20 juli 2013

Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 5. Att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv.

När det gäller att läka från DID handlar det mycket om att hitta nya sätt att förhålla sig till och handskas med sin omvärld. Jag håller med om det. Men åtminstone efter integrationen har det för mig handlat minst lika mycket om att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv. Och också att hitta nya sätt att vara jag.

Lite i taget fick jag en mer nyanserad bild av min historia, vad som hänt mig och hur det påverkat mig. Det spelar roll för min syn på mig själv, framförallt spelade det roll kring det som varit destruktivt. Att kunna se hur jag varit, och hur det varit något som blivit i ett sammanhang, något som varit sätt att försöka överleva och handskas med det som varit omöjligt, istället för att se det som att jag var obegripligt konstig och helt enkelt fel, påverkade såklart mig. Det var en resa som gjordes lite efter hand. Att ändra synen på min historia och hur den påverkat mig. Själva integrationen påverkade inte det i så stor utsträckning. Det handlade mer om andra aspekter av att förhålla mig till mig själv.

Att vara en är en helt annan sak än att vara flera. Det bara är så, det är något annat. Och jag visste inte hur det var att vara en. Hur man gjorde när man kände sig liten, om det inte betydde att man skiftade till en liten del. Jag visste inte hur man kunde trösta och trygga sig, om man var helt utelämnad till sig själv, eller att det fanns andra som ville hjälpa. Jag var ovan vid att vara ensam om tankarna, känslorna, om allting. Hur tar man ett beslut om det inte föregås av en intensiv diskussion mellan olika viljor inuti? Hur gör man för att olika viljor ska få plats om man bara är en enda, inte olika delar som bär på olika syn? Hur gör man för att diskutera saker med sig själv, om man bara är en? Allt var nytt. Lite i taget fick jag lära mig, anpassa mig efter det nya. Hitta sätten att förhålla mig till den jag nu var, och hur man då gjorde för att leva.

Förutom dessa grundläggande sakerna som man behöver kunna för att klara att handskas med en vardag, fanns (och finns) de existentiella skikten. Vem är jag, egentligen? Vem vill jag vara, och hur? Jag trodde att jag hade en bild av vem jag var, såg inte hur mycket den påverkades av min splittring. Att den bild jag haft av mig, vem jag var, vart jag var på väg, ändrades av att bli en. Inte bara av att inte längre vara någon av dem jag varit, och kunna identifiera mig med någon av dem. Nej, kanske snarare för att min känsla av vem jag var, min bild av mig, nu måste bygga på att hela mitt liv varit mitt. Allt jag varit måste nu få plats. Och historien var inte det svåra att få in. Det svåra var vad den gjort med mig, hur den format mig, vad jag pga den hade med mig, i det jag var.

En av de svåraste sakerna att få in i bilden av vem jag är, är det i mig som säger att jag är ingen, eller ingenting. Det känns lite paradoxalt att det svåraste att ha med i mitt jag är just det som är en negation. Kanske borde det lätt motbevisas av allt det jag faktiskt är, det jag vet att jag är. Fast kanske är det tvärtom, att det är svårt att ha med mig, för att det säger något som är helt motsatt det andra. Jag kan inte både vara det jag tror jag är, och vara ingen alls. Det går inte att sammanfoga, smälta ihop, göra till en enda bild av mig. Det ena alternativet måste vara falskt, och det är svårare än man kan tro att slänga bort gamla bilder av vem man är. Även om man vet att de beror på något man varit utsatt för.

De största sakerna efter integrationen har legat där för mig. I att hitta nya sätt att förhålla mig till mig själv. För till skillnad från hur jag behövde hitta sätt att förhålla mig till min omgivning, där det i stor utsträckning handlade om att anpassa de verktyg jag hade med mig, så de kunde passa för en enda istället för till en grupp, så handlade detta om att hitta något nytt på riktigt. Jag behövde hitta den jag var, den jag är. Med allt jag är. Och jag behövde hitta sätt att hjälpa mig, tycka om mig, stötta mig. Sätt att ta beslut, hitta mål, lösningar. Allt utifrån att jag var bara en enda. Och denna enda jag var, var någon ny, någon som var allt jag förut varit. Det var helt annorlunda. Och det var väldigt svårt.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Jeg har lest de siste innleggene dine og vil takke deg for at du skriver om dette på en så nyansert måte. Trengs forståelse for at dette tar tid og er krevende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser, och glad att du gillar det jag skriver.

      Radera