11 april 2014

Hur ser en vanlig dag ut?

En vanlig fråga när jag träffar någon ny som ska bedöma mig är
- Hur ser en vanlig dag ut?

Jag tänker att den i stort sett är omöjlig att svara på. För det är för svårt att förstå vad personen egentligen frågar om, och för att frågan helt enkelt är för stor.

Som sjukskriven tänker jag att en av grundförutsättningarna är att det inte finns några vanliga dagar. Hade dagarna kunnat följa regelbundna mönster av aktiviteter finns det väl anledning att tro att det skulle gå att arbeta i någon mån. Jag brukar köra fast redan där, i att försöka tänka ut vilken dag som räknas som vanlig. Är det en som är ganska bra, när jag orkar gå en lång promenad, känner mig hoppfull och glad för att jag mår bättre och bättre, eller är det en sån när jag har så mycket värk att allt handlar om att handskas med smärtan? Eller kanske en av dagarna när jag är så trött att jag får blodsmak i munnen av att gå ner för trapporna för att slänga soporna?

Är en vanlig dag en sån när jag tar tåget iväg och träffar någon, och hjärnan blir flimrig av alla intryck, och jag får svårt att tänka sammanhängande, men mår bra av det sociala? Eller en dag när jag är ensam och kan sitta och läsa svåra texter? En dag som domineras helt av effekterna av en tidigare överansträngning, eller en dag i en period som är lugn och när jag klarat att balansera saker? En dag när jag måste tvätta och förutom det bara sitter vid datorn för att stänga av hur omöjligt allting känns, hur trött jag blir och hur ont jag får, eller en dag när jag inte har något bokat och kan göra saker som är lagom stora och i min takt?

Är en vanlig dag en sån när jag söker vård och drabbas av total hopplöshet, eller en när jag pratar med psykologen och känner att det är tryggt att få hjälp?

Är en vanlig dag en när jag sörjer allt som varit, och allt som inte blev, en när ilskan över det som varit rasar i mig, eller en när nuet är det som är i fokus?

Jag vet inte. Alla de sakerna påverkar innehållet i mina dagar. Jag har en grundstruktur som jag försöker hålla mig till, som mest handlar om mat och sömn. Resten beror på. Och det behöver få vara så. Jag tänker att det är därför jag behöver vara sjukskriven, för att det är för ojämnt.

Nån gång satt jag och försökte beskriva en vanlig dag med en läkare som verkligen var noga med att gå igenom dagen, och jag gav honom en beskrivning av en dag som jag bestämde kunde räknas som vanlig, och fyllde den med innehåll som åtminstone är relativt vanligt för mig. Lite senare i samtalet var han irriterad för att jag inte i denna vanliga dag nämnt att jag hade en flickvän. Det borde jag tydligen ha räknat till mitt vanliga liv, men vi bodde inte ihop då, vi träffades kanske två gånger i veckan. Men jag borde ha fattat att det var det han ville ha svar på, bland annat. Andra gånger är det annat som är det viktiga, som det egentligen frågas om. Som jag borde klarat av att gissa att jag skulle svara på.

Tex har jag uppfattat det som att det någon egentligen vill fråga om när de ber mig beskriva en vanlig dag kan vara dessa sakerna:

- När vaknar du/stiger du upp och när lägger du dig/somnar?
- Har du svårt att somna, eller andra sömnproblem?
- Äter du regelbundet (och bra mat)?
- Hur ofta går du ut?
- Hur ofta träffar du människor?
- Har du ett socialt nätverk?
- Har du en partner?
- Har du ett (eller flera) husdjur?
- Aktiverar du dig, och i så fall på vilket sätt?
- Tränar du regelbundet?
- Vad är du intresserad av, vad tycker du är roligt att göra (har du intressen)?
- Känns det som att du kan fylla dina dagar med meningsfullt innehåll?
- Har du svårt att motivera dig att göra saker?
- Har du svårt att komma igång och göra något?
- På vilket sätt påverkar dina problem det du önskar att du skulle fylla dagarna med?
- På vilket sätt påverkar dina problem din förmåga att arbeta?
- Vad gör du för att underlätta tillfrisknande?

Det hade varit så mycket enklare om de helt enkelt valde att fråga om det de undrade. Så jag kunde veta vad det faktiskt var, och försöka svara på just det. Och om det nu är viktigt att slå fast huruvida det är så att dagarna ser likadana ut eller inte, kan man ju fråga om just det.

Som patient är det ofta så väldigt mycket tolkningsarbete man måste orka med. Att försöka avkoda vad det egentligen är det frågas om, vad som önskas av en, vad något går ut på. Jag förstår inte meningen med den belastningen. Vet inte om det i sig är ett test av någon förmåga, jag får sällan känslan av att det är så. Jag får oftast känslan av att det är helt meningslös otydlighet som försvårar fungerande kommunikation i mötet mellan en (ny) behandlare och mig. Och sånt tycker jag är helt onödigt. Det är svårt ändå, att orka sitta och lämna ut mig till någon jag inte känner och inte har nån lust att berätta något för. Jag tycker det borde få vara ansträngning nog, att klara att ta mig över den tröskeln.

Allt detta som är upplagt för dålig kommunikation. Jag orkar bara inte med det.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar