10 januari 2013

Härskartekniker i psykiatrin. Bonus.
Att aldrig få tala till punkt.

Jag har upplevt det som att läkare är de som allra mest använder härskartekniker. Det finns något rimligt i det, eftersom det är de som har mest makt är det också de som kan vara mest angelägna om att upprätthålla sin makt. Denna härskartekniken är vanligare bland andra. Bland dem som egentligen har väldigt lite makt. De som jobbar i receptionen till exempel. Inom socialtjänsten har jag upplevt den ännu oftare. Överhuvudtaget verkar den passa att använda i korta telefonsamtal, eller möjligen i korta samtal när man ändå möts. När något ska redogöras snabbt, för att den andra ska kunna förstå situationen snabbt och förstå vad som behöver göras.

Den handlar helt enkelt om att aldrig nånsin låta personen tala till punkt. Att avbryta mitt i det sista ordet i varje mening, och ibland lite tidigare än så.

Det låter inte så illa, men helt ärligt är det en av de härskartekniker som haft mest effektiv effekt på mig. Förut när jag var mer deprimerad och ångestfylld tog det ca två minuter med denna härskarteknik för att putta mig djupt ner i känslan av att jag inte har något värde, och att det inte går att orka lyssna på vad jag säger eller tillskriva det någon betydelse överhuvudtaget, känslan av att jag inte borde prata, helst inte finnas. På allvar, det brukade ta två minuter för att putta in mig i min självmordsbenägenhet. Det är ju effektivt, något annat kan jag inte påstå.

Jag förstår att just den här sortens samtal är många, och liknar varandra. Jag förstår att personerna som har dessa samtal i sitt jobb är stressade och alltid har för mycket att göra. Men de få sekunder som tjänats in på att avbryta mig i varenda mening jag sagt, har lätt förlorats i att jag tappar tråden och fumlar med orden i osäkerheten som uppstår. Som tidsbesparing är det en helt värdelös teknik. Som maktteknik fungerar den bra, om det nu är att få människor att känna sig underlägsna och värdelösa man är ute efter. Jag hoppas ju att det inte är ett medvetet drag, att varken psykiatrin eller socialtjänsten faktiskt är ute efter att trycka ner hjälpsökande människor. Jag hoppas att det är ett misstag som handlar om stress och brist på reflektion, att det ändå är en så vanlig härskarteknik.

Med all sin enkelhet och effektivitet kan den få förödande effekter. Att snabbt tömma någon som är hjälpsökande på känslan av att hen har rätt att söka hjälp, prata, finnas, kan faktiskt leda till att någon ger upp.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar