”Agentskap omfattar vilja, självbestämmande, handlingsfrihet och valfrihet. När du uppträder som agent får du saker att hända; motsatsen till agentskap är passivitet, att du låter saker hända med dig”
/MBT Sverige
Agentskap är väl nåt nytt och lite modernt att tänka på. Det låter bra med agentskap. Men finns det utrymme i psykiatrin för patienter som utövar agentskap? Finns det ens en vilja att uppmuntra det? Är det inte lite så att agentskap krockar med de invanda strukturerna och de väl inarbetade fördomarna om vad en patient är?
Jag har tänkt mycket på slutenvården. De perioder jag tillbringade där har påverkat mig mycket. En av de saker som påverkade mig mest negativt var detta att någon annan bestämde så mycket. När man ska äta, vad man ska äta, när det är ok att duscha, när det är ok att man går ut, för att nämna några av sakerna. Mycket där handlar om kontroll. Och så som vården är uppbyggd och med den funktion slutenvården har tror jag det är omöjligt att komma ifrån det, och kanske inte heller önskvärt. Kontrollen har också kunnat hjälpa mig, den har varit ett skydd i perioder av totalt kaos. Det har varit att någon annan tar över när jag inte klarar mig. Och det har varit en lättnad.
Men jag tror det blir kan bli destruktivt om man inte lämnar så mycket utrymme som möjligt åt självbestämmande, i alla situationer. Det behöver inte betyda att det är mycket, bara så mycket som möjligt.
Läste nyligen den här texten av Anneli Jäderholm där hon bla skriver om hur hon försökte peka och visa var hon ville att de ska ge henne den lugnande sprutan, när hon var i kris och i kaos, när hon skulle bältas och inte kunde kommunicera med ord.
Det är en situation när jag tror det är lätt att glömma att det kan finnas utrymme för självbestämmande, att det inte behöver handla om att kontrollera och ta makten över patienten helt och hållet. En situation där jag just därför tror att det verkligen skulle kunna spela roll att få känna att man fick åtminstone den makt som var möjlig, eftersom andras kontroll över en är i det närmaste fullständig.
De flesta situationer är inte lika extrema, men jag önskar att man hela tiden försökte tänka på det, att det var viktigt att ge människor så mycket självbestämmande som det är möjligt att ge. Jag tror det finns en öppning där, att man kan skapa en känsla av agentskap, en känsla av att det är möjligt att påverka, att man inte är helt utelämnad, inte till andra och inte till symptomen. Man kanske är i stort sett maktlös, men det att det finns nåt område där man faktiskt kan påverka på ett sätt som leder till något positivt för en. Att få känna att det är möjligt att göra saker så det blir bättre för en. Jag tror det är så viktigt. Att just det, att få bestämma något, är så grundläggande för en människa.
Jag vet att det påverkat mig mycket när någon bestämt över mig i onödan. När jag varit på en avdelning där man måste be om att de ska låsa upp duschrummet, och att jag inte fått det upplåst när jag bad om det. Utan nån rimlig anledning. Det kan låta som att det inte spelar nån roll om en patient får duscha en timme senare eller inte, och det kan nog också låta som att det är helt utan betydelse om man ger en spruta på ett visst ställe, eller på ett annat. För sprutan funkar ju ändå. Och duschen gör ju en ren även en timme senare. Men det är inte bara det det handlar om. Det handlar om makt, och vem som ges makten att bestämma. Och det handlar om vad det gör med en när nån bara plockar ifrån en den makten, även om det inte finns en rimlig och begriplig anledning.
Om vi nu tänker oss att agentskap är en av de viktigaste faktorerna för tillfrisknande, eller förmåga att skapa ett så fungerande liv som möjligt, då borde makten över dessa små saker tillskrivas betydelse. För det var ju så de skrev, på MBT Sverige-sidan. Att agentskap kan påverkas av sjukdom. ”Generellt gäller dock att agentskapet inte reduceras till noll; vanligtvis har du någon grad av agentskap kvar.”
Jag tänker: när det är en så extrem miljö som slutenvården, handlar det också om tillåtelse. Att tillåtas ha någon grad av agentskap kvar. Man kan få hjälp att ta tillvara på det agentskap som finns, men jag tänker också att man kan bli fråntagen det sista. När det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder måste det vara så, att man kan bli berövad den sista gnuttan agentskap. Och jag tänker att det borde ju vara självklart att vi försöker förhindra att det sker.
Det borde ju vara självklart att det finns ett medvetet arbete som handlar om hur man kan göra för att patienterna ska ha en chans till agentskap, även i slutenvården. (Och det här med att tvinga patienter att skriva kontrakt hit och dit är jag skeptisk till, och jag tror att det sällan handlar om att stärka någons känsla av agentskap.)
Det har spelat stor roll för mig när jag fått lov att bestämma saker. När det varit möjligt att välja bort en viss middagsrätt för att istället få gröt. När någon på riktigt frågat mig vad jag tror blir bäst och brytt sig om mina svar. För att inte tala om när jag var på en avdelning där duschrummen inte var låsta, så jag kunde bestämma själv när jag ville duscha. Det låter som så banala saker. Du kanske aldrig har tänkt på att du har makten att bestämma över ditt duschande. Men slutenvården är präglad av oändligt många små saker där man fråntagits makten. Ibland har det goda skäl. Och ibland har det inte det, ibland tror jag att man kväver de chanser till agentskap som hade kunnat finnas, utan att ens märka det. För att man är så van vid att det är uppdelat. Behandlare som har makt, patienter som är fråntagna makt. Och så glömmer man. Hur stor roll det kan spela att lämna lite utrymme kvar så någon kan ha makten över åtminstone något som rör dem.
Det spelar roll. Det spelar så väldigt stor roll. Jag lovar, den där gröten var sällan särskilt god. Men jag gillade att jag fick välja den, att jag fick välja bort något annat. Och att det låg hos mig, att bestämma. Och att det låg hos mig att avgöra vilka dagar jag orkade göra ett aktivt val. Läsa matsedeln i förväg eller inte. Jag tänker att det också kan vara en del av ett agentskap, att få bestämma att idag orkar jag bry mig. Alla de stora sakerna, som permissioner, utskrivning, medicinering, låg i stor utsträckning i någon annans makt. Det var någon annan som avgjorde "att jag åtminstone borde försöka gå ut" även om jag inte kände att det var möjligt. Den där matsedeln, det där valet som fanns i det. Det var mitt att göra eller inte göra. Mitt att bestämma när jag orkade eller inte orkade. Mitt att styra över.
Det spelade roll, när det fanns ett sånt utrymme. Något som var lämnat till mig.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar