Jag tänker annorlunda nu. På ett sätt har jag kommit igenom det svåra, i alla fall det svåraste. Jag har inte längre flashbacks, jag är inte längre splittrad. Jag kan ha en helare bild av mig själv och leva mitt liv som en enda. Jag är integrerad. Men är jag färdig nu? Är jag framme på den andra sidan?
Jag tror inte på integration som ett mål, än mindre som en slutstation. Tror inte på att det går att bli färdig med sin resa, komma fram, hoppa av, och leva ett nytt liv sen.
Jag har fortfarande dissociativa symptom, jag har varit depersonaliserad utan paus sen 2006. Jag har värk, kämpar med utmattning. Mina anknytningsskador gör sig påminda i de nära relationer jag har. Jag är långt ifrån symptomfri, om det nu är symptomfri som är synonymt med färdig. Men helt symptomfri kanske man aldrig kan bli? (Den enda möjlighet jag ser att bli symptomfri är att helt enkelt sluta klassificera sina känslor och upplevelser enligt vårdens system, att ta steget bort från det sättet att tänka. För det finns väl alltid något som är i obalans, något som inte är ljust, enkelt, lätthanterbart. Något som är lite bortom det normala?)
Jag tror fortfarande att jag kommer kunna må bättre än såhär. Att mitt liv ska fungera bättre, att jag ska kunna få en vardag där jag kan jobba, ha familj, leva ett ganska vanligt liv. Kanske är det då jag är färdig, då jag är framme vid målet?
Nej, jag tror inte det. Jag tror inte på att komma fram. Jag tror på att ständigt vara på väg, aldrig bli färdig. Kanske för att jag inte kan föreställa mig vad det skulle betyda att vara färdig. Om jag är färdig med mig själv, helt säker på vem jag är och varför, om det inte finns ett enda frågetecken kvar, om en enda sak. Vad är jag då, var är jag då? Spontant skulle jag säga att det inte går att komma dit, och om jag skulle tro att jag gjort det, skulle jag ha trasslat in mig i en falsk bild av det liv jag har. Men om det hypotetiskt faktiskt skulle gå att komma dit, om livet inte längre skulle vara ett mysterium, om det inte fanns ett enda trassel under huden, inga spår av det jag varit med om, inga ärr som smärtade ibland, ingen sorg som ibland bubblade upp till ytan. Om det faktiskt gick att bli färdig, skulle jag då vilja komma dit?
Nej. Jag skulle inte det.
Samtidigt vet jag att detta är det existentiella planet. Och att det varit annorlunda tidigare, när jag invaderats av minnen, när jag lagt timmar och åter timmar åt ångest, självmordsplaner, självhat, inre konflikter och kamper. Kanske är det en lyx jag kan ha nu, när det lugnat sig. Att säga att jag inte tror på att bli färdig, att jag inte ens vill det. En lyx som bygger på att jag med tiden ändrat innebörden av orden. Kanske är jag redan på den andra sidan, den jag längtade efter, även om jag ser annorlunda på det nu, och även om jag inte är färdig med mig själv.
Det är viktigt att se skillnaden där, tänker jag. Jag har blivit bemött som oförmögen att förstå att livet inte alltid är enkelt, när jag önskat hjälp att sluta ägna hela dagarna åt sönderslitande ångest. Jag har blivit bortviftad när jag önskat mig ett vanligt liv, som om jag redan hade det, trots att jag knappt orkade överleva. Och jag har blivit upprörd när jag igen och igen hört hur människor som blivit utsatta för övergrepp blir definierade som att de kommer må dåligt av det i resten av sina liv.
Att jag aldrig kommer bli färdig med att vara jag, att min historia och det jag varit med om kommer finnas kvar i mig, det är en sak. Det är en annan sak att döma människor till onödigt lidande genom att inte förstå eller tro på att det kan bli bättre. Att inte tro att man kan läka från PTSD, DID, andra problem. Kanske är det inte möjligt för alla, men att med självklarhet säga att man kommer må dåligt i resten av sitt liv om man blivit utsatt, säger mig att tron är att det inte är lönt att ens tro att det kan bli bra för någon. Att det inte finns mening med att bevilja pengar, vård, hjälp, stöd, för att människor ska kunna läka. Det är falskt. Det som är sant är att det är lönt. Det spelar roll att försöka hjälpa. Det är möjligt för många att bli mycket bättre, må mycket bättre, ha det mycket bättre.
Det finns kanske ingen egentlig början och nog inget slut på den process som handlar om att gå en väg mot ett liv som fungerar bättre, eller att leva det liv man har. Men det finns en så stor skillnad på att ha ett liv som känns möjligt att leva, och ett där det för det mesta bara handlar om att med nöd och näppe klara av att överleva. Att människor rent existentiellt aldrig kan bli färdiga med sig, att det inte finns en slutstation, att man nog inte kan bli helt symptomfri (så länge man låter vården klassa ens problem) är en sak när det handlar om att försonas med livets ofullständighet, smärta, svårigheter. Det är en helt annan sak om vi tillåter det att ligga ivägen för den hjälp och det läkande som skulle kunna vara möjligt, och som borde vara självklart att erbjuda.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar