12 maj 2012

Det var aldrig mitt fel att jag mådde dåligt.

Jag tänker så mycket på det som varit. Ser tillbaka på mitt liv och det är som om jag har andra ögon nu, som om jag ser andra saker, förstår saker, det är så mycket som faller på plats, som jag förut inte ens såg att de var fel. Jag inser att det aldrig varit mitt fel att jag mådde dåligt. Jag har haft ansvar för hur jag handskats med det, vad jag sagt, gjort, de val jag gjorde på vägen. Men inte detta: all smärta, all trasighet, att år har gått åt till att bara överleva, och fler år för att ta mig vidare, till ett liv som handlar om att leva. Inte överleva. Det är så stor skillnad.

Jag läser inlägg på twitter som handlar om att inte tro på insiktsterapi, och jag förstår det inte. Jag tror insiktsterapin blivit ihopblandad med metoden av fria associationer. Aldrig någonsin har jag gått i en behandling som handlat om fria associationer, jag har fått för mig att det inte finns så många såna behandlingar nu, men jag vet inte. Det jag vet är att insikterna jag fått med hjälp av terapi är det som förändrat mitt liv, det som vänt upp och ner på allt. Så det äntligen kunde bli på rätt håll. Så jag kunde se med ögon som ser det verkliga. Utan den hjälpen, utan det som lärde mig hur man gör för att nå sina insikter... Kanske hade jag klarat mig ändå. Men jag stod på kanten till avgrunderna och det blåste så mycket och inte förrän jag fick hjälp att ta mig därifrån kunde allt bli annorlunda. Det spelade roll att lära mig ångesthanteringsmetoder, det var lättare att inte falla när jag kunde andas, sova, äta, finnas, trots allt. Men jag stod fortfarande kvar där, på kanten. Och jag visste att det är svårt att orka balansera ett helt liv, att det är en kamp utan paus. Jag är så tacksam för att jag fått hjälp att ta mig därifrån.

Ibland kommenterar någon och säger att jag ska skriva om positiva upplevelser av psykiatrin. Mina mest positiva upplevelser handlar om detta: att någon fanns som mötte mig där jag var, och som hjälpte mig därifrån. Som inte bestämde åt mig att det var ett lagom mål att förbättra mina metoder för att handskas med undergången, utan som hjälpte mig att hitta ett annat sätt att leva. Som var beredd att höra det som var hemskt, det som slet mig i bitar, som hjälpte mig att förstå. Utan delandet, utan en trygg relation, utan insikterna hade jag stått kvar där, på kanten, och kämpat. Och vacklat.

Jag läser Kristian Lundberg. Jag läser yarden igen, jag läser poesi, jag slukar allt och vill alltid få finnas i hans språk. Det är något med att han befinner sig i den stad som är min, han går på gator som jag vet vilka de är. Det är något med körsbärsblommor som blåser fram på S:t Knuts väg, det är något med att känna sig hemma. I orden, världen. Mest handlar det inte om vägarna, blommorna, Malmö. Mest handlar det om något annat. Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var barn. Det är något med overkligheten, med att använda skrivandet och orden för att kontrollera kaoset, för att fånga det som faktiskt är verkligt, och att det är något man måste anstränga sig för. Vad som är det som egentligen är verkligt är inte något självklart. Han skriver om resan bort från sjukdomen, ut ur det overkliga, till något annat, och jag tänker att vi är lite lika. Samtidigt som ingenting är samma.

"Är resan in mot tillfrisknande lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre."

Jag växte inte upp med någon som var psykotisk, men det är något med övergrepp och tystnaden kring dem som gör att verkligheten kan bli skev. Om man är liten tar man på sig så mycket ansvar som inte är ens ansvar. Man hamnar lätt i att bära så mycket obegripligheter och smärta och kaos, utan en chans att förstå hur det skulle ha varit, eller hur man kan ta sig ur det. Jag visste inte ens att det fanns ett alternativ, hur skulle jag kunna veta det? Det var många år senare som jag insåg det, att det fanns något annat. Att det gick att ta sig ur det.

Jag fick hjälp och det var genom psykiatrin. Men det är inte självklart. För det mesta har psykiatrin varit ännu mer makt, ännu fler människor, som använt sin auktoritet för att göra verkligheten ännu skevare. Det är så lätt att gå vilse om man inte har någon grund att stå på, och utan insikter tappade jag lätt bort mig. Inget var konstant, vad som helst kunde vara verkligt, och det fanns inget att luta mig mot. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det är att leva i en sån värld. Det är surrealism, och att hela tiden försöka ha en ordnad yta, försöka klara av att leva som om allt var normalt, och det gör surrealismen ännu större, för att det blir ett så stort glapp. Och det där glappet kan slita en i bitar till slut. Skillnaden mellan det liv man lever som ser ut att fungera, och hur allting är kaos och snett och obegripligt. Oändligt mycket smärta och mörker.

Nu har jag insett att det aldrig var mitt ansvar, att det fanns ett glapp, att jag mådde dåligt. Jag var utsatt för hemska saker, och av det blev jag skadad. Det är inte svårare än så, och samtidigt finns det inget alls som är enkelt i det.

Att jag mådde dåligt var aldrig mitt fel. Det handlade aldrig om att det var nåt fel på mig från början, det handlade inte heller om att jag inte ansträngde mig eller försökte må bättre. Jag kämpade med alla krafter jag hade, ofta ännu mer än så, och det räckte inte. Jag önskar mig att vi hade en vård där man kunde se värdet av att hjälpa människor att förstå det som varit, hur det varit, och varför. En vård som också på det sättet hjälper människor ut ur den smärta, det kaos och det sjuka de befunnit sig i. Vi är många som varit vilse så länge vi kan minnas, vi är många som inte fick en grund att stå på. Vi behöver också hjälp, vi behöver också bli sedda, få vara verkliga. Vi finns.

Jag vill säga: det är möjligt att läka. För det är det. Jag vet att det är det, eftersom jag har gjort det. Jag vill också säga: det är så många som inte får chansen, som inte har det stöd och den hjälp de behöver. Det är så många som ger upp och dör. Jag är glad att jag inte gjorde det. Och jag är så oändligt ledsen för att psykiatrin för det mesta lagt ansvar på mig för saker jag inte haft makt över, istället för att hjälpa mig att se hur det var, och att hjälpa mig att ta mig därifrån.

Det borde varit annorlunda. Vi borde åtminstone sträva efter att det ska bli annorlunda i framtiden. Behöver man hjälp på djupet skulle psykiatrin åtminstone kunna bekräfta detta, även om det inte finns möjligheter att ge hjälpen. Att lägga ansvar för att någon mår dåligt på den som sliter med sitt inre kaos, kan vara den sista droppen. Det som gör att det till slut inte finns något hopp kvar.

Jag vet nu att det var fel, så mycket av det jag fick höra, så mycket av det bemötande jag fick. Det var aldrig mitt ansvar att jag mådde dåligt. Det var inte det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Takk for at du skriver om dette tema, på en så fin måte.
    Jeg tror på å si det som det er, på godt og vondt, som du gjør her.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för snälla ord!

      Radera
  2. Takk fra meg også, for et fint innlegg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du vill läsa :)

      Radera