26 oktober 2014

Den medicinska modellen.

Ibland har jag hamnat i ett samtal med en läkare som varit ny för mig och som frågat ut mig mycket ingående om de symptom jag hade under perioden när jag först hade kontakt med psykiatrin, och hur det var perioden före.

Jag brukar bli trött och tänka att shit, ska vi gå igenom allt såhär detaljerat, det är ändå 14 år sen jag började ha kontakt med psykiatrin, det är rätt mycket som hänt på den tiden och jag har mått på en hel massa olika sätt. Men det brukar inte bli så. Det detaljerade brukar stanna av, bara röra första perioden, kanske första året av psykiatrikontakt. Sen hoppar man till nuet. Då reagerar jag istället med att bli frustrerad och förvirrad och tänka på alla de där åren, det var rätt mycket som hände då, är det helt utan betydelse?

För mig brukar det bli relativt surrealistiskt och obegripligt. I bästa fall. I sämsta fall blir det som sist när närgångna och detaljerade frågor om ett självmordsförsök för 13 år sen drog upp en massa känslor och minnen som jag mådde dåligt av, och såklart lämnades ensam med. (Det som dras upp av läkarsamtal brukar man för det mesta lämnas ensam med.)

Jag brukar inte få nån ordning på det, vad som hände, förrän jag är hemma igen och kan pussla ihop det som för mig blivit en fragmentarisk berättelse om mina problem, med oproportionerligt stort fokus på något som var för mycket längesen, medan annat som kanske har större vikt i nuet inte tillskrevs någon betydelse. Det är lite som med såna där speglar som är buckliga. Vissa saker blir stora och andra jättesmå och man känner inte alls igen sig och den bild de ger av en.

Sen när jag landat lite och försöker pussla ihop det till begriplighet kommer jag ihåg. Den medicinska modellen. Det är ju så att det är upp till behandlarna att bestämma utifrån vilken modell jag ska frågas ut, tolkas, förstås. Och den medicinska modellen. Den handlar om att psykiska problem alltså är psykiska sjukdomar.

Alltså: att psykiska problem är sjukdomar på det sättet som deras modell säger. Alltså: att man får en sjukdom, sen antingen blir man frisk eller så har man den kvar. Den kan komma och gå i skov. Men är samma. En sjukdom. En. Kanske flera, man kan ju ha en samsjuklighet, men då är det flera som förväntas bete sig enligt samma modell. Den gör entré, presenterar sig liksom, det gör den vid ett insjuknande. Sen kan den komma och gå, och är sig själv, samma, bara att det kan vara med olika styrka den kommer tillbaka olika gånger. Men samma är det.

Därför blir det så viktigt att fråga ut mig om den första tiden, för det är den som räknas som insjuknandet, presentationen. Passande också att jag började ha kontakt med psykiatrin när jag var 20. Den medicinska modellen vet mycket väl att många psykiska sjukdomar gör entré just i 20-årsåldern, där på tröskeln till vuxenlivet.

Det är bara det.. att sen passar modellen inte längre så bra på mig. Alltså jag hade symptom och jag mådde dåligt och jag kraschade helt i 20-årsåldern. Men förutom de sakerna passar inte den sortens sjukdomssyn på mig.

Mina problem, mitt sjukdomsförlopp, om vi nu ska använda en så medicinsk term fast det inte riktigt är min grej, har varit mer som ryska dockor. Olika lager. Jag har tagit mig igenom en sak, kunnat befria mig, men inte blivit fri från symptom, istället har andra kommit. Det har haft sin logik, de olika lagren har varit begripliga. Men för att se begripligheten och rörelsen, för att se nåt av helheten kan man inte använda den medicinska modellen, för det har inte varit så. Det har handlat om lager.

När jag skalat bort de djupa depressionerna (som var återkommande, men faktiskt slutade vara det) blossade ptsd- och dissociationssymptom upp. När jag slagit mig igenom den värsta kampen och de flesta ptsd-symptomen försvunnit kunde jag integreras, och symptombilden i det dissociativa förändrades. När jag kört helt slut på mig av all denna stress blossade utmattning upp. För att nämna några av lagren.

Det är inte så enkelt att det går att lägga dem i en rad och säga exakt vilken period som varit vilken sak. De har överlappat varandra, flutit ihop, och något som lämnat mig för längesen kan ibland komma tillbaka för en period. Det är inte att det är helt förutsägbart. Men begripligt tycker jag nog ändå att det är.

Det är bara att sjukdomsmodellen utgår från nåt annat. Inte dessa lager på lager, inte att det ena utvecklas till det andra, och att det faktiskt är en utveckling, inte ett nyinsjuknande till en samsjuklighet som innefattar ännu fler sjukdomar.

Jag känner mig så instängd i den där modellen. För att det liksom inte finns något utrymme för rörelse och förändring, för att det inte finns något utrymme för hur det varit för mig. Inte när man träffar någon som tar den på största allvar, som att det är en sanning att det är så sjukdomar beter sig, ska bete sig, måste bete sig, och att problem bara kan vara av allvarlig art om de uppfyller kriterierna för sjukdom, och eftersom mina symptom nu gör det så måste de också vara sjukdom, och då måste de fungera så.

Jag förstår att det finns en massa sorters sjukdomar som det fungerar så med. Insjuknande, sen tillfrisknande eller kanske så tillfrisknar man inte. Kanske skov av att de kommer åter. Att det gäller även psykiska sjukdomar. Att det kan vara så. Men det är just detta: att det kan vara så som är det centrala. För det kan vara så, men det kan också vara på andra sätt. Som för mig. Som dessa lager på lager, denna rörelse, detta att gå vidare från det ena till det andra.

Den medicinska sjukdomsmodellen säger inte att det kan vara så. Den säger att det är så sjukdomar fungerar.

Och kanske har den rätt, att symptom och olika former av psykiska problem ska bete sig på det sättet för att räknas som sjukdomar. Kanske är det inte modellen som är vilse, bara människorna som använder den, som tror att psykisk problematik är synonymt med psykisk sjukdom, och som stänger in sig i sin egen fyrkantighet. Överlag är det väl inte modellers fel hur de används, överlag är det väl människor som bär ansvaret för både det ena och det andra.

Den medicinska modellen hjälper säkert många, och det är absolut inget fel i det, om den förståelsen och det sättet att tolka är något som ger tydlighet och begriplighet i det som förut kändes som kaos. Problemet är när den inte hjälper, inte stämmer, och man försöker trycka in människor och deras problem i den ändå. Sånt blir aldrig särskilt bra.

För min del har det mest blivit surrealistiskt. Det har blivit att min dissociation omtolkas till ångest och min utmattning till depression. Det har blivit att man gjort en bild av något som varit för snart 15 år sen, och sen ignorerar allt som handlar om att det är en annan bild nu. Det har blivit att osynliggöra, missförstå, konsekvent misstro min kunskap om mig själv och hur jag fungerar. Och det finns ett massivt omyndigförklarande i att inte tro att jag känner skillnad på olika saker, att jag tex inte vet om det är ångest eller dissociation (eller båda).

Och det har blivit maktmissbruk. Förtryckande. För det vet ni väl, hur man gör när en patient inte passar in i ens modell? Man trycker. Och om patienten gör motstånd mot att bli intryckt i ens modell? Då trycker man hårdare.

Som att det är viktigare att lyckas trycka in någon där man bestämt att hen ska vara, än ifall man råkar göra hen illa under tiden.

Det är så djupt sorgligt. All denna fyrkantighet, maktfullkomlighet och blinda tro på modeller. Det spelar ingen roll om det är en bra modell som passar in på många. Det är en modell. Människor är en del av verkligheten, verkligheten är aldrig lika enkel som modellerna påstår. Och om de krockar, modellerna och verkligheten? Jag önskar så mycket att man använde andra sätt då, än att försöka trycka. Jag önskar så mycket att det i alla fall spelade roll om man gjorde någon illa på vägen.

(Jag önskar så mycket att jag hade fått spela roll, och vad saker gjorde med mig. Det var ju att hjälpa mig det skulle handla om. Hur kunde det gå så vilse att det viktigaste var att ha makten över mig, oavsett allt annat?)



Jag har tidigare skrivit ett inlägg som angränsar till detta:
Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar