerad, engagerad, verbal, att man kan lita på att jag gör det jag sagt att jag ska göra. Jag är ganska varm och omtänksam, i rörelse (på mitt sätt, inte på det normativa extroverta), utveckling, jag är levande, kreativ, nyfiken. Tex.

Vad händer då när det sjuka lite i taget gör att de saker man tycker att man är tas ifrån en. Om man måste ställa in saker fyra gånger av fem, inte hittar ord, inte har kraft till någon form av prestationer, när allt blir en ostrukturerad röra och minnet inte funkar som det ska. När man inte orkar med någon annan, när all värme rinner av, när man kanske är nyfiken, men det knappt ens går att lyssna på radio, ännu mindre något mer ansträngande. Är jag de sakerna ändå? Jag skulle säga ja, att de finns där nånstans bakom det sjuka. Men om allt jag identifierar mig med är satt ur funktion, hur gör jag då för att leva ett liv där jag känns som mig själv?

Och vad händer när allt man brukade göra blir till längtan? Sånt man gör är ju också sånt man identifierar sig med. Jag är en sån som behöver upplevelser, som gillar kultur, som gärna går på utställningar, poesiuppläsningar, konserter, bio ibland. Jag älskar naturen och behöver den för att må ok, jag är en sån som gillar skogen, gillar sjöar, gillar att ibland vara i en liten stad jag aldrig tidigare varit i, utan att göra nåt särskilt där. Och till vardags är jag en sån som cyklar, en sån som bakar eget bröd. En sån som tänker, skriver, har idéer, är teknisk och bra på att hitta lösningar, jag avslutar sånt jag påbörjat och är envis som fan, vilket ger mig kraft att lösa saker som jag kanske gett upp om envisheten inte fanns där.

Bland annat. Men vad händer då, när inget av detta längre går, och när det är på riktigt? För det mesta när jag försökt få hjälp med hur jag ska handskas med all denna oförmåga, alltså känslomässigt, när jag sökt strategier hos nån inom psykiatrin, så har bemötandet handlat om att det inte kan vara så illa ändå. Som att det inte kan vara sant, att allt det där inte fungerar. Så, det har ju varit ett relativt hopplöst projekt att få hjälp i det, eftersom hjälp nog ändå måste börja med att den hjälpande accepterar att verkligheten är verklig.

Ibland har jag tänkt att det skulle vara lättare att faktiskt släppa dessa bilder av vad det är att vara jag, för i praktiken är det ju inte så mer. Jag är inte nån som cyklar. När gjorde jag det senast? Kanske 2007, jag vet inte, kanske var det ännu längre sen. Men jag kan inte släppa känslan av att jag är sån. Och det finns väl nåt sunt i det med, det finns ju som sagt nåt destruktivt i att identifiera sig med sina problem.

(Men snälla, låt oss släppa den där hurtiga inställningen om att längtan är något bra. Ja, det kanske det är, för den som inte behövt längta efter att cykla i 7 år och som fortfarande inte ser att det skulle vara möjligt att klara det inom överskådlig framtid. Den som har ett liv som fungerar helt ok och där de grundläggande behoven är tillfredsställda. En sån person behöver kanske lite längtan i sitt liv, för att inte hamna i nåt stillastående. Men det är nåt annat. Detta: att längta efter i stort sett allting jag brukat identifiera mig utifrån. Allting som gör mig till mig. Mina handlingar, mitt tänkande, mitt skrivande, mitt sätt att vara. Att längta efter allt. Det är inte en positiv kraft, det är något som kan tömma en på känslan av liv, som kan urholka hoppet, som kan sänka en så fullständigt att det inte är uthärdligt längre. Det är inte nåt bra. Nej, såklart är det inte nåt bra, det där urholkandet. Längtan kan vara också det.)

Min längtan och min vilja har varit två av de svåraste sakerna med att vara så sjuk. Tänk om jag bara varit apatisk, det är så många gånger jag önskat mig det. Att inte vilja. För jag kunde ju inte, det jag ville, längtade, önskade. Nästan ingenting kunde jag. Mycket kan jag fortfarande inte.

Jag hittade en väg, ett sätt att utforska det jag var. Vissa saker fanns ingen annan möjlighet än att tills vidare acceptera att jag inte kunde nå dem, inte ha dem i mitt liv. De var omöjliga. Men annat, det gick att hitta sätt att låta vissa saker finnas. Det är inte alls samma sak att ta en promenad i en skog, som att låta frön gro i några krukor i mitt fönster. Men det där växandet hjälpte mig. Det gröna, att se bladen veckla ut sig, sträcka sig mot himlen. Och att vara i utveckling, jag skrev om det i förra inlägget. Att det kreativa blev ett sätt att låta det finnas. Att låta det få handla om färger, former, istället för något som är tyngre intellektuellt. Det blev också ett sätt att uttrycka känslorna, och nå dem. Få ur mig saker, låta dem få form. Och ibland ett sätt att visa min värme och omtanke, när det gick.

Det gick att laga enkel mat, testa nya kryddor. Få mig att testa sånt jag tidigare haft svårt för, hitta nya smaker till mig. Det är också ett sätt att låta det nyfikna få finnas. Och äta skulle jag ju ändå.

Det handlade så mycket om att försöka se vad det egentligen handlade om, det jag behövde, det jag önskade, ville, längtade. Nånslags kärna i det. Och se om det fanns något sätt att låta det finnas. Allt behövde vara så smått. Inte för mycket rörelse, inte för mycket ansträngning, inte för komplicerat för huvudet, inte för många olika moment, absolut inte ansträngande med mycket intryck, tänkande, fysisk ansträngning och känslomässig påfrestning samtidigt. Helst aldrig mer än en av dem. Det var svårt, men det gick ändå ganska ofta.

Jag ska avsluta denna texten nu, och låta en del av tankarna få sin fortsättning imorgon. Men av allt det jag tänker mig att jag är, är det kanske det kreativa som spelat störst roll i min sjuklighet. Både för att jag behövt den sortens uttryckssätt, och för att man måste vara kreativ för att hitta det som är möjligt, de små sakerna som kan spela stor roll. Att klara att göra matlagning som helst inte får ta mer än 10 minuter till en upptäcktsfärd. Jag har behövt kreativiteten för att skapa känslan av att det är möjligt att leva i det som är. Det har inte alltid funkat, men utan den hade det gått så mycket sämre.

*

Dagens bonusmaterial: Till julen 2012 gjorde jag en sida med politiskt korrekt pyssel till Federationens Fanzin. I deras följande två nummer kom pk-pyssel med fokus på återanvändning (att använda ett gammalt tangentbord), och sen ett något mer hantverksinspirerat pk-pyssel. Deras gamla nummer går att läsa på nätet, så dagens pysseltips får vara de som finns där. (Du hittar pk-pysslet på de sista uppslagen i tidningarna.)

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Vad gör man när orden försvinner och allt man vill är att hitta en mening?

Det är inte helt lätt att vara sjukskriven länge, att hitta ett sätt att leva så, med innehåll nog för att det ska känna som ett liv. Jag tror inte på det där att sjukskrivning är synonymt med passivisering, men lätt är det inte. Vad man än sysslat med förut så brukade man nog ha ett innehåll, något som fyllde dagarna, kanske fick dem att kännas meningsfulla. Och så plötsligt står man där med så oändligt mycket tid.

Dessutom står man där med oförmåga, det är ju något som gör att man inte kan jobba, och vad det nu än är för sjukdomstillstånd, så är det förmodligen något som stör en i ens vanliga liv med. I de sjukskrivna dagarna. Och man kan behöva handskas med sina symptom, göra övningar, få vård, allt sånt tar såklart både tid och kraft. Men ändå. Jag tycker att det svåraste varit det som handlat om all denna tomma tid. Den tid när det inte finns nån att ringa för de jobbar, pluggar, är upptagna. Och när det faktiskt inte finns något som man borde, måste, skulle. När att göra-listan är tom, eller det bara finns saker på den som man omöjligt kan orka med just då.

Allt detta liv som sjukskriven. Alla dessa timmar som bara blir över, och det absurda i att andra verkar så överens om att det är svårt att hinna, svårt att få ihop saker, livspusslet liksom, det är så jäktigt. Jag har hållit på att bli knäpp av det i perioder. All tid utan innehåll. Allt innehåll som jag själv behövt hitta på, konstruera, skapa mig. För om jag inte gjorde det så blev det sådär tomt. Helt innehållslöst.

Det var värst när jag blev så trött i huvudet att jag inte längre kunde tänka sammanhängande. Ord har jag kanske alltid, det blir aldrig riktigt tyst, men ibland är de bara ett trassel, eller så är meningarna uppbrutna, sitter inte ihop, är inte begripliga. För längesen sysslade jag mycket med att spela. Det var mitt huvudsakliga språk. Sen fick jag så ont, det gick inte mer, det blev aldrig som det varit, och det språket tystnade för mig. Jag tror det var då jag började vända mig till orden på allvar, söka mitt språk, undersöka det. Tänja, utforska, leka med det. Jag har skapat mig så mycket mening genom sånt som handlar om att skriva. Tänka och skriva.

Vad händer då när det inte längre går? När också det är något man tappar?

Jag höll på att bli knäpp. All denna tid, allt detta utrymme för absolut ingenting. All denna tomhet.

Lite i taget sökte jag mig närmare andra sätt att uttrycka mig. För att få form på det som bara var kaos, inte sorterbara ord, och för att ha något att fylla min tid med. Jag började med det innan mitt huvud tog slut helt, innan jag tappade orden på det sättet. Men det blev viktigt på riktigt när jag rörde vid sånt i mig dit orden inte kunde nå. Och helt livsviktigt senare, när tänkandet inte fungerade som det brukade, när kraften var så svag att nästan inget gick.

Jag ritade, pysslade, sökte beskrivningar på nätet när jag orkade lära mig något nytt. Jag har ett rätt stort behov av det där, att lära mig något, jag har insett det. Att jag blir knäpp av det stillastående. Och det som funkade då var att vända mig till formerna, färgerna. Jag gjorde mycket smycken ett tag, det tekniska i det var roligt, med nya tekniker och hur man kunde utveckla dem och kombinera färger och material på olika sätt. Jag hade perioder när jag vek papper och fascinerades av hur ett kvadratiskt litet papper kunde bli nästan vad som helst om man bara förstod sig på de där (totalt hopplösa) förklaringarna. Jag gjorde tavlor av pärlplattor, pysslade en massa småsaker av olika slag, gav mig till och med på att göra några lampor (tapetklister och badbollar är en bra grund för mer än man kan tro).

Och förutom att tiden gick lärde jag mig rätt mycket om mig själv. Som att jag behöver lära mig, att det i sig får mig att må bättre, att det inte spelar så väldigt stor roll vad det är, än mindre om jag får betyg, intyg, nåt att sätta på mitt cv. Jag lärde mig något om hur det som känns som lek kan vara det som skyddar mig mot det depressiva och totalt hopplösa som ofta låg rätt nära, eftersom min situation inte var särskilt lätt. Jag lärde mig hur stor skillnad det kan göra om man på kvällen tänker "åh, imorgon kan jag göra det där om jag orkar" och man slipper vakna till en helt tom dag, och att det faktiskt inte behöver vara något större än att vika en pappersstjärna som fanns i en bok jag nyss lånat hem från biblioteket.

Och jag lärde mig nåt om att uttrycka mig, att det kan vara så många olika saker, se ut på så många olika sätt. Och att jag kan använda det kreativa på så många olika sätt. Att en människa jag behöver men som inte har tid med mig just då kan kännas verkligare om jag sätter mig och gör ett par örhängen till just henne, för hon blir tydlig då, när jag föreställer mig vad hon gillar, hur de skulle bli på henne, sånt. Att mitt hem kan bli finare, kännas snällare och mer ombonat, även om jag inte har en massa pengar, för att jag kan fixa en del saker själv, som inte behöver kosta så mycket.

Att livet kan kännas rikt, mitt i allt. Mitt i all avsaknad, all smärta, all hopplöshet, omöjlighet, all idioti från vården, all fyrkantighet från myndigheterna. Att det finns något att vända mig till där jag kan hitta lugn. Och att jag inte behöver ha så mycket kraft för att klara de sakerna. Om jag bara orkar sitta upp en liten stund så kan det räcka.

Det har betytt så väldigt mycket. Och kanske att det betydde ännu mer när jag fortfarande var splittrad, för ofta var det kreativa en plats där vi kunde mötas, göra något ihop. Där det inte behövde vara så väldigt bråkigt, utan att de olika delarnas styrkor kunde samverka till något bra. Jag tror att vi hade gjort så tidigare med, när jag var yngre, mötts i det kreativa, även om jag inte såg delarna så tydligt då, ingen av dem jag var gjorde det. Men att mötas i det kreativa var också att hitta en plats för oss. Där allt inte behövde vara så komplicerat eller konfliktfyllt, där vi kunde vara tillsammans.

Det kan finnas så mycket mening i så väldigt små och enkla saker. Jag lärde mig det. Och att det går att låta frustration, hat och bitterhet välla över mig när mitt liv känns för omöjligt. Att jag kan lyssna på det och vad som ryms i det, men att jag inte behöver tappa bort mig i det. Att jag kan hitta vägar ut. En av vägarna som för mig närmare det levande finns där, i det kreativa. Någonstans bortom orden.

*

Eftersom det nu är jul och eftersom det nu handlar om kreativitet, så ska jag bjuda på lite bonusmaterial; ett mycket lätt litet pyssel som passar såhär i vintertid. En ljuslykta av sockerbitar, beskrivningen finns hos Skapligt Enkelt (en sida med väldigt mycket enkelt pyssel). Jag tycker att man kan bygga dem högre än de gjort, och vill man ha lite mer snöig känsla (men aningen svårare byggande) kan man ta hugget bitsocker, det är inte sådär jämnt i kanterna. Och till sist kan jag tipsa om att det går bra att hälla helt vanligt grovsalt på ett fat om man vill ha snökänsla även under lyktan.

Det blir väldigt mysigt ljus av såna lyktor, tycker jag. Du kan se en bättre bild på det om du klickar här.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Inläggen i denna julspecial är lite mer beroende av varandra än inläggen på denna bloggen brukar vara. De går att läsa var för sig, men läser du bara ett och tycker att det känns ryckt ur sitt sammanhang, är det helt enkelt för att det är det. Alla inlägg i serien hittar du här: ett-annat-perspektiv.blogspot.se/search/label/julspecial

[Julspecial] Kreativitet och läkande.

Jag vet att det är många som tycker att julen är hemsk, ensam, plågsam. Att den kan vara förknippad både med det ena och det andra, och att det inte behöver vara de glittrande ögon och den förväntan som barn kan ha. Man kanske aldrig hade det som barn, och aldrig hittat det senare. Eller så har man tappat det på vägen.

Julen blir ju lätt sådär, som att allt är förstorat. Det som känns hemskt kan kännas hemskare under julen, är man ensam kan ens värld sällan kännas så öde som vid denna tiden, och har man det idylliskt och lyckligt så kan väl det också maxas känslomässigt just nu.

I vilket fall är julen rätt svår, det behöver inte vara att den är traumatisk och alltigenom hemsk, det kan räcka med det där att saker förstoras, så de sprickor, konflikter, olikheter, lojalitetskonflikter och annat som finns i ens familj kan blossa upp och göra det till en jobbig tid. Eller så kan det bara vara att man inte känner att man räcker till, att pengarna inte räcker, att man inte orkar fixa så det blir som det alltid varit, att man blir rädd för att göra någon besviken. Sånt. Det är så stora krav.

Ja. Det kan vara en svår tid. Kanske mest för att det finns så mycket förväntningar om hur saker ska vara, vad man ska vilja, hur det ska bli. Det kan ju knäcka den bäste.

(Och ja, jag vet att alla inte firar, att alla inte kommer från ett sammanhang där julen ingår eller är viktig. Jag förstår att det inte behöver vara en så stor sak då, allt detta som handlar om julen i detta samhället, om man kan stå bredvid det av såna skäl.)

För mig är julen lite allt möjligt. Förknippad med tindrande ögon och ledsen ensamhet. Pyssel och bakning och dofter som jag saknat hela året, och en känsla av att mitt sätt att fira aldrig riktigt duger i nån annans ögon. Bland annat.

För mig är något av det som är mest positivt och förknippat med advent och jul sånt som handlar om kreativitet. Och jag har velat skriva om kreativitet och läkande ett tag. Har velat göra det på lite olika sätt och inte riktigt vetat var det kan höra hemma. Men nu kände jag att jag kanske ändå kan skriva det så det kan höra hemma här, på denna bloggen.

Så det blir en sån serie, denna veckan. Om kreativitet. Och nog om ensamhet också, och kanske om julen, men ändå inte mest om den, även om det nu är en julspecial-serie.

Vill säga redan nu, innan någon av de "riktiga" texterna publicerats, att jag inte tror på enkla lösningar, eller att människor är så lika att det går att hjälpa alla med samma saker. Så.. ve dig om du ens tänker tanken att använda några av dessa texterna på ett sätt som slutar tex med att du förklarar för en patient att hen kan gå hem och vika pappersstjärnor, så kommer allt kännas bättre.

Det är inte så enkelt, det som handlar om kreativitet. På samma sätt som det kan vara med läkande kan det viktigaste man kan göra vara att hjälpa någon att hitta sin egen, och sina vägar för att nå den. Allt annat riskerar att bli fel, kanske göra illa fast det var snällt menat.

I vilket fall så börjar de riktiga texterna på temat imorgon, men jag kan bjuda på lite julrelaterat bonusmaterial redan nu.

Här och här hittar du två av mina favoritgodisrecept. Att pyssla ihop lite godis kan funka för att höja julkänslan om du vill det. Och det kan funka för att vara snäll mot dig själv, om det är jobbigt med jultid och du behöver det, att någon är snäll mot dig.

Det första receptet är det enklaste, även om du inte brukar göra godis så kan du fixa att göra dem. Och jag tycker man kan strunta i att spritsa, för det är faktiskt lättare att bara klicka ner det i formar, och egentligen spelar det ju ingen roll. Vill man att de ska vara fina finns det massor av olika slags strössel man kan hälla på istället, inte alls lika jobbigt som spritsande.

(Bilden är lånad från maryscraftcellar.com)

Ibland tänker jag på små saker. Som att ha hål i strumporna.

Tänkte skriva en text till om agentskap. Men pga sjukdom (sån där vanlig okomplicerad som man får för att det är höst och för att nån smittar en) får det vänta lite. Blir en annan liten text idag istället, som jag hade liggande.

*

Det fanns en sjukgymnast jag gick hos länge. En sån i psykiatrin. Hon skrev mycket ordentliga och utförliga journalanteckningar, insåg jag flera år senare.

Det fanns så mycket i den kontakten som inte rymdes i journalanteckningarna. Så är det väl alltid. Men så mycket av det som påverkade hur väl jag klarade att göra övningarna. Det var så många saker jag skämdes för och som jag försökte parera. Det kunde vara att jag var svettig under armarna och var rädd att det skulle synas. Eller att jag hade en tröja som var kort nog för att man skulle kunna se magen om jag drog upp armarna så långt jag kunde.

Eller strumporna. Det kan finnas så mycket skam. Det fanns så väldigt mycket skam i mig då. Och jag hade inte så mycket pengar och inte så många strumpor som var hela, och för det mesta brydde jag inte mig om det. Jag var ändå rätt deprimerad, det fanns inte så mycket kraft till det då.

Men där. Hos henne. Jag skämdes så mycket för hålen, för att jag inte tvättat så jag hade några hela strumpor att ta på mig. Och för svettfläckar, naken hud. Jag skämdes så mycket för mig, för min oförmåga, min operfektion. Min mänsklighet. För hennes blickar på min kropp. Det var inte som att hon såg ner på mig. Nej, jag menar inte så. Men hon tittade på mig, hon var sjukgymnast. Och jag blev mer medveten om mig då. Om alltihop jag var, hade med mig. Hade på mig. Visade och inte visade.

Jag försökte hela tiden parera. Så hon inte skulle se. Hål i strumporna eller annat. Ibland la jag mer kraft och koncentration på den sortens parerande, att inte fel saker blev synliga, än på själva övningarna.

Det stod inget om det i journalen. Jag undrar om hon tänkte på det, såg sambandet. Såg att det fanns mycket där som handlade om vem jag kände mig som inför henne. Hur min kropp kändes när jag tänkte på vad den var i hennes ögon. I journalen låter det som att mina framsteg eller tillbakagångar handlar helt om mitt mående, hur jag förhåller mig till mig själv och min kropp. På vilket sätt jag är i mig.

För mig handlade det minst lika mycket på vilket sätt jag fanns i hennes ögon. Hur jag tänkte mig det. Vad som fanns där. Ibland väldigt konkret. Strumporna, hålen. Glipan vid tröjan.

Ibland tänker jag på hur journalanteckningarna sett ut om jag haft samma kläder på mig varje gång. Om förutsättningarna på det sättet varit samma. Om jag aldrig haft svettfläckar att vilja dölja.

Min vilja att dölja det jag tyckte var skamfyllt var konstant. I och för sig konstant förstorad för att jag inte mådde bra, men ändå konstant. Och vilka saker jag tyckte var det var också relativt konstant. Lite skiftade det, men inte mycket. Däremot skiftade det mycket vad jag hade med mig in i rummet till henne. Vilka spruckna sömmar, trasigheter, skampunkter som jag glömt att städa undan inför besöket.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ja, visst, du har stora problem med det mesta, men i detta mötet räknar jag med att de inte påverkar någonting alls.

En sak jag med jämna mellanrum förundras väldigt över, är den ofta totala bristen på insikt om hur jobbigt det är att ha möten. Möten där nya människor ska ha rätt att veta allt, utreda, bedöma, värdera. Ganska ofta människor som inte läst in sig på min historia, öppnat min journal, eller med såna som inte förstår sig på min problematik. Och jag vet aldrig på förhand vilka som har satt sig in i mina problem, eller kan förstå något av dem, vet aldrig vem som tänker lyssna, och vilka som redan när jag går in i rummet tror sig veta precis allting av betydelse.

Det är väldigt stressande, tar mycket kraft och utsattheten i såna situationer är något som åtminstone för mig känns väldigt slitig. Också grunden i möten med vården och myndigheter handlar om en slags utsatthet, att någon annan har makten att bestämma över en, att man är utelämnad till deras bedömningar, åsikter om vad man behöver. Utelämnad till deras makt.

De senaste åren har jag varit helt sönderstressad, i perioder nästan helt utan funktion. Utan förmåga att ta mig hemifrån, eller ens klara av det grundläggande i hushållsarbete och mitt vardagliga liv. Jag har försökt vara tydlig med det i alla kontakter jag haft. Det är lite bättre nu, det är en lättnad, inte bara för att det såklart är lättare att må bättre. Också i förhållande till vård och myndigheter är det en avlastning, nu klarar jag att ta mig iväg, möta dem på deras villkor.

För det första problemet brukade uppstå utifrån detta att jag inte klarade att ta mig ur lägenheten pga den totala kraftlösheten i min kropp. Att det faktiskt betydde att jag inte kunde komma på möte, ta mig till en mottagning, ett försäkringskassekontor eller vad det nu kunde tänkas vara, för möte med vem det nu var. För det är ju tänkt att man ska komma på möte för att de ska kunna bedöma hur sjuk man är. Då kan man inte vara för sjuk för mötet, för.. alltså.. möten är ju hjälp och hjälp behöver man om man är sjuk och är jag så väldigt sjuk så måste jag ju behöva det väldigt mycket och då är det ytterst angeläget att jag kan komma på ett möte.

Som om jag kunde lägga bort det bara, åtminstone för nån timme, all den där oförmågan. Som att mitt sjuka blev taget på allvar, och därför skulle det fixas möte. Men att mitt sjuka samtidigt inte blev taget på allvar, för att mötena alltid skulle vara i en standardiserad form, inte anpassade efter det sjuka i just mitt fall.

Jag blev så knäckt av det, och så ohanterbart stressad. Jag försökte få ett personligt ombud, för det skulle ju kunna hjälpa mig. Göra det lite lättare. Jag tänkte att åtminstone det där att få människorna med makt att förstå att jag inte kunde ta mig hemifrån, det borde ett personligt ombud kunna hjälpa mig med. Att nå fram, tjata in budskapet, få upp ögonen på nån. Jag vet inte riktigt hur, jag bara kände att det var övermäktigt för mig att klara det. Att göra så jag blev trodd. Och jag tänkte att det var sånt man kunde ha personliga ombud till, att ta över när mitt sjuka gjorde så att kontakten med vården och myndigheterna inte funkade. Att öppna en väg för en kontakt som var möjlig för mig.

Jag kanske tänkte helt fel, eller så var det företaget som då (inte nu längre) var ansvariga för personliga ombud i Malmö som inte var helt bra på det. För det funkade inte alls. Allt med dem var rörigt och utgick från deras egen organisation och syn på vad jag som sjuk kunde behöva, inte från mig, hur det var, vad jag tyckte att jag behövde. Och när jag väl fick ett personligt ombud förväntade hon sig att jag skulle komma på möte i deras lokal. Och var helt oförstående till att jag sa att det inte gick. Hon tog inte alls in det jag sa om att jag inte orkar, inte kan, att det är på det sättet jag är sjuk. Att det var på allvar. Hon sa att hon kunde hjälpa mig i kontakten med vården, att bli trodd och sånt. Men att själv tro på mig? Det verkade vara en annan sak.

Nästa svårighetströskel brukade bli att jag haft väldigt svårt att sortera information, ibland svårt att minnas saker, och väldigt svårt att hantera stress. Även det har jag försökt vara tydlig med i kontakterna med vården och myndigheterna. Att jag behöver få tydliga besked, gärna veta på förhand vilka möten jag förväntas delta i, vad de går ut på, vad som gäller, allt sånt. Och att jag är trött, att det är svårt att orka mycket information.

Det har inte hindrat försäkringskassan från att utan förvarning ringa och fråga ut mig om exakt allting i mitt liv (utan att kolla om det var en dålig dag, om jag orkade det just då, eller var upptagen med något annat). Och har jag frågat något om reglerna och vad som gäller har det för det mesta varit långa utläggningar om en massa delar av reglerna som inte gäller mig och inte har något med min situation att göra, uppblandat med det som varit relevant. Förutom att man nuförtiden alltid får vara beredd på att förklara varför man inte kan jobba, om man alls tar kontakt med försäkringskassan, hur många läkarintyg de än fått, och hur många gånger jag än försökt förklara tidigare.

Med psykiatrin har det istället blivit en öppning för andra tolkningar. Om jag tagit med mig en vän på möte tex med en ny läkare, för att få hjälp att kunna minnas vad som sagts, och för att orka hitta till rätt rum och allt sånt, då har det kunnat betyda vad som helst. Alltså det att det betyder att jag egentligen är för trött för mötet och behöver stöd för att alls genomföra det, så som jag brukar försöka förklara. Att jag därför måste ha en person som hjälp. Det verkar inte vara lämpligt att tro på det, att det skulle vara som jag säger, att jag själv förstår anledningen till att jag har med mig någon annan in i mötet. Om jag dessutom sa att jag tidigare blivit dåligt behandlad av läkare i psykiatrin och därför ville ha stöd i mötet med en ny läkare, då verkar det frånta mig all trovärdighet. Som att det var helt befängt att det skulle kunna vara verkligt, att det skulle kunna finnas en sån grund.

Några läkare har helt resolut struntat i att tro på mig alls, och har då gjort bedömningar av mitt tillstånd som grundat sig på sina fantasier om vad det betyder att jag tagit med någon annan på mötet med dem, och att jag är rädd för läkare. Det känns rätt märkligt och de bedömningarna har inte varit särskilt verklighetsförankrade, men det har ändå varit hyfsat logiskt. Det är mer obegripligt med dem som verkar ha trott på mig och att jag mår som jag säger, men som är helt frågande till varför jag inte orkar med vad som helst i mötet med dem.

Det där har varit återkommande, att mina problem finns, men att det verkar som att jag skulle kunna ha lämnat dem utanför dörren, utanför mötet, inte tagit med dem in där.

Jag blev skickad på en sån där team-bedömning av försäkringskassan också. Allt runt den var så dåligt anpassat till mitt sjukdomstillstånd att det var helt absurt. Informationen innan var urusel, det jag fick reda på var att jag skulle träffa en läkare. Att jag alls fick reda på att det var ett team jag skulle träffa, och att det var två olika dagar jag skulle dit, det var bara slump, något som råkade komma fram när jag ringde och frågade när jag egentligen skulle dit, eftersom jag inte fick någon information om det heller i rimlig tid.

Hur bedömningen gick till och vad som skulle hända där gick det inte att få information om, bara namn och yrkesgrupp på dem jag skulle träffa kunde jag få veta. Varför jag egentligen blev skickad dit var lite oklart, och varför ingen brytt sig om resultaten i efterhand har jag inte kunnat få något svar på. Jag har en svag misstanke att de skulle ha brytt sig väldigt mycket mer om resultaten om de visat att jag faktiskt hade någon arbetsförmåga alls, men det kanske bara är jag som är cynisk.

Såklart kunde de inte lägga en sån utredning nära mitt hem, jag tror jag ska vara tacksam att jag åtminstone slapp åka utanför Malmö. Men allt var så orimligt stressande, otydligt, svårt att förstå och dåligt informerat, och när jag väl tagit mig till andra sidan av stan var jag helt slut och orkade egentligen varken röra mig eller tänka mer. Allt i enlighet med hur mitt sjuka såg ut då.

Jag hade med mig en vän, för att jag inte trodde att jag skulle klara att hitta rätt dörr. Någon månad tidigare hade jag missat skylten som visade var väntrummet på endokrinologen låg, fast den var säkert en meter bred och inte otydlig eller långt bort på nåt sätt alls. Min hjärna hade bara lagt ner efter överansträngningen att anmäla mig i receptionen och orkade inte sålla bland intrycken, välja ut vilka som spelade någon roll för mig.

Så jag hade med mig någon till hjälp. Vi hittade ändå inte rätt dörr. Det fanns en reception i samma hus, där frågade jag, vännen frågade några andra. Vi blev visade till en dörr där ingen fanns, och dit ingen kom fast vi väntade länge. Till slut visade det sig att det korrekta var att värdera informationen som fanns i brevet som den enda sanna. Det stod att det var första dörren till vänster, och att man skulle ringa på klockan. På den dörren stod det att det var en dörr som ledde till ögonläkare och att det var stängt där den tiden vi var där, och ringklockan såg vi inte överhuvudtaget de första gångerna vi gick förbi, för den såg ut precis som en lysknapp.

Jag kom till den dörren och in till rätt person till slut, och hon var skitsur och hade ingen förståelse alls för att jag misslyckats med att förstå att det var rätt dörr fast det stod att det var ögonläkare som inte fanns tillgängliga bakom den dörren. Jag borde väl kunnat lägga ifrån mig mina problem så de inte var där och störde, när hon skulle göra sitt viktiga jobb som handlade om att bedöma mig.

Ja. Eller så hade det varit med rimligt att de skulle sett till att det var begripligt och tydligt vilken dörr som var den rätta, och de kunde också ha förutsett att en del var trötta och/eller förvirrade och/eller stressade av situationen, och kunde hamna fel. De kunde ha lämnat ett meddelande i receptionen som fanns i samma hus, så de kunde skicka folk rätt. Det är ändå rätt logiskt att söka sig till en reception om man är vilse i ett hus och det finns en öppen reception.

Det är något med ansvarsfördelningen och vem som ska klara av att anpassa sig efter den andre som gått helt snett i systemet som det är nu. Det kan inte vara rimligt att vården och myndigheterna ska ha rutiner, mallar, utredningar, bestämmelser, allt det där som handlar om deras möten med sjuka människor, som inte går att anpassa efter det sätt människan är sjuk på. Det kan inte vara rimligt att man när man ska bli utredd i sin sjukdom samtidigt blir skuldbelagd eller riskerar att inte kunna klassas som sjuk, för att man inte är sjuk på ett sätt som är friskt nog för att passa in i systemet.

Det är något som gått helt vilse som det är nu i systemet för sjuka, som faktiskt kräver att man har rätt mycket kraft, att man själv förstår sig på reglerna och samordnar de olika instanserna. Och helst också kan se till att ens problem inte finns med och stör för mycket.

Det är något som är fel när bedömningar, bemötande och formerna för alltihop i första hand utgår från och är anpassat efter den som bedömer, inte från den som är sjuk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Jag vill vara min egen brukarexpert.

Pratade lite med en vän häromdagen, om brukarexperter. Har inte hört talas om den formen förut, men det är tydligen människor som blir anställda av psykiatrin eftersom de har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och att vara patient, och som då kan bidra med något som de vanliga behandlarna inte anses kunna bidra med. Jag har hört så lite om det att jag inte kan ge en nyanserad bild av deras uppgifter och vilka fördelar och nackdelar det kan finnas. Men som de jobbar i Malmö är de del av ett vårdteam, och såvitt jag förstod är de med på teammöten och liknande, förutom att de har gruppsamtal och enskilda samtal med patienter, och nog också kan vara en resurs för behandlare.

Vi satt och vred och vände på det lite, pratade om hur man kan organisera det på olika sätt och om det inte skulle vara att föredra om man subventionerade den sortens stöd men lät det finnas inom brukarorganisationer istället för inom psykiatrin. Sånt. Åtminstone för min del var det rätt teoretiskt. Man kan ju alltid vända och vrida på saker. En del saker som verkar bra på pappret blir kanske inte de bästa i teorin, och det finns alltid svagheter. Detta inlägget är inte en diss av systemet med brukarexperter, jag vet överlag för lite om det, och jag är positiv till att man åtminstone gör ett försök att tillskriva den sortens kunskap värde och försöka ta tillvara på den i organisationen. Sen är det väl alltid så att man får prova och se hur det blir i praktiken, och att det tar ett tag innan man hittar en form om faktiskt funkar bra, och innan den är invand och med i systemet.

När vi hade pratat en stund om det blev jag bara skitsur. Inte på hen jag pratade med, men på alltihop. Jag kände att jag inte alls skulle vilja ha en brukarexpert som la sig i mitt fall, som satt med i mitt team, och jag blev upprörd över att tänka på att om jag vårdades av ett team som hade brukarexperter skulle det inte vara frivilligt för mig, det är inte nåt jag skulle få ha makt att bestämma över.

Det är nåt som är komplicerat för mig i att faktiskt ge mitt förtroende till specifika människor jag möter, och att de sen ska sitta i teammöten och kunna dela det med andra professionella och diskutera mig som fall. Jag har alltid tyckt att det är svårt att förhålla mig till, dessa behandlare som inte känner mig och som jag aldrig träffat, men som samtidigt är en del av min vård.

Det är så väldigt många människor som ska ha tillgång till information om en, som ska kunna diskutera den och lägga sig i. Det är ju inte bara teamet inom psykiatrin. Eller mer korrekt: det är inte bara dessa team där det genom min sammanlagda vårdtid hunnit ingå åtskilliga behandlare. Det är ju inte bara de. Det är ju alla andra som också har makt över min situation som sjuk, och som har rätt till information om mig och att diskutera kring den. Och det har varit värre för mig att förhålla mig till handläggare på soc eller försäkringskassan, som inte har vårdutbildningar, men som ibland börjar lägga sig i vilka behandlingsmetoder som är de bästa och vad som är lämpligt i mitt fall. Jag tror det är nåt med utbildningen. Att den trots allt ger mig en känsla av att det är rimligt. Att olika behandlare med olika utbildning kan ha olika perspektiv kring behandling, som alla har relevans och åtminstone till viss del kan vara adekvata i sammanhanget. Jag kan förstå poängen att samla en grupp där personerna har olika kompetens, och att det kan tillföra något. Jag kan köpa det liksom.

Men de andra? Handläggaren på försäkringskassan som lägger sig i min medicinering, hon på soc som uttalade sig som att hon kunde avgöra att jag bara försämras. Och brukarexperten. Om det fanns en sån i mitt fall, så skulle hen bli en i raden av människor som ska ha rätt att lägga sig i och ha åsikter och göra bedömningar och vara delaktiga i min vård. Och det finns nåt gränslöst där, i hur många människor som faktiskt tillåts släppas in.

Jag är ingen allmän egendom, först tänkte jag att det var därför jag blev så upprörd. För det gränslösa, för alla dessa människor, för att jag som patient aldrig har makt över att bestämma vem eller hur många som ska ha rätten att lägga sig i min behandling. Det handlar ju inte bara om eventuella brukarspecialister, det handlar mer allmänt om att man inte verkar se det problematiska med antalet människor som ska släppas in i mitt fall.

Sen har det sjunkit in lite mer, och jag tänker att jo. Kanske är det lite så, kanske var det lite därför jag blev arg. För det är en sån sak jag brukar bli arg av att tänka på.

Men jag tänker också att det handlar om något annat. Om att man sitter i team och släpper in en patient som ska få uttala sig om patientperspektivet på behandlingen. Nu är det bara teoretiskt, vad jag vet finns det ingen brukarexpert i det team jag nytt börjat tillhöra. Men om det varit så. Det är som att man puttat bort mig. Som att brukarexperten tagit min plats.

Jag skulle gärna se brukarexperter som gav handledning till de behandlare som vårdar mig. Som kunde komma med tankar och perspektiv som behandlarna kanske missar, och som gör att de inte fattar vad som blir fel eller vad de kunde göra annorlunda. Det låter i mina öron som en bra funktion. Och jag tror att brukarexperter kan ha en viktig funktion på annat sätt med.

Men det är nåt där. När det handlar om mig, mitt fall, mina problem, min behandling. När det är specifikt om mitt. Jag vill få vara den som är expert på att vara jag. Jag vill vara den som sitter med det patientperspektiv som rör mitt fall. Det är mig det handlar om. Jag vill inte att man ska släppa in nån annan i rollen som patientexpert där. Det är min plats.

Och kanske ska man också minnas att det inte finns ett patientperspektiv. Jag vet inte hur de gör urvalet när de anställer brukarexperter, men de kan omöjligt ha med sig alla sorters problem och upplevelser som alla patienter i teamet där de jobbar har. Jag tänker mig patientperspektiv som något i plural, något som kanske är lika många som antalet patienter, eller åtminstone väldigt många fler än det för det mesta låter som.

Och kanske reagerar jag så starkt för att jag är ett komplicerat fall och alltid varit det. Innan jag förstod mig på mig själv var det hopplöst att få nån annan att göra det. Nu när jag faktiskt tycker att jag förstår det mesta och är rätt bra på att föra min talan och försöka förklara hur jag fungerar och varför, skulle jag säga att nio gånger av tio är min upplevelse att jag inte klarar att nå fram med mitt perspektiv alls, att den andre inte förstår.

Att i detta tänka att man kan plocka in en brukarexpert, att hen skulle kunna bidra med patientperspektivet. Jag vet inte. Varför skulle hen kunna lyckas bättre än jag, om hen nu alls förstod sig på mina problem?

Är det inte risk att man (återigen) puttar bort patienterna från rätten att vara de som känner sig själv bäst, de som är experter på sig själva, de som borde ha tolkningsföreträde om hur de fungerar och hur saker hänger ihop? Jag tror det. Jag tror det är därför jag reagerar med tjurighet och ilska.

Jag vill få vara min egen expert. Det är jag som är jag. Ingen annan ska vara brukarexpert i något som handlar specifikt om mig.

I andra funktioner kan det nog vara något gott, att släppa in brukarexperter. Men inte där. Inte på den platsen. Den som borde vara min.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Jag är en människa. Vad ger det mig för rätt?

Jag har så många tankar, så många inlägg som är halvskrivna i mitt huvud, som skulle bli färdiga om jag bara satte mig ner, bestämde mig för att skriva dem. En av de stunder när jag orkar hitta koncentrationsförmåga nog för det. Ändå. Det är något som bromsar mig, något som gör att jag inte skriver dem.

Jag tänker mycket på det här att finnas till nu. Att vara en människa. Vad betyder det egentligen. Ja, jag är en människa. Men vilken rätt ger det mig? Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet att jag på vissa sätt är bortskämd. Det finns ett trygghetssystem här som trots allt är mycket bättre än på många andra håll. Jag hade aldrig haft en chans annars, jag kan inte se hur jag skulle överlevt om det inte funnits vård, socialbidrag, sjukersättningar. Jag hade aldrig haft råd att betala själv, hade aldrig haft förmågan att klara mig utan det. Skyddsnätet.

Men är det min rätt, att bli fångad när jag faller? Att inte dö av den undergång som ryms under min hud? Det är att ha dragit en vinstlott, att födas just här. Jag är medveten om det. Jag känner tacksamhet.

Men varför nöjer jag mig inte så, med att vara tacksam för att jag inte tvingas att gå under för att jag inte kan bära mitt eget liv? Och varför tystnar jag, tvekar inför om det jag skriver har något berättigande? Kanske borde jag bara vara tyst, tacksam. Kanske borde vi alla vara det. Vi som trots allt bor i detta landet. Vi som trots allt kan få lite pengar, vård.

Även vi, som inte förtjänat det. Jag tror det handlar om det nu, i mig. Vad ska man förtjäna, och vad borde alla ha rätt till? Ibland tror jag att världen också är min, att det är självklart att också jag ska få finnas. Få bo nånstans, ha det jag behöver, få den hjälp som krävs för att mitt liv ska bli hanterbart. Och ibland. Ibland är det allt annat än självklart.

Ibland är det som att allt borde förtjänas, och som att detta att jag finns till, att jag har pengar, mat, kärlek, kläder, en kattunge, att jag faktiskt har det mesta jag behöver, är ett överskridande. För jag har inte gjort mig förtjänt av det. Visst, jag uppfyller kriterierna och villkoren för de bidrag och den vård jag får och har fått. Visst, jag har fyllt i blanketterna korrekt, slutat tro att jag har rätt till någon integritet, skickat alla papper i tid, skrivit rätt adress, satt på frimärken. Men på riktigt har jag ju inte förtjänat det. Jag är buren av systemet. Hade jag inte varit det hade jag inte haft en chans.

Det är så mycket nu som handlar om detta. En rörelse mot att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man har rätt till. Jag påverkas, släpper in det i mig fast jag inte egentligen vill. Börjar tro att det mesta ska förtjänas. Kanske allt. Att man inte har rätt till något för att man är en människa. Att det inte ens borde vara så, att vi inte ens borde ha ett ansvar för att ta hand om dem som inte klarar sig själv, att ingen borde bli buren. Alla ska förtjäna, ingen ska få. Inte heller jag.

Och hela tiden får jag. Av vänner, av samhället. Vänskapen kan jag nog tänka att jag förtjänar, men all hjälp de ger mig? Alla gånger de handlat, städat, gått ärenden? Nej. Jag har inte betalat tillbaka, jag kommer inte betala tillbaka. Det var inget lån. Det var en gåva.

Jag tar emot. För att jag behöver det, och för att jag inte har något annat val. Jag måste bli buren. Kanske lite mindre nu än för något år sen, men ändå. Jag är inte i närheten av att klara att ta hand om mig. Förtjäna något alls av det jag har.

Är det som det ska, eller är det tvärtom något som strider mot den ordning som borde styra? Vad är en människas rätt, för att hon finns? Om hon inte klarar något mer än just det, att finnas, vad borde hon då få?

Jag är tacksam för möjligheten att bli buren av systemet. Och jag tror att jag skriver allt som är kritiskt för att jag hatar det som är dubbelt. Jag vill inte att det ska finnas en illusion av att alla som är sjuka får den vård de behöver, att dem som trasats sönder av övergrepp som små antingen får det stöd de behöver, eller klarar sig fint ändå. Jag tycker så illa om ytor som döljer något, en bild av en välfärd i pastellfärgad lycka, medan det som finns bakom är något som håller på att vittra sönder, falla i bitar.

Ska alla behöva förtjäna allting, ingen bli buren av samhället, då ska det också synas på ytan. Ska man bli avplockad sin mänsklighet, förvandlad till något annat för att kunna få vård, då vill jag att ni ska veta det. Jag vill att det som är ska synas, att det som finns inte ska döljas. Och kanske vill de flesta ha det så, som det blir nu. Att allt mer ska förtjänas, allt mindre ska vara något man får. Hur man än mår. Att detta att man är en människa egentligen inte betyder att man har rätt till något alls. Jag vet inte. Jag hoppas inte det.

Jag tigger ibland. Jag söker pengar från alla fonder, stiftelser, välgörenhetsställen jag kan komma på. Jag gör mig ingen illusion om att jag har någon rätt att få någonting. Det är de som avgör vad jag förtjänar, det jag kan göra är att vädja till dem, genom att blotta mina behov, genom att ge dem ord om min smärta. Ibland får jag något, ganska ofta inget. Det handlar inte om att bli buren, handlar inte om en trygghet. Det är något helt annat.

Och vården är på väg åt det hållet, försäkringskassan, allt. Hela systemet. Mer och mer handlar om att tigga. Inte att man som människa har rätt att bli buren om man inte själv klarar sig. Ska det vara så, ska det handla om välgörenhetssystem där få får vad de behöver och många blir utan, ska det handla om att tigga, blotta sin smärta och ha turen att hamna hos någon som tycker att just jag förtjänar något, då ska vi inte samtidigt låtsas att vi har ett samhälle som bär dem som är svaga. Att det finns ett skyddsnät som fångar. Det börjar bli stora hål i det där nätet. Allt fler faller igenom. Ändå. Vi vill ha kvar illusionen, eller hur? Av att allt är som det ska, att det bara är undantag att människor blir utan allt?

För bara några dagar sen läste jag i Sydsvenskan att sjukförsäkringssystemet inte är så dåligt som det framställs som. Kanske måste man vara frisk för att se det, att det ändå fungerar rätt bra. Vi som blivit utförsäkrade, som ständigt jagas till den grad att vi inte hinner med att återhämta oss i sjukdomen, vi som är på väg mot en ny utförsäkring, och sen kanske ännu en. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men jag skulle inte säga att systemet är särskilt bra alls. Jag har ändå tur. Jag har aldrig blivit helt utan hjälp. Ändå. Ofta är jag upptagen av att försöka komma på nåt sätt att bära mig själv, att slippa ur detta. Att bli jagad, att aldrig få ha det lugnt. Att tigga, blotta mig, att hoppas på välgörenhet.

Vad är det jag vill säga med detta inlägget? Jag vill säga: jag tystar mig själv för jag vet inte om jag har någon rätt. Att jag är en människa. Betyder det något alls? Kanske borde jag bara skämmas, för att jag har mat, kläder, nånstans att bo. Jag har inte förtjänat det. Kanske borde jag böja mig i tacksamhet istället för att vara kritisk. Kanske borde jag vara tyst. Jag vet inte.

Jag vill tro på en värld där alla människor har rätt att ha det ok. Oavsett vad de klarar. Där vi bär varandra, där vi hjälper dem som behöver hjälp. Jag orkar inte tänka på en värld där allt handlar om att förtjäna. Men denna världen vi är i nu, detta samhället, vad bygger det på? Jag vet inte längre. Kanske handlar allt jag får om en nåd till någon som inget förtjänar. Kanske är det i sin ordning att behandla mig dåligt, inte lyssna, att jag blir utan vård för att jag är för sjuk eller för komplex. Allt det som handlar om att plocka ifrån mig min mänsklighet. Kanske är det i sin ordning. För jag har inget förtjänat. Jag är bara en människa. Ger det mig någon rätt alls?

Jag vet inte. Just nu: jag vet verkligen inte alls.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.