Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Efter debatten om Quick har det upprepats som ett mantra, både här och där. Detta att det inte finns något vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Snart är det så många med så mycket auktoritet som sagt det att det nog kan anses vara skäl nog att tro att det är en sanning. Men är det så enkelt? Svart eller vitt?

Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att man medvetet blandar ihop saker i debatten. Att det är möjligt att i suggestiv terapi skapa falska minnen görs ofta till bevis för att man inte kan tränga bort svåra saker. Vilket faktiskt är två helt olika saker, där sanningshalten i den första faktiskt inte alls har något bevisvärde vad gäller den andra.

Förutom att det används såna fula retoriska trick som människor missar att genomskåda, tycker jag det kan vara värt att fundera lite över vad som räknas som vetenskapligt stöd. Om man med vetenskapligt stöd menar genomförda och korrekt kontrollerade experiment som är möjliga att upprepa med samma resultat, kommer det alltid vara problem att få vetenskapligt stöd för något som rör trauma. Av den enkla anledningen att man inte kan experimentera med människor på ett sätt som traumatiserar dem. Det skulle vara djupt oetiskt.

Själv tycker jag det skulle vara rimligt att kliniska erfarenheter gavs större tyngd, men det är väl för mycket att hoppas på nu i svallvågorna efter Quick-skandalen där klinikerna gjorts till de ansvariga skurkarna. Att nu påstå att de som behandlar traumatiserade kanske har erfarenheter av hur minnen av trauman kan fungera, både vad gäller om de går att tränga bort och om de i så fall går att återuppväcka, går väl inte så bra ihop med synen att kliniker är potentiella skurkar som ska misstänkliggöras.

Jag blir lite trött av allt detta svart-vita. Allt detta som är antingen-eller. Det finns säkerligen kliniker som likt Quicks behandlare beter sig på oförsvarbara sätt, som skapar falska minnen och gör människor illa. Men det finns också kliniker som är varsamma och som har kunskaper baserade på möten med traumatiserade, som man kunde värdesätta.

Även om man bortser från motsättningen mellan kliniska erfarenheter och psykologiska kontrollerade experiment är det inte riktigt sant att det inte finns vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Forskningsläget som det är nu är inte så tydligt. De experiment som gjort pekar i olika riktning, och de forskare som finns har rätt olika åsikter om läget.

Vill du ha en lite mer nyanserad bild kan jag rekommendera Vetandets världs program För och emot bortträngda minnen.

Vill du inte ha en mer nyanserad bild tror jag du kan fortsätta upprepa mantrat om att det inte finns något vetenskapligt stöd ett tag till. Ingen lär reagera. Det är där vi är nu. Det har väl inte precis så stor vetenskaplig tyngd, men jag tror det kan ha samma effekt som att be ett visst antal Ave Maria efter bikt. Om vi kollektivt säger det tillräckligt många gånger kanske det gottgör de fel som begåtts mot Quick, och kanske också mot andra?

Ska vi däremot komma vidare och inte riskera att göra misstag som grundar sig i en eller annan felaktig syn på traumatiska minnen skulle det kanske vara bättre om fler sysslade med att förmedla mer nyanserade bilder av forskningsläget.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.