13 april 2014

Det ni inte gjort.

Ibland tänker jag på det ni inte gjort. De uppenbara sakerna; när ni inte lyssnat, visat omtanke, frågat hur jag mått fast jag gråtit. När jag inte fått kontinuitet, utan istället behövt träffa hur många människor som helst som skulle dra i mig, bedöma, ha tankar om mitt tillstånd. Fast att alla saker som kunde hjälpa behövde få börja med att någon fanns kvar, hade tid, inte bara stannade till en stund med ett block i handen, en penna som försökte definiera mig.

Men också andra saker. Det märks så mycket, sånt ni inte gör. Också det finns mellan raderna, blir till undertexter att höra mellan orden och de handlingar som görs.

När jag började i terapi hände det nån gång ibland att min terapeut rörde vid mig. Det var inte ofta och absolut inte stora saker. Det var tex att nån gång klappa mig på armen när jag skulle gå, om jag hade det svårt. Det spelade stor roll, de få gångerna, de små sakerna. Efter att jag börjat berätta om övergrepp rörde hon mig inte en enda gång utan att be om lov först. Jag kunde tänka att hon var rädd om mig, att det var för min skull, av respekt. Sånt. Det tog flera år innan jag frågade henne, bad om bekräftelse på att det var så. Att det inte berodde på att det var äckligt att röra vid mig när hon visste om övergreppen.

Hon hade inte ens märkt skillnaden, nog inte tänkt på de få gångerna som varit innan, och att de helt upphört. Det var bara jag som märkte det. Det som inte gjordes.

(Och jag vet att den allmänna inställningen är att man inte ska röra vid patienter man har terapi med, framför allt inte om de blivit utsatta för övergrepp. För att det kan trigga igång saker, bli dåligt, sabotera förtroende. Jag förstår tanken. Och jag undrar om man tänkt lika mycket på vad man förmedlar om man aldrig nånsin rör vid någon. Inte ens det där lilla, den där handen på armen när man ska ut i verkligheten igen efter att ha dragit upp sin helt hudlösa smärta där, hos terapeuten. Hur mycket man än försöker göra terapirelationer till nåt annat än vanliga relationer är de också det; relationer mellan två människor. Det som sker där spelar roll, och att det är andra spelregler än i andra relationer spelar roll. Och det som inte sker och det som inte ingår i spelreglerna har också betydelse, påverkar också, förmedlar också saker.)

Jag har gått i sjukgymnastik inom psykiatrin i flera omgångar. Inte alltid så länge, någon gång under en lång period. Det finns en taggig liten plastboll som de sjukgymnasterna brukar gilla att rulla på en. Så man ska kunna känna sina konturer, sånt. Tanken är god, det ska vara lättare att känna den där bollen än att klara av händer på sin kropp. Framförallt om kroppen varit utsatt för hemska saker, om andra människor gjort den illa.

Jag tänkte inte på det i början tror jag, minns inte tydligt hur jag upplevde det. Det var som med allt annat då, de första åren i psykiatrin, att andra bestämde vad som var bra för mig, och jag lät dem göra vad de ville, och den där sjukgymnastiken var helt ok, inte alls hemsk. Jag minns att en sån taggig boll var inblandad då, men inte om jag ifrågasatte det eller tänkte på om jag gillade den. Det var som det var, jag lät det ske, det var inte hemskt, och det var gott nog då.

Senare, med en annan sjukgymnast, när jag hade mer otrygghet i kroppen, insåg jag att den där bollen inte kändes trygg. Jag behövde känna händerna, för att kunna känna efter om händerna ville mig väl eller om de kändes som om de skulle göra mig illa. Bollen kunde jag inte läsa av, den var plast, död materia, och händerna som höll i den var för långt borta, det lilla avståndet gjorde att jag inte kunde läsa av dem, känna om jag kunde lita på dem. Det avståndet som skulle vara en hjälp och göra saker lättare för mig gjorde det svårare.

(Och alltid när det handlar om beröring som inte sker finns den där lilla viskande rösten i mig som säger att alla tycker att jag är äcklig, att de är glada om de slipper röra mig, att ingen egentligen vill ta i mig med tång ens, att de skulle önska att de slapp vara i samma rum som jag, att de är där bara för att det är deras jobb. Att jag måste låta dem ha sina sätt att distansera sig från mig så de kan stå ut.)

Det finns säkert människor som blir mycket tryggare av den där plastbollen, som hittar sina konturer och slappnar av lättare än om någon rör dem, där beröring är för stort och drar upp för mycket, och där en sån där liten sak kan göra att det ändå är möjligt att närma sig sin kropp tillsammans med någon annan.

Och ibland är det en omtanke som slår fel, som att det blir en ängslighet som inte möjliggör det läkande som kunnat ske. Eller som faktiskt triggar igång saker just genom det som inte är, det som inte görs.

För min del har olika saker fungerat i olika perioder när det handlat om att närma mig min kropp. Mest har jag behövt sätt som handlat om att vara ensam i det, lämnad ifred med att utforska mig, känna efter var jag har mig, var mina konturer är, hur jag sitter ihop. Den hjälp som förändrade något på riktigt för mig och som inte handlade om att bli lämnad ifred, var när jag vågade mig till en massör. En med värme i ögonen och händerna, en som frågade var jag hade ont, och som sa att han skulle ta hand om det till mig. Jag är inte så mycket för att lägga mig i andras händer, lämna över mig och lita på att nån annan fattar vad jag behöver. Men kanske just därför spelade det så stor roll. Med honom var det aldrig farligt. Med honom var det läkande, kanske ännu mer på andra sätt än hur det hjälpte mina spända muskler.

Det var helt ok för honom att röra vid mig, det var helt ok av mig att önska mig just det. Jag behövde inte förklara eller förhandla bort att behöva göra några övningar nån annan tyckte var det bästa för mig. Jag behövde inte skydda någon annan från min kropp, låta dem ha en plastboll eller något annat emellan, låta dem skapa ett avstånd. Och jag behövde inte skydda mig. Hans händer ville mig väl. Det var tryggt där. Att få slippa handskas med den där omtanken som gjorde saker svårare för mig, stod i vägen för att få en chans att känna att beröring kan vara tryggt.

Det spelade så stor roll. Att bara få släppa taget, bli rörd. Att lämna över i tillit.

Att få chansen att testa det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Du beskriver det så bra, vikten av beröring. Om, när, hur. Känner igen tryggheten i massage av en massör.

    Värme

    SvaraRadera