12 maj 2012

Det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet.

"Ja, jag måste berätta. Först: inte kan jag berätta allas historia? Nej, sannerligen inte. Jag berättar min. Under dagen har jag igen jagat efter mig själv, nervöst bläddrat bland TV:s kanaler, plockat bland böcker och anteckningar. Det som är sant blir alltid så omänskligt. Alfabetet är ett grönskande vansinne; det skjuter hela tiden nya skott och finner nya vägar.
/.../
för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia. Ja, det är möjligt att det är helt ointressant, men så är det nu: ingenting kan också det bli för mycket.
/.../
En människa blir också alla dessa handlingar som bara tänktes och som aldrig utfördes. Godheten. Oförmågan att bryta sig ur sin egen etiska isolering. Att jag var där, att jag inte kunde göra mer än detta: att fråga vad det är för en dödslåga vi matar med våra egna liv? Jag vet inte om jag skall tända upp mörkret eller blända ner ljuset. Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."

Kristian Lundberg igen. Slutet av yarden. 


En liten fortsättning på förra inlägget:

Jag ser allt med andra ögon nu, jag vet vad som är verkligt, jag är förankrad i det, ändå blåser jag iväg ibland, in i moln av tvivel. För ett tag sen träffade jag en ny läkare. Som istället för att se mig och lyssna på mig, såg sina egna förutfattade meningar och sjukdomsförklarade allt hos mig. Eftersom hon inte betedde sig på ett sätt som ingav något förtroende alls, blev orden i mitt sjukintyg ord som handlade om paranoida försvar, personlighetsstörning, och formuleringar som lät som att jag inte alls kunde organisera mina tankar. (Vilka ord som hamnade i min journal vet jag inte än). Jag vet att det inte hade något med mig att göra, de orden, och ändå. Ändå måste jag ägna dagar åt att kämpa mot dem, tvivla på mig själv och allt jag vet om mig. Alla auktoriteter som så många gånger använt sin makt till att inte lyssna fanns där, kvar inuti mig, och de är ju så överens. Om att jag inte förstår någonting, att det är en absurd idé att ens lyssna på mig. Det fattar ju vem som helst att min verklighet inte är verklig. Varje gång måste jag kämpa mot dem alla, för att nå mig själv igen.

Det handlar inte om att allt är bra nu. Allt är inte bra nu. Och det handlar inte om att jag är fri från det gamla, det återkommer till mig när jag är i situationer där andra har makt över mig, framförallt om jag är i situationer där makten används på ett dåligt sätt, eller när min verklighet suddas ut och mina upplevelser viftas bort som om de var fantasier. Det är något annat som är det viktiga. Jag har mig själv nu, och jag befinner mig inte längre vid en avgrund, jag riskerar inte att gå under, det finns trygg mark även när jag tappar bort mig. Min inre värld är byggd med helt andra regler, och det finns en grund jag kan stå på. Jag är bättre på att hitta tillbaka till mig och det jag vet är sant, även om kamperna är tröttsamma att behöva orka. Det låter som nästan ingenting, som att finnas bara. Men har man aldrig förut gjort det med självklarhet är det är allting. Och på alla sätt annorlunda än mitt liv var de första 25 åren.

För mig blev terapin detta: att hitta mig själv och göra mig till min. Att inte ge andra rätten att ockupera mig eller bestämma vem jag är. Att leva ett liv som är mitt. Att finnas utan att hela tiden kontrollera risken att gå under, ångesten, smärtan, kaoset. Att tro på att jag får finnas. Att se mig själv, mitt liv och mina relationer med andra ögon, och finnas i dem på andra sätt. Att kunna finnas i närhet. Att inte vara rädd oavbrutet. Att sluta skada mig, sluta vilja dö. Att vilja leva, och att se mitt liv som en gåva att ta hand om.

Jag kan nog inte säga hur det är att ha sig själv, om man aldrig tidigare haft det, så att du kan förstå vad det betyder, om du är en sån som alltid haft dig själv, aldrig blivit ockuperad till den grad att du inte fick plats där, innanför din hud. Men det är så grundläggande. Allt liv måste på något sätt börja där, med att finnas. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat nå dit om jag inte fått terapi, om jag inte fått den chansen och den hjälpen i mitt läkande. Om jag inte fått stanna hos samma person i flera år, ganska många år.

Och om någon har förutfattade meningar om terapi och hur ineffektiv psykodynamisk terapi är, om du just nu sitter och muttrar något om hur mycket bättre det varit om jag fått evidensbaserad vård av en nyare sort, så kan jag putta lite på dina fördomar genom detta: den terapeut jag hade var inte psykodynamisk, hon tillhörde de kognitiva. Jag vet inte om det var det som spelade störst roll. Vilken skola, vilka modeller för att förstå kaoset, för att kunna hitta nya glasögon att se mig själv genom. Jag tror det var något annat som var det viktiga. Att bli sedd. Att få finnas hos någon. Att få vara behövande, beroende och sårbar. Och att inte bli skadad. Att få dela det svåraste och trasigaste, och att det inte blev använt för att göra mig illa. Att bli mött där jag var.

Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Därför kunde det förändra mig på djupet.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Takk for at du skriver om dette. Jeg vil bare si at jeg forstår det du skriver om å ha en grunn å stå på. Og også det du skriver om å bli sett. Jeg har selv måtte bygge meg grunnmur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du är här och läser.

      Radera