Fördomsbaserad vård.

Ibland tappar jag bort mig i era ord. Gör dem till mina, tror på dem, försöker organisera min förståelse av mig själv utifrån det ni säger. Som när jag faller in i att tro att det finns ett samband mellan hur mycket jag faktiskt förstår av mina problem, hur korrekt jag tolkar mina symptom, och hur hög grad av funktion jag har. Som att "total förståelse" skulle betyda "helt fri från symptom" och att jag kanske inte fattar något alls, eftersom jag nu har så låg funktion, så mycket problem.

Helt ärligt vill jag mest dunka mitt huvud i en vägg tills jag får ut dem igen. Orden. De där uppfattningarna, den där sortens idioti som bygger på fördomar. Den där makten som används för att försöka trycka in mig i de förutfattade meningarna som bestämmer hur jag kan vara, får vara, hur jag borde fungera. Den fyrkantiga förståelsen av världen som inte är anpassad efter verkligheten utan efter förenklingar.

Såhär är det: det finns inget helt tydligt samband mellan förståelse och funktion. Till viss del kan högre förståelse leda till högre grad av funktion, för att förståelse kan ge chanser att handskas med problem på ett annat sätt än om man inte förstår dem alls. Men det räcker inte med förståelse, och även om man har bra förståelse och bra verktyg för att handskas med sina symptom, så kan man ha problem. Att jag vet hur jag fungerar, hur mina problem ser ut och vad de beror på betyder inte att det omöjliggör att jag mår så dåligt som jag gör, har så låg grad av funktion som jag faktiskt har. Jag ljuger inte då, när jag förklarar hur dåligt jag mår, försöker göra det tydligt.

Det betyder inte heller att jag missförstått allt, att det är ett misstag att tro att jag förstår så mycket jag fått för mig att jag förstår, och att min låga grad av funktion handlar om att jag agerar och gör val utifrån en felaktig förståelse av problemen. Det blir ofta så. Som att ni bara kan tänka er att tro på den ena halvan. Antingen mår jag så dåligt som jag säger, eller så förstår jag så mycket som jag ger sken av att förstå. Som att båda inte kan vara sanna, som att det skulle vara omöjligt. Som att förståelsen skulle ge mig mer förbättring än såhär. Det finns inget så tydligt samband. Man kan ha väldigt mycket erfarenhet av sina problem, teoretisk kunskap, självinsikt, sjukdomsinsikt, och andra sorters förståelse, men ändå ha problem. Ändå må så dåligt att inget alls fungerar. Ni måste förstå det. Även när världen är som den är nu, bär på värderingar så präglade av makten som ligger i att göra medvetna val, som säger att ansvaret ligger hos oss själva, i vår vilja, i våra försök att komma vidare. Ni måste förstå att det inte räcker, inte alltid, inte om man har stora problem. Man kan må så väldigt dåligt ändå. Hur mycket man än förstår. Hur goda val man än gör.

Ni måste sluta hålla på såhär, blockera möjligheterna till hjälp med fördomsbaserade bedömningar. Det håller inte. Det finns inget tydligt samband mellan förståelse och funktion när vi pratar om psykiska problem, men jag skulle tro att det finns ett tydligt samband mellan att utgå från fördomar, och att skapa en vård som inte blir särskilt bra för patienterna. Kanske skulle vi fokusera på det sambandet istället, försöka skapa en vård som är lite bättre än så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.