Repris av fakta pga regnbågstema i världen.

Nyligen var det pride i Stockholm, och idag har det varit parad i Malmö, som en del av regnbågsfestivalen där. Så, varför inte ta tillfället i akt och repetera lite grundläggande fakta?

Hbtq är en förkortning. Bokstäverna är förkortningar för följande
Homosexuella
Bisexuella
Transpersoner
Queera

Homosexuella avser både kvinnor och män med denna sexuella läggning, vilket inte verkar vara så självklart för alla.

Om man tittar på de fyra bokstäverna ser man enkelt att bara två av dem definierar sexuell läggning. Med anledning av att bara två av bokstäverna i hbtq-begreppet rör sexuell läggning, är det alltså inte korrekt att se det som att hbtq rör sexuell läggning. Det är inte ok att använda hbtq som en synonym till homosexuell, inte heller som en synonym till homo- eller bisexuell.

Att definiera hbtq-frågor som att det rör "att alla ska få älska vem de vill" eller att det handlar om kärlek, förminskar också hbtq-begreppet till något där bara de grupper som representeras av de två första bokstäverna får plats.

Det finns alltså hbtq-personer som är heterosexuella, och hbtq-frågor som inte alls rör sexualitet.

Varför jag blir så övertydlig med detta? För att jag blir knäpp av att man inte kan hålla reda på att fyra bokstäver är fyra och inte bara en eller två. Knäpp av att det finns normer i hbtq-världen, och i synen på hbtq-människor, som styr vem som räknas och vems frågor som ses som viktiga att uppmärksamma.

Varför jag inte skriver nåt och försöker definiera transpersoner? För att det finns andra som gör det bättre, och för att det kanske är viktigt att de som är det själv får stå för definitionerna. Du kan läsa mer tex här fpes.se/transpersoner.

Lite om queera kan du läsa i denna texten från rfsl.

Förutom det är tipsen från inlägget jag skrev förra året fortfarande något jag vill tipsa om:
Lite fortbildningstips om bemötande, såhär i pridetider.

När denna bloggen var nästan helt ny skrev jag en text om hur de bilder av världen behandlare har med sig påverkar hur de tolkar det man försöker prata om. Kan ju tipsa om den med, när jag nu ändå håller på och tipsar.
När din bild av världen bestämmer vilken bild du gör av min värld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Retoriska trick i psykiatridebatten. Stigmatisering.

Det är bra med retoriska trick som gör att ingen säger emot, eller åtminstone som gör att den som säger emot framstår som väldigt osympatisk. Att ha den sortens argument att slänga in i debatten måste vara tryggt, tänker jag. Inte som vanliga argument, som man riskerar att behöva försvara, förklara, förtydliga, ställas till svars för.

Det är ett reellt problem att människor med psykiska problem stigmatiseras, och det är en viktig fråga att ibland ta upp, hur man kan förhindra eller motverka det. Det är inte den sortens diskussioner jag vänder mig mot. Det är när man tar fram stigmatiseringen som ett sätt att få tyst på den som tycker annorlunda. För stigmatisering är ju dåligt, vi är nog alla (åtminstone på ytan) överens om att stigmatisering av psykiskt sjuka är något vi vill minska. Om någon då utropar "detta är stigmatiserande!" är det svårt för någon annan att ta upp ett argument som betyder att man tycker att det rätta alternativet är att göra just så. För kanske låter det som att man tycker att stigmatisering är helt ok då, kanske framstår man som en väldigt otrevlig typ. Och det ser ju inte bra ut i debatten, så det drar sig de flesta för att göra. Bättre då att vara tyst.

Problemet med stigmatiserings-argumentet i debatter (som inte har fokus just på vad man kan göra åt stigmatiseringen) är att det inte krävs någon vidare förklaring. Jag upplever väldigt sällan att stigmatiseringen backas upp med forskning, undersökningar eller liknande. Det vanliga är att stigmatiseringen presenteras som "jag upplever det som...", "jag tror att det är..." eller "jag vet människor som upplever det som..". Och för det mesta räcker det för att få tyst på motståndaren (ja, i debatter är polariseriandet tyvärr självklart).

Ett annat problem med stigmatiserings-argumentet (eller en annan styrka med det, om man vill se det på det sättet) är att det kan användas för vilken ståndpunkt som helst, och låta rimligt i de flesta sammanhang. Den senaste tiden har jag tex hört om hur stigmatiserande det är att få en diagnos, att inte få en diagnos, att bli betraktad som psykiskt sjuk, eller att ha stora psykiska problem men inte bli betraktad som sjuk (på samma sätt som någon med somatiska problem). I alla dessa sammanhang lät det helt rimligt att det kunde vara stigmatiserande.

(Jag har även stött på argumentet att kritik mot psykvården skulle vara stigmatiserande, det var några läkare som skrev det på dn debatt för att förklara varför kritik är dåligt. Det är det enda sammanhang där jag faktiskt inte logiskt fått ihop det, där det inte låtit rimligt. Kanske är det för att jag känner mig upprättad, bekräftad och som att jag får tillbaka lite människovärde varje gång någon reser sig och pekar på bristerna, säger saker som betyder att vi måste behandla patienter inom psykiatrin som människor. Jag kan inte se hur kritik av systemet skulle kunna vara stigmatiserande för patienterna hur mycket jag än tänker på det (möjligen för dem som jobbar i systemet). Så kanske funkar inte stigmatiserings-argumentet alltid så bra, kanske går det inte att slänga in i riktigt vilket sammanhang som helst, men i stort sett alltid fungerar det).

Jag tror att de som tagit in stigmatiseringsargumentet i debatten verkligen haft uppfattningen att det de kämpar emot är stigmatiserande. Och kanske har de rätt, jag tycker ju att det låter rimligt för det mesta. Och kanske är det så att det mesta kan vara stigmatiserande. Stigmatisering handlar om gruppmekanismer, om sammanhang. I olika sammanhang kan saker upplevas olika. Däremot är det ju svårt att ta beslut som grundar sig på frågan om vad som är stigmatiserande, eftersom det mesta verkar kunna vara det. Kanske behöver vi bli bättre på att backa upp, förtydliga, hitta andra argument att komplettera med. Och kanske behöver vi också hitta sätt att våga säga emot någon som tar upp stigmatiseringen. Som det är nu blir det lite för ofta (medvetet eller omedvetet använt) ett retoriskt trick som får tyst på motståndaren, eller reducerar diskussionen till nivån där det står mellan "det är det visst" och "det är det inte alls".


Skrev en fortsättning till och ett försök till förtydligande av detta inlägget, du hittar det här.


Alla inlägg om retoriska trick hittar du om du klickar här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Retoriska trick i psykiatridebatten. Att medvetet blanda ihop olika saker.

När det debatteras om ifall man kan glömma trauman och senare minnas dem, är argumenten ofta rätt röriga och innehåller flera olika saker. Jag kan inte låta bli att tro att det åtminstone ibland är en medveten strategi. Några exempel på detta (med fiktiva citat):

1. "Det går att med (oetiska) terapeutiska metoder och suggestion få människor att tro att de minns saker de faktiskt inte varit med om, därför kan man inte förtränga saker och senare minnas dem."
   
   Med tvivelaktiga terapeutiska metoder kan man skapa falska minnen. Det finns det forskning som visar. Men det i sig är inget bevis för att man inte kan förtränga saker och sen minnas dem igen. Det finns forskning som visar att minnet vid trauma ofta fungerar just så, blockerar bort minnena av det svåra från det medvetna för att personen ska klara att överleva. Och att man senare kan minnas de sakerna.
   
   Att det finns forskning eller är fakta att en viss sak kan hända och är sann, kan inte på ett korrekt sätt användas för att för att varken bevisa eller motbevisa något helt annat. Att man kan skapa falska minnen betyder inte att alla minnen är falska. Det är två olika frågor.
   
   
   
2. "Det finns människor som säger att de minns saker som faktiskt inte hänt. Det bevisar att det finns falska minnen, och därför är nog alla minnen falska."
   
   Det finns människor som ljuger. Av olika anledningar. Det finns människor som påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp som inte blivit det. Jag tror att de är väldigt få om man jämför med hur många som har berättelser som är sanna, men de finns. Att säga att man har blivit utsatt för övergrepp är inte samma sak som att man har (falska) minnen av dem. Det finns människor som av olika anledningar helt enkelt talar osanning.
   
   Vilka olika anledningar människor kan ha för att driva en rättslig process utifrån övergrepp som aldrig existerat vill jag inte spekulera i. När det handlar om vård tror jag att det är väldigt lätt att man ger en behandlare vad den önskar, om den önskar det tillräckligt tydligt och ihärdigt. Hamnar man hos en terapeut som hela tiden återkommer till frågan om ifall man blivit utsatt kanske man till slut säger att man varit det, för att ge terapeuten vad den ber om. Patienter önskar ofta att vara till lags och att tillfredsställa behandlare, är man inte medveten om det kan man som behandlare missa hur stor betydelse det har vad man egentligen ber om.
   
   Det kan också vara så att terapeuten liksom snöat in på det ämnet och att patienten märker det och säger något om övergrepp för att ha en chans att gå vidare och prata om det hen egentligen vill prata om. Terapeuter som beter sig på något av dessa sätt beter sig inte korrekt. Men vi kan ju minnas att terapeuter också är människor och också kan bete sig rätt konstigt, och att det faktiskt till och med kan vara så att patienter genomskådar det och försöker ta sig förbi det suspekta beteendet hos terapeuten. Det behöver inte vara så att terapeuten alltid och på alla sätt är den som ser mest, beter sig mest korrekt, och fattar mest av vad som händer i terapirummet, även om det kanske skulle vara önskvärt att det var så.
   
   Man ska inte blanda ihop att någon att säger att de minns övergrepp som inte hänt med att de har falska inre bilder som de tror är minnen. De kanske helt enkelt talar osanning. Allt människor säger är inte sant. Lögner är inte minnen. Och att det finns människor som ljuger bevisar varken existensen av falska minnen eller att man inte kan minnas övergrepp som faktiskt hänt.
   
   
   
3. "Att det inte finns någon annan bevisning än minnen som säger att övergrepp har hänt håller inte rättsligt, därför kan inte minnen av övergrepp där det inte finns annan bevisning ha hänt."
   
   Att någon skulle bli dömd för att ha begått övergrepp bara utifrån vad en person berättar att den varit med om, förträngt, och sedan börjat minnas igen tror jag är osannolikt som rättssystemet i Sverige ser ut idag. Och det är som det ska. Det är få som blir fällda för att ha begått sexuella övergrepp, och det är problematiskt. Men att börja döma någon på lösa grunder skulle inte vara en bra lösning.
   
   Det finns saker som händer när det inte finns några vittnen, inget som kan binda en viss person till brottet, och inga andra bevis. Det behöver inte betyda att det inte hänt. Att det inte finns bevis betyder bara att det inte finns bevis, avsaknaden av bevis bevisar i sig inte att något inte skett. Att ingen kan bli dömd för ett brott bevisar inte att ett brott inte ägt rum.
   
   Jag tycker det är viktigt att det är skillnad på juridik och psykiatri. Att som patient bli trodd i det man berättar ska inte behöva bygga på att man har tillräckligt med bevis för att det skulle räcka till en fällande dom. Att minnas något ska räcka för att en behandlare ska kunna tänka sig att hjälpa en. Vård ska inte ha samma förutsättningar eller ramar som en rättegång. Det måste vara ok att tro på patienters berättelser, och att det de minns har hänt, oavsett hur mycket eller lite yttre bevis det finns. Att ifrågasätta en persons berättelse är ok om man gör det på ett respektfullt sätt. Men till skillnad från hur det är i rättsliga processer tror jag det är helt grundläggande att det i vården är patienten, den som minns saker, som är den som får komma fram till vad som är sant och falskt, vad som är minnen och vad som är något annat. Att en behandlares roll är att hjälpa i att komma fram till det. En behandlare är ingen domare. En behandlares roll är inte att väga olika bevis och sen utfärda en dom som säger vad som är sant och vad som inte är det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Retoriska trick i psykiatridebatten. "Det finns ingen forskning som visar det".

Att slå fast att "det inte finns någon forskning som visar det" kan vara ren okunskap. Det kan handla om att personen i fråga inte orkat googla eller läsa in sig på området. Men varför då använda det argumentet? Är man inte insatt borde man väl inte uttala sig om huruvida det forskats på området? Det finns ju risk att det blir väldigt pinsamt när det kommer fram att man inte har någon koll.

Uttalandet används flitigt av dem som hävdar att man inte kan glömma minnen av traumatiska händelser och senare minnas dem, och av dem som hävdar att dissociativ identitetsstörning inte existerar, utan bara är ett slags rollspel av sjuka människor. (Det används för all del i debatt kring övriga dissociativa tillstånd också). Skulle då ingen av dem ha koll på läget, veta att det finns forskning?

Jo, jag tror det, att åtminstone en del av dem har koll på läget, har hört om forskning som visar att de sakerna existerar. Det finns ganska känd forskning om hur minnet fungerar vid trauma, tex av Jennifer Freyd, och om dissociation tex av Ellert Nijenhuis eller Onno van der Hart. Det är osannolikt att ingen av dem som inte tror på tillstånden ens skulle ha hört talas om den forskningen. En annan sak är om de tror på den eller inte, och jag skulle chansa på att de inte tror på den, eftersom de fortfarande hävdar att DID eller förträngda minnen inte existerar.

Vad finns det då för fördel att inte låtsas om att det existerar forskning på området, som bevisar att något finns? Massor med fördelar finns det. Om man säger "det finns forskning, men jag tror inte på den" måste man förklara varför. Människor kan till och med hävda att man borde ha annan forskning som motsäger den existerande forskningen, om de ska ta till sig ens åsikt i frågan. Folk kan få för sig att inte nöja sig med argument baserade på "sunt förnuft" om de får veta att det existerar forskning som talar emot de argument man lägger fram.

Det är helt enkelt lättare att säga att något inte existerar, även om det gör det. Och man kan ju alltid hoppas på att ingen tänker ett extra varv, funderar på om det verkligen inte finns nån forskning, sätter sig vid nätet och kollar. Alltför många lyssnar på det som låter vettigt. Alltför ofta kan argument som talar till människors sunda förnuft gå hem, förbli oemotsagda. Varför? Kanske för att det stämmer överens med den bild vi redan har av världen, att det inte kräver något nytt av oss.

Att många människor blir utsatta för övergrepp, som de glömmer bort och senare kan få minnen av kanske strider mot hur vi tror att saker kan vara. Att människor kan vara splittrade och ha flera olika personligheter inuti strider förmodligen mot de flestas uppfattning om hur det kan vara. Men att det inte redan har en plats i våra medvetanden handlar inte om att det inte existerar. Vi vet inte allt. Det handlar om okunskap. Det finns saker som är nya för oss.

Därför kan ett sånt retoriskt trick gå hem. Oemotsagt. Det finns inte något som är särskilt förnuftigt i argumentet, det är antingen okunskap eller ren lögn. Men det talar till de bilder vi redan har av världen, och till vår ovilja att ändra på dem. Vi vill att sunt förnuft ska vara sant. Att vår bild av världen ska stämma. Även om det faktiskt talar emot det sunda förnuftet att tro att vi redan vet allting om allt som existerar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.