Gränsen mellan yrkesliv och privatliv. (Jag vet att det är svårt.)

När jag var runt 20 och  ny i psykiatrin och hade som mest kontakt med slutenvården fanns det en skötare som man ganska ofta kunde se berusad på torget i närheten av var jag bodde. Det var inte mitt i natten, efter en fest eller så, utan snarare på förmiddagen eller kanske vid lunch. Det var sådär så man la märke till det. Sådär så vi pratade om det. Störde det förtroendet för honom i sin yrkesroll? Ja, åtminstone ganska mycket. Fast antingen jobbade han på psykakut eller så var han en av dem som jobbade timmar och var runt på olika avdelningar, jag minns inte, men han var inte en sån som man hade mycket kontakt med. Så det handlade aldrig om att bygga upp särskilt mycket förtroende för honom. Störde det förtroendet för psykiatrin i stort? För min del: inte alls. Vården var så bra eller dålig som den var oavsett vilken tid på dygnet han var full på torget, vi tyckte kanske att han var tragisk och sa saker som handlade om att det inte är så säkert att de som jobbar i psykiatrin är så mycket friskare än vi som söker hjälp där. Och det är ju sant. Jag har inget minne alls av historier om att han skulle ha varit berusad på sin arbetsplats. Det skulle ha varit en annan sak.

Att det inte påverkade förtroendet för vården i stort tänker jag handlar om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Vi visste att han jobbade inom psykiatrin, vi hade mött honom där, men när han var berusad en förmiddag på torget som vi bodde nära, och var ostadig på benen där han gick runt i sina mjukisbyxor, så var han en människa, en privatperson, som jobbade i psykiatrin, men det var tydligt att det som var där var privatliv, inte yrkesliv.

Det kan ju ändå hända att människor skulle tycka att det är opassande att någon som jobbar med akut krisande, behövande, otrygga, sjuka människor kan bete sig så ansvarslöst. Kan hända att chefen hade saker att säga om det. Men för min del? Nej, det var inget problem.

Däremot hade det varit problem om han tagit på sig sina vita sjukhuskläder, även om resten varit samma. Samma tid, samma plats, att det var utanför arbetstid. I de vita kläderna blir man en representant för vården. Det hade också varit skillnad om han varit på sjukhusområdet, även om det inte varit på arbetstid eller på en avdelning. Även om det inte är långt alls mellan det där torget och sjukhusområdet så blir det som en gräns. På sjukhusområdet skulle han vara närmare sin arbetsplats, och inte bara rent fysiskt, utan tolkningsmässigt med. Och för varje markör som säger att han är någon som jobbar i vården skulle han alltmer bli tolkad som en representant för vården. Namnbricka, att berätta vilken avdelning han jobbar på för alla som går förbi, kläderna. Och skulle det hända på arbetstid tar jag för givet att någon skulle ingripa, berusad personal är inte bara något som ger vården dåligt rykte, utan farligt på flera sätt.

Tycker ni inte det är nån skillnad? Hundra meter hit eller dit, vita kläder eller mjukisbyxor? Namnskylt eller inte? Om han berättar för dem som går förbi var han jobbar eller inte? Jag tycker det är fundamentala skillnader. Markörer för yrkesidentiteten, eller avsaknaden av dem.

De senaste åren har jag några gånger reagerat eller ställt mig bakom andra som reagerat på saker som hänt i sociala medier, som vi upplevt varit över gränsen. Tre gånger har jag själv eller med andra gjort saker som lett till att personer fått allvarliga samtal med chefer eller liknande. En gång handlade det om en som öppet i en grupp på facebook började diskutera med en patient kring en episod som hänt när hen var inlagd. Personen gav också uttryck för åsikten att det modiga och rätta är att gå långt ut i skogen och se till att dö, om man nu vill ta livet av sig. Till skillnad från att söka hjälp i psykiatrin då, som framstod som fegt och gnälligt. Det bröt mot flera saker och jag tyckte att hens chef måste veta dels att det finns någon som beter sig opassande, bryter mot tystnadsplikten och har en inställning till hjälpsökande som är väldigt problematisk. Och dels tyckte jag att chefen skulle få reda på vad det är för bild hen gav av vården på deras avdelning, för det blir ju som en sorts anti-reklam med personal som skriver såna saker. Och det var bara att klicka på personens profil så fanns det helt öppet var hen jobbade, hen brukade posta inlägg och tagga platsen när hen gick på ett pass. Jag är inte hens facebook-vän, och jag kunde se det.

Det som skrevs gjordes utanför arbetstid och utanför arbetsplatsen, men hens uttalanden var i rollen som vårdpersonal, på en specifik avdelning, till och med i förhållande till en specifik patient. Och eftersom arbetsplatsen var angiven så upplever jag det som tydligt att det hen gjorde förutom att uttrycka ofattbara åsikter om självmordsbenägna, var att förmedla att om man som självmordsbenägen söker vård på den här avdelningen riskerar man att möta någon som tycker att man borde vara modig och gå ut i skogen och dö. Jag gissar att det är en reklam som chefer i vården inte vill ha för sina avdelningar, dels för att det är dålig reklam, och dels för att jag fortfarande klamrar mig fast vid tron att chefer för vård faktiskt vill ha en vård av såpass bra kvalitet att den inte avskräcker folk från att söka sig dit.

Men ska man inte få ha vilka åsikter som helst, säga vad man vill, ha ett privatliv? Det var ju inte på arbetstid, inte i tjänst?

Man får inte bryta mot tystnadsplikten även om man gått hem från jobbet. Det finns lagar som reglerar det. Den gäller inte bara på arbetstid. Och om hen skulle vilja ge uttryck för sina uppfattningar om självmordsbenägna på sociala medier, så skulle det vara ok om hen gjorde sig anonym. Det finns många möjligheter att vara anonym i sociala medier, det skulle inte vara något problem att skaffa ett sånt utrymme i sitt privatliv, där man kan skriva haranger om hur hemska, gnälliga och fega patienter är, utan att det kopplas till ens namn och yrkesroll, eller den arbetsplats man jobbar på. Det skulle vara en annan sak då. Inte precis ok i mina ögon, och inte precis bra för psykiatrins rykte som helhet, men trots allt inte lika allvarligt.

De andra två gångerna har det rört sig om twitter, som är en mycket mer öppen plats. Som ett torg ungefär. Fast på nätet. Jag vet att det är bedrägligt, att man lätt kan känna det som att det är ett privat rum. Man pratar med såna man känner som man vet var man har, och litar på att de förstår vem man egentligen är och menar. Men så många andra kan höra. Ska man då inte få säga vad man vill? Vara privat? Skämta rått om man känner för det? Posta selfies? Ska det vara andra regler för dem som jobbar inom vården än för andra människor? Är inte det taskigt och orättvist?

Väljer man ett arbete där man använder sig själv som person som arbetsredskap och där förtroendet för en som person är viktigt, så är det ju ett val, och vad man då gör i sitt eget namn på öppna platser som twitter kan påverka förtroendet för en. Fast trots allt tycker jag att det mesta som twittras om privata saker av personer som jobbar i vården är helt ok. Jag tycker det är skönt att höra om vardagliga saker, att vi kan se varandra som människor trots allt, inte hela tiden ha den där indelningen i patient vs personal, som om det skulle göra oss till helt skilda saker.

Men ibland skrivs saker som går över gränser. Båda de gånger jag varit del av något som lett till att någon har fått ett allvarligt samtal med chefen har det handlat om läkare. De har varit öppna med sina arbetsplatser, postat selfies där de utan problem gått att identifiera, och faktiskt har de saker jag reagerat på postats från arbetsplatserna. Parallellt med tex bilder där de poserar i vit rock, tagna i sjukhusens lokaler.

Kan man vara privatperson då? I vit rock, i sjukhusets lokaler? Såklart kan det finnas privat tid under arbetstid, och privata tankar. Men kan man i det sammanhanget räkna med att bli hörd som att man är privat, inte representant för vården?

Tänk igen på det där jag skrev förut om personen som var berusad på ett torg nära mig. Att det handlade om tre saker: att det skedde utanför arbetstid, utanför arbetsplatsen, och att han inte hade på sig sina arbetskläder eller något annat som markerade att han var vårdpersonal. Dessa har gjort olämpliga saker på sin arbetsplats, i sina arbetskläder, med massor av markörer på att de är vårdpersonal. Blir det ok och privat och utanför de krav som finns med yrkesrollen om man lägger ut det på twitter istället för att tex säga det i väntrummet? Kan man förvänta sig att bli hörd som privatperson och inte praktiserande läkare, om man bara sett till att skriva i sin presentation att man twittrar privat, trots att man har läkarrocken på sig?

Jag skrev på twitter häromdagen att det man inte kan tänka sig att göra i ett väntrum ska man som vårdpersonal nog inte göra på twitter. Det var en operfekt liknelse och jag fick veta att det väl måste vara ok med bröllopsbilder på twitter även om man aldrig skulle gifta sig i ett väntrum. Och ordvitsar och musik skulle visst inte vara ok i väntrum, och det måste väl få vara ok på twitter? (Jag har minnen av att jag hört både ordvitsar och musik i väntrum, utan att uppleva det som opassande eller förtroendesänkande.)

Låt oss säga såhär istället då: Det man inte kan tänka sig att göra på ett tog iklädd sin läkarrock eller andra arbetskläder, ska man nog låta bli att göra på ett twitterkonto om man är öppen tex med att man är läkare, var man arbetar, postar selfies från arbetsplatsen eller liknande. Och de (förmodligen få) saker man inte kan tänka sig att göra på ett torg iklädd sina vanliga privata kläder, av anledningen att det skulle skada vårdens förtroende om någon patient eller anhörig (nuvarande eller blivande) såg en, det ska man nog inte göra under sitt eget namn i sociala medier.

Vad man gör anonymt är en helt annan sak, då har man plockat bort mycket av den grund som gör att man läses som en representant för en viss vård. Det är en möjlighet som alltid finns. Det finns också låsta konton, privata konversationer, slutna facebookgrupper, sms och en massa andra möjligheter att ge uttryck för vad man än kan vilja ge uttryck för. Utrymmen för privatliv som faktiskt är mer privat, och kanske passar bättre på andra platser. Platser som inte är som ett torg. Inte öppna för allmänheten.


Vill tipsa om funkisfeministens inlägg som handlar om samma område:

• Även på Twitter blir läkaren symbol för sanningen
• Vill du bli skämtad om när du är som mest sårbar?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Vad skiljer mig/oss från någon annan?

Här kommer ett gästblogginlägg från en person som vill vara anonym, och som sedan ungefär ett år tillbaka har diagnosen DID.

Inlägg från tidigare gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik.

Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)


***

Det som skiljer mig/oss från andra som inte har detta system, det är inte att jag är flera. Alla har delidentiteter. Inte är du likadan överallt? Du är på ett sätt hemma, på ett sätt som kollega, på ett sätt med dina vänner och på ett annat sätt med din partner. Det är därför det kan vara svårt att hitta en roll som passar in när du länkar samman olika människor du känner. Hur bör jag vara nu?

Skillnaden mellan mig/oss och de andra är att jag tvingats överleva outhärdliga situationer sedan jag var barn. Överleva och samtidigt kunna fortsätta vardagen som kommer, finnas i bra stunder utan att behöva minnas det outhärdliga. Skillnaden mellan mig/oss och de andra är barriärerna. Barriärerna mellan dessa roller, delpersonligheter. Mina jag går inte hand i hand, vi kan inte relatera till varandra. Därför blir tiden diffus och jag föds på nytt hela tiden.

Jag kan födas in i ett samtal och inte förstå hur jag hamnade där och behöver lyssna till min röst för att förstå var jag ska fortsätta. Ofta säger jag att jag är tankspridd och inte minns vad jag nyss sa, att jag tappade bort mig. Jag kan säga det med en röst som inte känns som min. Ibland försvinner minnet av det iväg.

Jag (min kropp) gråter andras tårar och känner andras rädsla. För jag klarade inte av att vara jag när jag blev rädd för många år sedan, någon annan fick min rädsla och den delen har frusit i tiden.  När den delen kommer fram är den precis som den var då, den blev aldrig vuxen. Och det finns många delar inom mig som aldrig blev det.

Detta har varit en överlevnadsstrategi. När ett barn växer upp behöver barnet skapa sig en identitet. När jag växte upp störde något den utvecklingen, hemska trauman, och därför var jag tvungen att separera delar av min identitet ifrån varandra. Det var livsavgörande då. Men det är ett mönster som inte längre fyller samma funktion. Delarna som frusit i tiden är ständigt närvarande. Jag vet inte varför någon triggas igång av ett ord, en rörelse, en plats. Varför en skräck kan väckas eller en undertryckt ilska. Och när min kropp uttrycker dessa känslor finns inte min/mina vuxna del/delar närvarande och kan ta hand om det.

Vissa delar av mig har utvecklats och andra inte. Beroende på vad som behövts. Vissa delar har enstaka funktioner, som att ta sig ifrån stressiga situationer åt oss andra. Eller att få i oss mat. Andra delar har fler funktioner, kan vara lekfulla eller blyga. De delar som inte är lekfulla brukar förakta de lekfulla delarna. Jag mår inte bra när jag ser på Disney eller håller i en nostalgisk leksak från förr. Jag blir inte barn på nytt. För de barn som finns inom mig är jag rädd för, de bär på så mycket sorg, skräck och skam. De är frusna i tiden.

Det yttrar sig inte så dramatisk som många tror. Det är inte som på film. De flesta märker nog ingenting alls på mig. Just för att de träffar en fullt fungerande del. Och vi vill hålla oss hemliga för de flesta, de delar som tar över försöker spela med. Du har kanske bara träffat en del av mig. Eller så har du mött fler utan att veta om det. Märker bara att jag är tystare än vanligt, är lite disträ eller skrattar mer än vanligt. Och så är ju de flesta människor. Men deras jag går kanske hand i hand.  Kan relatera, vill relatera. Mina jag kan känna empati för varandra men också hata och vara rädda för varandra. Vissa delar är arga på mig då jag skriver nu, andra uppmuntrar mig. En del kan slå mig för att en annan del ber om mat.

Kliniskt sätt heter rehabiliteringens sista steg: integrering. Med andra ord, mina delar behöver ta varandra i hand och samarbeta, vilja lära känna varandra. Våga vara nyfikna på varandra.

Det syns inte lika mycket utanpå, som det känns inuti. Det är ständigt ett krig när vi ofta vill olika. I alla mina val (apelsinjuice eller äppeljuice? Ta bussen eller gå?) behöver jag ta hänsyn till många andra individer. Vi samtalar ibland med varandra via skrift. Det kan se lustigt ut, kan förstå att det kan låta lustigt också. Våra handstilar skiljer sig och likaså våra ordval.

Det som kan vara jobbigt är omgivningens ovetskap om hur det kan vara. När en myndighet eller vårdperson tror att jag mår bra för att delen den träffar gör det. Det är ju det som får mig att fungera, det som i alla fall gjorde att jag fungerade tidigare trots den ständiga stressen och anspänningen. Eftersom jag inte kan forcera fram en del som bättre kan förklara hur det känns, måste jag i princip manipulera fram en känsla för att bli trodd. Jag måste manipulera för att inte verka manipulativ. Ironiskt helt klart. Det räcker inte med att jag berättar hur det kan vara. Och dessutom är vardagen och tiden så diffus att det är svårt att beskriva.

Och kroppen är densamma. Kroppen upplever samma ständiga anspänning då den får bära på väldigt många individer med många olika starka känslor och upplevelser av vår historia. Mitt psyke klarar sig betydligt bättre för att den är splittrad, än vad min kropp orkar bära på en hel familj.

/Anonym

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Förslag på användbar replik (till chefer ansvariga för Malmös psykiatri, och andra).

Vet att jag skrivit liknande saker förut, men behöver skriva det igen. För att jag är så frustrerad. Det här. Vad jag önskar att cheferna egentligen sagt. Det var väl uppenbart i förra inlägget att jag inte var så nöjd med vad de faktiskt sa. Men vad kunde man sagt istället?

Tex detta:

"Vi tar situationen på största allvar, och vill skicka våra varmaste och mest medkännande tankar till alla som drabbats av missförhållandena. Vi följer upp de personer som drabbats värst, och ser till att de får den hjälp de behöver för att handskas med det svek det innebär att bli skadad när man är tvångsomhändertagen och vi är måna om att de ska ha möjlighet att hitta förtroende för vården igen. Vi ser över vad som finns att göra för att patienter lättare ska våga berätta om situationer som skadat dem, och gör vad vi kan för att det varken ska råda en tystnads- eller våldskultur bland personalen på de avdelningar vi är ansvariga för. När problem är strukturella handlar det inte bara om att hitta enskilda personer som inte bör få ha kvar sina jobb (även om det också kan vara aktuellt), utan det är en mer komplex problembild, och därför är det också mer komplext att hitta lösningarna. Det kommer ta lite tid, och vi kommer berätta vad vi gör efterhand, vara transparenta i det. Vi kommer också fundera över vilka särskilda åtgärder som kan behövas i det akuta skedet innan problemen är lösta, så att patienter kan vara så trygga som möjligt och veta vart de kan vända sig om de inte blir bra behandlade, och så att det trots allt ska upplevas som möjligt att söka vård hos oss, även om det i nuläget finns stora brister."


Anledningar till att jag tycker att detta skulle vara bra saker att säga:
→ Man placerar inte problemet i patienters upplevelser.
→ Man tar patienter på allvar, och visar att man är mån om att ta hand om de patienter som skadats, eftersom man ser att man har ett särskilt ansvar för dessa personers mående.
→ Man gör en viss ansats att visa att man har förståelse för maktperspektiv och hur de är extra viktiga när det handlar om tvångsvård, även om man inte går närmare in på detta.
→ Man förstår att det inte är att säga "de flesta gör ett bra jobb" eller visa att man har stor tillit till personalen, som gör att patienter känner trygghet med vården, eftersom det i den typen av repliker blir ett glapp mellan patienters vetskap om att det finns situationer där det inte finns anledning att ha tillit, och chefernas tillit.
→ Man förminskar inte ett problem som många olika personer pratat om som något strukturellt, något ny personal kommer in i efter hand, något som sitter i väggarna. Man gör det inte till något som (i första hand) handlar om enskilda personer som betett sig fel i enskilda situationer.
→ Det finns ett fokus på att vara lojal med patienterna, istället för fokus på att vara lojal med personalen. Den personal som vill patienters bästa bör inte tycka att det är hotfullt med chefer som är måna om patienters mående och trygghet, och om man ändå oroar sig för det, kan man ju visa sin lojalitet med och sitt förtroende för personalen som helhet i andra sammanhang, tex kanske man kan ha ett stormöte med detta syfte. Allt behöver inte få plats i media. Och inte varje gång något oacceptabelt hänt.
→ Man visar att man förstår att det behöver göras saker för att patienter lättare ska kunna berätta om missförhållanden.
→ Man visar att man förstår att situationen är komplex och svår att lösa, att det inte kommer vara enkelt, och att det kommer ta tid.
→ Man visar att man har tankar om att det kan krävas saker under tiden, medan man försöker lösa problemen på djupet, för att skapa en rimlig vårdsituation för patienterna, och också för att öka förtroendet för vården genom att ge bilden att man är mån om patienternas mående.


Skulle såklart gå lika bra att säga något annat, men med fokus på patienterna, och utan att förminska allvaret i situationen. Verkar dock som att cheferna i psykiatrin (i alla fall de som är ansvariga för Malmös psykiatri) har svårt att få ihop något sånt, så det är fritt fram att använda mitt förslag till replik, i alla situationer där den kan vara användbar. Varsågoda.


Texter på bloggen med anknytning till detta ämnet:

• Helgen kom, då hände inget.
• En vård som struntar i hur man mår. Hur ska man kunna börja må ok där?
• Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.
• Larm? Nej, de behövs inte, ni ska ändå inte använda dem.

Och de texter jag länkade till igår också:

• Härskartekniker i psykiatrin. Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Härskartekniker. Hur man kan göra om man inte vill falla in i konstruktivism.
• Snälla. Säg att det är katastrof när det är det.
• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.

Jag skriver detta från ett efter-perspektiv. Många år av terapi och trygga, nära vuxenrelationer har gjort att jag inte längre är uppdelad i flera personer i samma kropp. Jag har kvar tendensen att dissociera som första reaktion på stress och problem men jag vet att jag är samma person. Oftast kan jag ta mig ur mina dissociativa tillstånd genom kontakt med andra och genom att ta hand om mig själv. Men jag minns hur det var och jag vill berätta. Hur det var för mig.

Jag minns det som att jag aldrig var hel men det var inte förrän i tonåren jag började förstå att andra var det. Att det var något som var fel. Mina personligheter skiftade sömlöst när jag var barn. Jag växlade beroende på situation. Rätt personlighet för situationen kom fram utan att jag reflekterade eller såg något helhetsperspektiv och jag tänkte inte på det.  Trodde att alla hade det så. Minnesluckorna dolde jag för andra och för mig själv genom att låtsas komma ihåg saker som jag inte hade en aning om. Jag utgick från andras verklighetsuppfattning och förändrade min efter den. Om någon frågade hur det hade varit hos farmor i lördags och jag inte hade något minne av att ha varit där svarade jag att det var bra och trodde på det själv.

Då tror jag att det var ett fungerande system. Det mest fungerande jag kunde åstadkomma i en tillvaro där jag tvingades leva helt olika liv som inte gick ihop. Olika erfarenheter, förväntningar, normsystem som krävde helt olika handlingar och reaktionsmönster från mig. Jag hade inte kunnat vara bara en då. Jag blev splittrad för att min värld var det. Vad jag minns var alla delar isolerade i sig själva då. Ingen hade kontakt med någon annan del och jag överlevde på det viset, ovetande om olika sidor av mig och olika delar min tillvaro beroende på situation. Mådde dåligt nästan hela tiden utan att förstå varför men det var nog ändå bättre.

Sedan förändrades livssituationen och vissa delar hade inte längre någon självklar arena i mitt liv där det passade att de kom fram. Delar som tagit hand om övergreppen. De försvann ju inte för det utan kom fram vid olämpliga tillfällen istället. Jag var tonåring då, läste i skolans psykologibok om schizofreni och var så rädd för att bli psykotisk. Jag blev inte psykotisk. Jag bara upplevde det som om jag var på väg att bli det när olika delar av mig som alltid varit säkert åtskilda började se varandra och utbyta livserfarenheter.

Min läkningsprocess började på riktigt när jag förstod att det inte var psykos det handlade om utan mina egna livserfarenheter, mitt liv som jag har levt men i olika delar av mig så att det kändes som helt olika människor. Det var inte olika människor, det var jag, men det kändes så. Som flera olika liv. Eftersom jag inte levde olika liv som inte passade ihop längre som jag gjort när jag var barn och hade ett normalt liv och ett övergreppsliv, kom nu en tid när alla delar trängdes i samma tillvaro.

Jag tror inte att någon märkte utanpå att jag växlade för jag var bra på att läsa av situationen och göra det jag borde. Jag fick sällan direkta minnesluckor som ung vuxen men det som hände var att jag plötsligt upplevde det som att jag vaknade upp i någon annans liv. Mitt i en situation kunde jag växla från en del till en annan och se mig omkring, känna mig som en inkräktare i en livssituation som inte var min. Jag hade framför allt tre personligheter som jag växlade mellan. Det var den normala personen, den som överlevt övergreppen och så var det barnet.

När barnet kom fram var det oftast bra, för barnet kom bara fram när det var tryggt. Barnet var den del av mig som inte hade behövt vara med om något jobbigt, som bara var liten och glad och ville leka.

Den normala personen var den som hade gått i skolan och gjort normala saker, planerat tillvaron och blivit vuxen, gjort mitt yrkesval och lärt känna mina vänner. Det var också den som tyckte att alla andra delar förmodligen var psykostendenser och att den var det riktiga jaget medan allt annat skulle bort.

Den som överlevt övergreppen stannade i utvecklingen någonstans i tonåren, antagligen för att övergreppen tog slut då och den inte hade något eget liv att utvecklas i längre. När den kom fram gick ingenting bra. Jag fick overklighetskänslor, kände att jag trillat ner i fel värld, levde (och förstörde) den normala personens liv. Den delen saknade övergreppen och ville helst bara fortsätta utsättas eller dö.

Någon beskrev sitt system som the Borg i Star Trek. Det är ganska träffande. Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig. Diktatorn, armén, civilbefolkningen. Hur länder i krig vänder förtrycksapparaten mot den egna befolkningen. För att skydda, för att hålla gränserna. Interna övergrepp, ingen får vara svag, alla aktiviteter som kan öppna gränserna, som kan ge fienden en
ingång, slås ner med brutalt våld. Mitt system var anpassat för att skydda mig, för att överleva i en övermäktig fientlig värld, men diktaturens grymhet förstörde det som den velat skydda. Fienden invaderar, bränn alla åkrar, förstör allt av värde så att ingenting finns kvar att ta. Det var ett utdraget själsligt självmord.

Det som först hände när jag integrerades var att alla små fragment av den normala, överlevaren och barnet smälte ihop så att det bara var de tre stora enheterna kvar. Inte hundratals avdelade minnessekvenser, jagupplevelser som uppstått i specifika situationer och stannat kvar i dem. Inte den normala personen för jobbet, den normala personen för varje vänskapskontakt, den normala personen för att bråka eller för att städa. Bara en normal person, en överlevare och ett barn. Sedan växte barnet upp och tröttnade på att leka, eller, den normala personen blev mer lekfull och barnet var inte en egen del längre. Att inse att det inte fanns något normalt barn, att det inte fanns någon frisk, oskadad del av mig som inte utsatts för övergrepp var en stor sorg. Att inse att det bara var jag. Alla delar var bara jag och ingen var hel eller skonad. Men det var bra också. Lek och glädje fick en del i mitt vuxna liv istället för att hänvisas till stunder då en barnpersonlighet tog över. Sedan var det bara den normala och överlevaren kvar.

Det blev flera år av inbördeskrig.  Jag satt i min terapi och sa att det var ett problem att jag inte kunde bli av med överlevaren eftersom han förstörde mitt liv. Min terapeut sa att det var ett problem att jag uppfattade det som att den ena delen var normal och den andra skulle bort, eftersom det som hänt överlevaren också hade hänt mig, och överlevarens känslor och tankar också var mina eftersom jag bara var en. En hel. Det bråket varade i år, ibland bara inuti mig, ibland mellan mig och terapeuten.

Vi växlade. Den normala gick hem till en vän men när vi var framme tog överlevaren över. Som att umgås med någon annans vän. Jag mindes fakta, vem personen var, vad vi skulle göra, men det var som om jag sett filmen från någon annans liv. Överlevaren spelade den normala så gott det gick för att det inte skulle märkas att någon annan var där och alienationen var total. Så var det dagligen. Jag kunde växla inom samma dag eller vara i samma del någon vecka i sträck. Jag spelade mig själv.

Problemet som den normala såg det var att den normala fungerade hur bra som helst medan överlevaren orsakade att allt gick åt helvete så fort han var framme. Problemet som överlevaren såg det var att han inte kunde ta livet av sig utan att döda hela systemet. Absurda situationer uppstod. Överlevaren kom till terapin och satt av tiden eftersom han inte hade några problem, inte hade skadats av övergreppen och helst borde dö. Nästa gång kom den normala till terapin och beklagade sig över allt överlevaren ställde till med. Så höll vi på. Vi var överens om att det enda riktiga vore om vi kunde flytta isär. Det var orimligt att två så olika människor skulle dela samma kropp.

Och helt är det inte över. Jag är integrerad nu, många år av läkningsarbete senare, och upplever mig inte längre som två olika personer i samma kropp. Men jag har en sida som förnekar att jag har problem, som mår bra och helst håller sig på ytan. Och jag har en annan sida som är självdestruktiv och hatisk och förstör både för mig och för mina nära. Och så har jag en mjukare sida av mig som vill må bra och vill att andra ska må bra, som vill leva och integrera och finnas i varma nära relationer.

Det svåra nu, efter integrationen, är att jag aldrig vet vilken sida av mig som agerar eftersom alla är jag. Tankarna och känslorna är mina, uttrycken är de samma, känslorna sitter på samma ställen om jag är destruktiv eller kall eller varm och livsbejakande. Det gör att jag ofta upptäcker alldeles för sent att någon jag gjort som jag tänkt var bra för min läkning egentligen kommer från en destruktiv inställning och inte alls är bra. Eller att något jag sagt som jag tänkte skulle föra mig och min vän närmare egentligen kom från ett behov av att stöta bort utan att jag märkte att det var så.

Men det kanske är normalt. Kanske är det så för alla, att man inte helt kan veta sina egna syften och motivationer i varje läge. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig har varit integrerad förr. Kanske är det så, att lyxen i att vara flera personer med viss gemensam överblick är att varje mognadsnivå och varje känslokluster har sitt eget språk och sin egen värld, sitt jagperspektiv, på ett sådant sätt att jag snabbt kunde se att nu är jag ett barn, det här tänker jag för att jag är ett barn. Eller en känslomässigt förstörd tonåring. Då kunde jag navigera lättare, veta hur jag skulle tolka mig själv och ta hand om mig. Jag kunde medla ibland, låta olika behov ta plats och känna igen vilka tankar som var destruktiva och vilka som var konstruktiva eftersom det var så uppenbart vem som tänkte dem. Kanske är det en efterkonstruktion att det var enklare.

Trots att livet på vissa sätt är mer komplicerat som integrerad, trots sorgen i att inte ha någon ren och oskadad del och ensamheten i att den inre hjälparen, omhändertagaren, bara är jag, ångrar jag inte att jag integrerats. Jag hade inget val eftersom överlevaren blev så självdestruktiv men det är inte bara det. Jag är så mycket lugnare nu. Kan sova om nätterna. Allt jag gör drivs inte av ångest längre. Och ensamheten inuti, den som kommer av att bara vara en och att ingen kan trösta någon annan eller ordna svåra saker när allt är övermäktigt, den kan jag bryta nu genom att vara nära människor som finns utanför mig. Jag ser dem och jag ser mitt liv och upptäcker att kriget är över. Nedrustningen kan börja. Alla resurser som har gått åt till gränsskydd och intern repression kan användas för uppbyggande, kulturskapande, nytt liv. Det är svårt att släppa in någon. Det är svårt att anpassa ett själsliv som utvecklats i krig till att fungera och leva i fred. Till att tycka att livet är viktigt, att glädjen och värmen viktig. Lära mig se min natur som en värld att leva och växa i och ta hand om, inte bara som råmaterial för vapenproduktion. Det är svårt. Men det går. Och det är värt det.

/D



*

Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).

Idag efter väldigt många år är det bättre – Vi är sams och vi kan samarbeta som en person. Det gäller att jag lyhörd, lyssnar på alla så allas villkor får uppfyllas. Fast vägen hit har varit väldigt lång och mycket kunskap har fått söka på andra håll och funnit egna vägar att gå. Största hjälpen har varit andra som är som jag är.

Vet inte hur många gånger jag får säga till mitt lilla jag. Det är inte dig vi skrattar åt utan för situationen som blev. När hon tittar fram är jag inte alltid helt förberedd. Tror inte att det går och är möjligt. Förra sommaren mitt under valrörelsen. Det var lite sömn och mycket stress. En kväll där det blev middag hemma och inte på språng någonstans. Satt hon sa ledsen, upprörd ”Vill ha mer cola” närmare en halvtimme. När colan tog slut. Här slutade det med att någon kastade sig i väg till affären just för att köpa henne mer cola.  Mitt lilla jags värld föll i bitar för hon fick inte den sista colan. På samma sätt som ett litet barn på tre år. Hon kan titta fram, som jag sa lite nu som då. Något som är skönt att ingen riktigt runt mig reagerar över att talar som jag vore ett barn, eller försöker trycker in tårarna från där de kom. Ja, jag kan skratta och gråta samtidigt, alltså pendla så snabbt mellan två olika känslor. Mitt lilla jag gråter och jag skrattar utåt för att skydda mitt lilla jag.

En annan del är min tonåring. Hon är rebelliskt och faktiskt enormt destruktiv. När tonåringen tittar fram så handlar det mycket om att förgöra någon annan som har varit taskig emot mig, på så sätt inte respekterat mig. Förgör och förstör. Som den gång en tjej hamnade på psykakuten just för min tonåring sa att hon hade krossat denna bombade brud som inte fattade något. Polisen var inkopplad och de sa mer de kan inte göra något med denna polisanmälan för att jag var ju schizad när jag sa som det var och de la ner hela anmälan.

Värsta eller vet inte alls vad jag ska säga om denna situation överhuvudtaget. Jag minns den inte, men mina närmaste minns den så väl. Vi kan kalla henne tanten. Det var, när tanten toga över mig helt. Har en blackouts på flera timmar. När jag vaknade stod mina närmaste med varsin skur hink, trasa och tandborste. Hela mitt kök glänste och luktade allrent. Det som triggade detta var när romburken som ramlade ur kylskåpet och skvätte gammal rom över nästan hela köket. Tanten kan jag faktiskt be om hjälp av, när det är något som är super jobbigt jag ska göra och behöver någon som kan tala omkull något helt och på så sätt få sin vilja igenom.

Har nog väldigt många fler av dessa situationer men en del av detta är att jag faktiskt inte minns dem. Utan det jag minns är att jag hamnat i soffan och stirrat på väggen och vaknat till på nästan samma sätt, någon annanstans hemma flera timmar senare. Vad som skett vet jag inte riktigt alls eller vem som tittat fram. Vet inte heller om det är just det som skett då.

Många av alla dessa situationer har en sak som är gemensam när jag har blivit utsatt för väldigt mycket stress, rädsla och de som är runt mig inte kan respektera mitt nej och kör över mig helt utan att lyssna på mig.  Följer jag idag rådet, att lyssna på alla delar och då ta med deras viktigaste villkor när jag försöker överleva situationen som är för mig totalt ohanterbar. En situation som många omkring mig kan se som helt obetydlig och något som en vuxen ska klara av.

Jag lever idag ett rätt intrigerat liv med ett jag. Inga blackouts. Ett väldigt ostressat och okomplicerat liv. Måste leva med så lite stress och mest helst ingen press mot mig som person alls. Just för att skydda mig så jag inte faller i bitar. När någon del börjar visas sig så vet jag efter alla år- det är okej ta time out och säga ”jag har migrän och kan inte”. Samhället kan inte ta endast orden ”kan inte” utan många gånger kräver en förklaring till varför jag inte kan. Så de får ta att jag får migrän, magsjuka, råkat dubbelboka mig, etc… Helt vad som ses som vuxet och passande för situationen.

På allt detta så har jag kommit dit där jag faktiskt säger upp vänskapen. Utan att direkt förklara varför. Jag vet att de inte förstår och kommer heller aldrig förstå. Då det jag har med mig, så litet förhandlingsutrymme som möjligt är det bättre att låta vänskapen få rinna ut i sanden än förklara varför. Det jag mötts av är att man inte kan ha fler jag än ett jag. Det är ett psykologiskt påhitt eller att jag inte ”ser ut att vara en sådan”. Varför ska jag ha dem i mitt liv när de inte respekterar mig och mina delar, så ja bättre att gå vidare i mitt liv än behålla den vänskapen som är för mig destruktiv.

Har inte heller alltid blivit taget på allvar inom psykiatrin. Bland de första mötena när detta bubblade upp till ytan blev jag mer förhörd än utfrågad kring schizofreni. Så var det så långt borta från schizofreni som det gick att komma. Här har jag vad jag har förstått vilken tur att de som jag mötte inom psykiatrin hade någon form av kunskap kring dissociation, så de kunde acceptera detta fast de inte riktigt trodde på just multipla personligheter.  Min psykiatriker jag har idag, accepterar, tror på detta, har kunskap kring detta och ger mig hjälp, ger alla min delar stöd. Kommer med bra råd, tankar och tips. Hen säger att jag har varit med om så mycket i mitt liv och att det inte är något konstigt att jag inte minns och att jag dissocierar istället för att minnas.

Jag har haft fuges, alltså när jaget stänger ner helt och försvinner ovanför mig själv. När jag lättat helt är det svårt att hålla kontakten med kroppen. Idag efter många år i terapi så vet jag när detta kommer att ske. Däremot har jag stått på mediciner som har triggat detta, men då har jag kunnat ha kontakt med min kropp och kunnat titta igenom ögonen och styra kroppen.

Innan när jag försökte leva mitt liv som ”normal”, så trodde jag genom att det var vardag för mig, att alla såg livet som de tittade på teve som de inte fick vara med i. Idag lever jag så att jag är med i teve och strävar inte heller efter vara ”normal”.

Är så tacksam över att jag faktiskt inte minns vad jag har varit med om. Ser mig som jag har någon gång i livet fått dra vinstlotten. För jag vet vilket liv det medför om man minns. Det kallas för att jag har dissociativa minnen, det lilla jag minns eller när jag berättar om något, så får jag allt detta andra som är kring minnen, rörelser, tonfall och känslor men jag vet att jag har varit med om det. Men samtidigt som minns jag inget, utan bättre beskriva det som minnet jag har när min mamma blev medvetslös när jag var kring tre år. Ser minnet som svartvita foton där jag inte är med på fotot samtidigt som jag vet att skulle ha varit med. Tänker inte gå in mer på varför mina delar finns men jag respekterar dem och är tacksam över att de håller i minnena åt mig. För om jag mindes allt skulle det bli ohanterbart för mig att leva med.  Även de jag har kommit i kontakt med inom psykiatrin och vad de har sagt håller jag hårt i, att inte försöka pressa fram minnena.

De finns inte, mina minnen för en enkel anledning – handlar om att överleva. Det är vad just mina delar finns, för att jag ska överleva. Idag får jag äntligen leva. Något som jag inte hade fått uppleva om jag inte haft dissociationen som ventil och som jag ser det idag när jag splittar – mina delar har kommit till räddning när jag inte har klarat av ta mig från A till B.

Kanske ska förklara det som se det hela som Borg kollektivet i Star Trek. We are Borg. We are one.  När detta kollektiv rasar samman så blir det ett destruktivt kaos med många individuella personer som har många egna viljor. Då förgörs Borg kollektivet.

/We are Fallen. We are one.


*


Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:

• Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.
• Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Glad påsk, 7 cups of tea och lite annat.

Hej. Och glad påsk!

Jag är tillbaka från pausen nu. Jag har ändrat om lite på sidan, i layouten. Jag hoppas det inte ska vara till besvär. Jag blev bara så trött på det som var. Så det fick bli nytt nu.

Jag har varit lite på 7 cups of tea nu under fastetiden. Som jag sa att jag skulle. 7 cups of tea är en sida med lyssnare, där man kan söka någon som vill lyssna, eller vara en som lyssnar. Det är ideella krafter, och nog väldigt många olika sorters människor som finns där. Det är ingen organisation som står bakom eller så, det är inte som de vanliga jourlinjerna. Kanske att det är lite mer otryggt därför. Det finns ingen som egentligen går i god för att lyssnarna är bra, även om det finns funktioner för att anmäla den som beter sig illa och liknande.

Och samtidigt finns det saker som är lite mer trygga där. Som att man kan välja vem man vill prata med, klicka sig runt och läsa människors presentationer innan man vågar klicka sig vidare till ett samtal. Det går att prata med samma person flera gånger. Man vet liksom vem som svarar. För mig har det varit en brist med de vanliga jourlinjerna, att det varit lite för läskigt att slänga mig ut i att börja prata med vem som helst. Ok att det brukar finnas någon form av organisation i grunden, och ok att det brukar vara organisationer jag litar på, men det är inte samma sak som att det är möjligt att spontan-känna tillit till den som svarar.

Det är lite lättare att få välja vem man ska prata med, kan jag tycka. Även om man ju inte vet hur den är att prata med efter att ha läst några raders presentation heller. Men man får välja. Och funkar det inte kan man välja nån annan. Och det finns alltid någon där. Det är inte som de hjälpchattar som stänger kl 22. Det finns någon där när allt gör ont, när det än råkar bli. Det finns inte så många lyssnare som kan svenska än, men några är vi.

Jag ville prova att vara där, se hur det kändes, hur jag funkade i det. Och jag gillade det. Jag stannar. Jag är inte där dygnet runt, och inte ens ofta. Jag försöker uppdatera i min profil där så det går att veta när jag finns där. Men annars går det alltid att skicka ett meddelande när jag är offline, så svarar jag sen, när jag ser meddelandet.

Jag skriver inte detta så mycket för att göra reklam för mig själv. Men kanske för att göra reklam för 7 cups of tea. Jag gillar konceptet. Och som sagt.. det finns inte så många som pratar svenska där än. Så om du sitter och tänker att det kanske kunde kännas bra att vara en lyssnare, så kanske du ska testa? Du behövs.

Ps. Det kommer ett lite mer seriöst och normalt psykiatri-blogginlägg alldeles strax, vill bryta pausen med att skriva nåt bra, inte bara säga hej. Fast ville börja med att säga hej.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Efter debatten om Quick har det upprepats som ett mantra, både här och där. Detta att det inte finns något vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Snart är det så många med så mycket auktoritet som sagt det att det nog kan anses vara skäl nog att tro att det är en sanning. Men är det så enkelt? Svart eller vitt?

Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att man medvetet blandar ihop saker i debatten. Att det är möjligt att i suggestiv terapi skapa falska minnen görs ofta till bevis för att man inte kan tränga bort svåra saker. Vilket faktiskt är två helt olika saker, där sanningshalten i den första faktiskt inte alls har något bevisvärde vad gäller den andra.

Förutom att det används såna fula retoriska trick som människor missar att genomskåda, tycker jag det kan vara värt att fundera lite över vad som räknas som vetenskapligt stöd. Om man med vetenskapligt stöd menar genomförda och korrekt kontrollerade experiment som är möjliga att upprepa med samma resultat, kommer det alltid vara problem att få vetenskapligt stöd för något som rör trauma. Av den enkla anledningen att man inte kan experimentera med människor på ett sätt som traumatiserar dem. Det skulle vara djupt oetiskt.

Själv tycker jag det skulle vara rimligt att kliniska erfarenheter gavs större tyngd, men det är väl för mycket att hoppas på nu i svallvågorna efter Quick-skandalen där klinikerna gjorts till de ansvariga skurkarna. Att nu påstå att de som behandlar traumatiserade kanske har erfarenheter av hur minnen av trauman kan fungera, både vad gäller om de går att tränga bort och om de i så fall går att återuppväcka, går väl inte så bra ihop med synen att kliniker är potentiella skurkar som ska misstänkliggöras.

Jag blir lite trött av allt detta svart-vita. Allt detta som är antingen-eller. Det finns säkerligen kliniker som likt Quicks behandlare beter sig på oförsvarbara sätt, som skapar falska minnen och gör människor illa. Men det finns också kliniker som är varsamma och som har kunskaper baserade på möten med traumatiserade, som man kunde värdesätta.

Även om man bortser från motsättningen mellan kliniska erfarenheter och psykologiska kontrollerade experiment är det inte riktigt sant att det inte finns vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Forskningsläget som det är nu är inte så tydligt. De experiment som gjort pekar i olika riktning, och de forskare som finns har rätt olika åsikter om läget.

Vill du ha en lite mer nyanserad bild kan jag rekommendera Vetandets världs program För och emot bortträngda minnen.

Vill du inte ha en mer nyanserad bild tror jag du kan fortsätta upprepa mantrat om att det inte finns något vetenskapligt stöd ett tag till. Ingen lär reagera. Det är där vi är nu. Det har väl inte precis så stor vetenskaplig tyngd, men jag tror det kan ha samma effekt som att be ett visst antal Ave Maria efter bikt. Om vi kollektivt säger det tillräckligt många gånger kanske det gottgör de fel som begåtts mot Quick, och kanske också mot andra?

Ska vi däremot komma vidare och inte riskera att göra misstag som grundar sig i en eller annan felaktig syn på traumatiska minnen skulle det kanske vara bättre om fler sysslade med att förmedla mer nyanserade bilder av forskningsläget.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Första natten i en säng på psykakut. Jag är aldrig så ensam som då. (Och jag fryser så. Avklädd allt).

Någon undrade hur det egentligen känns att bli inlagd för första gången. Första natten. Jag är aldrig så ensam som då. Inte bara första natten den första gången, utan första natten varje gång jag varit inlagd.

Först. Blir man inte LPT:ad måste man ta beslutet att vilja bli inlagd. Att åka till psykakuten. Helst ta beslutet tillsammans med öppenvårdskontakterna, om man har såna. Det steget är en enorm tröskel. Har alltid varit. Att bestämma sig för att nej, det går inte längre. Nej, jag måste ge upp nu, för annars kanske det går åt skogen på ett sätt som inte är ok, inte hanterbart, jag kanske förlorar mig helt. Sen. Det handlar om timmar i väntrummet på psykakut. Det finns inget där. Träbänkar. Förhoppningsvis en vän som sitter vid ens sida. Förhoppningsvis bara några andra som tomt, trött tittar framför sig, väntar. Kanske någon som är orolig, som går runt runt. Kanske finns det någon att bli rädd för, någon som gör att man inte vågar slappna av. Och i vilket fall. Ångesten gör alltid det omöjligt. De där timmarna är hemska. Sekunderna släpar sig fram. Om en minut är en evighet, hur lång är då en timme? Tre timmar? Drygt fyra?

Sen. Läkarsamtalet. Jag har faktiskt nästan bara bra erfarenheter från psykakut. Visst, jag har skickats hem med bara några tabletter några gånger. Men de brukar ta sig tid. Försöka få en riktig bild av situationen. Lyssna. Någon gång har det varit katastrof, som när jag träffade en läkare som i stort sett inte förstod någon svenska, och som kompenserade det med att le så brett han kunde hela tiden. Det var  galet. Men för det mesta. För det mesta tycker jag att de varit bra. Ändå. Det. Att öppna sig, att berätta, att släppa in en helt främmande läkare i allt det som behövs för en bedömning. Det känns som att bli dissekerad, som att skala av sig sin hud, som att bli skör och avklädd på ett sätt som inte går att säga. Och där. Det finns ett hopp. För anledningen till att jag är där har alltid varit att det inte längre går. Inte ensam. Och där, med läkaren, där går jag med på att skala av mig min hud för att det ska finnas en chans. Att slippa. Att inte längre klara det som är omöjligt, att inte vara utelämnad till mig själv när det inte håller. Det är att lägga mitt liv i en annans händer, det är att bli bedömd, att saker ska vägas hit och dit. Är mitt liv värt att rädda, är det frågan? Vad är annars frågan? Om jag ska bli trodd, om det jag säger är ohanterbart ska bli bedömt som för tungt att klara ensam?

Allt bedöms. Om jag har rena kläder, hur många ord jag använder, om jag undviker ögonkontakt, hur kroppshållningen är. Allt. Det handlar inte om att säga saker som ska värderas. Det handlar om att allt ska bedömas. Jag ska bedömas. Under huden. Långt in i mig. Dit ska de ha tillträde. De som bedömer, som avgör, som bestämmer om jag ska få deras hjälp.

Sen. Att bli visiterad. Få fickorna tömda, väskan genomsökt. Att bli fråntagen det mesta. Halsbandet, pennorna, pengarna, skärpet. Jag får ett skåp, en säng. På psykakut luktar det alltid av desinfektion. På psykakut låser de alltid in mina saker i mitt skåp, det är personalen som har nyckeln. De sakerna jag fått behålla alltså. De andra. De låser de in på ett annat ställe. På psykakut mår jag alltid för dåligt för att orka be någon låsa upp mitt skåp, jag får mina saker igen när jag ska därifrån. Inte ens tandborsten orkar jag be om. (Inte ens att få mat, hur hungrig jag än är).

Det är alltid delat rum. Jag vet inte om det finns andra sorters rum där, på psykakut. Men jag har alltid delat med någon. Det brukar ha blivit kväll när jag kommit så långt som till att få en säng. Jag brukar vara så trött. Vännen som var vid min sida i väntrummet, som gjorde att det trots allt gick att uthärda, gick hem. Alla människorna är nya, okända. Om de andra patienterna vet jag bara att de mår jättedåligt. Om personalen vet jag bara att vissa vill mig väl, och vissa är helt likgiltiga och använder sin makt på sätt som gör mig illa.

Nej. Första gången jag var där visste jag inte det. Allra första gången var annorlunda. Det var någon som såg till att jag kom dit, det var inte mitt val, jag var inte förberedd. Jag visste inte vad slutenvård var. Jag var livrädd. Ändå. De gångerna jag kommit dit efter det. Det har inte varit så stor skillnad. Inte där, den första kvällen. För det som är, är att allt är ovisst. Jag vet inte vem jag behöver vara rädd för, så jag är rädd för de flesta. Jag är helt tom av ansträngningen att ha tagit mig igenom väntan, läkarsamtalet, att bli avklädd min hud. Och sen, att bli avklädd de flesta av mina saker, de människor jag visste något om, de rum jag kände mig hemma i.

Det är så ensamt. Som att allt blivit avklätt, och jag vet att det är en öppning, att hudlösheten är en öppning. Men för vad? Det finns ett hopp, det finns en skräck, och den första natten vet jag ingenting. Jag går och lägger mig för att jag inte orkar förstå vad jag annars borde göra, inte orkar förhålla mig till de andra människorna. Någon i personalen kommer och tittar till mig. Hela tiden kommer det någon, öppnar dörren, tittar, går. Avklädd väggarna. Avklädd ensamheten. Avklädd allt mitt liv utanför var.

Det luktar alltid desinfektion där, och det finns ett plastöverdrag under lakanet. Det prasslar om man rör sig, lakanet glider runt på det. Filten är alltid för tunn, hur jag än gör finns det inget sätt att bli varm, att bli skyddad, att använda den som hud. Allt är avklätt. Och där. Jag är så ensam där. Jag är så rädd. Jag vet inte. Om jag kommer bli skadad eller hjälpt. Om mitt liv inte går att rädda. Kanske är jag hopplös?

Jag får tabletter, jag får alltid tabletter där, och tar alltid tacksamt emot dem. Första gången var det som nåd, en mjuk tomhet att försvinna bort i. Senare. Senare hade de inte lika mycket effekt. Ångesten och ensamheten har kunnat slå igenom dimman. Vakenheten har kunnat bryta igenom. Ändå. Det finns ett hopp där. I att vara avklädd allt, i att ha tagit steget bort från allt det mitt vanliga liv var, i att ha gett upp det som inte gått att klara ensam. Och det finns en utandning i att äntligen ha kommit förbi. In. Att mitt liv blivit bedömt som värt att försöka rädda.

Inte som att allt är lugnt, frid och fröjd. Bra. Nej, det är katastrof. Såklart är det katastrof, annars hade jag aldrig varit där, annars hade jag aldrig fått stanna. Men den första kvällen, den första natten. Jag brukar sova då. Det finns en lättnad där. I att ha kommit dit. Jag sover oroligt. Vaknar varje gång de öppnar dörren, tittar på mig. Vaknar när den jag delar rum med inte kan vara lugn, ligga kvar. Men jag somnar igen.

Jag är så ensam där. Den första natten. Jag fryser alltid. Jag är avklädd allting. Och filten jag virar in mig i kan inte värma, inte skydda. Men det finns något där. I ljudet av sandaler som går fram och tillbaka i korridoren. Att vara utelämnad och hoppas att det är till något gott.

Sen. Sen blir det ett helvete igen. För det mesta redan morgonen efter. Men där. Första natten. Jag är livrädd, och det finns ett nyfött hopp, en svag strimma som bryter igenom. Som säger att kanske. Kanske kan jag bli hjälpt här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Fördomsbaserad vård.

Ibland tappar jag bort mig i era ord. Gör dem till mina, tror på dem, försöker organisera min förståelse av mig själv utifrån det ni säger. Som när jag faller in i att tro att det finns ett samband mellan hur mycket jag faktiskt förstår av mina problem, hur korrekt jag tolkar mina symptom, och hur hög grad av funktion jag har. Som att "total förståelse" skulle betyda "helt fri från symptom" och att jag kanske inte fattar något alls, eftersom jag nu har så låg funktion, så mycket problem.

Helt ärligt vill jag mest dunka mitt huvud i en vägg tills jag får ut dem igen. Orden. De där uppfattningarna, den där sortens idioti som bygger på fördomar. Den där makten som används för att försöka trycka in mig i de förutfattade meningarna som bestämmer hur jag kan vara, får vara, hur jag borde fungera. Den fyrkantiga förståelsen av världen som inte är anpassad efter verkligheten utan efter förenklingar.

Såhär är det: det finns inget helt tydligt samband mellan förståelse och funktion. Till viss del kan högre förståelse leda till högre grad av funktion, för att förståelse kan ge chanser att handskas med problem på ett annat sätt än om man inte förstår dem alls. Men det räcker inte med förståelse, och även om man har bra förståelse och bra verktyg för att handskas med sina symptom, så kan man ha problem. Att jag vet hur jag fungerar, hur mina problem ser ut och vad de beror på betyder inte att det omöjliggör att jag mår så dåligt som jag gör, har så låg grad av funktion som jag faktiskt har. Jag ljuger inte då, när jag förklarar hur dåligt jag mår, försöker göra det tydligt.

Det betyder inte heller att jag missförstått allt, att det är ett misstag att tro att jag förstår så mycket jag fått för mig att jag förstår, och att min låga grad av funktion handlar om att jag agerar och gör val utifrån en felaktig förståelse av problemen. Det blir ofta så. Som att ni bara kan tänka er att tro på den ena halvan. Antingen mår jag så dåligt som jag säger, eller så förstår jag så mycket som jag ger sken av att förstå. Som att båda inte kan vara sanna, som att det skulle vara omöjligt. Som att förståelsen skulle ge mig mer förbättring än såhär. Det finns inget så tydligt samband. Man kan ha väldigt mycket erfarenhet av sina problem, teoretisk kunskap, självinsikt, sjukdomsinsikt, och andra sorters förståelse, men ändå ha problem. Ändå må så dåligt att inget alls fungerar. Ni måste förstå det. Även när världen är som den är nu, bär på värderingar så präglade av makten som ligger i att göra medvetna val, som säger att ansvaret ligger hos oss själva, i vår vilja, i våra försök att komma vidare. Ni måste förstå att det inte räcker, inte alltid, inte om man har stora problem. Man kan må så väldigt dåligt ändå. Hur mycket man än förstår. Hur goda val man än gör.

Ni måste sluta hålla på såhär, blockera möjligheterna till hjälp med fördomsbaserade bedömningar. Det håller inte. Det finns inget tydligt samband mellan förståelse och funktion när vi pratar om psykiska problem, men jag skulle tro att det finns ett tydligt samband mellan att utgå från fördomar, och att skapa en vård som inte blir särskilt bra för patienterna. Kanske skulle vi fokusera på det sambandet istället, försöka skapa en vård som är lite bättre än så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Förtydligande.

Fick en fråga om jag kunde förtydliga kring vad det förra inlägget handlade om. Ge ett exempel eller så. Och jag har gått och tänkt lite på det.

Tror jag oftast hör stigmatiseringsargumentet när det handlar om diagnoser. Tex "Det är stigmatiserande för barn att få en psykiatrisk diagnos" (och därför borde vi vara mer restriktiva) eller "det blir stigmatiserande för barn som har problem att bara känna sig fel och inte kunna få de förklaringar och den hjälp en diagnos innebär" (och därför borde alla barn med problem ha rätt att bli diagnosticerade). Det kommer upp när det handlar om diagnoser på vuxna med, och ibland i andra sammanhang. Men just det här med barnen är ju så laddat. För vem vill stigmatisera ett barn? Och framförallt: vem vill stigmatisera ett barn som redan har problem?

Det blir svårt att säga emot stigmatiseringsargumentet, om man inte vill framstå som osympatisk. Alternativt finns möjligheten att säga emot det, men då blir det i form av "Det är stigmatiserande att få en diagnos" "Nej, det är stigmatiserande att inte få det". Ni vet, som när man var liten. Den ena säger ja och den andra säger nej, och så kan man hålla på så, i oändlighet. Så jag upplever stigmatiseringsargumentet som att det för det mesta används som antingen ett sätt att få andra att inte våga säga emot, eller som något som får diskussionen att avstanna i ett meningslöst bollande av ja och nej.

Och kanske tycker jag att det blir ett trick och ett dåligt sätt att få fram något alls, för att det är så relativt. Jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att få en diagnos. Och jag tror att det är sant att det kan vara stigmatiserande att inte få en diagnos. Det beror på sammanhang. Och om det nu är kring diagnoser stigmatiseringsargumentet kommer upp, borde vi kanske lyfta blicken en smula, och framförallt lyfta samtalet och diskussionen från det meningslösa polariserandet. För det går nog inte att slå fast om det är stigmatiserande att få en diagnos eller om det inte är det. Det är nog både och. Och om det blir det eller om det inte blir det beror nog på andra saker. Sammanhang. Används diagnosen för att stämpla någon som annorlunda och dålig, och inget mer än så? Är diagnosen något som öppnar för möjligheter att få hjälp, att hitta förståelse, och kanske hitta andra med liknande problem, människor som gör att man inte behöver känna sig så ensam i sitt avvikande? Vad är det som gör om en diagnos är en möjlighet eller en börda, och vad kan vi göra för att handskas med diagnoser på ett sätt så att det inte blir till skada för dem som får dem, utan till hjälp?

Jag tror jag önskar mig bort från stigmatiseringsargumentet, in i något annat. För jag tror det ligger något annat bakom, och att det kan vara viktigt att prata om. Jag tror att stigmatiseringsargumentet kan blockera samtal, diskussioner och möjligheter att ta oss framåt. Och samtal om stigmatisering kan vara vettiga och viktiga. Men kanske är det sällan vettigt eller viktigt att hamna i diskussioner kring om något är stigmatiserande eller inte, kanske kommer svaret för det mesta vara både och. Att det kan vara det och att det inte kan vara det. Kanske skulle det vara en bättre idé att fråga oss varför något kan bli stigmatiserande och vad vi kan göra för att minska de riskerna, och titta på varför samma sak ibland inte upplevs som stigmatiserande, och se om det finns något vi kan lära oss där. Om vi vill komma någonstans, utveckla något. En totalt polariserad debatt kanske är ett nöje för vissa. Då är det helt ok att fastna i att bolla ja och nej fram och tillbaka. Jag tycker bara att det är synd om det blockerar möjligheten till något annat, något lite mer meningsfullt.

(Och jag har tänkt på hur ofta det egentligen används, stigmatiseringsargumentet. Kanske är det rätt sällan i seriösa debatter, kanske har jag bara läst på fel ställen på sistone).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Förtydligande. (Makt är makt även om man inte låtsas om den).

Jag tror på en vård där en människa som är behandlare möter en människa som är patient. Jag tror på öppenhet, rak kommunikation och att samarbeta. (Jag tror att systemet som det är nu försvårar att ge utrymme för det mänskliga både hos behandlare och patienter).

Jag tror inte att man kan mötas som jämlikar. Jag tror inte heller att det är önskvärt. När en behandlare och en patient möts är det en som är behövande, lämnar ut sig och får hjälp (i bästa fall) och en som inte lämnar ut något om sig själv, men har utbildning och professionalitet som gör att den hjälpsökande kan få hjälp. Det är en ytterst ojämlik situation. Och den kommer förbli det, det är som det ska. Jag önskar att behandlare ska se att också jag är en människa. Att vi inte är så olika, egentligen. Men i situationen där vi möts har vi olika roller. Där är vi ojämlika, även om vi båda är människor.

Att låtsas att ojämlikheten inte finns där, att vifta bort att maktförhållandena är på ett vis där den ena har massor av makt och den andra nästan ingen, som om det var utan betydelse, gör inte att maktförhållandena ändras, gör inte att det slutar påverka i mötet. Ojämlikheten är ett av de grundläggande villkoren för vård. Att behandlare har makt ingår i konceptet. Det viktiga är inte att försöka låtsas som att det inte är så. Det är så. Därför är det bättre att låtsas om att det är som det är, än att gå in i konstiga spel där verkligheten ska döljas. (Jag tror på rak kommunikation).

Makten som är i obalans finns där och kommer alltid att finnas där. Det betyder inte att det självklart måste finnas ett maktmissbruk, att man med nödvändighet måste reducera patienter till problembärare, omyndigförklara dem, eller använda makten på ett sätt som gör illa. Det finns olika sätt att använda makt, och jag tror att vad man gör med makten är det viktiga. Nu när den ändå finns där. Att missbruka den är ett dåligt sätt att handskas med den. Att låtsas som om den inte finns där är ett konstigt sätt att använda den.

Det går att använda makten och ojämlikheten till något som faktiskt är positivt. Det går att ta sin auktoritet och visa att den är något som betyder att en patient kan vara trygg i att bli behandlad bra, få hjälp, att någon vet om vilka möjligheter och lösningar som finns, hur man kan nå dit. Ska man använda ojämlikheten som finns inbyggd i relationen mellan behandlare och patient på ett ok sätt måste behandlaren vara beredd att ta det ansvar som följer med makten. Att inte låtsas om att makten finns, kan vara det enklaste sättet att inte ta på sig det ansvar man faktiskt har. Men makten finns. Och ansvaret. Det behöver inte vara något negativt.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:

• Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.
• Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)
• Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?
• Makt - ansvar - skuld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.