1 juni 2014

Nej, jag tror inte att hat är rätt väg att gå.

Jag vet hur det är med nätet. Vet att texter blir delade på ett sätt man inte kan kontrollera, att man kan hamna i sammanhang där man inte hör hemma. Där helhetstanken förloras, för att texterna är tagna ur sitt sammanhang på ett sätt som man i och för sig kan göra med stycken av en bok, men som ändå är svårare så, när det finns ett mer tydligt sammanhang där texten fanns från början.

Jag vet, en blogg är inte ett så tydligt sammanhang, man kan aldrig räkna med att folk läser från början till slut, och tanken är inte heller så. Det är små bitar, och vissa bitar når fram till en del personer, andra når dem inte.

Därför vill jag säga det igen.

Detta: jag tror inte på hat. Jag tror inte på att utmåla psykiatrin som ond eller människorna som jobbar i den som att de har en dold agenda som egentligen handlar om att de vill förstöra människors liv. Jag tror inte ens att särskilt många är maktgalna. En och annan jag mött verkar ha behov av makten, och kanske vara där just därför, och en och annan har verkat riktigt knäpp. Men jag vet inte om någon egentligen velat göra mig illa. Jag kanske är naiv, men jag tror faktiskt inte det.

Jag tror att de flesta velat hjälpa. Och att det varit något som i grunden varit en god vilja som gått vilse. Eller att det varit människor som från början haft god vilja, men av olika anledningar tappat den på vägen, och att de därför inte klarat sånt som empati.

Det är hemskt att vårdas av människor som inte uppvisar empati, men empatilöshet är faktiskt inte samma sak som att vara ute efter att göra illa. Jag tror att det mesta har sina skäl, att det kan gå att hitta anledningar till att människor betett sig som de gjort. Ibland är det lätt att genomskåda, ibland svårare.

Jag tror att systemet i grunden är dåligt. Inte människorna som jobbar i det, men strukturer som finns i systemet. Att det är omänskligt, men att det är nåt som innefattar både dem som jobbar i systemet och oss som vårdas. Att ingen egentligen ses som människor, att vi alla bara är siffror som ska producera vårdstatistik som tyder på lyckad, evidensbaserad och effektiv vård. Eller vad det nu egentligen är som är systemets huvudtanke. Jag vet inte ens om det finns nån huvudtanke, kanske är det ett problem. Att det handlar om nån diffus strävan efter att hålla budgeten och uppfylla politiska beslut. I vilket fall tror jag inte att systemet är gjort för människor, och att det är nåt som i grunden är sjukt där. I strukturerna.

Någon jag känner sa att det är som att bra vård är som att bedriva nånslags gerillaverksamhet i systemet som det är nu. Jag känner igen mig i det, även om jag är på den andra sidan. Vet hur det är, att man behöver hitta någon motståndsman, att behandlare som inte går med på systemets omänsklighet är det som gör att man kan överleva. Själv är man så maktlös.

Jag förstår patienter (och fd patienter) som hatar psykiatrin. Som blir onyanserade och rakt igenom negativa. Som svartmålar. Så mycket av strukturerna handlar om att placera alla brister hos patienten. Systemets brister, behandlarens brister, brister i bemötandet. Allt kan man tippa över på patienten. Som att det är hen som är sjuk. Som att det bara är hen som är sjuk, aldrig något annat, aldrig systemet, aldrig strukturerna, som att reaktioner på de brister som finns alltid tolkas som uttryck för något hos patienten som kan diagnostiseras.

Jag tror det kan vara ett tecken på att man försöker skydda sig, att hata. Att man försöker lägga tillbaka åtminstone en del av bristerna där de hör hemma, och låt vara att det inte alltid är så nyanserat. Det är inte som att psykiatrins massiva skuldbeläggande och maktspel heller är så nyanserade. Jag förstår om man behöver värja sig, upprätta stabilare konturer, och har man inget annat att ta till så kan väl hat vara bra.

Jag har förståelse för det.

