21 september 2014

Agentskap. Del 1. Kamp i sjukdom och kamp mot sjukdom.

Jag tänker mycket på agentskap just nu. Lite grundläggande info om vad det är kan man läsa på mbtsverige.se/agentskap Där står bland annat:

”Agentskap är förmågan att initiera aktivitet i ett visst syfte. Agentskap omfattar vilja, självbestämmande, handlingsfrihet och valfrihet. När du uppträder som agent får du saker att hända; motsatsen till agentskap är passivitet, att du låter saker hända med dig.”

Man tar också upp hur agentskapet kan begränsas av sjukdom, men att man tänker sig att det aldrig blir noll, att det alltid finns utrymme för att göra val.

Jag tänker mycket på det, för jag tänker på hur man gör för att formulera saker som handlar om detta. Hur gör man för att säga till någon att det finns val inbyggda när man mår dåligt, att det finns en makt man kan ta, utan att få det att låta som att personen väljer att ha det så dåligt som hen har det? Hur gör man för att hjälpa någon att se möjligheterna till agentskap istället för uppleva att man skuldbelägger dem?

Ska kanske läsa lite mer om detta vid tillfälle, det intresserar mig och det känns som att det finns något helt centralt och viktigt där. Och jag kan inte mycket om det, även om jag tänker mycket på det. Tänker på kraften i det, och tänker på kommunikationen, tillfällen när jag tror att någon egentligen velat väl, men ramlat in i skuldbeläggande istället.

Jag reagerar ofta när det formuleras som att någon ”förlorat kampen mot sjukdomen” i betydelsen att hen dött. Jag hör det som att man säger att personen misslyckades. Inte är det väl så, att en sjukdom är ett misslyckande? Tror inte man formulerar sig på det sättet om någon dött till följd av psykiska problem, åtminstone inte lika ofta. Det brukar oftast vara någon som dött av cancer, tror jag. Som förlorat kampen mot sjukdomen.

Jag tänker att man missar vilket utrymme för agentskap som fanns då, om man formulerar det som att döden är att förlora kampen. För jag tror inte att personen kunde göra val där, i det som handlar om ifall hen skulle få en cancer som gick att bota, eller inte. Om cellgifterna fungerade eller inte. Där är vi väl maktlösa, tänker jag. Det finns saker som är bortom vår förmåga att styra, som ligger bortom vår makt. Om man söker så mycket hjälp man kan, om man tar emot de behandlingar som finns, om man följer ordinationer, gör allt sånt, då kunde man nog inte göra mer? Då är kanske kampen mot sjukdomens inte ens egen längre? Kanske var det cellgifterna som förlorade kampen mot cancern, kanske var det därför personen dog? Inte något som var följden av ens val, ens kamp (ens bristande agentskap).

Nu är det inte cancer jag har, men jag tänker på skillnaden mellan att kämpa mot sjukdom och att kämpa i sjukdom. För det kan vara ett ändlöst kämpande att må dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Ändå är det en skillnad där, att kämpa i sjukdomen, eller att kämpa mot den. För all del, att kämpa i sjukdomen kan vara ett sätt att kämpa mot den. När jag gör övningar för att stärka min kropp fast det gör så ont att jag vill gråta, så är det något jag gör efter ett medvetet val och en väl grundad tanke som handlar om att det kommer leda till att jag blir starkare, och att smärtan då överlag kommer minska. Då kämpar jag i sjukdomen, mot sjukdomen.

Men att kämpa i sjukdomen behöver inte vara något konstruktivt, välövervägt eller läkande. Jag kan kämpa mot insikten om att saker är som de är, och att jag är maktlös inför en del av dem, jag kan vägra det med hela min person, så till den milda grad att jag försämras av det. Tro mig, jag har testat. Jag kan förvärra alla mina symptom om jag envist och hårt kämpar för att låtsas att de inte existerar. Också det är en sorts kamp, i sjukdom. Och det kan vara en kamp bara att leva med symptomen på sjukdom, även om man varken gör nåt som försämrar eller förbättrar dem. För att det helt enkelt kan vara ett helvete att ha de symptom man har. Allt i ens liv kan bli en kamp pga vissa sjukdomar.

Och man kan kämpa mot sjukdom utan att det behöver vara så väldigt plågsamt eller ens det kämpigaste alternativet. Att kämpa mot sjukdom kan vara att ta mediciner, att inse att man inte klarar sig själv och att söka hjälp. Att hitta någon som kan avlasta en, hjälpa en, finnas där och ta över tills man klarar sig bättre själv. Att kämpa mot sjukdomen kan vara att låta hemtjänst städa till en, eller strunta i att göra saker som är för stora belastningar. Att vara snäll mot sig när man mår dåligt, eller låta någon annan vara det.

Nu blev exemplen mest från det utmattade i min sjukdomsbild. Men jag tänker att det är lite så, oavsett. Att det finns en skillnad mellan att kämpa i sjukdom och att kämpa mot sjukdom. Att vi kan behöva hjälp att se vilka sätt man kan kämpa mot det sjuka. Och hjälp att förstå att det finns val att göra. För ska man ändå må dåligt och kämpa så väldigt mycket i sjukdomen, är det ju klart bättre om det går att välja kamper som leder en framåt.

Kanske behöver vi också hjälp att se var viljans och valens makt tar slut. Var gränserna finns och vad som ligger utanför vår makt. Det går inte alltid att välja. Det kan vara en svår kamp, och kanske en av de viktigaste, att gå med på att saker är som de är. Även om det betyder att man måste gå med på att man drabbats av en sjukdom man inte kan styra över. Att det inte spelar någon roll vilka val man gör, att det finns saker i den man är fullständigt maktlös inför.

Det kan vara så att sjukdomen kan ta ens liv, eller ta ifrån en det liv man önskar att man hade, som man kanske en gång haft. Och att det då inte handlade om att man förlorade kampen. Bara att den tog det. Sjukdomen. För att det var den som hade makten, inte man själv.

Kanske svävade iväg från agentskapet nu, men kändes som att jag ville börja där, i ganska lösa tankar om kamp. Det kommer en fortsättning.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar