Vi gör såhär, för det är såhär vi gör.

Pratade med några om nattrutinerna inom slutenvården, och det här att personalen "tittar till" patienterna några gånger per natt kom upp. Det är säkert en rutin som skapats med god vilja, och kanske har den sin relevans. Jag kan verkligen inte avgöra det. Men jag tror att det är en av de rutiner som tas för självklara, och att det finns en fara i att sluta tänka på varför man gör saker. Jag vet att det är en utopi, men jag önskar att det alltid fanns ett ifrågasättande, att man reflekterade över det man gör. För är det verkligen självklart att alla ska tittas till på natten? Även de som inte står under extra observation eller har vak? Jag har ingen aning om hur många akuta risksituationer man kunnat avvärja genom den där observationen, men är det såpass många att det är rimligt att störa nattsömnen för alla som är inlagda, och där många har just sömnproblem? Man kan också fråga sig om det är den bästa metoden om man vill undvika att det händer saker på natten? Som patient är det ju relativt enkelt att räkna ut ungefär när de kommer, och att det finns flera timmars utrymme för att göra vad som helst när de varit där och tittat till en.

Förutom att kolla så att inget akut hänt eller är på väg att hända har man rutinen för att dokumentera patienternas sömn. Det är också problematiskt, är det en bra lösning att det är personalen som avgör om patienterna faktiskt sover? Och hur långt ska man gå för att kunna dokumentera detta? Många som bara öppnar dörren på glänt räknar det som att vi sover om vi ligger stilla i sängarna. Jag har varit med om det många gånger, att jag haft ögonen öppna, för att inte "bluffa" att jag sover, men att det sen blivit konflikt kring om jag sovit eller inte, för jag låg ju stilla i sängen, och då såg det ut som om jag sov. Om man måste vara uppe och röra på sig för att definieras som o-sovande, är det då rimligt att öppna dörren och titta på alla patienter för att dokumentera deras sömn? Det vore kanske enklare då att klassa det som att alla som stannar på sina rum sover, om man nu ändå inte tar så hårt på att det faktiskt ska vara en dokumentation som stämmer. Om man vill ta det mer på allvar kan det inte räcka med att öppna dörren och kika, men hur långt ska man gå för att se om patienterna sover, hur mycket ska man riskera att störa deras sömn för att få en korrekt dokumentation? Tassa fram till varje säng? Kanske lysa dem i ansiktet med en ficklampa för att se så de sover?

Det finns också en risk att det som blir till rutin ändras lite efterhand, för att till slut vara något annat än vad det var tänkt. Jag vet inte hur de här nattrutinerna var tänkta, och i vilket sammanhang de uppstod, jag har faktiskt ingen aning. Pratade med en annan person om det, och hon hade erfarenheter från BUP där de haft samma rutin, men där de satt sig ner och pratat med och tagit hand om dem som inte sov. Det låter som en annan sak för mig. Som en extraförälder som tassar runt och ser så att alla har det bra, och tar hand om dem som behöver det. Mina erfarenheter av vuxenpsykiatrin har väldigt sällan varit så. Oftast har det varit en principsak att patienter inte ska få hjälp om de inte uttryckligen ber om det. Om man så ligger och gråter eller har synliga ångestattacker, räknas det inte som att be om hjälp. Det har funnits krav på att klara att resa sig, söka upp personalen, och be dem om stöd, om man ska ha en chans att få stöd.

Kanske är det en bra rutin att ha ändå. Kanske räddar man såpass många att det störande momentet är berättigat. Jag vet inte. Jag vill bara lyfta frågan om det som ses som självklart att göra. Är det verkligen självklart att göra det, och att göra det på det sättet som det alltid gjorts?

Vet att jag tänkte på detsamma i slutet av förra året när den här nyheten kom, när det slagits fast att det inte är ok att utsätta dem som vårdas frivilligt för visitering.

"Det finns inget lagstöd för kroppsvisitation eller ytlig besiktning av frivilligt vårdade patienter, påpekar Socialstyrelsen i sitt beslut. Kroppsvisitationer på nyinkomna patienter får bara göras efter att en patient med utfärdat vårdintyg för tvångsvård anlänt till vården och läkare tagit ett individuellt beslut om kvarhållning."

/Vårdfokus

Inte kan det vara bara i Malmö det är rutin att visitera alla nyinkomna patienter, oavsett om det handlar om tvångsvård eller frivillig vård? Inte kan det vara bara där man gör så, för att man alltid gör så. Och glömt att fråga sig om det är ett bra alternativ, eller ens ett alternativ som är ok.

Jag kan se det rimliga i att visitera patienter, men finns det inte lagar som tillåter det är det absurt att ta en sån rutin som självklar.

Säkert finns det fler saker som görs för att man brukar göra så, eller för att det alltid gjorts. Jag önskar att man såg över alla rutiner, reflekterade över dem. Gjorde medvetna val att fortsätta eller inte fortsätta så. Faktiskt önskar jag det framförallt kring de saker man ser som självklara. Jag tror det är där det är risk att man fastnat i att göra något som inte är det bästa valet (eller kanske inte ens ett ok val), och att ingen riktigt tänker på det, reflekterar över det, gör ett medvetet val kring det. Jag tror att saker som tas för givet ofta kan bära på blinda fläckar, att det är där man riskerar att använda sin roll som behandlare på ett sätt som inte är så bra, för att man helt enkelt glömmer att fråga sig om det självklara är bra, om man bara tänker att det är självklart.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.