17 augusti 2014

Parantes.

(Och det spelar ingen roll hur mycket jag läser, hur många olika teorier om traumatisering, dissociation, reaktioner på svåra saker som jag förstår mig på. Hur många gånger jag försöker omformulera tankarna som presenteras och göra dem till mina egna, nå in i dem. De stänger ändå mig ute. Jag är hela tiden lite fel. Står lite bredvid. Det kommer aha-upplevelser ibland, men sen. Det där stängda. Det gällde nästan mig, men inte helt. Jag passar inte in. Det är alltid så.

Jag har slutat tro att det ska gå att förstå mig utifrån det sättet, från diagnoser, klassificeringar, jag har insett att jag aldrig kommer släppas hela vägen in av dem. Att jag på något vis är avig, att rutsystemet inte är byggt för såna som mig. Och ibland tänker jag att det kanske alltid är så. Att alla teorier är förenklingar och att människor inte är det. Att de därför inte kan släppa in någon helt, ge någon den nyckel de söker. Att det är villkoret för teoretiserande, att det bygger på förenklingar, att göra något greppbart som egentligen är för komplext för att greppa, för långt bortom orden, bortom det vi just nu har bra koll på. 

Sen tänker jag att det ju finns andra som verkar så lättade, som får en diagnos och därigenom blir hjälpta, som kan se sig själv och att bitar faller på plats, förvirringen klarnar. Sånt. Jag är avundsjuk på det. Jag snöar in på teorier och ibland faller någon bit på plats, men det är alltid i ett töcken som handlar om att förvirringen tätnar. Något blir klarare, men mer blir otydligare. Det jag trodde jag förstått måste omprövas, tappas bort igen. Så vad hjälpte det att jag hittade något, om jag samtidigt tappade mer?

I perioder läser jag jättemycket, försöker förstå, söker svaret på något som ibland är definierat, ibland inte alls, bara en känsla av att det måste finnas något att hitta. I perioder försöker jag formulera mig i det som handlar om dissociation, som att orden kan ge det obegripliga konturer, som att jag måste kunna nå dit till slut. Där det blir greppbart. Det slutar alltid med att jag måste tvinga mig att ta paus, sätta punkt, att jag måste förklara för mig att jag tappar bort mer än jag hittar i teorierna. Att jag tappar bort mig, och att det inte spelar någon roll vad jag kan hitta, för om priset är att jag tappar bort mig och känslan av att jag kan nå min inre logik om jag bara öppnar för det intuitiva, så är det ett för högt pris. För vad har jag att lita på om jag tappar det? Detta trassel av teorier där jag aldrig får plats. Denna vård jag kan söka akut om jag tappar fotfästet, men aldrig kan veta om den som ska hjälpa ens tror på att min sorts problematik existerar, än mindre om hen har kunskap nog för att kunna behandla mig. 

Så jag tar paus. Och sörjer att teorierna stänger mig ute. Och tänker på om det kommer bli bättre, när man hunnit forska mer, bli tydligare, göra bättre teorier, också på detta området. Jag vet inte. Kanske är det för individuellt, allt det här med komplex traumatisering. Kanske går det inte att skapa teorier som är sanna nog och rymmer nästan allt det kan innebära, detta med dissociation. Jag vet inte. 

Jag vet bara detta. Att jag söker, finner, tappar bort. Går vilse, hittar, blir tvungen att stänga av teorierna för att hitta mig själv igen. Att det är ett trassel, en längtan, en sorg. Att jag alltid är lite bredvid, lite fel. Inte riktigt passar in. Att teorierna inte riktigt handlar om mig. Bara nästan. Som att glänta på en dörr och visa att något jag önskar mig finns, och sen stänga den igen. För det var inte så. Det fanns inte, inte för mig.)




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar