Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 7. Du är en människa.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är en människa. Det är som det ska vara, det är inget fel med det. Och jag som är behandlare är också en människa. Det gör mig inte bättre eller mer värd än du. I det är vi lika.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Att sjukdomsförklara mänskliga behov, tex behov av uppmärksamhet eller kontakt.
• Att i sitt bemötande utgå från att patienten alltid vet och förstår mindre än man själv gör, och aldrig kan klara att veta eller förstå lika mycket som en behandlare.
• Att vara noga med att dela in i vi och dom, och därigenom göra patienter till något annat än en själv.
• Att göra det till något sjukt när patienter behöver behandlare.
• Att göra det till något sjukt när patienter har relationer med vissa behandlare, och inte är lika trygg med eller blir lika hjälpt av att prata med vilken behandlare som helst.
• Att utgå från att patienters kontakt med varandra är destruktiv och därför försöka motarbeta den (inom slutenvården).
• Att inte bry sig om ifall man går över patienters gränser, eller att inte bry sig om patienters behov av integritet.
• Att vårda människor i kris i sjukhuskorridorer och inte vilja att det ska vara för hemtrevligt eller för tryggt att vara på en avdelning, för att man då tror att patienter aldrig vill komma därifrån.
• Att tillåta sig att ge upp hoppet av patienter, eller att "veta" att de inte kommer klara sig.
• Att inte ha slutenvård som gör det möjligt att tex gå ut, träffa sina vänner i avskildhet, aktivera sig, eller på annat sätt möjliggör att uppfylla patienters mänskliga behov.
• Att ha slutenvård som handlar om att förvara människor, medan man väntar på effekten av medicinen, och att målet är att människan ska ta så lite plats som möjligt.
• Att människan som patienten är kan bedömas som något som "står ivägen" för behandlingen, och komplicerar saker på ett onödigt sätt om hen har egna känslor, tankar eller åsikter, och i största allmänhet beter sig som en männniska, inte bara som ett fall eller ett problem.
• Behandlare som är känslokalla, och som aldrig visar någon förståelse för att man mår dåligt, eller någon empati med patienter.
• Att längden på olika behandlingar styrs av regler snarare än av individuella behov.
• Att en medicinering kan definieras som lyckad om en patient inte visar några känsloyttringar eller svängningar alls.
• Att alla känslor och normala reaktioner riskerar att sjukdomsförklaras inom psykiatrin.
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Tillåta patienter att ha mänskliga behov, vara tydlig med att det är ok, begripligt och till och med friskt att i kris och när man mår dåligt (och även annars) söka närhet, stöd, trygghet, skydd, uppmärksamhet och kontakt. Inte sjukdomsförklara det.
• Vara tydlig med att det inte är behoven det är fel på, utan något annat, om inte patienten kan få vad hen behöver tex av hjälp, trygghet eller uppmärksamhet.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att inte slentrianmässigt motarbeta normalt mänskligt beteende som handlar om kontakt med andra. Tex att patienter pratar med varandra, att patienter har mycket kontakt med familj och vänner, eller det liv hen har utanför avdelningen, genom telefon, internet eller liknande. Vara uppmärksam på att det kan bli destruktivt i vissa lägen för vissa patienter, och bara i de fallen försöka hindra det som blir destruktivt.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att själv uppvisa normalt mänskligt beteende genom att tex fråga hur någon mår om den verkar må dåligt, sätta dig en stund hos den som är ledsen, eller ge den som söker uppmärksamhet en stunds uppmärksamhet.
• Ha förståelse för att eftersom både behandlare och patienter är människor är det som skapas mellan dem relationer, och att det är orimligt att kräva att en patient ska tycka att det inte spelar någon roll vilken behandlare hen får prata med, eller som är ansvarig för hens behandling. Är det inte möjligt att hen får den kontakt hen önskar kan man vara tydlig med varför och visa att man förstår att hen önskar att det var annorlunda, istället för att göra relationsskapande till något sjukt.
• Ha förståelse för att väldigt få förknippar slutenvården med något positivt, och att de som gör det behöver hjälp att skapa sig ett liv med fler positiva inslag. Att ha en slutenvård som på så många sätt som möjligt skiljer sig från ett vanligt liv gör att man kan skapa känslan hos patienter som vårdas långa perioder att de inte kan klara ett vanligt liv, bara slutenvårdsliv. 
• Att inte vilja ha en för trygg, varm och trevlig miljö i slutenvården bygger på ett antagande att patienter inte riktigt är lika mycket människor som andra, och därför inte behöver samma saker när de mår som sämst, tex trygghet.
• Var medveten om att de flesta ser slutenvården som ett alternativ som kan vara nödvändigt när de mår som sämst, men inte ett ställe de egentligen önskar att befinna sig på.
• Uppmuntra aktiviteter och sånt som påminner om vanligt liv inom slutenvården. Håll en fungerande vardag så nära som möjligt, eller åtminstone: håll liv i de saker som fungerat i patientens vardag.
• Uppmuntra patienter att göra saker de tycker de mår bättre av (andra saker än att ta tabletter). Föreslå sånt som kan hjälpa någon att uttrycka sig eller distrahera sig. 
• Om det är möjligt: föreslå att ni ska spela ett spel, ta en promenad, gå till affären eller göra något annat hen kan må bättre av.
• Om det är möjligt: ha möjligheter för patienter att tex måla, spela, lyssna på musik, röra på sig, träna fysiskt.
• Kom ihåg att patienter är människor och att människor har känslor och att det därför är ett misslyckande om en behandling gör en patient helt uttryckslös.
• Låt människan också få plats, med sina tankar, känslor och funderingar, även när behandlingen är främst medicinsk.
• Om du tycker att en patient är skitjobbig: dölj det så gott du kan, visa tålamod och svara på de frågor hen har. Spela inte ut något av dina egna frustrationer på hen.
• Var ärlig med att systemet inte bygger på mänsklighet och att längden på behandlingar ofta styrs av andra saker än vad patienten faktiskt behöver, och inte ens kan anpassas efter vad hen behöver, om det är så. Bekräfta patientens behov och att det är systemet som är problematiskt, inte att hen har behov.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.