Dagar av tvivel. Om du bryr dig om världen är du sjuk.

Jag var 20. Världen rasade runt mig, jag kunde inte värja mig, hittade inga sätt att bära det. Trodde att jag måste bära allt. Hela världens trasighet. Allt kaos, allt förtryck, alla krig, orättvisor. All svält. Det var min sak att bry mig om. Min sak att förstå, hitta sätt att handskas med. Och göra något åt. Det var så, i den världen jag levde, i det sammanhanget jag befann mig.

Jag hade återkommande skuldkänslor för att jag inte orkade bli vegan, för att jag tyckte så mycket om ost, för att jag inte alltid orkade läsa alla E-nummer innan jag handlade eller bojkotta allt man borde bojkotta. Jag hade dåligt samvete så fort jag gjorde något bara för att det var trevligt, för njutning, för min egen skull. För att jag ville jobba med kultur, för att det inte förändrade världen eller mättade hunger sådär meddetsamma. (Jag tror fortfarande på kultur som en förändrande kraft i det långa loppet).

Det var inte bara jag. Det var det sammanhang jag befann mig i, och jag kan se nu varför jag hamnade i såna sammanhang, varför det var logiskt om man var jag. Men det var äkta ändå. Verkligheten var äkta, nån gång gick jag tillsammans med andra med en liten hund som blivit räddad från djurförsök och skulle få komma till en ny familj. Vi gick den gatan där prostitutionen hörde hemma, vi var ändå många och någon av oss hade mycket muskler och det var ingen fara. Det var bara att det var den närmaste vägen. Blickarna från männen i bilarna som körde förbi, att vara en vara i deras ögon, betraktad. De var verkliga. Rädslan hos den lilla hunden, jag har aldrig sett något så förskrämt tidigare. Det var på riktigt. Och det fanns en sån lättnad i att möta människan som skulle ta hand om honom, göra honom trygg igen.

Smärtan fanns där, världen skavde så i mig. Och trots att jag inte såg det andra, befann mig i det andra, så fanns det där. Jag visste att det var på riktigt. Svälten, krigen, maktkamperna, orättvisorna. Och jag var så liten i förhållande till det, och samtidigt så väldigt tyngd av ansvaret.

När jag fick kontakt med psykiatrin blev allt tolkat som depression. Allt detta grubbel och all denna oförmåga att handskas med att världen är som den är, att det finns så mycket ondska, förtryck och idioti. Jag skulle bara ta min medicin och vänta på att den fick effekt, sen skulle allt kännas lättare.

Världen fanns fortfarande kvar, hur mycket mediciner jag än tog, och ibland skaver den fortfarande så väldigt i mig. Det gör så ont att det är som det är. Jag vet inte hur jag ska finnas då, i det, med vetskapen om allt som är hemskt, och vetskapen om att jag inte ens orkar veta om särskilt mycket av det som sker.

Jag bara gråter då. Det är inte depression. Det är en reaktion på verkligheten. Och ibland önskar jag att vi inte var så avtrubbade, att det inte sågs som sjukt att alls reagera.

Jag har lättare nu, att finnas i världen trots att den är som den är. Det handlar om att ha en trygghet i mig själv och en trygghet i människorna jag har nära. Jag umgås inte längre med människor som tittar nedvärderande på mig om jag gör något bara för njutning, jag tror inte längre att det bästa alltid är att orka försöka dämpa de akuta behoven i världen. Jag kan se hur liten jag är, och hur lite ansvar jag har, även om jag har ett ansvar, precis som alla andra, eftersom jag nu är en människa i den här världen, och dessutom i den delen av världen som är priviligerad. Jag har kunnat få perspektiv på saker. Det spelar så stor roll.

Anledningen till att jag skriver detta? Jag försvann från bloggen, tog ett långt sommarlov för att jag tvivlade. Tvivlen handlade bland annat om detta. Om världen, hur man bär på den.

En annan anledning: jag förstår inte psykiatrins sätt att sjukdomsförklara det som inte är sjukt, oförmågan att handskas med det existentiella. Jag önskar det gick att få stöd i sånt också. Inte att psykiatrin ska bli ett ställe att söka sig till om man har en existentiell kris. Men jag tror att det inte bara är jag som blandat depressioner, hallucinationer och svår ångest med existentiella frågeställningar. Är man självmordsbenägen kan frågan om livets mening vara helt central att tänka på. Och om man inte står ut med att finnas till pga att man mår så dåligt, blir det inte lättare om man samtidigt plågas av världens orättvisor.

Jag önskar att det kunde få plats. Att det mänskliga och de problem som finns inbyggda i att vara människa, faktiskt sågs som något friskt att försöka handskas med. Att det gick att bli hörd och sedd, hitta samtal där också det får plats. Frågorna om vem jag är, och varför. Vad det finns för mening med mitt liv. Varför vill jag finnas, och hur ska jag orka finnas när världen är så tung att handskas med? Hur gör man?

Innan jag hittade sätt att förhålla mig till de frågorna, till det existentiella som finns i grunden av mig, kunde jag inte bli trygg i min existens. De skakade min grund, och därför var det viktigt för mig att bry mig om också dem. Möta dem, inte med mediciner, med mänsklighet som gick att hitta i någon annans ögon, någon annans ord. I någon som tog det på allvar, och inte såg det som sjukt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.