20 maj 2012

Vågar du fråga vilket ljus som bar mig genom mörkret, och med vilken styrka jag fortsatte trots att det inte gick?

Jag tycker det finns ett för stort fokus på det sjuka, på problemen, på det som inte fungerar, på symptomen. Ja. Jag vet att psykiatrin finns till för att hjälpa människor med det som är svårt. Hjälpa dem att hitta fungerande liv. Men jag känner mig skeptisk till om det är en bra väg att fokusera så ensidigt på det icke-fungerande. Speciellt om man vårdas inom slutenvården kan det bli tungt att allt som får uppmärksamhet handlar om problem, symptom, att man som människa reduceras till att vara bärare av sjukdom.

Jag tror att alla människor har inre ljus. Jag vet att det kan vara en provocerande tanke att lyfta fram i detta sammanhanget. Att önska att ni försökte se det, när ni möter mig som patient. Ibland har jag varit så långt borta i nattsvarthet, det är svårt då att närma sig det som handlar om ljus utan att det blir klämkäckt, klyschor, förminskande av lidandet. Jag önskar mig inte förminskande av lidandet, jag önskar mig att bli sedd i det som är hemskt, men inte bara det. Jag önskar att det fanns en större vilja att söka det som är ljust, helt, fungerande. Att patienter och behandlare kunde hjälpas åt att hitta de sakerna, se dem, använda dem för att livet ska bli mer fungerande.

Ganska ofta har jag fått hjälp att se saker jag gjort, saker jag kan, vad jag har. Det är inte det jag menar nu. Det är bra. Men på många sätt kan det bli ytligt. När jag varit på väg att dö av min smärta har det varit helt likgiltigt för mig vad jag är bra på. Ja, jag kan skriva. Jag tycker om att skriva. Jag använder det på konstruktiva sätt. Det är bra och det är fint om det blir uppmärksammat och bekräftat. Men när det handlar om att överleva har det varit utan betydelse. Jag vill inte finnas för att jag kan skriva. Det är inte det som gjort att jag faktiskt valt att överleva. Och inte heller att jag vet hur man gör en plan för att nå sina mål vad gäller studier eller prestationer. Det är bra när den sortens fokus på det fungerande finns. Men jag önskar mig något djupare.

Det fanns ett forum jag var mycket på förut. Det finns inte längre. Men det var en plats där det fanns stöd, ljus och hopp i att mötas och dela. Där fanns en tråd som hette "Guldstunder" och där vi kunde dela sånt som varit väldigt ljust och berört oss. Det som brutit genom och sagt oss något annat än att vi måste finnas ensamma i smärta, mörker, undergång. Det var små guldkorn som vi bar nära våra hjärtan. Glimtar av ljus. Jag tror att alla har såna minnen, att det skulle vara omöjligt att överleva annars, utan de där stunderna när något som är ljust och varmt slår igenom.

För att jag ska vilja berätta om såna stunder för en behandlare skulle jag behöva bygga upp tillit och förtroende först. Det är inget jag rekommenderar att ta in som standardfråga i bedömningssamtal. Det är något som kräver försiktighet och inlyssnande. Men jag önskar att det fanns där oftare. Att någon frågade efter och uppmuntrade att hitta det som är minnen av ljus. Och jag tror att de stunderna vi bär nära hjärtat säger något viktigt också om det som är trasigt.

När jag gick på högstadiet hade vi prov en gång, och vi var några som var färdiga snabbt. Läraren sa då att vi kunde rita en gubbe eller skriva ner meningen med livet på baksidan av provet. Jag gjorde det. Det var inte en så seriös utläggning om meningen med livet, men ändå. När jag fick tillbaka provet hade han skrivit några rader, och denna dikten av Harry Blomberg.

Den stund du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter -
den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall - men så
begynner fågelsången!



Det berörde mig djupt, och det är en sån sak jag burit med mig, en sak som gjorde att jag överlevde trots allt. Jag vågade aldrig prata med honom, säga något om det som var. Men hans ord slog igenom mörkret och smärtan. De sa mig att det gick att se mig, att det gick att önska mig att det kunde vara bättre. Att det finns hopp. Och det spelade så stor roll.

Att hjälpa mig att plocka fram denna guldstunden hade kunnat vara ett bra sätt att få mig att dra upp ljus till ytan, och också att se vad jag behövde. Vad det var jag bar med mig som en skatt. Det var ord om hopp, det var ord om att mörkret inte är ändlöst. Det var att bli sedd. Och utifrån det hade det gått att bygga vidare, hitta vägar, hitta sätt att bygga ett fungerande liv från.

Jag säger inte att det är lätt. Det krävs att man är försiktig, att det finns förtroende. Och kanske framförallt att man som behandlare klarar att vara öppen för att det finns människor som levt liv där de fått väldigt lite av det de behövt. Och att deras korn av ljus kan bygga på situationer som inte är så märkvärdiga eller stora. Det krävs att du klarar att ta det på allvar. Om någon visar dig vad som hjälpt dem att fortsätta leva är det ett förtroende som behöver mötas med varsamhet.

Kanske behöver du också klara att släppa dina uppfattningar eller förutfattade meningar. Du kan ju få svar som handlar om religiösa upplevelser, eller något annat du själv inte tror på eller tycker verkar vara rimligt. Även om det är så måste berättelserna om ljuset mötas med varsamhet och öppenhet. Om någon ger dig ett sånt förtroende måste du ta emot det.


En annan sak handlar om att jag önskar att det fanns mer fokus på att se vad människor faktiskt gör mitt i undergången. På vilka sätt de försvarat sig, kämpat emot och skyddat sig så det varit möjligt att överleva. Jag gjorde många saker som inte självklart skulle ses som sätt att skydda mig. Tex var en av mina starkaste och mest frekventa överlevnadsstrategier att planera självmord. En annan var att bli helt passiv när jag utsattes för övergrepp. Jag vet andra som sökt upp förövare. Det låter som motsatsen till att skydda sig själv. Men det är inte så enkelt, allt är inte vad det ser ut att vara. Att vara passiv kan vara ett sätt att minska skador, att skrika eller röra sig kan öka våldet. Att planera självmord kan vara det enda sätt som finns kvar att få makten över ens liv, och att söka upp en förövare kan vara det enda sättet att få makt och en gnutta kontroll över det man är maktlös inför, de övergrepp man vet kommer ske.

Jag fick tips om en bra film på URplay, som handlar just om detta att göra motstånd. Och att motstånd inte alltid ser ut som vi förväntar oss. Jag rekommenderar den verkligen. Här är den.


Jag tror det finns något värdefullt i detta: att se ljuset, att se styrkorna, att se vad som tog någon genom saker som var outhärdliga. Att hjälpa människor att se det ljus som bär dem, de orsaker som finns till att de inte väljer att dö. Det mesta jag skriver på denna bloggen handlar om strukturer eller saker jag önskar från behandlare i allmänhet. Men vad gäller detta vill jag säga: det är viktigt att det får finnas, men det är också viktigt att inte banalisera eller förminska den sårbarhet som finns när någon öppnar sig. Det är något man behöver en trygg relation för, och jag önskar att det fanns mer utrymme för det inom psykiatrin. Jag tror att alla skulle ha mycket att vinna på det. Chansen att se patienterna på ett annat sätt. Inte bara symptom, problem, diagnoser. Utan också det andra. Ljuset, styrkan, hoppet om läkande. För att det ska kunna vara möjligt måste det finnas möjlighet att bygga upp tillit. För att riktig trygghet ska kunna finnas behövs det att någon stannar kvar. Någon som orkar höra om allt det hemska. Och någon som vågar hjälpa en att söka efter och se det ljusa och starka.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

5 kommentarer:

  1. Hej. Jag har nyligen upptäckt denna blogg och älskar sättet du skriver på. Så klokt och sant. Så viktigt. Det du skriver om här. Om de ljusa stunder som får oss att överleva, att orka vidare är verkligen huvudet på spiken! Det är det det ska fokuseras mest på! jag fick just en idé om att vi borde skriva en bok om detta! En antologi med olika berättelser med fokus på det ljusa som fick en att orka vidare. Vore inte det jättebra? Det skulle kunna leda till ännu mer ...

    SvaraRadera
  2. Kul att du hittat hit. Och en antologi om det ljusa skulle vara jättebra. Om du driver projektet kan jag delta :)

    SvaraRadera
  3. Åh, du vill, toppen! Jag har ingen aning om hur man gör men ska ta reda på mer. Detdär forumet du skriver om finns det något kvar alls? Skulle varit givande att veta mer om vad som skrevs i dendär tråden. Jag var också med i ett forum en gång där vi stöttade varann. Har du kunskap, tankar eller idéer får du gärna dela med dig av dem. Vi får höras av igen! Ha det fint! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det forumet finns tyvärr inte kvar. Fast det går ju att starta en liknande tråd i ett annat forum och se vad det blir för svar :)

      Du kan gärna maila mig om du vill diskutera närmare. Jag har kanske en del kunskap, tankar och idéer, fast just nu är jag väldigt trött och får svårt att få tag på dem.

      regnlund snabel-a gmail.com

      Värme /L

      Radera