Retoriska trick i psykiatridebatten. Stigmatisering.

Det är bra med retoriska trick som gör att ingen säger emot, eller åtminstone som gör att den som säger emot framstår som väldigt osympatisk. Att ha den sortens argument att slänga in i debatten måste vara tryggt, tänker jag. Inte som vanliga argument, som man riskerar att behöva försvara, förklara, förtydliga, ställas till svars för.

Det är ett reellt problem att människor med psykiska problem stigmatiseras, och det är en viktig fråga att ibland ta upp, hur man kan förhindra eller motverka det. Det är inte den sortens diskussioner jag vänder mig mot. Det är när man tar fram stigmatiseringen som ett sätt att få tyst på den som tycker annorlunda. För stigmatisering är ju dåligt, vi är nog alla (åtminstone på ytan) överens om att stigmatisering av psykiskt sjuka är något vi vill minska. Om någon då utropar "detta är stigmatiserande!" är det svårt för någon annan att ta upp ett argument som betyder att man tycker att det rätta alternativet är att göra just så. För kanske låter det som att man tycker att stigmatisering är helt ok då, kanske framstår man som en väldigt otrevlig typ. Och det ser ju inte bra ut i debatten, så det drar sig de flesta för att göra. Bättre då att vara tyst.

Problemet med stigmatiserings-argumentet i debatter (som inte har fokus just på vad man kan göra åt stigmatiseringen) är att det inte krävs någon vidare förklaring. Jag upplever väldigt sällan att stigmatiseringen backas upp med forskning, undersökningar eller liknande. Det vanliga är att stigmatiseringen presenteras som "jag upplever det som...", "jag tror att det är..." eller "jag vet människor som upplever det som..". Och för det mesta räcker det för att få tyst på motståndaren (ja, i debatter är polariseriandet tyvärr självklart).

Ett annat problem med stigmatiserings-argumentet (eller en annan styrka med det, om man vill se det på det sättet) är att det kan användas för vilken ståndpunkt som helst, och låta rimligt i de flesta sammanhang. Den senaste tiden har jag tex hört om hur stigmatiserande det är att få en diagnos, att inte få en diagnos, att bli betraktad som psykiskt sjuk, eller att ha stora psykiska problem men inte bli betraktad som sjuk (på samma sätt som någon med somatiska problem). I alla dessa sammanhang lät det helt rimligt att det kunde vara stigmatiserande.

(Jag har även stött på argumentet att kritik mot psykvården skulle vara stigmatiserande, det var några läkare som skrev det på dn debatt för att förklara varför kritik är dåligt. Det är det enda sammanhang där jag faktiskt inte logiskt fått ihop det, där det inte låtit rimligt. Kanske är det för att jag känner mig upprättad, bekräftad och som att jag får tillbaka lite människovärde varje gång någon reser sig och pekar på bristerna, säger saker som betyder att vi måste behandla patienter inom psykiatrin som människor. Jag kan inte se hur kritik av systemet skulle kunna vara stigmatiserande för patienterna hur mycket jag än tänker på det (möjligen för dem som jobbar i systemet). Så kanske funkar inte stigmatiserings-argumentet alltid så bra, kanske går det inte att slänga in i riktigt vilket sammanhang som helst, men i stort sett alltid fungerar det).

Jag tror att de som tagit in stigmatiseringsargumentet i debatten verkligen haft uppfattningen att det de kämpar emot är stigmatiserande. Och kanske har de rätt, jag tycker ju att det låter rimligt för det mesta. Och kanske är det så att det mesta kan vara stigmatiserande. Stigmatisering handlar om gruppmekanismer, om sammanhang. I olika sammanhang kan saker upplevas olika. Däremot är det ju svårt att ta beslut som grundar sig på frågan om vad som är stigmatiserande, eftersom det mesta verkar kunna vara det. Kanske behöver vi bli bättre på att backa upp, förtydliga, hitta andra argument att komplettera med. Och kanske behöver vi också hitta sätt att våga säga emot någon som tar upp stigmatiseringen. Som det är nu blir det lite för ofta (medvetet eller omedvetet använt) ett retoriskt trick som får tyst på motståndaren, eller reducerar diskussionen till nivån där det står mellan "det är det visst" och "det är det inte alls".


Skrev en fortsättning till och ett försök till förtydligande av detta inlägget, du hittar det här.


Alla inlägg om retoriska trick hittar du om du klickar här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.