Och det är inte det jag vill bidra till med denna bloggen. Det finns andra ställen, andra texter, andra människor som kan elda på hatet. Jag vill inte vara den som gör det, jag har inte den ambitionen, vill inte det. Jag vill något annat.

Något som handlar om att peta på strukturerna, säga: är det inte lite konstigt, det här? Säga: det här är faktiskt helt sjukt. Jag vill kunna öppna ögonen för sånt man kanske inte så lätt ser om man jobbar i systemet, men som kan vara väldigt tydligt om man vårdas i det.

Jag vill det, för jag tror på förändring. Jag tror på förändring, för jag tror att de flesta vill väl, eller har velat göra gott från början. Att det handlar om systemet, om okunskap, om oförståelse, om saker som inte ligger hos den enskilda individen, att det på många håll inte alls funkar särskilt bra. Att många blir skadade av det som skulle vara vård. Och jag menar: jag tror inte att det till störst del ligger hos någon av individerna, varken de som behandlas eller de som behandlar.

Jag tror att vi alla är människor i ett system där det inte riktigt är ok att vara mänsklig, att vi tvingas in i ett vi och dom-tänkande som förvärrar saker. Det jag vill mest är att lösa upp det. Jag vill ha ett vi. Jag vill att vi ska vara människor. Kunna mötas så, även om vi har olika roller.

Jag kan ha förståelse för behandlare som föraktar patienter också, som ser på dem som nåt annat, med inte riktigt lika mycket människovärde som de själva har. Den förståelsen är mer teoretisk, och till skillnad från patienters hat så kan det aldrig bli ok. Inte ens som en reaktion på det som är. Befinner man sig i den halvan av vi och dom som har makt, kunskap, kollegor, ett helt system på sin sida, så kan det aldrig nånsin bli ok att spela ut nåt alls mot dem som befinner sig i den svagare halvan. De som är behövande, beroende, och ofta befinner sig i en utsatthet pga sina problem.

Man får inte förtrycka för att man kan. För att det är lätt. För att strukturerna sitter i väggarna, finns i arbetslaget, för att systemet redan avhumaniserat oss alla. Den som är mycket stark och har makt, har också mycket ansvar. Och när det handlar om behandlare i psykiatrin kanske ni inte känner er särskilt starka, men det tar inte på nåt sätt alls ifrån er det maktöverläge ni har, och kan aldrig ge er rätt att missbruka det.

Jag förstår att det kan bli så, att det är lätt att glida in i det. Men det kan aldrig nånsin bli ok.

Att patienter hatar tycker jag är både förståeligt och ok. Däremot är det som sagt inget jag vill vara en del av. Denna bloggen handlar inte om att vilja blåsa liv i en eld av hat, öka polariseringen, strida om vem som är de goda och vem som är de onda. Jag tänker inte så. Tror inte på den sortens kamp. Vill inte det.

Jag vill lösa upp det, jag tror på mänsklighet, på att leta efter vägar där vi kan mötas så. Inte i en kamp som drivs av hat, förakt, indelandet i vi och dom. Nej. Något annat. Ett vi. Där vi alla får vara människor.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Klart du skriver så för att skydda psykiatripersonalen. När sjuka människor får utstå mobbning o annat av de som egentligen ska hjälpa dem kommer tillslut leda till att vi slår tillbaka. Och vi är fler patienter än läkare etc. Och att sparka på de som redan ligger har och kommer aldrig vara ok. Snart slår vi tillbaka med samma mynt eller värre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att sparka på dem som redan ligger är inte ok, och jag har aldrig menat att säga att jag tycker att det är ok att göra människor illa.

      Jo, vi är fler patienter än läkare mfl, men alla vi som är patienter tror inte på hat, våld o dyl.

      (Vet inte vad jag skulle ha för skäl att skydda psykiatripersonal? Att de gjort mig illa och att jag kämpat i år med att läka mina sår från det låter som ett rätt kasst argument, men jag måste väl vara på "deras sida" eftersom jag inte tänker som du?)

      Radera