Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 8. Det kan bli bättre.

Vad jag önskar att man lärde ut: Det är inte hopplöst. Det finns alltid med att göra, mer att prova, fler vägar att testa. Det kommer inte alltid kännas så hemskt som det gör nu. Det behöver inte alltid vara lika omöjligt som det är nu. Det kan bli bättre.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som stämplar en som hopplös, svårbehandlad, eller kronisk, (utan att förklara att kronisk inte behöver betyda att det är lika illa varje dag resten av livet).
• Behandlare som är tydliga med att de inte förstår sig på en, eller öppet ger upp att försöka hjälpa en, utan att skicka en vidare till någon annan.
• Behandlare som suckar djupt om man själv har förslag på vad som kan hjälpa, oavsett vad det är.
• När det bara fokuseras på problemen, symptomen och det som är mörkt och tungt. När man inte får hjälp att ana att det kan finnas något annat, bortom det som är jobbigt och när ingen ens försöker säga att det kan bli bättre.
• Att bli behandlad som ett problem, inte som en människa med problem. 
• När ingen vikt läggs vid de styrkor man har, eller ens frågar om dem.
• När inga behandlare kommer ihåg att säga att det var bra att man inte dog, efter ett självmordsförsök. Och när ingen kommer ihåg att säga att det var bra att man inte dog, eftersom det ger en chanser att hitta ett liv som är bättre och lättare att hantera än det man har nu.
• När man inte blir beviljad behandling eftersom det klassas som "inte lönt" att lägga resurser på en.
• När behandlare rakt ut säger att de inte tror att man kommer överleva.
• När behandlare inte orkar hoppas för ens räkning, när man själv inte klarar att göra det.
• När det är tydligt att ingen vill ha ansvar för en, att ingen vill ha en på sitt bord, och att det inte heller är någons ansvar att se till att reda upp vem som faktiskt har ansvar för ens vård.
• Att det i så stor utsträckning är ok att ha patienter som ramlar mellan stolar, och som blir utan vård, utan att ens stå i kö till någon vård, trots att de är definierade som patienter hos psykiatrin.
• När man skickar svårt självskadebenägna patienter till rättspsyk.
• När det blir svårare och svårare för komplexa fall att få vård, för att det skapats ett system där det är mer lönsamt att behandla enklare problem.
  
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Säg att det kan bli bättre, även om patienten inte verkar mottaglig för den informationen.
• Försök att berätta vilka saker som finns att göra. Att det finns mediciner och behandlingar som ni inte testat än. Att det finns andra åtgärder som kan hjälpa en att få ett bättre liv, även om ingen medicin hjälper eller om man inte orkar med eller vill gå i samtal. Var så konkret som möjligt, och förklara vilka saker som går att prova, som kan göra saker bättre.
• Undvik att säga till patienter att de ska försöka tänka positivt, fokusera på det som ändå är bra, eller liknande repliker. Hade hen klarat det hade hen säkerligen gjort det. Är det rimligt att tro att det skulle hjälpa att fokusera på det som är bra, behöver patienten förmodligen hjälp att hitta sätt att göra det. Hjälp hen med det, eller strunta helt i temat. Såna repliker riskerar alltid att tas emot som om du ber någon rycka upp sig, och har man problem nog för att vara ett fall för psykiatrin lär lite enkelt uppryckande inte räcka särskilt långt.
• Om du tror att en patient är hopplös, obotbar, obehandlingsbar eller kommer ta livet av sig vad du än gör, säg inte det till hen. Du vet inte om du har rätt, och även om du skulle ha det finns det ingen mening med att släcka det sista hoppet någon kan ha, och som skulle kunna användas för att förändra något.
• Känner du dig uppgiven eller tröstlös inför att behandla en patient, dölj det så mycket du kan. Det är inte patientens roll att orka med dina känslor, speciellt inte när de handlar om att hen är svår att ha att göra med.
• Försök komma ihåg att varje patient är en egen människa, inte en typisk representant för en grupp. Att hen bär på mer än du vet, även vad gäller styrkor, möjligheter och positiva sidor.
• Uppmuntra patienten till att tänka på vad hen behöver och vad hen tror skulle kunna hjälpa.
• Försök förmedla till patienten att du tycker att det är bra att hen finns, att hen inte ger upp, att hen inte dör. Försök förmedla det även om du innerst inne är helt likgiltig för det.
• Försök må tillräckligt bra i dig själv och i ditt jobb för att kunna uppbringa empati nog för att i alla fall bry dig om ifall patienter dör eller inte.
• Om du inte förstår dig på eller klarar av att behandla en patient, försök att skicka vidare hen till någon som skulle kunna klara det bättre. Tycker du inte det är ditt ansvar att hjälpa hen, eller om du inte har möjlighet att göra det, försök skicka vidare hen till någon som kan göra det.
• Försök undvika att bara släppa taget om patienter, låta dem gå med ingen vård alls och månader mellan återbesöken. Försök ta ett ansvar för patienter som behöver hjälp.
• Skapa ett system där även svåra fall får utrymme, och där mottagningar kan tjäna på att hjälpa just dem, istället för att förlora på det rent ekonomiskt.
• Informera om patientorganisationer, forum på nätet och liknande, där patienter kan träffa andra som har liknande problem och hitta stöd, kanske också hopp när de ser att andra klarat sig.
• Testa att säga "Jag förstår att det känns hemskt att ha det som du har det nu. Och jag har mött andra som mått så, men som mår bra nu."
• Testa att säga "Bara om du överlever får du en chans att må bättre än nu, och jag önskar verkligen att du ska få den chansen, för jag vill att du ska få ha det bra."
• Testa att säga "Ge inte upp. Det är värt kampen."
• Testa att säga "Det blir bättre."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 7. Du är en människa.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är en människa. Det är som det ska vara, det är inget fel med det. Och jag som är behandlare är också en människa. Det gör mig inte bättre eller mer värd än du. I det är vi lika.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Att sjukdomsförklara mänskliga behov, tex behov av uppmärksamhet eller kontakt.
• Att i sitt bemötande utgå från att patienten alltid vet och förstår mindre än man själv gör, och aldrig kan klara att veta eller förstå lika mycket som en behandlare.
• Att vara noga med att dela in i vi och dom, och därigenom göra patienter till något annat än en själv.
• Att göra det till något sjukt när patienter behöver behandlare.
• Att göra det till något sjukt när patienter har relationer med vissa behandlare, och inte är lika trygg med eller blir lika hjälpt av att prata med vilken behandlare som helst.
• Att utgå från att patienters kontakt med varandra är destruktiv och därför försöka motarbeta den (inom slutenvården).
• Att inte bry sig om ifall man går över patienters gränser, eller att inte bry sig om patienters behov av integritet.
• Att vårda människor i kris i sjukhuskorridorer och inte vilja att det ska vara för hemtrevligt eller för tryggt att vara på en avdelning, för att man då tror att patienter aldrig vill komma därifrån.
• Att tillåta sig att ge upp hoppet av patienter, eller att "veta" att de inte kommer klara sig.
• Att inte ha slutenvård som gör det möjligt att tex gå ut, träffa sina vänner i avskildhet, aktivera sig, eller på annat sätt möjliggör att uppfylla patienters mänskliga behov.
• Att ha slutenvård som handlar om att förvara människor, medan man väntar på effekten av medicinen, och att målet är att människan ska ta så lite plats som möjligt.
• Att människan som patienten är kan bedömas som något som "står ivägen" för behandlingen, och komplicerar saker på ett onödigt sätt om hen har egna känslor, tankar eller åsikter, och i största allmänhet beter sig som en männniska, inte bara som ett fall eller ett problem.
• Behandlare som är känslokalla, och som aldrig visar någon förståelse för att man mår dåligt, eller någon empati med patienter.
• Att längden på olika behandlingar styrs av regler snarare än av individuella behov.
• Att en medicinering kan definieras som lyckad om en patient inte visar några känsloyttringar eller svängningar alls.
• Att alla känslor och normala reaktioner riskerar att sjukdomsförklaras inom psykiatrin.
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Tillåta patienter att ha mänskliga behov, vara tydlig med att det är ok, begripligt och till och med friskt att i kris och när man mår dåligt (och även annars) söka närhet, stöd, trygghet, skydd, uppmärksamhet och kontakt. Inte sjukdomsförklara det.
• Vara tydlig med att det inte är behoven det är fel på, utan något annat, om inte patienten kan få vad hen behöver tex av hjälp, trygghet eller uppmärksamhet.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att inte slentrianmässigt motarbeta normalt mänskligt beteende som handlar om kontakt med andra. Tex att patienter pratar med varandra, att patienter har mycket kontakt med familj och vänner, eller det liv hen har utanför avdelningen, genom telefon, internet eller liknande. Vara uppmärksam på att det kan bli destruktivt i vissa lägen för vissa patienter, och bara i de fallen försöka hindra det som blir destruktivt.
• Vad gäller slutenvården: Försöka att själv uppvisa normalt mänskligt beteende genom att tex fråga hur någon mår om den verkar må dåligt, sätta dig en stund hos den som är ledsen, eller ge den som söker uppmärksamhet en stunds uppmärksamhet.
• Ha förståelse för att eftersom både behandlare och patienter är människor är det som skapas mellan dem relationer, och att det är orimligt att kräva att en patient ska tycka att det inte spelar någon roll vilken behandlare hen får prata med, eller som är ansvarig för hens behandling. Är det inte möjligt att hen får den kontakt hen önskar kan man vara tydlig med varför och visa att man förstår att hen önskar att det var annorlunda, istället för att göra relationsskapande till något sjukt.
• Ha förståelse för att väldigt få förknippar slutenvården med något positivt, och att de som gör det behöver hjälp att skapa sig ett liv med fler positiva inslag. Att ha en slutenvård som på så många sätt som möjligt skiljer sig från ett vanligt liv gör att man kan skapa känslan hos patienter som vårdas långa perioder att de inte kan klara ett vanligt liv, bara slutenvårdsliv. 
• Att inte vilja ha en för trygg, varm och trevlig miljö i slutenvården bygger på ett antagande att patienter inte riktigt är lika mycket människor som andra, och därför inte behöver samma saker när de mår som sämst, tex trygghet.
• Var medveten om att de flesta ser slutenvården som ett alternativ som kan vara nödvändigt när de mår som sämst, men inte ett ställe de egentligen önskar att befinna sig på.
• Uppmuntra aktiviteter och sånt som påminner om vanligt liv inom slutenvården. Håll en fungerande vardag så nära som möjligt, eller åtminstone: håll liv i de saker som fungerat i patientens vardag.
• Uppmuntra patienter att göra saker de tycker de mår bättre av (andra saker än att ta tabletter). Föreslå sånt som kan hjälpa någon att uttrycka sig eller distrahera sig. 
• Om det är möjligt: föreslå att ni ska spela ett spel, ta en promenad, gå till affären eller göra något annat hen kan må bättre av.
• Om det är möjligt: ha möjligheter för patienter att tex måla, spela, lyssna på musik, röra på sig, träna fysiskt.
• Kom ihåg att patienter är människor och att människor har känslor och att det därför är ett misslyckande om en behandling gör en patient helt uttryckslös.
• Låt människan också få plats, med sina tankar, känslor och funderingar, även när behandlingen är främst medicinsk.
• Om du tycker att en patient är skitjobbig: dölj det så gott du kan, visa tålamod och svara på de frågor hen har. Spela inte ut något av dina egna frustrationer på hen.
• Var ärlig med att systemet inte bygger på mänsklighet och att längden på behandlingar ofta styrs av andra saker än vad patienten faktiskt behöver, och inte ens kan anpassas efter vad hen behöver, om det är så. Bekräfta patientens behov och att det är systemet som är problematiskt, inte att hen har behov.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 6. Det är inte ok att gå över dina gränser.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är en människa, och det ger dig rätt till personlig integritet. Dina gränser borde respekteras, och borde alltid ha blivit respekterade.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som pratar med andra behandlare om saker patienten sagt och som inte är relevanta för behandlingen att andra att tar del av.
• Behandlare som läser journaler eller på annat sätt tar del av sekretessbelagd information de inte har rätt att ta del av.
• Att ha ett system där det är lätt att ta del av sekretessbelagd information man inte har rätt till, och där det väldigt sällan blir någon påföljd för den som gjort det.
• Behandlare som går över ens gränser på ett sätt som inte är ok, genom att tex håna en patient, eller påtvinga hen något hen uttryckligen bett att få slippa, tex fysisk kontakt (kan räcka att tvinga någon att ta i hand som sagt att hen inte vill) eller att alltid få sitta i en särskild stol, ha nära till dörren eller liknande.
• Behandlare som går över gränser genom att utsätta patienter för sexuella övergrepp, våld eller andra saker som är olagliga.
• Tvångsåtgärder.
• Att inte följa de regler som finns kring tvångsåtgärder.
• När andra behandlare tysta ser på när någon behandlare inte beter sig ok mot en patient, eller viftar bort allvaret om en patient beter sig gränslöst mot andra patienter.
• Att bli visiterad.
• Att få sina saker genomrotade.
• Att inom slutenvården inte ha något eget utrymme där det går att få vara avskild från andra.
• Behandlare som tycker att de har rätt att få reda på allt man känner, tänker, upplever och varit med om, och försöker få det de anser sig ha rätt till genom att tex använda utpressande metoder, manipulering eller liknande.
• Personal som inte knackar innan de går in i ens rum inom slutenvården.
• Att inte reagera normalt på andras gränsöverskridande. Tex har jag varit med om att en anhörig utan tillåtelse läst min dagbok, och sen berättat om det hen läst för behandlare, utan att någon gav sken av att det var något konstigt. Ett annat exempel är en vän som var i en destruktiv relation. Partnern hade tagit sig in i hens dator (utan tillåtelse och med lösenord hen inte fått) och in i hens mailklient (utan tillåtelse och med lösenord hen inte fått) och där läst mail och chattkonversationer. I parterapi tog hen upp det hen läst där, och terapeuten betedde sig som att det var helt normalt att bryta sig in i någons dator, och brydde sig bara om de frågor kring relationen det hen läst gav upphov till.
• Att inte lyssna på berättelser om övergrepp och liknande, eller att inte tillskriva de berättelserna någon betydelse.
  
  
  

Exempel på vad man kan göra:

• Respektera sekretessen och bete dig korrekt.
• Ha inte samtal med patienter, som innehåller sekretessbelagd information, i dagrum, väntrum, eller någon annanstans där andra kan höra.
• Prata aldrig skit om patienter, och berätta bara positiva saker som patienten delat med dig (och som inte är relevanta för behandlingen) för andra behandlare, om du först fått patientens godkännande att göra det.
• Ha system där det är möjligt att följa de regler för sekretess och skyddande av personlig integritet som finns.
• Ha påföljder för dem som bryter mot reglerna.
• Säg ifrån om någon inte beter sig korrekt mot en patient, så patienten kan veta att åtminstone någon tycker att man ska bete sig korrekt mot hen.
• Ge patienter möjlighet att prata om upplevelser av tvångsvård, tvångsåtgärder och sånt de upplevt som svårt med att vårdas inom psykiatrin.
• Förklara för patienter varför man inte kan respektera integriteten helt och hållet inom slutenvården, och varför det ändå är försvarbart att ha en sån vårdform. Både när någon vårdas, och i efterhand om hen behöver prata om hur det påverkade hen.
• Var medveten om att vissa delar av slutenvården är integritetskränkande och gränsöverskridande, och att det att det är försvarbart och nödvändigt i vissa fall inte upphäver att det är integritetskränkande och gränsöverskridande, och att patienten kan påverkas negativt av just det.
• Om det inte finns möjlighet till enskilda rum inom slutenvården: sätt upp draperi mellan sängarna. Det verkar vara självklart inom somatiken att åtminstone få den avskildheten. Ingen av de avdelningar där jag vårdats har haft det.
• Inom slutenvården: låt patienter ha ett skåp de kan låsa där de kan ha sina saker, och som de själva har nyckel till. Självklart ska personalen också ha nyckel dit, och kunna kolla igenom skåpet vid behov, men åtminstone för mig har det spelat stor roll när det funnits ett utrymme för mina saker där vem som helst inte bara kan öppna och titta (dvs inte andra patienter eller andra som kan finnas på avdelningen tex städare, anhöriga och liknande).
• Har inte patienter egna rum: försök erbjuda något annat utrymme där det finns chans för patienter att vara ensamma.
• Kom ihåg att du som behandlare inte har rätt till något en patient bär på. Att dela saker med dig ska helst bygga på att hen har förtroende nog för det. Ofta finns det inte tid eller utrymme nog för att bygga upp ett förtroende, men istället för att syssla med utpressning, manipulationer och liknande kan man försöka presentera situationen och vara ärlig med hur det är. Är det nödvändigt för dig att få veta patientens symptom för att kunna bedöma tex vårdbehov kanske hen kan förstå det och tänka sig att berätta det för dig, även om hen egentligen inte har något förtroende. Hen söker ju något hos dig, och om ni kommunicerar kanske ni kan hjälpas åt att nå en ok nivå av information. Om du hotar, manipulerar eller använder härskartekniker riskerar du faktiskt att få mindre information. Du riskerar också att skapa ett spel som patienten tvingas spela med i, och att du försvårar för senare kontakter med vården, och försvårar för patienten att kunna känna förtroende för några behandlare alls. 
• Om någon betett sig gränsöverskridande mot en patient, låt hen veta att du inte tycker att det är ok.
• Om någon berättar om övergrepp eller hur hen varit utsatt för något, ta det på allvar. Kanske har du inte möjlighet att hjälpa hen med de skador hen fått av det. Men du kan bekräfta att det inte var ok, bekräfta att du förstår att det gjort hen illa, och om det är möjligt kan du erbjuda dig att hjälpa hen att hitta någon som kan hjälpa hen med det.
• Knacka innan du går in i en patients rum. Vänta helst med att öppna dörren tills hen säger att det är ok. (Handlar det om en patient där man har extra observation gäller det såklart inte, men informera då patienten om varför ni gör så).
• Testa att säga "Hur var det för dig att vårdas inom slutenvården?"
• Testa att säga "Är det här ok för dig?"
• Testa att säga "Jag förstår om du upplever detta som jobbigt, men jag måste tyvärr göra det ändå."
• Testa att säga "Nu tycker jag att du gick över en gräns. Bara för att du är läkare får du inte bete dig hur som helst."

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 5. Det är inte ok att göra dig illa.

Vad jag önskar att man lärde ut: Det spelar roll hur man beter sig mot dig. Det spelar roll om saker blir hemska för dig. Det spelar roll om du får ont eller blir skadad. Det är inte ok att göra dig illa.

(Dessa punktlistor är till ganska stor del något som överlappar listorna i tidigare inlägg. Men jag tyckte ändå att just detta att det inte är ok att göra någon illa är så viktigt att förmedla att jag ville ha med det som ett eget inlägg).


Exempel på saker som förmedlar motsatsen: 

• Tvångsåtgärder tex bältning.
• Att bete sig våldsamt eller hotfullt mot patienter, vid tvång eller vid andra tillfällen.
• Att inte ta negativa effekter av behandlingar på allvar, inte ens lyssna när en patient vill prata om dem.
• Stora eller handikappande biverkningar av mediciner eller ECT.
• Att bortförklara biverkningar som om de vore något annat, som om det inte kan stämma, som om de vore inbillade, eller som om de vore helt utan betydelse.
• Allt beteende som handlar om att straffa patienter (tex om de har symptom, om de inte blir bättre, om de inte beter sig som du önskar).
• Att vara elak mot patienter. 
• Att ironisera över patienters situation, eller driva med dem på annat sätt.
• Att prata skit om patienter, speciellt om det finns risk att hen eller någon annan patient kan höra. (Tex lätt hänt om man har dörren till fikarummet på glänt).
• Att i övrigt inte bete sig professionellt. 
• Att bryta mot de regler, den praxis och de lagar som finns och som reglerar hur tvång och övrig vård får gå till.
• Att inte lyssna på patienters berättelser om hur de blivit dåligt bemötta eller behandlade. Att inte ta dem på allvar när de säger att de skadades inom vården.
• Att inte ta patienters rädslor på allvar. Inte göra något för att trygga dem inför en ny behandling.
• Att sy självskadepatienter utan bedövning.
• Att prata med anhöriga om patienten utan att hen gett tillstånd.
• Att inte handskas korrekt med sekretesskyddat material.
• Att ha datorsystem som inte kan uppfylla kraven som finns, tex om det inte går att spärra journalanteckningar från en viss enhet, eller om uppgifter riskerar att läcka ut.
• Att ljuga för patienter, tex för att få dem att göra som du vill.
• Att utelämna information, tex för att patienten ska göra som du vill.
• Att lova saker som sen inte uppfylls.
• Att använda härskartekniker, manipulationer, eller andra sätt att få patienten att underordna sig och göra som du vill.

Exempel på vad man kan göra:

• Några tankar om tvångsåtgärder finns i förra delen i denna serie.
• Tankar om att lyssna på patienten finns i flera av de tidigare inläggen i denna serie.
• Ta negativa effekter av behandlingar på allvar.
• Ta biverkningar av mediciner på allvar.
• Försök ta de negativa effekterna på allvar, och ha med dig vetskapen om att de kan blockera något som är helt centralt i patientens liv, och när du ser en negativ biverkan som man trots allt kan acceptera pga den positiva effekt som finns, kanske du inte har med hela bilden av hur det blir för patienten.
• Kom ihåg att patienten är en egen och komplex människa, inte en typisk representant för sin diagnosgrupp eller ett exempel i en skolbok.
• Låt patienten vara med och bestämma om behandlingen hen får är mest till hjälp eller mest en belastning.
• Informera om de behandlingar patienten ska få, och varför du tror att de kan hjälpa hen.
• Fråga patienten om hen har några frågor om behandlingen Om det finns möjlighet så ge gärna hen tid i några dagar att tänka på det, innan behandlingen börjar, och möjlighet att återkomma och få svar på frågor senare.
• Fråga patienten om det känns tryggt för hen att prova den här behandlingen.
• Fråga patienten om det finns något hen är orolig för inför behandlingen.
• Svara ärligt på de frågor du får. Försök inte att låtsas som att det inte finns några negativa effekter. (Nuförtiden finns internet, det är bättre på alla sätt att patienten kan få information om de negativa effekterna och svar på frågor om dem av behandlare, än att hen ska googla efter det och försöka hitta svar och råd på annat håll).
• Följ regler, lagar, bestämmelser. Behandla inte patienter inom psykiatrin som att de är lite mindre människor och därför inte ska ha behandlas riktigt lika bra som andra människor. Vi är lika mycket människor som du. Att det är jag som är patient och du som är behandlare beror inte på att du är bättre och jag sämre. Det kunde lika gärna varit tvärtom.
• Försök behandla patienter med respekt, även om de beter sig illa mot dig.
• Försök komma ihåg att patienter kan förakta och hata sig själv, men att det inte gör att det är fritt fram för andra att förakta dem. Att det tvärtom har ännu större betydelse då, att du bemöter dem på ett annat sätt.
• Försök hitta stöd, avlastning och hjälp så att du kan handskas med de symptom och den smärta patienter uppvisar. 
• Försök att vara medveten om dig själv och dina reaktioner, och försök låta bli att spela ut något av din frustration, din vanmakt, eller något annat, på patienter.
• Testa att säga "Blir detta ok för dig?"
• Testa att säga "Gör det ont?"
• Testa att säga "Känner du dig rädd?"
• Testa att säga "Vad kan jag göra för dig?"
• Testa att säga "Jag förstår inte hur jag kan hjälpa dig. Vet du hur jag kan hjälpa dig?"
• Testa att säga "Hur upplever du psykiatrin och den vård du får här?"
• Var mån om patientens integritet och sekretessen.
• Ha system som funkar.
• Håll det du säger.
• Var ärlig. Om du inte vet något, säg det. Säg att du kan återkomma med besked senare om patienten behöver ett svar som du inte har.
• Undvik härskartekniker, manipulationer och andra maktspel. Måste du ta makten och bestämma över någon, så kan du göra det utan manipulationer. Det är ärligare att stå för det man gör, och ta det ansvar som finns inbyggt i det, än att försöka lägga allt hos patienten.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 4. Din upplevelse spelar roll.

Vad jag önskar att man lärde ut: Din upplevelse spelar roll. Vad du tänker och känner om det som händer nu och det som hänt tidigare har betydelse. Vad du vill eller inte vill är viktigt.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som inte lyssnar på vad patienten säger. Som avbryter, suckar, viftar bort en.
• Behandlare som inte tillskriver det man säger någon betydelse.
• Behandlare som ser en som ett "fall" som ska uppfylla rätt kriterier för en diagnos, och sen "ska" bli hjälpt av den behandling som finns för denna diagnos.
• Behandlare som "vet" vad som hjälper, "vet" hur såna som patienten fungerar, och "vet" vad hen kommer säga eller göra, och därför varken anstränger sig för att höra något annat än det hen redan "vet" eller lägger någon vikt vid det som inte uppfyller dessa förutfattade meningar.
• Behandlare som ser det som att det är hen som kan avgöra om patienten blir bättre eller sämre, eller hur hen mår, inte patienten själv.
• Behandlare som hävdar att det inte finns någon mening med att prata.
• Behandlare som vägrar gå med på att det kan finnas något gott i att sätta ord på det som varit, hur mycket patienten än förmedlar behov av att prata om sånt hen varit med om.
• Att det är så svårt att bli hörd och sedd i saker som varit dåliga i vården.
• Att det är så svårt att få vård som handlar om att reparera de skador i tex tillit som man kunnat få av psykiatrisk vård.
• Tvångsvård.
• Tvångsåtgärder, tex att lägga någon i bälte.
• Att inte kunna få den vård man behöver.
• Att bli avvisad från tex psykakut även om man själv upplever det som att man kommer dö om man inte får hjälp.
  

Exempel på vad man kan göra:

• En del tips som handlar om att lyssna på patienten finns i del två i denna serie.
• Försök se patienten som en egen människa, inte ett fall.
• Försök se patienten som en unik varelse, inte en diagnos.
• Inse att du inte vet hur just denna människan fungerar, vad hen har för styrkor och svagheter, vad som kan hjälpa hen. Att det inte spelar roll hur mycket evidensbasering eller erfarenhet du har med dig, de handlar aldrig om individer, den sortens fakta handlar om grupper med en viss problematik. En patient är en person, inte (alltid) en typisk representant för en grupp.
• Var ödmjuk inför andras kunskaper. Även om just du bara tror på medicinering, finns det behandlare och forskning som tror på och bevisat att samtal spelar roll. Förringa inte dem, och om patienten verkar passa bättre hos någon med den tron, skicka hen vidare dit istället för att försöka pracka på hen din egen uppfattning.
• Jag vet att det är trendigt och ses som effektivt att bara fokusera på nuet och aldrig se tillbaka eller ta hand om några djupare sår. Men om det är möjligt så försök höra om patienten försöker förmedla att hen har behov av att prata om det som varit, och försök möta hen och prata om vad hen tror att det kan ge. Försök minnas att det är just nu det är "sant" att det inte finns någon mening att bry sig om det som varit, och att det inte är en sanning på riktigt, bara en slags tro, och att alla människor inte delar din tro. Att patienter inte heller har någon plikt att dela din tro, även om de är underordnade dig i de maktstrukturer som finns inom vården.
• Om en patient vill prata med dig om svåra saker hen varit med om och du inte har tid, utbildning eller på något annat saknar det som krävs för den sortens samtal: var tydlig med att det handlar om det, inte om att patienten inte har behov av att prata, eller att det hen vill prata om inte är viktigt.
• Om det är möjligt så skicka vidare en patient till någon som kan hjälpa hen så hen får någon som kan lyssna på det hen behöver prata om.
• Om det inte finns möjlighet att bevilja en patient som önskar det terapi för att prata om svåra upplevelser som hänt tidigare, kan du bekräfta att du hör att hen har behovet, informera om att psykiatrin inte har utrymme för att hjälpa hen på det sättet, och informera om att det finns privata terapeuter som kan erbjuda den hjälpen, men då får patienten själv hitta ett sätt att bekosta det.
• Om någon berättar om dåliga erfarenheter hen haft i vården, försök motstå impulsen att försvara de behandlare hen upplevt sig bli dåligt behandlad av. Försök låta bli att bortförklara det de gjorde. Försök lyssna och ta på allvar.
• Försök undvika den här härskartekniken som handlar om att allt ligger i patientens upplevelse, och antyder att upplevelsen inte matchar verkligheten.
• Försök handskas med att det kan hända hemska saker i den organisation du jobbar, och att berättelser om behandlare som betett sig illa, gjort övertramp eller till och med begått rena lagbrott kan vara sanna.
• Försök handskas med vetskapen om att både du och andra behandlare är människor och därför kommer göra fel, och att det därför är helt rimligt att tro att patienter ibland blir behandlade felaktigt, även om det är beklagligt, hemskt och något du inte önskar skedde.
• Om det är möjligt önskar jag att man kan erbjuda stödsamtal där patienter kunde få prata om upplevelser av tvångsvård och tvångsåtgärder. Antingen med dem som utförde tvånget, eller med någon annan, utifrån vad hen själv önskade. Att psykiatrin som organisation visar att man är medveten om att tvång kan upplevas som väldigt svårt att utsättas för, hur korrekt man än använder det, och att man också är mån om att hjälpa patienten att lindra de negativa effekterna av tvånget så mycket som möjligt.
• Att använda så lite tvång som möjligt, försöka hitta andra lösningar, och försöka ha en vårdmiljö där behovet av tvångsåtgärder uppstår så sällan som möjligt.
• Att använda så lite våld som möjligt, och själv vara så lugn som möjligt vid tvångsåtgärder. Att försöka att inte bete sig aggressivt, hotfullt eller straffande mot patienten, i den mån det är möjligt om man måste brotta ner och sen bälta någon.
• Jag önskar att det fanns mer vård, fler som kunde få hjälp, färre som lämnades ensamma när de krisade helt. Och jag vet att det inte är så lätt att lösa. Men i vilket fall: bekräfta patientens behov och att du ser att de finns. Försök prata med hen om vad som finns att göra för hen om hen inte kan få det hen behöver. Förringa inte problemen. Var tydlig med att det inte handlar om patienten att hen inte kan få vad hen behöver.
• Testa att säga: "Hur upplevde du det här mötet?"
• Testa att säga: "Hur har dina tidigare upplevelser av vården varit?"
• Testa att säga: "Finns det något du önskar att de behandlare du mött tidigare gjort?"
• Testa att säga: "Finns det något du önskar att jag ska göra för dig?"
• Testa att säga: "Vad vill du nu?"

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar psykiatrin lärde ut. Del 3. Du är värd hjälp.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är värd hjälp, eftersom du mår dåligt. Du är värd att ha det bra. Ingen borde behöva klara att må så dåligt som du, utan att få den vård och hjälp som behövs för att det ska kunna bli bättre.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Långa väntetider.
• Lång tid mellan besöken.
• Kort tid när man väl träffar sin behandlare.
• Att vården har för lite resurser för att ge alla den hjälp som behövs.
• Tidsbegränsade behandlingar, där behandlingen avslutas oavsett hur patienten mår när tiden är slut.
• Att det ofta bara finns möjlighet till symptomdämpande behandlingar, även om patienten behöver något mer.
• Behandlare som hopplöshetsstämplar patienter, och därför inte tycker att det är lönt att bevilja behandling.
• Behandlare som inte tar patientens problem på allvar.
• Behandlare som använder repliker i stil med "du ska veta att många andra behöver den plats du har nu" för att få patienter att göra som de vill.
• Behandlare som inte informerar patienter om de behandlingsmetoder de anser vara lämpliga, och varför de skulle kunna hjälpa, utan bara skriver ut ett recept eller skickar vidare någon utan att hen förstår varför, och kanske inte ens tycker att det verkar vara en bra idé.
• Behandlingsmetoder som handlar om att villkora saker med att patienten klarar att minska eller dämpa sina symptom. Tex: att ha regler om att bli utskriven från en avdelning om man skadar sig när man är där. (Denna sortens insatser förmedlar: dina problem är inte problem utan bara nåt trams du håller på med, och det du behöver är inte vård utan uppfostran).
• Behandlingsmetoder som handlar om att straffa brist på framsteg.
• Att inför patienten försöka slippa ifrån ansvaret för hen, säga att det hen söker för inte hör hemma hos en, utan att skicka vidare hen till någon annan.
• Alla strukturer som handlar om att det är ok att inte ta på sig ansvaret för att hjälpa patienten, men samtidigt inte ta reda på vem som bär ansvaret, och skicka hen dit. Allt som handlar om att låta patienter falla mellan stolar.
• När man som behandlare (framför allt inom slutenvården) aldrig tar initiativ till att prata om någon mår dåligt. Att ansvaret är patientens, att be om hjälp. 
• När det aldrig handlar om att få hjälp. När det är uppbyggt som att man måste förtjäna det på något sätt. Och att det inte räcker med att man blivit definierad som att man mår tillräckligt dåligt för att behöva slutenvård. Att man måste förtjäna hjälp genom att klara att ta initiativ, genom att göra som personalen säger, eller förtjäna det på annat sätt. 
• När hjälp måste förtjänas genom att bli bättre av de insatser man får, och att utebliven förbättring i praktiken betyder mindre vård.
• När man hjälp är villkorad med att man inte ska bli sämre, och uteblir om man blir sämre (eller blir sämre på att kontrollera sina symptom).

Exempel på vad man kan göra:

• Vara medveten om att systemet som helhet förmedlar att inga patienter är värda hjälp, att det är en nåd om man nu alls får en kontakt. Att väntetider, platsbrist och liknande gör att det är grundläget, en bild som säger att patienter inte är värda vård, och att behandlare behöver jobba med att framföra ett alternativ till denna bild. Att vara medveten om att grundläget inte är neutralt, utan att grundläget faktiskt ofta är ett starkt förmedlat budskap om att patienten inte är värd hjälp, redan innan hen mött en behandlare.
• Vara tydlig med att man ser och hör vilket behov som finns och hur patienten har det, även om man inte kan bevilja den vård som skulle vara bäst. Inte förneka att behovet finns.
• Berätta varför det inte går att bevilja den vård som skulle vara bra. Det är ärligare att säga att det är platsbrist, brist på resurser, brist på lämplig behandlare eller vad det nu är som är orsaken, än att försöka lägga orsaken hos patienten. Låta psykiatrin bära sina egna brister. Patienter har överlag tillräckligt med problem redan utan det.
• Ha tydliga ramar, så patienten vet hur länge hen kan räkna med att träffa sin behandlare varje gång, och vara tydlig om nån av gångerna kommer bli kortare tid.
• Undvika att berätta för patienter att du har väldigt många patienter och att det därför är svårt för dig att orka sätta dig in i patientens fall, bry dig om hens problem, sköta kontakter med andra vårdgivare eller myndigheter, eller vad som nu kan ingå i dina arbetsuppgifter.
• Har du en ohållbar arbetssituation: Prata med din chef, ta upp det i arbetslaget, förmedla det till politiker. Lägg det där makten finns, eller där eventuella lösningar kan finnas. Det är inte patientens sak att bry sig om att du har en ohållbar situation. 
• Skaffa stöd, hjälp, metoder att handskas med ditt eget liv och din situation som behandlare. Det är inte ok att sucka, pusta, beklaga dig inför en patient, att bemöta hen dåligt, eller att inte göra det som ingår i ditt jobb. Har du svårt att få ihop det, svårt att orka, svårt att klara det: Gör vad som helst utom att förmedla till patienten att hen är en börda du fått på dina axlar, och att det känns ohållbart, eftersom din situation redan är så tung. Dina personliga problem i situationen har du ingen rätt att förmedla till patienten. Det är stor skillnad på det och på att informera om att det inte finns platser, pengar, möjlighet till längre samtalstid eller liknande. Det ingår i ditt jobb att åtminstone klara av att låtsas att du orkar utföra ditt jobb.
• Kan patienten inte få det hen behöver, prata ändå med hen om det, om hen har en tydlig uppfattning av vad hen önskar. Se om det går att lösa det på något sätt. Kanske finns det privata terapeuter, sjukgymnaster på annat håll som använder andra metoder än de som finns på er mottagning, eller vad det nu kan vara.
• Är det oklart om patienten hör hemma på vårdcentralen istället för inom psykiatrin, eller snarare hos socialtjänsten än inom psykiatrin, så finns möjligheten att använda telefon eller mail för att kommunicera med vårdcentral, socialtjänst eller vad det nu är, för att komma fram till vems ansvaret är. Och först efter att det är utrett förmedla till patienten att hen befinner sig på fel ställe, och vart hen borde vända sig (och vem man pratat med där), om det nu är så att hen inte är på rätt ställe. 
• Skicka patienten vidare till den som skulle kunna ge vad hen behöver, om det är möjligt. Eller berätta vart hen kan vända sig, om det är möjligt.
• Bli inte arg på patienten för att hen har behov.
• Bli inte arg på patienten för att du inte förstår eller kan hjälpa hen.
• Bli inte arg på patienten om hen inte blir bättre av den vård du ger.
• Testa att säga "om det nu är så att vi inte kan ge dig det du behöver, vad tror du då blir bäst, har du en tanke om det?"
• Testa att säga "jag önskar att du kunde få det du ber om, men det är tyvärr inte möjligt."
• Testa att säga "Jag förstår att det är hemskt att må som du gör. Du är värd all hjälp du behöver för att kunna få ha det annorlunda. Att du inte kan få det handlar inte om dig."
• Testa att säga "Jag hoppas att detta ska hjälpa dig."
• Testa att säga "Om det inte hjälper så får vi hitta något annat alternativ".
• Att ge patienter uppmärksamhet och tex fråga hur de mår om de gråter, skakar, har ångest eller i övrigt visar att de inte mår bra.
• Att låta bli alla former av straff om patienter har symptom på sina problem.
• Att låta bli alla former av straff om patienten inte blir bättre av behandling.
• Försök komma ihåg att det inte är av trots eller jävelskap som patienten mår dåligt, och att hen inte av fri vilja svarar dåligt på behandlingen, för att ta ifrån dig rätten att lyckas. Det finns ingen sån rätt.
• Försök vara medveten om dina egna reaktioner, och försök att inte spela ut saker på patienten.
• Förklara för patienten vad tanken med den vård ni ger är. Hur den kan hjälpa. Varför du tror att den kan passa just denna personen.
• Ta tvivel och frågor på allvar, och försök svara på det patienten undrar.
• Låt patienten åtminstone få vara delaktig i att avgöra om en behandling hjälpt eller inte.
• Ta negativa effekter av behandlingen på allvar, och låt patienten vara den som avgör om det faktiskt är hjälp i första hand, eller om de negativa effekterna är så stora att det faktiskt snarare är en belastning, även om positiv effekt finns. (Så långt det är möjligt, det finns alltid undantag, när det finns skäl att tro att patienten inte klarar att göra beslut pga självmordsrisk, självskaderisk, hallucinationer och liknande).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 2. Du är viktig.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är viktig. Du är en person som har ett värde. Du spelar roll, och det spelar roll att du finns, det spelar roll om du överlever eller inte. Hur saker blir för dig spelar roll.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Behandlare som inte öppnat journalen eller satt sig in i ens fall innan man träffas första gången.
• Behandlare som avbryter en, snäser, eller på annat sätt aktivt inte lyssnar på vad man säger.
• Behandlare som tar allt man säger som manipulationer eller av annan anledning inte lägger någon vikt vid det.
• Behandlare som inte tar en på allvar när man berättar om sina symptom, som berättar om andra som har det värre, inte tror på det man säger eller liknande.
• Behandlare som är tydliga med att de vet att en del patienter dör, att de inte har särskilt stort hopp om att man ska klara sig, och som på ett eller annat sätt visar att de är helt likgiltiga inför om det är man själv eller nån annan patient som dör.
• Behandlare som på annat sätt stämplar en som hopplös, obotbar, omöjlig eller liknande.
• Att det inte finns möjlighet att ge en patient det hen behöver. 
• Att ha få eller otillgänliga telefontider, ingen telefonsvarare, inga andra möjligheter att nå behandlarna.
• Otydlig information.

Förslag på saker man kan göra:

• Förbereda sig inför möte med patienter. Hellre ha ett något kortare möte med patienten, och ha möjlighet att läsa lite i journalen.
• Undvika att fråga helt grundläggande saker om patienten redan haft kontakt med psykiatrin ett tag. Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så patienten inte behöver berätta tex vad hen är född, vilka studier hen klarat, var hen jobbar, hur många syskon hen har, var i syskonskaran hen befinner sig, och liknande saker varje gång hen träffar en ny behandlare.
• Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så att du som behandlare kan ha koll på vilka kontakter patienten tidigare haft med psykiatrin, vilka mediciner som provats, vilka andra behandlingar hen fått, vilka insatser som gjorts.
  
• Var tyst när patienten pratar.
• Visa att du hör vad hen säger, och ta frågor, rädslor och funderingar på allvar.
• Visa att du hört vad patienten sagt även om hen inte tycker att du har rätt, eller gör rätt.
• Förklara så patienten har en chans att förstå varför du tycker tex ditt behandlingsalternativ är bättre än det patienten önskar, om ni inte är överens.
  
• Fråga patienten om hen känner sig trygg.
• Fråga patienten om hen har frågor eller funderingar.
• Fråga patienten även efter negativa effekter av de behandlingar hen får.
• Låt bli att förminska patientens problem genom att jämföra med andra.
• Skit i hela den där tanken om att det finns patienter som försöker manipulera, eller att allt någon säger egentligen kanske betyder nåt helt annat. Försök höra vad hen säger. Försök lyssna.
• Försök att aldrig hopplöshetsstämpla någon, på något sätt alls.
• Berätta aldrig för en patient att du är medveten om att det finns patienter som inte går att rädda, utan som kommer ta livet av sig vad du än försöker med för hjälpinsatser.
• Var tydlig med att det alltid finns fler alternativ. Fler mediciner att prova, andra behandlingsformer. Funkade det inte med en terapeut kanske det funkar med en annan. Det finns alltid mer att prova, mer att göra. Var tydlig med det.
  
• Om du inte kan bevilja en patient det hen behöver, var då tydlig med att du ser att hen behöver det, men att det tyvärr inte finns möjlighet. Försök inte göra det till att behovet inte finns.
• Se till att det går att nå någon på mottagningen på telefon, åtminstone en receptionist.
• Ha telefonsvarare, eller åtminstone en intalad röst som säger när personen väntas vara tillbaka, om patienter får direktnummer till behandlares telefoner.
• Ge information om behandling, om öppettider, om vem som har vilken uppgift inom vården, och annat som kan vara av intresse.
• Ha en hemsida med information.
  
• Testa att säga "Du är viktig".
• Testa att säga "Jag önskar att du mådde bättre än såhär."
• Testa att säga "Jag önskar att du hade ett liv som var så bra att du ville leva, och tyckte om det".
• Testa att säga "Blir det bra såhär för dig?"
• Testa att säga "Är detta ok för dig?"
• Testa att säga "Vad tror du?"

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 1.

Jag har tänkt en del på det här att människor lär sig av sina erfarenheter. Man samlar dem på hög, drar slutsatser utifrån dem, medvetet eller omedvetet, och de påverkar hur man tolkar människor, omvärlden och sig själv. Detta är såklart också något som gäller psykiatrin. Det bemötande, de strukturer och de metoder man som patient möts av lämnar spår. Om man har mycket kontakt med psykiatrin, vid många tillfällen och under lång tid, påverkas man såklart mer än om man under en kortare period behöver stöd. Vårdas man i slutenvården blir man mer påverkad eftersom man befinner sig i psykiatrins tolkningar, strukturer och bemötande dygnet runt, ibland helt utan pauser.

Jag vill verkligen inte påstå att allt bemötande och allt som pågår inom psykiatrin är dåligt, men det finns saker jag önskade att man förstod hur viktiga de är att lära ut. Och det finns saker som jag förstått återkommer, som visar något helt annat. Jag har ingen forskning att luta mig mot. Jag har mina erfarenheter och jag vet vad jag har hört från andra. Men ibland ser jag något. Och så tänker jag: ni som jobbar i systemet, ser ni också detta? Har ni alls tänkt kring dessa sakerna? Funderar ni tex på vad ni lär ut, vilka budskap ni förmedlar? Som organisation, helhet, och som personer, men inte bara i det ni säger? Kanske gör ni det, kanske är ni välreflekterade och gör medvetna val på goda grunder. Ibland är det nog så. Och ibland finns det säkert orsaker till att det blir fel. Brist på tid, brist på kraft, brist på stöd från den grupp man jobbar i. Sånt. Jag vet det, jag förstår det. Och det är inte det jag tänker skriva om nu. Jag tänker inte leta efter orsakerna till att det blir dåligt, jag tror det finns andra som ser den sortens strukturproblem tydligare än jag.

Men jag vill ställa mig själv frågan: vad önskar jag att psykiatrin lärde ut? Och jag vill ge mig själv följdfrågan: vad ligger i vägen för det, vilka saker är problem om man tycker att just detta är viktiga saker att lära ut?

Jag börjar en liten serie här på bloggen idag. Om saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Tanken är att det ska komma ett inlägg om dagen i en vecka. Kanske blir det fler än så. Kanske kommer jag på mer på vägen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 5.

Det blev lite långt, så det blev två inlägg idag. I samma serie. Du hittar del 4 här.

• Det spelade roll för mig att få ha eget rum. Att få ha eget utrymme och gränser för det som var mitt, även när jag behövde slutenvård. När jag varit på avdelningar med delade rum har det aldrig funnits ens ett draperi för att avgränsa vilket som är min plats. I bästa fall har det funnits en garderob med lås som kunnat avgränsa åtminstone något.
  
• Det spelade roll att jag kunde låsa min dörr. Såklart hade alla i personalen nycklar och kunde öppna. Men det förstärkte det där: min rätt till mig själv och min egen plats. Kanske låter det som en banal sak, men gränser och att få ha gränser rent materiellt spelar stor roll. När jag dissocierar mycket har jag så otydliga konturer. Då blir väggarna de viktiga. Det blir där gränserna går. Och om jag inte har någon plats som är min, då behöver jag hela tiden vara inställd på att skydda mig från att bli ockuperad. Att kunna låsa min dörr spelade roll, jag visste då att bara personalen kunde komma in. Alla andra stängde jag ute.
  
• Det betydde mycket att personalen knackade på dörren, och väntade tills jag öppnade. På sjukhuset öppnade de alltid medan de knackade, om de alls knackade. Men respekten för det egna utrymmet, det spelade roll. Och att de faktiskt inte öppnade dörren och gick in om jag inte gav klartecken. Att de lät mig vara ifred. Att jag fick bestämma.
  
  Det var annorlunda när det var bestämt att jag skulle observeras. Sådär så de kommer och tittar en gång i kvarten. Då öppnade de oavsett om jag var tyst. Men för det mesta knackade de ändå. För det mesta fanns det en respekt.
  
• Det här kanske låter konstigt, men även om jag blev full i skratt var det betydelsefullt när människor blev generade och illa berörda när de skulle leta igenom min väska eller visitera mig, så jag inte hade något farligt med mig. Jag förstod varför de behövde göra det, och på sjukhuset hade aldrig någon betett sig som om det var konstigt alls. Det var därför jag ville skratta, för att det var självklart för mig (och såklart hade jag packat min väska så att den var anpassad efter att klara att bli genomrotad av vem som helst). Men att bli generad och illa berörd av att göra det betyder att det inte finns indelning i vi och dom. Det betyder att någon tänker sig hur det skulle vara att få sin egen väska genomrotad. Att visa sina underkläder, sin tandborste, sin dagbok, vad det nu är man har med sig, för någon man aldrig förut träffat. Det betyder att de ser integritetskränkningen. Och att det är något nödvändigt att göra, men ändå en integritetskränkning.
  
• Det har alltid spelat roll för mig när behandlare mött mig som att det inte finns ett vi och ett dom, när vi varit människor som möts. I stora och små saker.
  
• Jag vet inte om det är tänkt att patienter inte ska märka sånt. Men det har spelat roll för mig när jag är på en avdelning eller en mottagning där det känns som att de som jobbar där trivs med att jobba där. Alltså inte bara om min behandlare verkar tycka att det är en ok sak att träffa mig. Utan mer stämningen som ligger över stället som arbetsplats. Såklart ser man inte allt som patient. Men man märker en del. Det märks om det är ett ställe där de flesta tycker att det är utvecklande och givande att jobba, eller om de flesta mest ser det som något att ta sig igenom. Något rätt tungt, grått och slitigt.
  
• Det har spelat stor roll för mig när det jobbat trevliga människor i receptionen. Och när de sett som sin uppgift att faktiskt hjälpa och samordna när det behövs. Inte bara att svara i telefon. Det har spelat roll att kunna ringa och säga att jag inte får tag på X men skulle behöva få svar på en viss fråga. Och att hen har kunnat lösa det till mig, leta upp nån ledig minut med X, få svaret på frågan, och ringa tillbaka till mig. Eller när jag haft något annat problem som varit mer tekniskt och jag inte fattat hur jag skulle lösa det, vem jag borde ringa, var problemet hör hemma. Och när telefonsamtal egentligen varit för stort att orka, när det varit omöjligt att orka ringa runt. Psykiatrin kan vara en rätt spretig och osammanhängande organisation att förstå sig på. Det var så skönt med nån som kunde hjälpa.
  
• Jag har tillhört psykosvården mycket, fast det varit fel. Det har handlat om dissociation, och som det är indelat här hör dissociation till allmänpsykiatrin. Men jag hamnade i psykosvården ändå, när jag hallucinerade och så. Inom psykosvården har jag känt det som att inställningen är att saker får ta tid. Det är som att man tänker sig att patienterna har problem på allvar, på ett sätt som jag inte upplevt inom allmänpsykiatrin. I slutenvården spelade det nästan störst roll. För det var inte så bråttom där. På allmänpsykavdelningarna handlade det alltid om att jag behövde visa att jag mådde dåligt och var tillräckligt självmordsbenägen för att vara värd vården. Det var som att jag måste vilja dö varje dag, annars blev jag utskriven och utan den hjälp jag behövde. Det blev ett hinder, det var svårt att faktiskt bli bättre när det fanns ett krav på att prestera dåligmående och självmordsplaner för att få hjälpen. Det har spelat stor roll för mig när jag sluppit det. När det inte varit så bråttom. När jag kunnat veta att jag får stanna tills jag är stabilare, och att det kan få ta några veckor. Eller kanske mer. Det har faktiskt gått snabbare att bli bättre då. När det inte varit negativt att göra framsteg, utan att bli fråntagen hjälp som jag fortfarande behöver. Det blev så mycket mer konstruktivt.
  
  Kanske är det en slump att jag mött så olika syn, jag är inte säker. Men jag tänker mig att det finns en skillnad på hur man ser på psykospatienter jämfört med andra människor med psykiska problem. Att ingen presenterar lösningar som handlar om att ta sig i kragen och skärpa sig till någon som är psykossjuk, för vi har en kollektiv överenskommelse i samhället om att psykossjuka är sjuka på riktigt. Vad gäller allmänpsykpatienter finns det inte en lika tydlig överenskommelse. Det är mycket mer öppet för tolkningar där.
  
• Det har hjälpt mig när jag fått lov att behöva avlastning, att slippa orka allt ensam. När min önskan om hjälp inte blivit tolkad som att jag inte vet hur man gör, eller som nån sjuklig önskan om beroende. När jag kunnat bli sedd i att det bara handlar om att allt blir lite för mycket sammanlagt ibland. I perioder när varje minut är en kamp för att klara av att orka finnas till är det svårt att samtidigt förstå sig på regler, myndigheter, ringa runt och hitta information och inte ge upp hur många telefonsvarare man än möts av. Jag vet precis hur man gör när man ringer såna samtal. Men det har spelat roll när jag kunnat få hjälp.
  
• Det har också spelat roll när någon kunnat prata med myndigheter för min räkning, för att jag så ofta inte ses som någon man ska lyssna på. Det har betytt mycket när min terapeut kunnat ringa och bara bekräfta att saker jag sagt stämmer, eller säga samma saker en gång till. För i myndigheternas ögon är hon någon man kan lita på. eftersom hon är någon som befinner sig i en professionell situation. Jag däremot är inte någon man kan lita på, eftersom jag är behövande, och då tolkas det lätt som att jag "är ute efter nåt", och det blir svårt att bli hörd. Det handlar inte om att jag inte kan förklara, att jag inte kan sätta ord på vad jag behöver eller varför. Det handlar bara om att systemet är uppbyggt på det sättet. Att såna som mig ska man inte riktigt tro på, inte riktigt lyssna på. Behövande människor ska man inte lita på. Det har spelat stor roll när någon tagit på sig rollen att vara den som styrker mina uppgifter, och kanske förklara en extra gång.
  
• För min del spelade det stor roll när jag kunde ha aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. För då kunde jag bli bedömd som sjuk i något eller några år framåt, och så blev jag under den perioden befriad från det mesta som handlade om myndigheter. Jag kunde lägga kraften på att läka och må bättre istället. Det spelade också stor roll för att jag är så rädd för läkare, eftersom jag ofta blivit konstigt tolkad eller dåligt bemött. Det fanns ett lugn i när läkarkontakten fick handla om hur jag mådde, medicinering och sånt, att jag inte hela tiden behövde känna att hen kunde ta ifrån mig de pengar jag behövde för att leva, genom att inte lyssna på det jag sa och inte tro på att jag mådde så dåligt som jag gjorde. Att med några månaders mellanrum behöva träffa en läkare, bli rädd för att bli fråntagen min inkomst, och dessutom behöva ha möten med och bedömningar av försäkringskassan eller soc hela tiden, det är en ständigt pågående stress. Det hjälpte mig att få slippa. Att få en paus från det, och få fokusera på att bli friskare.
  
• Hela inlägget En liten lovsång till KBT kan räknas som en punkt på denna listan, tycker jag.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 4.

Blev lite inspirerad av den nya sidan Den goda psykiatrin där både behandlare och patienter kan bidra med berättelser om det som faktiskt fungerat och varit bra i psykiatrin. Så nu vill jag fortsätta min lista med det som hjälpt.


Du hittar del 3 här.

• Det hjälpte mig att ha samma läkare på slutenvårdsavdelningen som jag hade i öppenvården. Att det inte blev två olika världar, med två olika maktcentrum med två helt olika inställningar till vad som faktiskt skulle hjälpa mig. Det hjälpte på många sätt. Jag har såklart mått sämst när jag varit inlagd, och det var ett sånt lugn att redan veta vem läkaren var. Och att han visste vem jag var. Att få slippa börja om just då. Det gjorde också att överlappningen mellan slutenvård och öppenvård fungerade så mycket smidigare. För de hörde ihop, var en del av samma. Det blev inte två olika enheter på samma sätt som jag upplevt förut.
  
• Överhuvudtaget har det hjälpt när mina öppenvårdskontakter haft kontakt med mig medan jag varit inlagd. När jag fått träffa de som skulle bli mina öppenvårdskontakter redan när jag var inlagd. När det var prioriterat att låta någon följa med mig till öppenvården för att jag skulle börja behandlingen och kontakten där, innan jag blev utskriven. (När jag inte fick gå ut ensam alltså, sen kunde jag gå dit själv).
  
  När jag redan hade kontakt med öppenvården var det inte lika viktigt att ta mig till de lokalerna, att vi träffades där. Men kontakten med dem som var mitt stöd i öppenvården var viktig att inte ta paus från då. För ofta har det varit så, som att öppenvården räknar med att jag får det stöd jag behöver i slutenvården, och släpper mig helt tills jag är utskriven igen. Det har spelat stor roll när det inte varit så. När någon funnits kvar genom allt. När vården varit så sammanhängande den kunde bli, inte uppsplittrad och rörig.
  
• Det hjälpte mig att någon trodde på och förstod varför sjukhuset varit så hemskt för mig. Varför det blivit dåligt och stärkt det skadade i mig, och varför det var svårt att vara där, se det som hjälp. Det hjälpte mig att jag blev respekterad i att välja bort slutenvård i så stor utsträckning som möjligt, och att jag hade behandlare som trots allt litade på mig och mitt omdöme. Att jag kunde avgöra vad som var hjälp, och vad som av systemet definierades som hjälp, men inte skulle ge mig något stöd. Att de tog hand om sin oro för om jag skulle klara all ångest, all kamp, alla minnen, alla flashbacks, att de inte tvingade mig till slutenvården för sin egen skull. För att dämpa sin oro för mig. Jag fick slippa, för det var jag som var den viktiga i min behandling.
  
• Det spelade stor roll att jag fick avgöra när jag behövde slutenvård. Att det fick vara på mitt initiativ och att jag blev trodd när jag sa att jag skulle behöva det stödet. Det var viktigt att någon såg mitt behov av att för en period befrias från ansvar som något bra. Såg att det var ett sätt att ta hand om mig, värna mig själv. Att det var något stort för mig att erkänna att jag inte klarade mig på egen hand. Att jag behövde få släppa taget, få slippa lite av det som gick att slippa. Bli skyddad genom att ha människor runt mig, möjlighet till samtal. Och också genom den kontrollen som finns i slutenvården. Jag blev inte straffad eller tolkad som manipulativ för att jag behövde hjälp, försökte använda den hjälp som fanns på det sätt som kunde passa mig. Det blev tolkat som något bra. Som ett steg framåt. Att våga behöva.
  
• Jag fick vara på en avdelning som inte låg på sjukhuset. Egentligen var det inte helt korrekt enligt systemet. Men det blev så viktigt. Dels för att jag kunde få slutenvård som inte påminde om den jag förut fått, som inte var i samma lokaler som jag blivit retraumatiserad och som jag fortfarande var rädd för. Och dels för att det inte var sjukhusmiljö. Det var inte korridorer, sjukhussängar, larm som tjöt när någon blev utåtagerande. Det var lugnare och mer likt en vardag där. Det gav en trygghet.
  
• För min del var det betydelsefullt att få vara på en mindre avdelning, där det var både färre patienter och färre i personalen. Det blev tryggare när det inte var lika många människor i omlopp.
  
• Jag mådde bra av att det inte fanns låsta dörrar, inte låsta fönster. Det var såklart låst till medicinrummet, lådan med knivar och lite annat sånt. Men i stort var allt upplåst. Behövde jag nya lakan fanns de i ett öppet skåp, jag kunde gå och ta där. I och för sig var jag för förvirrad för att komma ihåg var något fanns, så jag fick ändå fråga. Men ändå. Det var mer principen. Det var inte låst. Duschslangarna var inte inlåsta och badrummen var öppna. Det var ingen avdelning som var säkrad på det sättet som avdelningarna på sjukhuset. Det fanns blomkrukor i porslin och lampsladdar. Det fanns många saker det hade gått att skada mig med, och eftersom dörrarna och fönstren var upplåsta hade det också varit möjligt att bara gå.
  
  Och kanske låter det paradoxalt eftersom jag sökte slutenvård för att för en period slippa att ha hela ansvaret över mitt självskadebeteende och självmordsplanerande. Kanske låter det som att en sån avdelning inte skulle kunna vara ett skydd. Men den var det. Och faktiskt bättre än avdelningarna på sjukhuset varit. För det handlade om förtroende och överenskommelser istället för kontroll. Jag skadade mig aldrig där, jag har alltid drivits av saker som självskadare inte förväntas drivas av (vi förväntas vara impulsiva, och manipulativa som huvudegenskaper i våra personligheter). Jag skulle tycka att det var så pinsamt om nån upptäckte att jag skadat mig på avdelningen. Och bara tanken på att ställas till svars för varför jag brutit vår överenskommelse och svikit förtroendet kändes så tung att det räckte som kontroll.
  
  Helt ärligt är det såna saker som spelat störst roll för självskadandet när jag varit på sjukhusavdelningarna också. Det går alltid att hitta sätt att skada sig. Inte heller de avdelningarna är så skyddade att det är omöjligt. Att leva i illusionen att det är möjligt att skydda någon från allt det går att skada sig med är ingen bra sak för psykiatrin, eftersom det är just en illusion. Ändå kan det såklart vara rimligt med mer kontroll vid vissa tillstånd och för vissa patienter. Men jag ville mest säga detta: för mig hjälpte det så mycket att det byggde på förtroende istället för kontroll. Och att det fanns en massa saker jag faktiskt hade kunnat skada mig med var också en hjälp eftersom det sänkte tröskeln mellan slutenvården och att vara ensam i mitt hem. Skillnaden mellan en sjukhusavdelning och mitt hem har ibland varit så stor att glappet känts omöjligt att ta mig över.
  
• Det hjälpte mig att det fanns förståelse för att jag behövde skärma av mig, vara ifred. Att det kunde vara något gott, inte bara tecken på sjukdom. Att jag fick lov att behöva vila, och att det var begripligt att jag behövde det, när allt var så kaos och när jag dessutom var på en avdelning där alla var nya för mig.
  
• Allt som handlade om att ha så mycket vardagligt liv som möjligt hjälpte mig. Att bli uppmuntrad i att ha min laptop, träffa vänner, virka, göra sånt jag brukade göra hemma för att handskas med kaos. Igen: det blev inte två skilda världar, slutenvården och hur det var att vara hemma. Det blev så mycket närmare.
  
• Det spelade roll för mig att personalen satt ner med oss och åt. Att de inte stod och bevakade oss. De satt hos oss och småpratade om allt och inget och det var ok om man inte orkade säga något, och det var ok om man pratade mycket. Det var ok om man sa konstiga saker med. Överhuvudtaget kändes det som att man fortfarande var en människa och inte nåt annat än dom som jobbade där, vilka tecken på problem vi än visade. Och det var en av de viktigaste sakerna, att de alltid satt med oss och åt. En annan var att de satte sig hos oss och kollade på tv eller satt ute i solen när det var fint väder, när de hade en stund över.

Du hittar del 5 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 3.

Del 2 hittar du här.

• Biblioteksvagnen hjälpte mig den period jag var inlagd och hade koncentrationsförmåga nog att läsa. Att det hände något mitt i någon av de där helt innehållslösa dagarna, och att det var något positivt. Att få ha ord som gav mig tröst och hopp, när vården inte klarade att ge något av det. Och att hon som var bibliotekarie verkligen brydde sig om att försöka få med böcker som skulle kunna passa, och att det gick att be om någon med, om jag visste vad jag ville (jag visste för det mesta inte). Att det var ok att vara barnslig och vilja läsa Vem ska trösta knyttet? när världen kändes sådär otrygg. Att hon kunde förstå det, och att hon försökte leta upp deras ex till mig, men insåg att den boken var sönderläst så jag inte kunde låna den. Att hon kopierade några av sina favoritsidor till mig, så jag inte blev helt utan.
  
• Att prata med sjukhusprästen i perioden när slutenvården var någonslags surrealism, när inget fick betyda det det lät som, när mina känslor alltid blev tolkade som sjuka, när vården manipulerade och beskyllde mig för att vara den manipulativa, när mitt liv i deras ögon inte var något att vara rädd om. Då. Det hjälpte mig att få träffa sjukhusprästen. Att ha samtal utan diagnossättande, journaler, medicinändringar. Där jag kunde säga vad som helst och blev hörd. Där jag fick vara tyst utan att någon kollade på klockan eller stressade vidare. Där det fanns tid för mig. Där jag fick normala reaktioner på det jag sa. Där oron fanns i hans ögon och där mitt liv hade ett värde. Det spelade så stor roll.
  
• Andra patienter har hjälpt mig mycket när jag varit inlagd. Dels för att de var människor jag kunde känna igen mig i, kunde känna mig lik, och att jag därför blev mindre konstig och kunde öppna för möjligheten att se på mig själv med andra ögon. Så som de såg på mig. Så som jag såg på dem. Dels för att jag behövde hjälp att förstå hela det psykiatriska spelet när jag var ny. Personalen tog för givet att man förstod det mesta automatiskt. Men patienterna kunde förstå hur skrämmande en slutenvårdsvärld kunde vara. Kunde förklara hur saker hängde ihop, att jag måste be om bedömning kring permissioner om jag skulle få gå ut. Och kunde varna för vissa i personalen, berätta hur de brukade bete sig, och dämpa effekterna av maktmissbrukande beteende genom att hjälpa mig att se att det inte handlade om mig, att de personerna var såna mot alla. Tyvärr har andra patienter också varit de som oftast lyssnat, visat medkänsla, som jag delat smärta, tankar och ord med. Det är de som oftast kramats och tröstat när min värld fallit sönder, när hopplösheten hotade att sluka allt. Det var fint att inte vara helt ensam, och jag är tacksam att det fanns någon där som gav just det (och att jag kunde ge det till någon). Jag skriver tyvärr ändå. För det blir lätt för tungt och för mycket. Och det är personalen som borde ha den rollen. Borde vara de som finns där och delar, ger stöd, hjälper. Det har oftare varit patienter.
  
• Att få hjälp med mitt självskadebeteende utifrån mina tankar och reaktioner. Att kartlägga vad som hände i mig och varför jag valde den sortens agerande, och att hitta alternativa sätt. Att träna på att välja något annat. Det spelade så stor roll att fokus fick vara så, att det inte handlade om att visa upp mina sår, och få bedömt hur svårt mitt självskadande var utifrån det. Jag skadade aldrig mig särskilt allvarligt (utom när jag försökte dö, men det var en annan sak), men i mina beteenden och tankemönster var det ändå centralt. Det tog så mycket tid att slåss med självskadetankarna. Att förhandla med dem. Att stå emot. Att bestämma hur mycket jag fick skada mig, och var. (Och nej, allt självskadebeteende är inte präglat av impulsivitet och bristande kontroll).
  
• Att tillsammans med en behandlare titta på orsakerna till att mitt självhat var så stort, att leta efter orsakerna till att jag ville skada mig och hade en så desperat längtan efter att dö. Att se mönstren, sammanhangen, att bli begriplig för mig. För det mesta hade mina symptom blivit definierade som tecken på sjukdom, och jag förväntades klara mig med den förklaringen och lugnt luta mig mot att mediciner skulle bota det sjuka, men det fungerade inte för mig. Kanske för att medicinerna inte hjälpte mig som det var tänkt, men kanske också för att cirkelresonemang inte är svar på frågan om varför. Jag var sjuk för att jag hade symptom. Jag hade symptom för att jag var sjuk. Det var så förklaringarna sett ut. Förklaringar som inte förklarade något alls. Det hjälpte så mycket att få plats med mina tankar, upplevelser. Att hitta sammanhangen. Att se hur det var, varför det blivit som det blivit.

Du hittar del 4 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 2.

Fortsätter min lista med saker som har hjälpt. Första delen hittar du här.

• De kontaktpersoner jag haft inom psykiatrin som sett som sin uppgift att strida för att jag skulle få den vård jag borde ha rätt till. Inte för att de alltid lyckades, men just för att de såg som sin uppgift att kämpa för mig. Det gav mig en känsla av värde, att det fanns nån som tyckte det spelade roll hur jag mådde, att jag borde få hjälp. Att jag borde få ha det bra.
  
• Att få ha samma kontakter under lång tid. Hinna bygga upp förtroende, och kunna lita på att de vet vem jag är och hur jag fungerar, och vilka mina problem är. När jag sluppit börja om på nytt hela tiden har det funnits plats att kämpa med mina problem istället för att kämpa med systemet, och för min del har tilliten varit så skadad att det behövt få ta tid att lita på någon, och att det i sig varit en del av mitt läkande. Att få den chansen: att få lita på någon. Att de finns, stannar kvar, bryr sig.
  
• Det spelade roll att jag fick ha kvar mina kontakter i psykiatrin trots att jag gick på folkhögskola och bodde på annan ort ett år. Att inte allting klipptes och att jag inte behövde orka börja om när jag flyttade tillbaka.
  
• Behandlare som litat på mig. Dels att de litat på att jag inte ljuger, att de trott på det jag sagt om mina problem. Att få slippa alla konstiga spel som uppstår när behandlare manipulerar och försöker genomskåda vad det jag säger "egentligen" betyder istället för att faktiskt lyssna och möta mig där jag är. Och dels den där känslan av allmän tillit. Som handlat om det konkreta (tex att man kan lita på att om vi bestämmer något så håller jag det). Men också på ett djupare sätt. De som litat på mina förmågor, styrkor, att jag kan klara något. De har hjälpt mig. När tillit fått vara som tillit är. Något som bygger på relation, och när det faktiskt behövs att båda litar på varandra, och inte bara att jag ska lita på en behandlare. Det har hjälpt mig mycket. I att reparera tilliten till mig själv, och tilliten till andra människor. Och det har öppnat för att våga jobba med svåra saker på ett djupare sätt.
  
• Den här känslan av att det är tillsammans vi kan göra något. Det handlar om tilliten, men också om något annat. Något som handlar om att jag inte reduceras till ett objekt, ett problem som ska lösas. Utan att jag får vara ett aktivt subjekt med egna kunskaper, styrkor, förmågor, tankar, idéer, som ska tas på allvar. Och där behandlaren inte reduceras till att stå bredvid och inte göra något, eller tro att hen inte behövs bara för att jag har en egen kraft. Där båda får vara det de är. Jag får vara en människa i behov av hjälp, och behandlaren får vara en kompetent behandlare med teoretiska kunskaper, verktyg, inkännande, lyssnande, och annat som kan hjälpa mig. Och att vi får mötas, det är just det som hjälper mig. Att vi möts, att vi tillsammans försöker se och ta hand om det som är kaos och ohanterbart i mitt liv.
  
• Att bli trodd. Att dela. Att bli sedd. Ibland tror jag att det är underskattat i psykiatrin. Det här att få berätta, och att någon hör. Att få säga hur det var, och att bli trodd. Att få ta med sig någon in i det man burit på ensam, och få ett vittne. Att någon orkar följa med och orkar se vad som hände, hur hemskt det var. Och man behöver ju mer än så. Men just det har hjälpt mig så mycket. Att komma ut ur tystnaden. Att få berätta. Att inte längre vara ensam. Och att det inte alltid behöver göras något handlingsprogram eller att man inte behöver dra igång nåt för att det ska bli viktigt och hjälpa. Det där enkla som samtidigt kan vara det svåraste har hjälpt mig så mycket. Att någon finns och lyssnar. Att någon orkar stanna tills jag pratat färdigt. Att vi inte måste rusa vidare till nästa steg meddetsamma, utan att det får vara viktigt, att vara hos mig.
  
• Tid. Att ha tid att berätta, bygga upp tillit, komma vidare, bearbeta. Bli ovänner, tappa tillit, hitta tillit igen, lära mig att saker inte är körda. Hinna tvivla på allting och hitta tro igen. Hinna tro att behandlaren kommer döda mig och med tiden se att hen inte gör det. Att ha många timmar med samma person. Det har hjälpt mig. Såklart spelar det roll vilken personen är, hur man funkar ihop, vad man gör. Vilka tekniker som används. Men tiden. Att den finns. Att det inte hela tiden finns ett hot om avslut, ett slutdatum när jag måste vara färdig. Att saker fått ta den tid de tar. Det har varit oändligt värdefullt för mig.
  
• Att behandlare kunnat identifiera sig med mig. Att de antingen varit lika mig på nåt sätt, och därför kunnat identifiera sig med mig. Eller att de haft metoden (och förmågan att omsätta den i praktik på allvar) att se bortom det som skiljer oss åt, och se det allmänmänskliga i mig. Det som finns i mig som liknar det som finns i alla människor. Att vi som är behandlare och patient därför är ganska lika, för att människor är ganska lika. Det har varit viktigt för mötet, och kanske ännu viktigare för att så mycket av psykiatrin handlar om att dela in oss, göra oss till olika saker. Patienter till något som inte riktigt är människor. För att någon ska kunna hjälpa mig har jag behövt att det bryts ner. Att behandlarna och jag varit i olika roller, och såklart olika som personer. Men att känslan av att vi ändå är rätt lika har funnits där. Att jag är lika mycket människa som den andre. Det påverkar hur jag blir tolkad. Och det påverkar hur jag tolkar mig själv. Att ha varit utsatt för övergrepp handlar så mycket om att ha blivit avhumaniserad, att ha blivit fråntagen sin mänsklighet för en stund. För mig har något av det svåraste varit att på djupet återta min mänsklighet. Och därför har det varit så viktigt med behandlare som identifierat sig med mig. Inte gjort mig till något annat. Jag är också en människa. Man borde ha behandlat mig som en människa hela tiden. Det är så grundläggande. Om det inte funnits i relationen med behandlare har det inte varit möjligt att läka. Man kan inte återta sin känsla av att vara en människa tillsammans med någon som inte möter en som just det.

Du hittar del 3 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 1.

Hittade boken Relationer som hjälper av Alain Topor och Marit Borg, och den lyfter fram patienters egna berättelser om vad som spelat roll för dem, vad som hjälpt. Tycker det är en bra bok med många kloka resonemang, så rekommenderar den. Men mest tar jag upp den för att jag blev lite inspirerad, nu vill jag berätta om saker som hjälpt mig. Jag börjar här, det kommer fortsättning en annan dag.

• Innan jag sökte hjälp hittade jag nånslags hopp i att det faktiskt fanns hjälp att söka. När jag började med mediciner hittade jag hopp i att mediciner skulle kunna hjälpa mig. Överhuvudtaget har saker som inneburit hoppet om förändring och att det kan bli annorlunda hjälpt mig.
  
• Den allra första samtalskontakten jag hade var på mobila teamet och bara få gånger. Trots det fick jag väldigt mycket hjälp av henne, vilket jag tror byggde på att det fanns en stor tydlighet i vilka ramarna var, och en tydlighet i avgränsningen kring vad samtalen skulle handla om. Och också att det fanns en tydlighet i att chans att få hjälp på annat håll om jag inte klarade mig med de få gångerna. Tydligheten hjälpte. Och att den inte betydde att samtalen blev mekaniska eller saknade inkännande. Det var bra samtal, och tydligheten blev en trygghet.
  
• Mobila teamet som fenomen hjälpte mig ett tag. Att ringa dem var en mycket mindre sak att klara av än att åka till psykakut, att träffa dem hemma hos mig gjorde det möjligt att alls söka hjälp akut. De kunde ibland få uppdrag (tex av min öppenvårdskontakt) att ringa och kolla så jag klarade mig på kvällen om jag hade svåra självmordstankar. Bara att veta att någon skulle ringa och kolla om jag överlevde spelade så stor roll. Och att veta att de kunde hjälpa mig till psykakut om det var omöjligt att klara mig själv var en trygghet. Att inte vara utelämnad till mig själv och till att klara saker ensam.
  
• De tre läkare jag träffat som pratat med mig på riktigt har spelat stor roll. De som tagit mina tankar och funderingar på allvar, och mött mig där jag varit. De som valt att resonera med mig kring vad som skulle kunna hjälpa. De som sysslat med tvåvägskommunikation och haft inställningen att vi tillsammans kan hitta saker som kan hjälpa mig. De har spelat roll.
  
• Kontaktpersonen jag hade under en lång inläggning, och som förstod att jag kunde kommunicera om jag bara kände förtroende. Som försökte hitta sätt att hjälpa mig att öppna mig, trots all rädsla. Som hade det i fokus, istället för att ha fokus på vad jag borde klara och hur jag borde bete mig. Att jag fick skriva saker jag tänkte var hemska, och att vi började samtalen med att hon läste det, och att det därigenom gick att komma igenom låsningen som gjorde det omöjligt att börja prata.
  
• Att samma kontaktperson var i sjukhusets källare och letade upp färger till mig, och skar kartonger i bitar som jag kunde måla på, så att jag kunde få uttrycka mig och göra något konstruktivt i allt kaos.
  
• Att jag fick baka ibland när hon var med mig. Att hon förstod vikten av att göra något vanligt och trivsamt, inte bara ligga på sängen och vänta på att medicinerna kanske skulle fungera. Att vi gick till affären och handlade glass någon gång på sommaren när det var varmt och när det var lugnt nog på avdelningen för att hon skulle kunna gå iväg med mig. Jag gick inte ut ensam då, hade bara lov att gå ut tillsammans med någon, och med henne var det lugnt på ett annat sätt än med vänner och familj som var tyngda av oro över hur jag mådde. Med henne kunde jag småprata och skämta och vara som en helt vanlig människa, och jag visste att hon visste hur dåligt jag mådde, men vi kunde ha lite vardaglighet ändå. Det var så viktigt. Det där vanliga. Att få vara någon som var rätt vanlig. Att få gå till en affär, välja vilken glass vi skulle köpa. Stå i kön, gå tillbaka. Jag kunde inte äta nån glass sen, för jag hade för mycket ångest för det. Men det var inte så viktigt. Det viktiga var att få gå och handla. Att få vara utanför sjukhusområdet. Något som påminde om vardag och att bry sig om det som är trevligt i livet. Som vilken glass som är godast, eller att fylla sjukhuskorridoren med doft av nybakat, eller diskutera vilken fyllning som egentligen är bäst i kanelbullar eller hur söta mördegskakor ska vara. Sånt som inte alls handlade om psykiatriska behandlingsmetoder, utan bara om det där normala. Om en känsla av liv.
  
• All slutenvårds- och öppenvårdspersonal som småpratat med mig om helt vanliga saker. Skämtat lite, pratat om musik eller böcker. Mött mig på det sättet.
  
• Sommarvikarien som lånade ut en skiva till mig med musik han tyckte om, när det väsnades mycket av röster i mitt huvud. Jag hade ju egna skivor jag brukade lyssna på. Och egentligen hjälpte inte musiken mycket den perioden. Blev bara rörigt av alla ljud. Men hans tanke hjälpte. Hans vilja att jag skulle få höra något som var tryggare och lugnare och inte farligt. Omtanken hjälpte.
  
• De som tagit mig på allvar och på riktigt bekymrat sig för mig. Det hjälpte, som att jag inte behövde bära alla bekymmerna själv då. Som att de kunde ta över lite. Och som att jag kunde låta dem ta över lite eftersom de var uppriktiga i sin bekymran. Jag kunde lättare lita på dem då, på mediciner eller andra saker de föreslog som kunde hjälpa.
  
• Arbetsrehabiliteringen där jag var under det året jag mådde som sämst. Och att jag fick åka dit trots att jag var inlagd. Det hjälpte mig för att det var tryggt eftersom alla som jobbade där visste att alla som var där mådde dåligt. Att det inte blev en jättestor sak om jag var borta några veckor pga att jag inte klarade eller hade lov att  vara utanför avdelningen ensam. Och för att det hela tiden var inriktat på att man skulle ta sig ut till en praktikplats, eller vidare till jobb eller studier. Det hjälpte också att de sakerna vi gjorde var på riktigt. Det var människor som gjorde beställningar, vi utförde ett jobb. Det hjälpte mig för att jag fick vara kvar trots att jag blev sämre, trots att dagarna på sjukhuset blev fler och fler. Trots att hopplöshetssuckarna kring mig ökade i antal. De gav inte upp mig. De flyttade inte mig till något annat ställe för människor man inte kunde räkna med skulle bli bättre.
  
  Jag använde väl det snarare som arbetsterapi än som arbetsrehabilitering. När jag hade möjlighet att göra något annat, närmare ett vanligt liv, då gick jag inte den vägen. Men jag tror det var viktigt för mig ändå att målet var att komma vidare. Att det inte handlade om att sysselsätta i första hand, utan om att hjälpa oss ett steg på vägen. Att de såg det så, som ett steg på en väg. Inte som att jag hopplöst sjunkit ihop på ett ställe och som att man lika gärna kunde lämna mig där.
  
  Det spelade roll att de på sjukhuset lät mig delta i det, och att det deltagandet inte användes som något bevis för att jag inte skulle behöva inläggningen. Att det inte var antingen eller. Jag kunde ha nytta av arbetsrehab och klara timmarna där (för det mesta) och ändå kunde jag vara så dålig att jag inte klarade resten av tiden på egen hand, hemma med mig själv.
  
• De som faktiskt satt sig ner och tröstat mig. Som stannat upp och gett medmänsklighet och medkänsla. De kramar jag fått. De som aldrig var min kontaktperson men som brydde sig om mig ändå, och aldrig försökte slippa prata med mig när jag behövde samtal. De som aldrig sa att jag får vänta tills min kontaktperson jobbar.
  
• Att jag till slut hamnade hos någon som såg att det gjorde mig illa att bli skickad hit och dit och aldrig höra hemma på någons bord, alltid falla mellan stolarna. Som bestämde att jag fick stanna hos henne och att det var viktigare att jag fick en kontinuerlig kontakt än att jag var på exakt rätt ställe. (Kanske förstod hon att jag skulle kunna bli knuffad hit och dit i evighet annars, eftersom jag inte tillräckligt tydligt passade i systemets fyrkantighet).
  
• Att få ha någon i systemet som kände mig och som stannade kvar. Som jag litade på, och som jag visste kunde prata med läkarna eller dra i de trådar som behövdes om något blev helt fel eller om jag behövde mer hjälp.
  
• Att bli lyssnad på. Att bli trodd. Sedd. Att bli tagen på allvar. När jag varit en människa i andras ögon även när jag mått som sämst, även när mitt liv var helt dominerat av symptomen och kaoset. 

Del 2 hittar du här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.