Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 7. Vi måste minnas att vi är olika.

I det första inlägget i den här serien skrev jag om hur lite det skrivits om post-integrationsfasen. Och jag vet att det är en del av en teori, som har en förenklad syn på hur bearbetning går till. Så som alla teorier, alla modeller, är förenklingar. Jag tror inte på att bearbeta i olika faser, en sak i taget. Tror inte det finns en väl upptrampad väg som man följer, att saker kan komma i rätt ordning och på rätt sätt. De kommer som de kommer. Ändå. Det finns saker som är speciella med att ha varit en, och inte längre vara det. Därför önskar jag att man skrev mer om just det. Jag önskar att det delades fler berättelser om att vara splittrad, och hur vägen till läkande sett ut för olika personer. Att det fanns möjlighet att höra hur det varit för andra, det här att vara en, om man inte tidigare varit det. Jag önskar det, för att det var vad jag behövt. Jag hade behövt slippa vara så ensam i det som var nytt. Jag hade behövt stöd och hjälp i mycket större utsträckning än jag fått, men jag hade också behövt det: att hitta texter om andra. Andras berättelser. Och jag hittade nästan ingenting.

Att leva med DID kan vara så väldigt olika i praktiken, hur många delar man är, hur olika de är, vilka funktioner de har, hur systemet är uppbyggt. Hur mycket man kan samarbeta, hur sammedvetna man är. Det är mycket som kan vara olika, och också när man kommer till frågan om integration är det mycket som kan vara olika.

Jag tänker mig inte att det är nödvändigt att integreras. Jag vill skriva det, för jag vet hur mycket känslor det kan dra upp att läsa om integration. Hur skrämmande och smärtsamt det kan vara ens att försöka föreställa sig det. Hur vissa delar kan reagera med total skräck. Jag tror inte det är nödvändigt. Jag tror inte på regler, att det går att säga att såhär ska man göra, det här ska hända. Jag tror på att följa sin egen väg, och läka på de sätt man kan. Kanske är integration ett steg på vägen, eller så är det inte det. Kanske kommer den tidigare än man önskat, kanske kommer den längre fram, när man redan gett upp att det ska ske. Vissa har förmodligen kvar mycket mer PTSD-symptom än jag hade efter integrationen. Andra hinner med att anpassas till ett alltmer integrerat jag efterhand som olika delar integreras, och har inte lika mycket kvar att tampas med när de blir en som jag hade. Kanske kan några delar integreras, men inte alla. Kanske integreras ingen. Det är inte så att man är bättre om man integreras, eller att det bara är då det kan vara möjligt att få ett ok liv. Det är olika, det måste få vara olika.

Som jag ser det finns det ingen mening vare sig att forcera fram en integration, eller att försöka hindra den. Kommer den så kommer den. Känns det som något man kan ta ett aktivt beslut om, så får man väl besluta utifrån hur det känns rätt för en. Det finns saker som är bra med att vara bara en, saker som fungerar bättre, är enklare. Men egentligen löser det inget. Det finns nya problem man måste orka kämpa med, och den historia man bär på försvinner inte även om man bara är en. Att bearbeta den och hitta sätt att dämpa smärtan i den, är inte nåt som kommer automatiskt med att delarna smälter ihop. Tvärtom skulle jag säga att det förmodligen är en dum idé och skulle bli helt ohanterbart om man smälte ihop innan ens historia kändes hyfsat hanterbar att bära på. Om man tvingade sig att stå ensam med allt innan det var möjligt.

Det är en lång väg att läka. Det är en jävla jobb. Och jag förstår om man vill hitta en genväg. Men jag tror inte såna finns. Och vad jag vet är integration något helt annat än en genväg.

Jag tror att det som finns är att gå sin väg, och låta det ta den tid det tar. Jag vet, det är outhärdligt emellanåt. Och ibland är det inte möjligt att fortsätta. Då får man försöka hitta sätt att leva ett så bra liv som möjligt. Man får gå så långt man orkar och vill. Inte heller där tror jag på att följa en mall, att det ska finnas regler för hur mycket man ska eller inte ska bearbeta. Jag tror på den där vägen. Att gå den, att lyssna på sig själv, och att låta saker läka på de sätt som är möjliga för en.

Och jag önskar att det var möjligt att få gå tillsammans med någon som vet vad det handlar om. Att vården kunde erbjuda det, finnas med i läkandet. Att det fanns förståelse och kunskap nog, och att det fanns resurser nog för det. Vi är i allmänhet inga billiga patienter, och det blir nog faktiskt bara dyrare om man försöker spara in genom att göra längre behandlingar omöjliga. Jag önskar man kunde se värdet av att hjälpa någon att läka, och att man vågade lämna över till personen själv att avgöra vilken väg som är den rätta, och låta bli att följa förutfattade meningar om hur det ska vara. Jag önskar att pengar inte spelade någon roll i detta sammanhanget, men eftersom pengar alltid spelar någon roll så vill jag också säga att jag faktiskt tror att man vinner på det rent ekonomiskt. Det finns mycket att tjäna på att hjälpa människor att läka.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.